Kvinnans ställning i Islam

Från: "Kvinnornas ställning i kristendom & islam"

Av Salman Hassan Jabbar 1994

I svensk översättning från Answering Islam:
http://answering-islam.org.uk/Women/place.html

"Fruar är lekbollar, så varsågod och välj", enligt Profeten, enligt Al Hakem, enligt Omar.
Och låt oss nu diskutera ämnet i lugn och ro: När man studerar Koranen, som är den erkända, lagliga auktoriteten bland muslimer, finner man skillnader mellan den ena suran och den andra om olika viktiga och ömtåliga ämnen, som har att göra med uppbyggnaden av den sociala strukturen. Vårt syfte här är inte att diskutera strukturen och kompositionen i Koranen utan endast att fokusera oss på vårt huvudsyfte i detta studium, nämligen…kvinnorna. I detta kapitel skall vi diskutera ett viktigt ämne, som berör situationer i äktenskap och skilsmässa och fruns behandling av sin muslimske man enligt lagen (Sharia). Och vi skall även betrakta bedömningen av kvinnor i allmänhet genom islamiska lagliga normer. Några av dessa ämnen kan vara okända även av muslimska kvinnor. Vi skall börja med att fråga oss själva den grundläggande frågan: Vad är äktenskap?

Det är i allmänhet känt, att äktenskapet är en familjerelation - ett helig relation, vars syfte är att skapa en levande kärna i ett levande samhälle. I en mening är då äktenskapet likt ett tält, vars väggar skyddar en man och en kvinna - en enda man och en enda kvinna - den ena helgad åt den andra. Det är inte en djurisk relation utan ett helt liv i respekt, uppskattning och ömsesidiga mänskliga känslor. Gud har som vi sett, när han först skapade Adam, även gjort Eva av hennes revben, och här visas den gudomliga visheten mycket klart. Eva skapades inte av markens stoft, inte heller av trädens löv eller från något annat material till Guds disposition. Vi såg hur han, sedan han hade låtit Adam somna, tog bort ett av hans revben, varav han skapade Eva. Sålunda härstammar kvinnan här från mannen; med andra ord är hon och hennes make en enda kropp (se 1 Mos 2:24). Vad lär Koranen om detta ämne? Utan tvekan tillåter Koranen en muslim att gifta sig med fyra fruar. Om han emellertid är rädd för att inte behandla dem lika, då skall han endast gifta sig med en. Den aktuella versen lyder: "Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då andra kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men begränsa er till en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller vänd er till någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet." (Sura 4:3).

Vi skall senare behandla frågan om rättvis behandling bland fruarna. Men vid denna punkt kommer vi nu, om vi ser närmare på textens form, att lägga märke till att författaren avvek från ett helt antal utan ungefärliga antal. Han sade inte (på arabiska) "ithnatayn wathalath w'arbaa" som man skulle kunna vänta sig. Inte heller använde han termen "wahida" på ett korrekt sätt för att få den att passa i kontexten. Faktiskt är det stilistiskt dubbeltydigt, eftersom det kan ge intrycket, att Muhammed här tillåter mannen att gifta sig med fler än fyra om han vågar…. Detta kan ha varit intentionen, ty vid den tid då denna vers kom till var Muhammed själv lagligt gift med nio fruar!
Men vad är denna "opartiskhet" som Koranen talar om i denna text?
Koranen föreskriver här mannen med två fruar eller fler att vara obetingat rättvis bland dem. Detta betyder, att han måste ge var och en hennes lagliga rättigheter och behandla var och en som om hon var den enda. Om han tillbringar tid med en, borde han göra detsamma med alla, om han köper ett klädesplagg åt den ena, bör han inte försumma de andra; i själva verket bör hans kärlek vara rättvis och fördelas lika utan minsta partiskhet. Det sägs att en arab en gång kom till Muhammed och sade till honom: "O, Guds apostel. Jag har tio fruar och de ligger mig alla mycket varmt om hjärtat." Profeten svarade: "Befria dig från sex". Araben fortsatte att plåga honom, och profeten manade honom att befria sig från några, tills han skilde sig från sex av sina fruar. Jag vet inte om detta fick araben att sluta up med att vara opartisk till alla sina återstående fruar eller inte. Jag nämner endast för att påpeka min förvåning över profetens ståndpunkt, ty han själv följde, som vi senare kommer att se, inte Koranens befallning, som han hade mottagit från sin Herre! Varför säger jag allt detta? Kom med mig, så kan vi se på några fakta.

Först av allt bör det erkännas att Muhammed hade nio fruar, som han gifte sig med efter sin första frus död, frun Khadija som till födseln var kristen. Profeten hade ett speciellt sätt att klassificera sina fruar: -Förtroga (Muqarribat) och avlägsna (Ghair Muqarribat). Högst upp på listan bland de förtrogna fanns Aiysha, sedan Hafsa, Um Salma och Zainab. Beträffande den yttre cirkeln (avlägsna): Um Habeeba, Maimoona och Sawda. Sedan kommer Juweiriyeh och Sufia.
Dessa var de lagliga fruarna till Muhammed, och vi avundas honom inte här, och vi anklagar honom inte heller för oanständighet, Gud förbjude! Allt vi säger är, att han inte förpliktade sig själv vid de regler han lade på andra, även om han betraktas som det högsta exemplet för varje muslim. Vad hände i detta fall? Det framkastar några verkligt allvarliga frågor, som vi behöver ta itu med. Är Gud partisk i sina lagar? Tillät han honom att göra saker, som var förbjudna för andra? Gud förbjude! Det vi ser här är, att den kroppsliga instinkten eller önskan att få manlig avkomma eller någon annan faktor spelade en stor roll i profetens äktenskapliga hållning. Han känner sig inte bunden att gifta sig i enlighet med Koranens lagar. Men han slutar inte här.; han går långt bortom dessa gränser, när han tillskriver Gud tillåtelsen att gifta sig med vilken som helst annan kvinna han tyckte om. Hon skulle i själva verket bli slav till honom med syfte att ge sexuell tillfredsställelse. Här är den relevanta texten från Koranen:

Så vi ser att Muhammed tillät sig själv vilka som helst fruar, exklusivt, även om de genom lagen var bundna till någon annan man. Och detta är vad som verkligen hände med Zainab. Ännu en gång påminner vi läsaren att principen i fråga är rättvisa bland fruarna. Men man ser att Koranen lagstiftar en särskild bestämmelse för honom utan att över huvud tager betrakta kvinnans åsikt. Hon skulle ledas till slakt som ett lamm enligt ledarens nyck, om han tycker om en kvinna förvärvar han henne med tillbörlig auktoritet! Han uppnår sedan vilken njutning som helst han önskar, varefter han beslutar om han skall föra henne till sin inre cirkel eller överge henne utan frukta för orättvisa i ärendet…
I samma sura, vers 51 säger han:

Det sägs om Ibn Saad genom Munir bin Abdallah Ad Daa'ouli: "att modern till Shareek Ad Dousieh själv erbjöd sig till profeten och hon var vacker. Han accepterade henne. Aiyshas reaktion var: "Gud ger dig verkligen snabbt dina passioner", varvid han hänvisade till ovannämnda text. Aiysha slog huvudet på spiken!

Vi önskar inte förirra oss för djupt i detta ämne, på det att vi inte må förlora vårt huvudmål, som är "kvinnlighet" ur sikte. Det räcker att notera, att det finns motsägelser i Koranen, när det rör sig om kvinnornas värde och ställning; det står klart att äktenskapet i islam favoriserar mannen mer än frun. Faktiskt är den helt sysselsatt med mannens känslor och hans behov, medan den till stor del förbiser kvinnans känslor och rättigheter. Som kontrast lär oss Bibeln, att den gifte mannen bekymrar sig om, hur han skall behaga sin fru, medan den senare bekymrar sig om hur hon skall behaga sin man.
Bibeln lär os också, att mannen inte har något herravälde över sin kropp, utan frun har det; på samma sätt har frun inget herravälde över sin egen kropp utan hennes man har det (se 1 Kor kap.7). På detta sätt följer en likhet och en komplettering, ja en harmoni blir resultatet i den mening Gud gav sin bestämmelse. De kommer samman för att bli en enda kropp. Och när frun ger sin man hans rättigheter, vare sig de är respekt, uppskattning, kärlek, till och med hennes egen kropp, svarar mannen genom att ge sin fru ett lika mått, inte mindre! Mannen skall inte bedra eller lura henne med diplomatiska ord, så att han, när han får sin önskan, kan förvisa henne från sitt ansikte….
Man kan som exempel ge en händelse i Muhammeds liv: Profeten hade låtit sin fru Hafsa gå iväg för att besöka sin fader. Han grep möjligheten att inbjuda kopten Maria (som var en älskarinna i huset inte en laglig fru) för att gå till Hafsas våning och han sov med henne i Hafsas egen säng….Det hände sig så, att Hafsa var tvungen att återvända till huset för att hämta något. När hon sedan såg paret i sängen, blev hon rädd att gå in. Hon satte sig ner och grät bittert. Det fanns inget annat hon kunde göra….Han kom ut och bönföll henne att inte gråta, varvid han lovade, att han skulle avhålla sig från intimt umgänge med Maria. Olyckligtvis bröt han sitt löfte, varvid han beväpnade sig själv men ännu en text från Koranen, denna gång från "Förbudet":

Och när vi så återvänder till vers 3 i Sura 4, ser vi att det inte finns någon plats för rättvisa eller harmoni i det polygama äktenskapet. Utan tvekan bestämde Gud med vishet detta för den sant kristne av skäl som har att göra med rättvisa såväl som med hälsan. "En enda man för en enda kvinna" gör dem i stånd att i sanning vara en enda kropp, förenade, heliga utan fläck. Han kallade denna institution äktenskap.

Tillfälligt äktenskap (Njutningsäktenskap)

Man drar slutsatsen från dessa texter, att Koranen tillråder, att mannen gifter sig med en enda fru, om han inte känner att han kan vara opartisk. Då vi utvidgar oss en aning i vår betraktelse av detta ämne, kommer vi att upptäcka en viktig aspekt som vädjar till varje man, som känner att han inte kan vara opartisk.
Om man isolerar frasen: Eller det era högra händer äger, ser vi att det ger den förmögne mannen fulla rättigheter att utöva den särskild valfriheten känd som "tillfälligt äktenskap". Detta är ett ämne som uppriktigt sagt skulle fylla en hel bok att utforska; det är så komplext och har stora variationer i olika sekter i islam. Men Koranen sanktionerar det definitivt, och Muhammed höll inte endast med om det, utan han praktiserade även denna slags förbindelse.
Senare i sitt liv, när han erövrade Mecka, och när han närmade sig döden, ändrade han i någon mån sina åsikter…. När Omar blev kalif, var detta ämne mycket kontroversiellt mellan hans följeslagare och deras efterträdare, så att han blev tvungen att helt förbjuda 'tillfälligt äktenskap'. Detta förbud stannade kvar i Mecka och Madina till dess att Ali efterträdde Othman i kalifatet. Han upphävde ännu en gång förbudet ,och det blev allmänt bruk. Som varje muslim vet, praktiserar Shia-sekten 'tillfälligt äktenskap'. Emellertid gör inte Sunni-muslimerna det, trots dess tillåtelse i Koranen.

Vad är tillfälligt äktenskap?

Denna typ av äktenskap liknar en personlig överenskommelse eller ett avtal mellan en man och en kvinna, som är bekanta med varandra eller främlingar. I detta erbjuder mannen kvinnan en summa pengar för detta särskilda år liksom att förse henne med bostad och alla andra nödvändigheter, det kan vara mat, kläder etc. I utbyte skall hon gå med på att tillfredsställa hans sexuella krav, närhelst han önskar utan hinder. Hon måste förbli uteslutande hans under den tid avtalet mellan dem har undertecknats. När perioden går till ända (Koranen specificerar inte någon exakt period; det kunde vara från en månad till ett helt år) måste den första parten, mannen, antingen betala henne och henne eller förnya sin överenskommelse för en ytterligare period. Detta brukade förr vara seden med män som drog ut i krig och reste ifrån sina fruar. Vid den nya platsen kunde de komma över andra kvinnor, med vilka de skulle kunna ingår avtal om 'tillfälliga äktenskap'. Detta bruk var även vanligt bland män, som var sysselsatta med handel och kommers, eftersom de ständigt är i rörelse och behöver surrogatfruar för att tillfredsställa sina sexuella drifter.

Anledningen till att Omar förbjöd detta bruk bland muslimerna var, eftersom många av kvinnorna önskade förnya sina avtal och sålunda behålla sin man. Ofta måste de dölja tidiga tecken på graviditet, så att om de åter besökte dem igen, skulle de finna att de hade blivit mödrar till deras barn. I detta fall var det förbjudet att överge eller göra dem orätt på något sätt. Detta ledde till fler komplikationer, till exempel när mannen redan hade fyra lagliga fruar. Muslimska forskare försökte finna en lösning på detta problem och kom fram med ett system med bihustrur. En bihustru är en kvinna som tidigare har varit tjänare eller tillfällig fru i hushållet och sedan bli mor och föder barn åt honom. Enligt lagen måste han behålla henne och ta hand om henne och barnen. Dock förblev hon en grad under den lagliga frun, och i praktiken spelade hon ofta rollen att vara hjälpare åt den ursprungliga hemmafrun.
Följaktligen blev det enkelt för den rike muslimen att hävda, att han hade en enda laglig fru, varvid han sålunda befriade sig från problemet att vara opartisk bland flera fruar. Samtidigt gjorde det mannen i stånd att säkra sitt lustmäte på sexuell tillfredsställelse med det som i våra dagar stolt beskrivs som ett hushåll fullt av 'jawari' and 'sarari' (slavflickor och älskarinnor).

Tonårsäktenskap

Den islamiska religionen rekommenderar tidigt äktenskap, och detta förefaller vara ett gott och hälsosamt råd. Det gör den unge mogne man, som har råd, i stånd att gifta sig med sin drömflicka och etablera sig på sitt livs resa på ett hälsosamt sätt. Bibeln råder på liknande sätt unga människor, att det är bättre att gifta sig än att i vilket fall som helst brinna av längtan.
Men islam går här bortom detta, att man endast råder människor att gifta sig tidigt. Den gör det lagligt och rätt att tillåta äktenskap av minderåriga. Detta var något främmande för de flesta arabiska stammar, ty de tillät inte unga flickor att bli bortgifta. Föräldrarna måste normalt vänta, tills flickan hade helt mognat till kvinna, innan man accepterade erbjudanden om äktenskap.
Under islams första tid finner vi klara exempel på praktiserandet av tonårsäktenskap. Till exempel gav Muhammed sin tolv år gamla dotter, Fatima, till äktenskap med sin kusin Ali bin Taleb. Det är sant, att hon var i stånd och helt mogen mentalt; det sades att hon skulle kunna läsa Koranen med ena handen, medan hon malde korn med den andra! Likväl torde hennes ålder placera henne i kategorin minderårig eller ett barn, som närmade sig det vuxna livet.
Och om Fatima var så mogen, så var detta inte fallet med Aiysha, dotter till Abu Bakr As Siddiq, som var en nära vän till profeten, och som hade hand om hans böcker. När han erbjöd henne som en laglig fru till Muhammed, var hon endast åtta år gammal. Han tillade skämtsamt: "Hon är åtta år men pålitlig!" (Arabiska. Hia thaman, wa alaihad dhaman). Likväl finns det ett annat problem; det kom som en stor chock att lära sig, att profeten var femtiotre år gammal, när han gifte sig med Aiysha - en åldersskillnad mellan dem på fyrtiofem år!! Men Muhammed insisterade på detta äktenskap med Aiysha; han hade till och med planerat det i flera år tidigare. Han brukade leka med henne och sätta henne i sitt knä och spela spel med henne, när hon endast var fem år gammal. Så snart hon var åtta år, kunde han inte vänta längre, och han gifte sig med henne.

Och här mina muslimska bröder och systrar skulle jag villa ställa denna fråga till er: "Skulle du vilja ge din dotter till äktenskap med en man i hennes farfars eller morfars ålder?….även om hon var ditt besvärligaste och minst älskvärda barn?? Skulle du vilja ge bort din dotter till en man, vem han än är, medan hon fortfarande är ett barn i sin moders sköte? Skulle du vilja ge din dotter till äktenskap vid en tid, när du med gott samvete visste, att hon fortfarande var för ung att veta vad äktenskap handlar om? Var realistisk och tänk tillsammans med mig; känner du inte att en sådan handling skulle vara ett brott, som förtjänade ett straff från Gud och människor? Jag vet inte din uppfattning, men jag själv ser det som ett stort brott….

I fallet Aiysha var hon fortfarande ett oerfaret barn, omogen och uppenbarligen okunnig om det äktenskapliga livet. Vi kan illustrera detta; en kväll befann sig profeten i djup diskussion med Abu Bakr, när Aiysha steg in i rummet. När Muhammed fortsatte och blev långdragen, blev hon uttråkad och avbröt honom med orden: "var kortfattad". Härvid slog hennes fader henne på munnen, vilket orsakade att den blödde. Vi får höra, att profeten blev mycket olycklig….Detta visar, att Aiysha fortfarande var ett barn, som Muhammed daltade med. Han visste mycket väl att hon inte var mogen. Därför såg han genom fingrarna med hennes avbrott. Han tillät henne även att argumentera, ty hon var den som stod hans hjärta närmast bland hans fruar. Hur han övergav henne, innan hon var arton år och gick sin egen väg, är svårt att förstå. Han inte endast förbjöd henne och sina andra ex-fruar att under hela livet ingå äktenskap. Historien berättar inte så mycket för oss, vad som skedde henne senare, med undantag av att vi vet att Aiysha satte igång många splittringar efter profetens död, och att hennes far hade slutat att vara kalif. Hon var inte helt ense med den nye kalifen Ali ibn Talib, Muhammeds kusin.

Jag själv kommer aldrig att glömma en fruktansvärd händelse, som inträffade för min muslimske väns syster, där i södra delen av vårt hemland. Min vän hade en syster som var tretton år gammal. Eftersom hon levde under stränga islamiska stamregler, beslöt man att avsluta hennes skolgång och gifta bort henne, eftersom hennes bröst började utvecklas. När de sökte efter någon ung man, som kunde gifta sig med henne, hade de ingen framgång; Ingen föreföll vara intresserad. Då kom en man fram och föreslog äktenskap, fastän han var fyrtiofem år gammal, make till två fruar och hade sju barnbarn. Sedan man hade konsulterat schejken, som höll Guds bok i sin hand, blev hon gift enligt Koranen. På kvällen vid bröllopets fulländning blev barnet chockerat över att upptäcka, att det inte blott var en lek, som hennes mamma och mostrar hade fått henne att tro…Denne vuxne man önskade från henne det hon inte kunde begripa, att inte bry sig om att förstå. För att visa sin manlighet våldtog mannen henne med våld. Resultatet blev att flickan dog samma natt! Jag kan fortfarande föreställa mig min väns tårar, som strömmade ner för hans ansikte, när han berättade denna tragedi för mig. Jag fann det förkrossande och blir det fortfarande ännu i dag, närhelst jag kommer ihåg hennes berättelse. Jag bär inom mig det obeskrivliga hoppet, att den dag kommer, när Gud skall öppna en vid klyfta och upplysa förståndet och avlägsna täckelset från alla hjärtan, så att han kan nå hela människosläktet med sin kärleks solsken.

Äktenskap med "Boken folk"

Skyddade och oskyddade kvinnor Koranen nämner "Bokens folk" på talrika ställen, ibland kritiskt, vid andra tillfällen godkännande - den är inkonsekvent i ämnet. Men det som berör oss här är samspelet mellan muslimer och "det folk" som nämns i Sura 5 vers 4. Där finner vi, att den tillåter muslimen i en allmän betydelse de "delikatesser" som är tillgängliga för Bokens folk såsom vissa njutningar och viss mat. Samtidigt ger den Folket (de kristna och judar) tillträde till muslimsk mat men utan omnämnande av andra njutningar. När den fortsätter att utveckla sig, genom att säga att en muslim själv kan ta en fru åt sig från Folket, förutsatt att han helt kan betala hennes hemgift!! Emellertid finns inget omnämnande i texten eller ens i denna sura eller i Koranen beträffande denna sak, om att tillåta en man från Bokens folk att gifta sig med en muslimsk fru. Man frågar sig: "Har inte den muslimska kvinnan rätten att acceptera en kristen eller judisk man som sin make? Naturligtvis inte! Detta är totalt förbjudet för henne av Gud, profeten och dem som har auktoritet; det är en allmän kunskap: Här återges hur texten lyder:

Och trots det faktum att Koranen själv gör vår mat, våra delikatesser och våra kvinnor tillgängliga för våra muslimska bröder, insisterar några muslimska sekter ännu i dag på , principen fullständig separation från Bokens folk, särskilt de kristna. Några har ett förbud att ens dricka vatten tillsammans med eller acceptera något från en kristens hand. Det är vanligt i södra delen av mitt ursprungligt kristna hemland, att man refererar till en kristen som "oren". Om man skall säga sanningen gäller om dessa kristna familjer, varhelst man finner dem skingrade i landet, att de ser renare ut och snyggare och har fått bättre utbildning än de flesta, varvid man antar att referensen sker till yttre renhet!

Om vi går tillbaka till Koranens text skall vi finna att ordet "skyddad" (muhassanat) nämns två gånger i detta sammanhang; en gång beträffande "troende" kvinnor, dvs. muslimer som har rent spel till muslimska män, och den andra gången om kristna och judiska kvinnor, som är tillgängliga för muslimska män. Varför gjorde då Koranen en skillnad mellan de två kategorierna när det gällde kvalifikationer? Varför inkluderade den inte till exempel den muslimska troende kvinnan bland Bokens folk i en enda dom? Vem avsågs i den första referensen till "skyddade" och i den andra, och finns det någon skillnad? Ja, jag skulle vilja säga att det finns en betydande skillnad!

En arabisk språkig auktoritet, Abu Bakr Ar-Razi, nämner i sitt verk "Mukhtar As Sihah" att:
Mannen blir skyddad, när han gifter sig, och kvinnan blir skyddad, när hon lever i kyskhet - hennes man har gjort henne skyddad. Sedan kommenterar han ett påstående av Tha'alab genom att säga: "Varje kysk kvinna är skyddad." Sedan följer påståendet att det finns en klar skillnad här: "skyddad" som användes refererar först till muslimska kvinnor som åtnjuter fullständigt skydd såväl som understöd av sitt folk och sin stam. Dess andra användning refererar även till kvinnor som är kyska och har män som är i livet. Därför inbegriper den första halvan av texten ogifta muslimska kvinnor, änkor eller frånskilda; dessa är alla tillgängliga för äktenskap med en muslim, så länge han betalar deras hemgift. Den andra hälften av texten refererar till Bokens kvinnor, oberoende av om de är gifta eller inte. Hon är tillgänglig för muslimen under vissa omständigheter, som bortrövande, fångenskap eller uppköp och liknande. Och så lär vi av Abu Sateed: Vi kom över några kvinnliga fångar från Outas som hade män, och vi avskydde att vidröra dem, medan deras män fortfarande levde. Så frågade vi profeten. Han svarade: " ...tag troende tjänarinnor, som er högra hand erkänner.." Vi lät detta betyda, att Gud hade placerat dem i våra händer….så vi våldtog dem. Från denna berättelse drar man slutsatsen, att denne befälhavare hade tagit några kristna familjer till fånga. Han skilde männen från kvinnorna, såsom seden var. Soldaterna frestades att våldföra sig på kvinnorna, men eftersom de hade män, avstod de. Sedan de emellertid hade rådfrågat profeten, som var överbefälhavare för nationen, och fått hans tillåtelse, tillfredsställde de sin lust på dem. Det faktum att de var "skyddade" och hade män i livet tycktes nästan inte avskräcka dem längre, eftersom de stod fast vid Koranens uppmaning i Sura 4:23.
Betrakta endast omfånget av smärta och förödmjukelse som hände med dessa fängslade män, när de lärde sig att deras fruar med tvång hade slagits av främmande män! Det kan så vara att profeten i detta fall avsåg att bevara livet på dessa fångar snarare än att tillåta dem att bli dödade, och att deras fruar senare skulle tagas beroende på männens tillkortakommande! Jag känner personligen, att döden är att föredra framför åsynen att ens fru blir någon annans, medan man själv står hjälplös. När allt kommer omkring var han fånge, oförmögen att stå emot soldaterna, som var beväpnade med svärd och med profetens ord såväl som med Koranens.

Och nu när vi har blivit förvissade om att en muslim har tillåtelse att gifta sig med Bokens folk uppstår vissa frågor. Vad är ödet hos en familj, som har två religioner? Vems religion förmodas barnen följa? Kommer saker och ting att gå friktionsfritt mellan makarna? Islam har faktiskt fastställt, att frun från Bokens folk inte skall tvingas att omfatta sin mans religion. Hon kan behålla sina fäders tro. Å andra sidan torde hennes barn genom arv bli tvungna att bli muslimer. Ändå måste modern uppfostra dem och initiera dem i den muslimska religionens läror. Jag själv känner till många exempel på denna situation. Jag hade en granne, vars släkting gifte sig med en muslimsk man, levde ett långt liv tillsammans med honom och födde många pojkar och flickor åt honom. Naturligtvis förmodades barnen bli muslimer. Närhelst deras mor tog med dem för att besöka sin familj, skulle de följa henne till kyrkan. Jag lade märke till, att barnen hade benägenhet, som lutade åt deras mor och hennes kyrka. I deras ögon kunde man se en viss osäkerhet och förvirring. När jag förhörde min granne om detta bekräftade han, att även han beklagade barnens tillstånd. De vet inte på vems sida de skall stå. Deras far ville ta dem till moskén på en fredag och lära dem islams traditioner och ritual, men när de skulle besöka oss med sin mor, ville vi ta med oss till kyrkan och dra in dem i vår fromhetsutövning. Detta hade som följd, att det ytterligare oroade dem och gjorde dem osäkra. Kanske harmoni skulle kunna råda i ett sådant hem, när det finns kärlek och offer mellan paret och en anda av tolerans, åtminstone för en tid. Men är inte detta något liknande lugnet som föregår stormen?

Jag hade en sällsynt erfarenhet, medan jag var student vid högskolan. Där fanns en ung muslimsk arab, som jag lärde känna, och vår vänskap växte och djupnade. Jag upptäckte, att han var gift med en katolsk kvinna från Filippinerna. De älskade varandra djupt, och så var han i stånd att övertala henne att anta hans religion för att bli bättre accepterad av hans familj. Först protesterade hon och sade, att hon hade döpts till kristen som barn och visste, att Jesus hade räddat henne, och hon måste fortsätta att följa honom. Han gjorde sig besväret att övertala henna, att hon inte behövde ta saken allvarligt eller oroa sig över att uppfylla alla de islamiska föreskrifterna. Det var tillräckligt för henne att uttala de två påståendena om tron, för att hon skulle bli muslim! Det skulle göra susen; och de kunde härefter leva i frid...Hon gick slutligen med på det. Han tog henne till Jerusalem, där den ledande schejken fick henne att uttala de två 'vittnesbörden' på arabiska utan att hon verkligen förstod vad hon sade. Han förklarade henne sedan som muslimsk kvinna och välsignade deras lyckliga äktenskap. Men när jag frågade denna kollega, om han fru höll fast vid att läsa Koranen, skrattade han och svarade: "Hon vet inte ens, vad det är eller varifrån den kom. Allt hon vet är, att hon nu är muslim, och att jag fortfarande är gift med henne!!"

Kvinnor i paradiset

Det evangelium som skrevs av lärjungen Matteus ger oss en händelse i vilken Jesu själv inte lämnar oss i något tvivel i detta ämne. Vi läser, att ett viss judiskt parti kom för att driva med Jesus i ett då kontroversiellt ämne, nämligen livet och det gifta tillståndet efter uppståndelsen. (Matt 22:23-31):

"Samma dag kom det fram några saddukeer och sade att det inte finns någon uppståndelse, och de frågade honom:

Det har därför varit Guds beslut sedan evighet, att var och en som tror på honom kommer att leva med honom i himlen, med de änglalika varelserna, sysselsatta med att lovprisa och förklara honom vara helig. Gud själv vill bo bland härskaran, glädja allas hjärtan med denna himmelska, outsägliga glädje! Det spelar ingen roll, hur intensivt vi än tänker om detta ämne, så kommer vi ändå inte att bli i stånd att helt förstå, vad Gud har berett för oss i himlen. Den älskade aposteln Paulus kanske gav oss den bästa glimten av denna erfarenhet, när Gud tillät honom att förflyttas till denna välsignade sfär. Han vittnade: "vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom." (1 Kor 2:9, med citat från profeten Jesaja).

Här ser vi, att det inte finns någon plats för orenhet, där helighet bor, inte för mörker i det obefläckade ljusets rike. Gud är helig och har berett himlen för helgonen (de heliga) och elden för dem som gör det onda. Det är helt orimligt att blanda de två. Och det finns en stor skillnad mellan glädje, sådan vi känner den på jorden, och himmelsk glädje, som är oöverträffad... Vi har nämnt allt det föregående helt enkelt i avsikt att fastställa, om det finns någon skillnad i uppfattningen av himlen mellan de två trosuppfattningarna. Uppenbarligen finns det en stor skillnad! Dessutom citerar författaren Ibn Serene i boken "Kitab ul Isra'a wal Mu'raj" Muhammed, som beskriver den färd han tog en natt från Jerusalem till de sju himlarna.

Bland andra ting berättar han om paradisen för muslimer, att vart och ett av dem innehöll en mängd frukt, oplockad och inte förbjuden. Och det fanns floder, som flöt under floderna av honung, mjölk och vin, i vilka de troende simmade, likaväl som de drack. När han tittade, såg han palats gjorda av kristall, safir och diamanter, vars like han aldrig hade sett. När han gick in i dessa palats, såg han, att i vart och ett av dem fanns det sjuttio soffor gjorda av guld och smaragder, varpå det låg jungfrur, orörda av män, beredda för sina brudgummar…När detta nådde lärjungarnas och följeslagarnas öron ställdes många frågor. Bland dem om sexuellt umgänge var tillåtet i himlen. Fanns det kvinnliga änglar, som Gud hade berett för detta syfte? När en av hans följeslagare framställde frågan: "O, Guds budbärare, har vi sexuellt umgänge i paradiset?, svarade han med överdrivna ord, som antydde intensiteten och det totala sysselsättandet med sexuellt uttryckssätt…..Sedan tillade han: "Det finns ingen ungkarl i paradiset". När någon annan frågade honom hur en man kunde ha styrkan att fixa sjuttio flickor på en dag, svarade han: Han skulle få hundra mäns styrka"!

Detta är även fallet om vi studerar Koranen. Då finner vi att ämnet upprepas här och där och vävs in i åtskilliga kontexter. Det torde förefalla, som om Gud inte endast belönar de troende med ständigt paradis utan ger dem allt som deras världliga hjärtan önskar av vin, mjölk, honung, frukt och kvinnor utan något angivet antal. I Sura 3:14 påstås detta faktum klart, och det bekräftas i Sura 4:66 och den sura som omedelbart följer. Detta ämne återkommer på olika ställen i Koranen.
Faktisk uttrycks det, varhelst vi kommer över detta ämne i någon Sura i Koranen, i särskild stil, känd bland de islamiska forskarna som "Hot och uppmuntrings"-stilen. Koranen erbjuder sålunda den muslimske mannen allt han önskar som en belöning för lojalitet och fasthållande vid sin tro i denna värld. Å andra sidan får han förskräckliga varningar, upprepade gånger, om han skulle vända om och bli en avfälling från sin tro.
Det är som att hota någon och samtidigt lugna honom (ett käpp och morot- närmande), en behandling säkerligen inte värdig en helig Gud! Och det som verkligen förbryllar mig är, närhelst jag läser sådana texter, att det tycks som om endast männen åtnjuter dessa privilegier. Det finns inte en enda vers i Koranen som ger kvinnan hennes rättighet, att t.ex. simma i denna flod av vin i paradiset eller att äta av de dinglande frukterna eller att göra anspråk på att äga en av dessa härliga palats.
Varför är då det kvinnliga släktet dömt att lida brist på förstånd och fromhet i denna värld och uppenbarligen förbli sådan i nästa värld?? Muslimska forskare har fällt domen, att de kvinnor vars man dör, medan de blivit tillfredsställda med hennes vilja, inom kort kommer att föras av Gud till paradiset för att förenas med sin man där. Jag önskar, att jag kände till ödet hos den mindre lyckliga, vars man lämnar denna värld, medan han är arg på henne - även om henens tro kan vara starkare än hans! Vi måste lämna hennes öde i Guds händer… Emellertid föreskriver logiken, att det inte finns någon ytterligare användning för en sådan kvinna i paradiset. Hennes man, med allt det han önskar av kvinnor till sitt förfogande, kommer knappast att bli nöjd med någon som han har levt med och varit familjär med hela sitt gifta liv. Jag tror, att denna kvinna kommer att leva som en utstött där, jämsides med de mörkögda, jungfruliga 'hurierna'. Även tjänandet av hennes man kommer att nekas henne, eftersom allting automatiskt sörjs för honom där. Och så orättvisa i denna värld och värre orättvisa i evigheten! Vilket öde.

Det är även värt ett omnämnande i detta sammanhang, att Muhammed vill ha lejonparten av alla goda ting i paradiset, ty säkerligen hade han skiljts ut till ynnest av Gud i kraft av sin flykt till de sju himlarna (Al Isra'a wal Mi'raj händelsen). Det var även där, som han från Guds hand tog emot all den undervisning, som han förmedlade till sina efterföljare. När han återvände till jorden från den resan, var han oförmögen att dölja faktum undan hans första fru, Khadija - den äldsta. Han sade till henne, när hon låg döende: "O, Khadija, vet att Gud har gift mig med Maria, Kristi moder i paradiset". Han upprepade denna berättelse för sin favoritfru, Aiysha, efter Hidrja (Muhammeds flykt till Medina), varvid han sade: "O, Aiysha, visste du inte, att Gud den allsmäktige i himlen gifte mig med Maria, dotter till Imran, med Kulthum, Mose syster och med Assiya, Faraos fru". (berättat av Abu Umama).
Det förefaller då, att färden till himlen kulminerade i Muhammeds äktenskap med en av de största helgonen och förnämsta kvinnan i Bibeln, nämligen Jesu Kristi moder! Den välsignade Jungfrun Maria, som ingen människa har rört! Det var hon som talade med hög röst, varvid hon gladde sig i Herren, sin Frälsare, eftersom han hade utvalt henne från världens grundande att i sitt sköte bära barnet till den Helige Ande, mänsklighetens Frälsare.

Betrakta, mina bröder, hur mycket denna berättelse skadar känslorna hos miljontals människor i den kristna världen, som betraktar denna Maria med sådan vördnad och kärlek....
I vilket fall som helst kommer kvinnan i islam, vare sig i himlen eller på jorden, att nå utanför sin bristande, maktlösa status. Hon är endast en leksak i barmhärtigheten hos hennes mans nycker. Vi har redan refererat till det uttalande, som tillskrivs Muhammed: "Kvinnor är leksaker, så tag din utvalda (tillskrivet Al Hakem). Det sägs även om Omar, att han en gång tillrättavisade sin fru framför sin gäst med orden: "Du är endast en leksak; om du behövs, kommer vi att kalla på dig". Sålunda ser vi från allt det föregående, att kvinnan i islam betraktas som ett bihang, där hon skall tjäna, när det behövs; hon skall laga mat, städa, uppfostra barnen och gå i säng. Detta är allt som förväntas av henne. Utöver detta skall hon, om hon överträder gränserna, bli slagen, övergiven, fängslad och kanske stenad. Dock tackar jag Gud, att kvinnor i några islamiska länder har börjat bli medvetna om sin situation. I många av de progressiva städerna i regionen, finner vi kvinnor som tillskansar sig mer auktoritet gentemot männen. Man fruktar endast, att bladet någon dag skulle kunna vända sig, om mannen hamnar under kvinnan. Undan en sådan katastrof måste vår tillflykt alltid vara i Herren!!

Rättigheterna för kvinnor i islam

Några har hört talas om bruket bland de förislamiska araberna att begrava det nyss födda kvinnliga barnet. Det fanns en känsla av skam bland de arabiska stammarna, om ens fru födde honom en flicka. När islam kom, förbjöd den fullständigt detta dödande av oskyldiga spädbarn. Denna åtgärd gav ett särskilt kännemärke åt den nya religionen och stegrade Muhammeds rykte i allt hans folks ögon. Bruket var verkligen inte universellt, Det förekom kanske endast bland de stammar, som var ostadiga och i stor utsträckning litade på anfall, plundring och strid med andra. Och när dessa stammar så blev muslimska, övergav de sin gamla sed. Emellertid höll man fortfarande fast vid en negativ känsla mot det kvinnliga över hela regionen.

Här önskar jag, medan jag skulle vilja uttrycka min djupa respekt till Muhammed för hans del i förbjudandet av mordet på de oskyldiga spädbarnen, att han även hade gett kvinnan mer än hennes rätt till livet. Uppenbarligen hade hon knappast fått några rättigheter att beskydda sig och uppehålla sin värdighet och sitt värde i det islamiska samhällets ögon. Ty vi har sett tidigare i vår diskussion, hur islam definitivt minskar kvinnans ställning i samhället. Även profeten själv förklarade att kvinnan är bristfällig, både mentalt och religiöst. Mentalt eftersom islamisk rättsvetenskap inte accepterar vittnesbördet från en kvinna, som den betraktar oförmögen att ge ett pålitligt vittnesbörd. Därför föreskriver den, när det är nödvändigt, vittnesbörd från två kvinnor vara likvärdigt med vittnesbörd från en man.
Detta är hur texten lyder:

Skälet till att hon är religiöst bristfällig beror på hennes tillstånd under sin månatliga period; hon betraktas vara i ett tillstånd av obalans andligt och sålunda oförmögen till tillbörlig bön eller oavbruten fasta. Hennes menstruationsperiod skulle avbryta detta, även om det biologiskt sett är själva den sak som gör henne fertil och sålunda medium för släktets fortbestånd. Dock antar man, att hon fortsätter att vara kvinna och effektiv i sin egen stil. Man läser om ett uttalande av profeten, återgivet i "Sahih" av Al Bukhari: "O, ni kvinnor, jag måste hitta någon, som är snabbare för en beslutsam mans innersta än den hos dig, sinnessvaga och irreligiösa sällskap! De frågade: 'På vilket sätt är vi irreligiösa och sinnessvaga, o Guds apostel'. Han svarade: Är inte en kvinnas vittnesbörd likvärdigt med mannens? De sade: 'Jo' Han besvarade: Det är beroende av hennes lägre förstånd; han tillade: är det inte sant, att hon under sin period varken ber eller fastar? De sade: 'Sant'. Sedan sade han: Det beror på hennes brist på religion! Och eftersom kvinnan har så mycket bristfällighet, åligger det, att man styr henne ovanifrån. Man undertrycker henne, när hon är motspänstig, väntar sig total lydnad från henne utan minsta protest och att hon skall ledas som ett lamm varthelst fadern, brodern och senare hennes man önskar. En frågeställare skulle kunna fråga: "Har kvinnan allas några rättigheter?" Du svarar: "Ja", men det åligger inte oss att avgöra, var dessa finns!

En gång blev profeten tillfrågad om detta ämne: "Vilka rättigheter har kvinnan från mannen?" Han svarade: Han bör ge henne mat, om han äter, klä henne, när han klär sig, undvika att vanställa henne eller slå henne överdrivet eller överge henne utom i hemmet.
Vilka är då hennes rättigheter: Att bli slagen men inte tillräckligt för att vanställa henne (även om detta skulle kunna vanställa henne andligt eller mentalt) och att överge eller svika henne hemma - innebärande undvikt isolering vid förlossning - under tider när hon har mest behov av sin ende man. Du minns, att hon inte har rättighet att gifta sig med fyra män… Hon kommer att få mat och kläder likt varje annan medlem i hennes mans hushåll. Inget speciellt. Hon är inte tillägnad något högre värde utöver detta! (Se Sura 4 vers 34). Beträffande mannens rättigheter från kvinnan: allting både det möjliga och det omöjliga. Frun måste behålla mannen lycklig, kosta vad det kosta vill. Det är allt för henne. Hon måste också respektera honom och ge honom en mycket upphöjd ställning i sitt andliga och världsliga liv. Profeten nämnde även, att om det hade påbjudits att man skulle knäfalla i tillbedjan inför någon annan än Gud, skulle han ha befallt att kvinnorna knäfaller för sina män! Kvinnan är även bunden vid plikten att vilken tid som helst på natten eller dagen tillfredsställa sin mans sexuella behov, oberoende av omständigheterna, även om hon är sjuk…Det tillskrivs Abu Huraira i "Tayalisi", att han sade: Mannen har rätten att närma sig sin fru, även om hon har menstruation.

Så mycket om de sexuella angelägenheterna. Vad skall man säga om de sociala angelägenheterna? Som vi tidigare har nämnt är ingen enstaka kvinnas vittnesbörd accepterat i en domstol. Detsamma gäller om alla andra lagliga transaktioner. Kvinnan behandlas på långt mer underordnat sätt än mannen. Hon kan t.ex. inte ärva samma belopp som mannen, efterson den senare har lejonparten i fråga om arvet, eftersom han är fullkomlig i fråga om förstånd och religion. Liksom beträffande henne, nej! Därför tar hon endast emot en tredjedel. Vi finner i Sura 4: till mannen en del två gånger kvinnans, etc., där det även finns en lista på kvinnans civila rättigheter i det islamiska samhället.

Slöjan

Vad är slöjan, och varför är det nödvändigt för den muslimska kvinnan att bära en? Jag minns när jag fortfarande var i mitt hemland, att många av mina muslimska bröder brukade betrakta den kristna kvinnan som urartad och slapp i sin moral, ty hon ville gå ut oanständigt klädd, ofta i kläder som avslöjade hennes kroppsliga dragningskrafter... Och fastän denna beskrivning endast är tillämplig på några, tenderar jag ändå att hålla med dem. Men jag invänder kategoriskt mot att stämpeln "kristen" eller "troende" tillämpas på sådant. Förvisso har kristendomen inget att göra med dessa personer. För jag tror med sådan övertygelse på min religion, att jag vet att det är en religion med helighet och kyskhet. När den får inträde i en persons liv och hjärta, förädlar och renar den henne och lyfter henne över all orenhet. Av detta skäl blir den kristne med Skriftens ord "en ny skapelse". Beträffande dem som har ärvt sin religion från sina släktingar och samhället, följer det inte, att de är anhängare av denna religion eller bundna av dess föreskrifter. Dessa dagar finns det miljontals människor som följer islam, men det är uppenbart, att inte alla muslimska kvinnor är beslöjade eller följer föreskrifterna eller är bundna av grundprinciperna i sin religion. Vad tänker du; är de muslimer eller inte?

Beträffande dessa nominella kristna, både kvinnor och män, kommer de att dra till sig så mycket större dom, eftersom de i sin livsstil vanhedrar och korsfäster Kristus igen på sätt och vis. Men den sant kristna kvinnan är någon som är prydd genom Herrens närvaro i sitt liv. Hon har vårdat uppträdande, är noggrann med sin klädsel, varvid hon endast väljer anständiga kläder, så att hon inte skall bli en frestelse för andra män och så vidare. Hon har inom sin personlighet den lugna, ödmjuka anda som påbjuds i Bibeln. Samtidigt är hon omsorgsfull att hålla sin man lycklig och fäst vid henne kroppsligt och andligt ( se 1 Pet 3). Detta är den kristna kvinnan, i Guds åsikt, den kvinna som gör sin plikt mot Gud genom bön, fasta och gudsfruktan med kunskap och inte blind tradition. Om hon går till kyrkan, inhämtar hon Guds ord i sitt hjärta, memorerar dem och tillber med gudsfruktan och vördnad. Hon betäcker sitt huvud för änglarnas skull och på grund av att Guds närvaro fyller platsen. Hon går inte in i kyrkan klädd i något annat än det som är anständigt. Det som verkligen förvirrar mig är, att några moderna kvinnor starkt gör invändningar mot detta sätt att leva, trots det faktum att ämnet i Bibeln är uppenbart och klart. Några hävdar, att dessa restriktioner tillämpades på den antika världen. Vi befinner oss nu i slutet av det tjugonde århundradet, som markeras av dess framsteg, välstånd och kultur. Säkerligen hävdar de, att det inte längre är nödvändigt för kvinnorna att betäcka sitt huvud i Guds närvaro. Jag säger, att detta är ett stort misstag. Den som befallde detta är den evige Guden, i vilken det inte finns någon växling eller förändring. Han är Herren i går, i dag och i morgon; Gud för det första århundradet och det tjugonde och han är Herre över alla. Frågan här är mycket klar, men låt var och en som önskar det göra som han vill utan att tillskriva Gud det. Vi har brevet från den älskade Paulus till invånarna i Korint, vilket förklarar detta gudomliga ämne och inte lämnar rum för något tvivel. I kapitel elva med början på vers fem läser vi: "Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad."
Sålunda ser vi att aposteln inte lämnade plats för något val; antingen skulle huvudet vara avrakat eller betäckt. Här nämner rakning av huvudet, eftersom kvinnan i den kulturen brukade ringakta dem som hade rakade huvuden, eftersom det var skökornas sätt. Observera noggrant att han inte lämnar rum för något val: antingen är kvinnan Kristi eller Satans efterföljare. Om hon är Kristi efterföljare, måste hon lyda hans bud, inte det som världen dikterar genom att locka fram moderna moderiktningar och frisyrer. Så det står klart, att medan kvinnan deltar i gudstjänsten i kyrkan, bör hon ha sitt huvud betäckt.

Nu när vi känner till vår kristna ställning låt oss då diskutera detta känsliga ämne i islam. Varifrån kom slöjan? Den var inte känd bland de quraiska kvinnorna i de tidiga stadierna i den islamiska religionen, när klädedräkt och prydnader fanns i de traditionella arabiska stilarterna. När den nya religionen flyttades från Mecka till Medina, och Muhammed började föra konsekventa strider i sin revolution, föreskrev man lagar för invånarna i denna stad. Även Koranens suror lämnades ofta i arv och reglerade folkets rättigheter och plikter i det nya samhället. När Muhammed började gifta sig med den ena frun efter den andra, gav det upphov till en viss avundsjuka från hans avlägsna efterföljare gentemot hans fruar. Sådan avundsjuka är inte ovanlig, när en man har det antalet fruar, och eftersom han inte kan vara tillsammans med dem så lång tid…..Vi har redan nämnt det faktum, att Muhammed brukade tillbringa sin mesta tid i det viktigaste huset med Aiysha, sin favoritfru. Det blev därför nödvändigt att ombesörja tillräckligt skydd för hans andra fruar genom att hålla dem instängda i sina hus och inte tillåta dem att alls våga sig ut utan tillstånd. En dag upptäckte man, att en efterföljare och släkting till profeten, vid namn Talha, besökte en av Muhammeds fruar. Detta förargade profeten, och han befallde honom att inte bli sedd där igen. På det svarade mannen: "Hon är min kusin, och inför Gud ägde inget orätt rum mellan oss!" Profeten svarade: "Ingen är mer avundsjuk än Gud, och ingen är mer avundsjuk än jag!" Denna uppfattning repeterades klarare vid ett annat tillfälle, när han förbjöd sina efterföljare att träda in i hans hus utan särskilt tillstånd från honom. Man minns, att hans tjänare 'Ans, som var en av hans hedrade efterföljare smög sig på honom om något han behövde. Muhammed bad honom att avstå och förbjöd honom att gå in i hans hus. Så här lyder suran:

Faktum är att det spelar ingen rol, hur många lager kläder en kvinna kan ha på sig, även tjocka kappor etc. som täcker allt som kan ge upphov till begär för åskådaren. Problemet med själva kvinnans person kvarstår. Hur många väl draperade damer från alla samfund och sekter är det inte som äger en draperad eller dold ande! Om en kvinna inte fruktar Gud och inte har hans närvaro i sitt liv, kommer varken en slöja eller dörrar eller lås att hindra henne från att göra vad hon önskar, trots avspärrningar…Det har funnits många exempel på detta fenomen. Emellertid finner man, om kvinnans hjärta är benådat med gudsfruktan och fyllt av hans underbara ljus, att den troende kvinnan utan order eller hot kommer att visa vördnad för Guds närvaro i sitt liv. Hon kommer alltid att framträda som en hedervärd dam, både hemma och ute, varvid hon inom sig bevarar ödmjukheten från den helige Herren och förblir trogen sin familj till sina dagars slut.

Skilsmässa

Detta ämne betraktas som ett av de viktigaste i varje mänskligt samhälle och ogillas i regel i alla religioner. Dessutom har den gudomliga auktoriteten förbjudit skilsmässa i familjen, men några människors outhärdliga situationer har gjort skilsmässan nödvändig.
I Bibeln läser vi i Femte Moseboken kapitel 24:

Det är klart, att Gud inte tillåter skilsmässa, utom när en verklig, klar oanständighet hittas hos kvinnan, sådan som att hon inte längre är önskad av sin man. Dock tillåter han inte skilsmässa från henne, innan han omedelbart förbjuder henne att vara tillsammans med sin förste man, sedan hon haft intimt umgänge med någon annan man. Ordet "besudlad" används för att göra det klart, att i Guds synpunkt är skilsmässa en styggelse, sedan han hade välsignat familjen och de två blivit "en kropp". Hon har inte längre valet att ta någon annan "kropp". Sålunda kom den klara befallningen att inte återvända till sin förre man sedan hon skilt sig från honom. Hon har blivit en annan "kropp" för en annan man: Inför detta förefaller skriften vara alltför hård i ämnet. Sanningen är, att Gud önskar, att det inte finns några avskyvärda situationer i samhället eller splittring i hemmet!

Men trots detta lagstiftade några judiska sekter om sina egna regler för skilsmässa. Några meningsriktningar tillät den, t.ex. i händelse av att kvinnan inte kunde laga mat eller på adekvat sätt uppfylla sänggåendet. Ärendet degenererade till ett slags lek; en man kunde gifta sig en dag och skilja sig nästa. Följaktligen önskade Jesus, då han uppträdde på scenen, rädda familjen och få ett slut på samhällets nedgång och upplösning, varför han förbjöd skilsmässa med undantag av synd genom äktenskapsbrott. Om en kvinna hade begått äktenskapsbrott och varit otrogen mot sin man, skulle den första bestraffningen bli, att han övergav henne och skilde sig från henne. Hon hade inte respekterat Guds närvaro i sitt liv utan handlat efter sin kroppsliga lusta. Samma föreskrift och konsekvenser tillämpades på mannen. Och eftersom i dessa fall otro betraktas som primärt riktad mot Gud, är det först och främst en andlig skilsmässa mellan kroppen hos den som begår äktenskapsbrott och den helige Ande, åtföljd av en skilsmässa mellan de två parterna. Detta är den enda situation då skilsmässa är tillåten; något annat än detta, nej!

I Markus' evangelium kapitel 10 finns det en omfattande behandling av detta ämne. Jesus hade blivit tillfrågad en relevant fråga av en mycket dogmatisk judisk grupp . Han svar var fullständigt och övertygande. Här återges hela berättelsen:

Och i Matteus' evangelium behandlar Jesus samma ämne i kapitel fem och verserna 31 och 32:

Man frågar sig: "Var Gud orättvis här?" - Gud förbjude! Han önskade höja kvinnans status och värde och behålla hennes ställning som fru och inte som någon frånskild....Gud betonade det otillåtna i skilsmässa med undantag av en fatal brist, nämligen äktenskaplig otrohet. Därför är skilsmässor som beror på vrede, motsättningar och bristfälligt sexuellt uppförande inte legitima skilsmässor i Guds synpunkt. Varje man eller kvinna som skiljer sig av sådana skäl och sedan åter gifter sig ses som en äktenskapsbrytare av Gud. Därför är detta Bibelns syn på skilsmässa.

Vad skall man säga om detta i islam? Det är allmän kunskap bland alla sekter i islam, att en man kan skilja sig från sin fru av vilket skäl som helst, trots att det i Guds ögon är en högst förhatlig utväg. Det finns här ett antal klassifikationer. Till exempel kan en man skilja sig från sin fru två gånger utan hennes kunskap och sedan ta tillbaka henne. Om han skiljer sig från henne den första gången och sedan lämnar henne, kan han återvända till henne, närhelst han önskar utan att söka hennes åsikt. Detta är känt som 'Al Bainoona as Sughra' dvs. Mindre separation. Om han emellertid skiljer sig en andra gång, åligger det båda parterna att vänta ett tag. Om inga tecken på kärlek eller återvändande till det äktenskapliga hemmet är uppenbara, måste frun iaktta en prövoperiod på tre månader av fruktan för att hon kan vara gravid. Detta kallas 'Al Bainoona al Kubra' dvs. större separation. Skulle frun vara gravid, måste mannen stå för kostnaderna av hennes förlossning, om han insisterar på att lämna henne. Efter barnets födelse kommer de att skiljas. Om hon återvänder till honom och han skiljer sig från henne igen, är hon inte längre tillåten för honom, eftersom hon nu befinner sig i en större separation. Om de som skilt sig insisterar på att återvända till varandra, måste kvinnan först fullborda ett äktenskap med en annan kompetent man, som sedan kan skiljas från henne genom en mindre separation. I detta fall kan hon återvända till sin förste man. Och så upprepas cykeln, om mannen skiljer sig från henne igen, finner hon sig genomgå en mindre separation och så vidare!

I Sura 2 verserna 225-232 finns en beskrivning av denna process. Det är värt att nämnas, att en viss man vid namn Rufa'al Kurthi hade en fru, som gick för att beklaga sig för Muhammed. Hon sade att hennes man skilde sig från henne 'genom de tre', dvs. genom att muntligt upprepa orden: "Jag skiljer mig från dig" tre gånger. Efter detta gifte hon sig med Abdul Rahman ibn Al Zubair, men de hade ännu inte fullbordat äktenskapet. Sedan profeten hört henne, log han sedan och sade: "önskar du återvända till Rufa'a, kan du inte göra det, förrän du har haft din smekmånad med din nye man!" Denna princip uttrycks klart i samma Sura vers 230 där det står:

Detta slags utväg har skapat många problem i samhället. Mannen, som skiljer sig från sin fru i ett vredesutbrott genom att uttala "de tre", finner det svårt för sig själv att se sin fru kroppsligt underkastad en annan man under natten och sedan bli återförenad med henne igen. Muslimska forskare är överens om detta fenomen med "muhallel". Termen refererar vanligen till vilken man som helst, som samtycker till att gifta sig med en frånskild kvinna för endast en dag och sedan skiljer sig från henne den andra dagen, så att hon kan återvända till sin förre man. Emellertid är det många, som inte tillåter sina nyligen skilda fruar att gå till sängs med en "mohallel"….Det kan mycket väl vara så att de har rätt, eftersom hon enligt Guds synpunkt fortfarande är mannens hustru. Det är känt, att i ett vredesutbrott kan en man säga något, som han inte menar. Om detta skulle resultera i en plötslig förlust av hans maka till en annan man, skulle hon ha begått äktenskapsbrott, och detta är fräck gudlöshet. Som en följd är hon inte längre lämplig att återvända till sin ursprunglige man, eftersom hon har blivit en äktenskapsbryterska, som verkligen förtjänar skilsmässa.!!

Islam tillåter även en man att skilja sig från sin fru för att erbjuda henne åt någon annan, såsom fallet var mellan Zaid bin Haretha och profeten. Du kan erinra dig, att Muhammed en gång behövde någonting från Zaid, så han gick till hans hus. Där såg han Zeinab, Zaids fru, som städade huset. Då han lade märke till skönheten i hennes kropp, blev han starkt attraherad av henne. Han utropade: "Prisad vare Gud, som förändrar männens hjärtan!" Zeinab rapporterade händelsen i detalj för sin man. Han blev mycket upprörd och gick genast till profeten och bad honom om tillstånd att skilja sig från henne. Muhammed dolde vad han kände i sitt hjärta och yrkade på att Zaid skulle behålla sin fru. Nu var detta en ädel hållning. Dock kunde inte Zaid stå ut med att se sin adoptivfar så förälskad i sin enda fru. Han gick och skilde sig från henne, och snabbt gifte Muhammed sig med Zeinab. Därefter skulle hon skryta bland alla Muhammeds andra fruar, att Gud hade förenat henne med honom i äktenskapet trots alla odds…

Låt oss tillåta Koranen att berätta denna berättelse i Sura 33: 37: "Minns (Muhammed) vad du sade till honom som Gud visade sin nåd och som du själv visade stor välvilja: 'Behåll din hustru och frukta Gud!' Och av rädsla för människorna gömde du inom dig vad Gud skulle ge till känna, fastän du inte bör frukta någon utom Gud. Men då Zayd skilde sig från henne gav vi hennes såsom hustru åt dig för att visa att ingenting hindrar en troende att ingå äktenskap med sin adoptivsons hustru, sedan bandet mellan den har upplösts. Guds vilja måste ske. Ingen skuld vilar på Profeten som här handlade så som Gud befallde honom":
Han hävde förbudet för Muhammed och därför för alla muslimska män att gifta sig med frånskilda fruar till deras adoptivsöner eller tjänare eller efterföljare om husbonden gillade henne! När man närmare undersöker dessa texter, märker man här att saken gäller: "…frukta Gud" , vilket har sitt ursprung från den mindre (Profeten) till den som står under honom (Zaid bin Haritha). I sanning finns det inget generösare, kyskare eller till och med opartiskare än detta. Profeten önskade här bevara sin efterföljares familj från fördärv och framträdde som om han hjälpte till att bygga upp familjen istället för att förstöra den…Men det som verkligen förbryllar mig är, att befallningen utgick från den högre auktoriteten (Gud Allsmäktig) till den mindre (Muhammed) utan att dölja den starka önskan som fanns i hans hjärta att få följeslagarens enda fru. Han är inte tillfredsställd med detta utan fortsätter att tillrättavisa honom för den gåva och nåd han mottagit från Gud och hans Profet. Vi känner inte till själva djupet av den emotionella smärta Zaid genomled under denna tragedi, men säkerligen visar hans underliga beteende, att han var mycket distraherad och rädd. Han gick till och med själv för att anmäla sin frånskilda maka i profetens intention att gifta sig med henne. Han sade till henne: "Gläd dig, o Zeinab, ty Guds budbärare har trolovat dig med sig själv." Detta visade hans fullständiga oförmåga gentemot de gåvor och den nåd Profeten tilldelade honom, när han adopterade honom som ett barn. Men vi vet, att mannen av naturen är en syndare och därför bunden att begå synd, varhelst man finner honom, ty han föddes med den. Så kan vi förstå Profetens förebråelse till sin efterföljare. Dock är jag förvånad över Guds förebråelse till denne enkle tjänare och varför han skulle tillåta någon annan att ta hans fru. Det är verkligen en förbryllande situation.
Jag vet väl, att vår Gud är Fader till allt ljus. Han är även majestätets och gåvornas Herre, och alla goda gåvor kommer till oss från ett rent hjärta fritt från förebråelse eller partiskhet. Aposteln Jakob lär oss denna lärdom klart i det första kapitlet av sitt brev. Han säger: "Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om." (Jak 1:5).

Låt oss återvända till sakens hjärta i texten. Vi ser att Gud förfor med Profeten enligt hans hjärtas önskan. Han hejdade honom t.ex. inte eller fick honom att vända om från sin väg, trots att han klandrade honom för att han dolde ärendet av fruktan för folket. Uppenbarligen är fallet omvänt här; i Muhammeds begär till Zeinab fruktade han i verkligheten inte Gud utan människor. Ändå bidrog han till hennes snabba skilsmässa!!

Men kära vänner, vi lägger märke till, att Gud Allsmäktig, all helighets Herre och alla auktoritets mästare har en annorlunda syn i Bibeln. Det är mycket lätt för Gud att göra sin profet till en martyr och rycka upp honom från denna jord hellre än att göra honom till föremål för folkets åtlöje i folkets ögon. Han hade också utöver sin barmhärtighet och upphöjdhet en rättvisa som måste råda; andliga värden undantränger de kroppsliga, och himmelska spörsmål åsidosätter de jordiska. Ty tingen på jorden skapades för den som finns i himlen och inte motsatt!
Jag som en ödmjuk och vanlig iakttagare lyckas inte inse några himmelska principer i hela denna berättelse sådan den berättas i Sura 33 trots min framlagda vördnad. Tvärtom förefaller hela händelsen och dess rättfärdigande vara kroppslig och jordisk. Om vi som kontrast utan trångsynthet och med samma grad av neutralitet refererar till Markus evangelium kapitel 17, skall vi finna en berättelse liknande den som inträffade mellan Muhammed och hans efterföljare Zaid men helt annorlunda i principen beträffande det gudomliga ingripandet!

Det berättas hur profeten Johannes Döparen (motsvarande Yahya bin Zacharia i Koranen) starkt motsatte sig kung Herodes' äktenskap med sin bros fru, eftersom brodern fortfarande levde. Han disputerade med honom i Guds namn och fördömde honom häftigt vid andra tillfällen. Han var helt orädd i sin protest - tills det bokstavligt kostade honom hans huvud. Han betalade det yttersta priset för att stå upp för sanningen. Här skulle jag som en enkel iakttagare vilja säga, att detta visar Guds rättvisa visad i Hans majestätiska, unika och opartiska helighet. Det finns ingen kompromiss. Ingen annan hållning är hållbar!

Och nu , om jag får fråga min käre muslimske läsare en fråga: "Antag att du är en enkel arbetande man, som arbetar för att försörja ditt hem och din fru. Du är även mycket lojal mot din chef och firman. Antag att din chef , som är källan till all din inkomst en dag skulle besöka ditt hem i din frånvaro som ett tecken på sin kärlek och ödmjukhet. Hans ögon faller på din fru och hennes charm fängslar honom…Han uttrycker sina känslor för henne. Hon vidarebefordrar också till dig det som har hänt. Säg mig i all ärlighet och integritet, hur du skulle känna dig, och hur du skulle behandla din ekonomiske välgörare med hänsyn till hans skamliga uppförande. Var snäll och svara inte nu. Tänk dock på det och se åter noggrant på de ovan nämnda texterna. Resten är upp till dig. Tillåt mig, medan du tänker på detta, att nämna för dig vad Gud säger till oss i Bibeln om detta ämne, eftersom han betraktar det som en stor synd.

Vi läser det i första brevet till thessalonikerna kapitel 4, verserna 3-7:

Det bör tilläggas, att islam även sanktionerar att man skiljer sig från frun, om föräldrarna inte gillar henne. Vi citerar Ibn Amr: Jag hade en gång en fru som jag älskade, men Amr hatade henne och bad mig att skilja mig från henne. Jag avvisade Amr och gick sedan och berättade för Guds Profet, och han befallde mig att skilja mig från henne. Här orsakade faderns ogillande, att han skilde sig från henne av det skälet, att det var hans svärdotter. Och domaren i detta fall var ingen mindre än Profeten själv. Vi vet inte vad som hände för denna fattiga kvinna, som var syndabocken hos någon som endast hatade henne! Men vi kan föreställa oss den outhärdliga smärta hon kände över att vara tvungen att skiljas från sin man. Hon kan även ha drivits till ett liv på gatan. Ty skilsmässa - må Gud bevara oss - förstör hem, orsakar avvikande beteende bland familjemedlemmarna och driver bort barnen. Det var därför Gud förbjöd den utom för synd genom äktenskapsbrott genom den ena maken eller den andra eller båda. Skilsmässa av något annat skäl är mot reglerna!

Det kommer inte som någon överraskning för dig att Muhammed åtnjöt ofantlig andlig auktoritet bland alla sina vänner; härav hans tillskrivning av några av sina gärningar som gudomlig försyn, inklusive hand sexuella äventyr såväl som hans nyckfulla beteende mot sina lagliga fruar. Närhelst han förargade sig över någon av dem genom en otillständig handling kunde han åkalla Guds sanktion i någon text i Koranen. Det skulle tysta ner dem, och han var i stånd att slutligen låta ärendet vila. Låt mig sluta detta ämne genom att nämna ett typiskt fall, där Muhammed hävdade Guds "rättfärdigande" för sin egen del. Det gäller hans fru Hafsa i händelsen, som citerats tidigare, men det illustrerar en vid princip:

Äktenskapsbrott

Både kristna och muslimska religioner förkastar existensen av äktenskapsbrott i samhället. Under Gamla Testamentets dagar var straffet för äktenskapsbrott att stenas till döds. Personen betraktades ha överlämnat sig själv åt satan och glidit bort från Guds kärlek. Det som följer är en beskrivning av domen för äktenskapsbrott och återfinns i 3 Mos. 20: "Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall både äktenskapsbrytaren och äktenskaps-bryterskan straffas med döden." (3 Mos 20:10). Det upprepas i samma stil i 5 Mos. 22:23f: "Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds"
Detta var Guds lag före Kristus, som när han kom förkroppsligade Guds kärlek till mänskligheten. Och eftersom han predikade kärlek och förlåtelse för alla människor, förlät han kvinnan som hade gripits för äktenskapsbrott och som folket önskade stena - i enlighet med lagen. Men Gud önskade ge denna kvinna ännu en chans att överblicka sitt liv, en möjlighet att bli en ny skapelse! Sedan Kristus hade förlåtit henne sade han till henne att gå sin väg men "synda inte mer". Medan vi är på detta ämne, låt oss då se hur lärjungen Johannes beskrev denna händelse i evangeliet:

Därför ser vi klart, att Guds syn på kvinnan helt skilde sig från folkmängdens. De såg henne som någon kriminell, som förtjänade att stenas till döds. Men han såg henne emellertid som ett offer för detta samhälle. Människorna i staden hade gripit henne ensam och tillåtit de andra äktenskapsbrytarna att undfly och finna tillflykt!! Jesus förlät henne och gav henne ännu en möjlighet, och berättelsen antyder, att denna kvinna var bland dem som följde Jesus, varthelst han gick och tillbad och i sitt hjärta och hyste gudsfruktan inför den helige Guden; detta leder naturligtvis till frågan: "Innebär Jesu behandling av denna kvinna att han i vissa fall och under speciella omständigheter sanktionerade skilsmässa?" Vi skulle eftertryckligt svara: "Nej, Gud förbjude!" Ty Gud är helig och kan inte acceptera orenhet, varhelst man finner den. Bibeln varnar också kategoriskt, som vi har sett, för denna synd. Faktiskt befaller den oss att "undfly äktenskapsbrott" och att "bojkotta den moraliskt fördärvade bland er". Den uppmanar oss at hålla våra kroppar rena, ty de är Guds tempel; hans Ande bor i oss. Sålunda förlät inte Gud den man som hade begått äktrenskapsbrott med sin faders hustru - omnämnd i Första Korinthierbrevet - Tvärtom var han ond på honom och befallde kyrkan att exkommunicera honom. Han skulle överlämnas åt Satan, så att hans kropp skulle gå under för att kanske hans själ skulle kunna räddas. (Se 1 Kor 5). Sedan bekräftar han i Efesierbrevet kap 5 förbudet mot detta slags ting. Det står:

Du lägger här märke till, att aposteln grupperade äktenskapsbrott tillsammans med andra laster, varvid han betraktade dem alla som synd. Herren upprepar förbudet för oss i orden i Paulus första brev till thessalonikerna kapitel 4. Han befaller oss där att hålla våra kroppar (kärl) i helighet och värdighet och inte i "passionerad" lusta, likt människor som inte känner Gud. Sist men inte minst har vi i brevet till romarna en sträng censur från Herren mot detta bruk i avsikt att utrota det bland de troende. I kapitel 13 kallar Gud Allsmäktig på människobarnen: "Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning...(verserna 13, 14).

Om det inte vore brist på utrymme här, skulle vi ha kunnat nämna många exempel där äktenskapsbrott är förbjudet i den kristna tron, och där man blir befalld att hålla både kroppen och själen i fullständig förening med Gud. Slutligen reser sig orden från Jesus Kristus själv över alla de övriga. I Matteus evangelium kapitel fem läser vi: "Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap." (Matt 5:27-28). Dessa ord från Mästaren själv är avsedda att sätta ett slut, inte endast på kroppsligt äktenskapsbrott utan även på andligt och mentalt. Ser du nu vad Gud menar med sin helighet?

Vad har islam att säga om detta ämne? Vi har redan lagt märke till, att äktenskapsbrott även är förbjudet i islam. Koranen fördömer i olika suror denna fula och motstridiga handling och vänder sig till de troende med varningar och hot mot detta. Detta är det mest beundransvärda i min synpunkt. Men den häpnads-väckande sak jag finner är, att denna hållning motsäger de situationer vi har undersökt tidigare, i synnerhet bruket av tillfälligt äktenskap (Zawaj Al Mut'aa). Men även i detta fall var bestraffningen av parterna olika: mannen begränsas till stryk medan kvinnan till sin död måste sitta i fängelse. Denna lag avskaffades senare till endast åttio slag för mannen och etthundra slag för kvinnan. Men denna lag har inte påtvingats i alla islamiska länder. Till exempel dömer Egypten - ett stort islamiskt land kvinnan till en fängelseperiod, som varar från sex månader till tre år, inte överstigande detta. Men den fråga som kommer naturligt i människornas medvetande är. Hur effektivt är stryk eller fängelse? Och rehabiliterar slagen, tortyren och kroppslig fångenskap den som handlar fel eller begränsar fruktan för dessa bestraffningar förekomsten av äktenskapsbrott? Svaret lämnas åt mina läsare. Men jag kan säga er att inget spö eller fängelse eller svärd kan hindra en person från att begå skamliga gärningar. Såvida inte en människa föds igen - görs till en ny skapelse - som Gud avsåg henne, kommer hon att fortsätta försjunken i en ond cirkel, som i en labyrint och oförmögen att komma ut ur dess begränsningar….Vi vet att kroppslig njutning, liksom alla andra jordiska njutningar, är förgänglig. Den är, som Bibeln beskriver den, lik en klädnad som viks ihop och kastas bort. I motsats till detta är Guds majestät och skönhet eviga. Därför anstår det oss att lyssna på hans röst snarare än vår köttsliga naturs röst. Ty om vi gör det senare, livnär vi endast den med död och korruption, under det att om vi lyssnar på Guds Ande inom oss, uppnår vi Guds skönhet, makt och glädje. Hur svag är i sanning inte människan och hur eländig, när hennes huvudsakliga sysselsättning finns i kroppen. Och här avser vi inte endast sexuella njutningar, utan allting som en okontrollerad persons natur söker. Vad skall man göra? Strider vi och håller våra kroppar i schack, eller tillåter vi dem lösa tyglar att samla upp i förråd och äga och sålunda förstöra allt skönt inom oss? Hur mycket bättre är det inte för oss att avhålla oss och härska i vår kroppsliga natur och höja oss över dem; i ställer för att dessa naturer kontrollerar oss och leder oss, borde vi leda och styra in dem på en väg som behagar Gud.
Jag är stormförtjust över orden av den älskade aposteln Paulus i hans brev till de kristna galaterna, kapitel fem:

Därför, om vi är ledda av Anden har vi fullständig kontroll över samma syndiga naturs inflytande. Slutsatsen av ärendet är, att var och en som önskar att Guds kärlek och gudsfruktan skall regera i hjärtat måste lämna bakom sig det gamla livet och bana väg för det som är nytt, där det inte finns någon fruktan, hot eller andlig "mutning"….. Istället finns det ett liv fullt av liv, märkt av helighet och som strävar uppåt för att nå Kristi fulla resning. Han är den kristnes modell.

Källor:

Bibeln (Bibel 2000)
Koranen i svensk översättning av Knut Bernström, Proprius förlag, Stockholm 2002.
"Mukhtar As Sihah" av Sheikh Al Razi
"Riyadh As Saliheen" (Ett kompendium om profeten Muhammeds uttalanden)
"Silsilat Al Hidaya"
"Al Isra'a wal Mi'raj" av Mohd. b. Serene
"Ahadeeth An Nikah" (Samtal om äktenskapet)
"Nisa'a Al Kitab Al Muqaddas" (Kvinnor i Bibeln)
"Al Mar'a Fil Islam" av Naqeeb Rafi' Al Khayyat (Kvinnan i islam)
"Al Nisa'a Fil Islam" by http://debate.domini.org/newton/
M.Rafiqulhaq (Kvinnor i islam)

top

Till KATOLIKnu