Det heliga kriget

Muslimer insisterar eftertryckligt, att Jihad eller det heliga kriget endast var ett försvarsmedel och aldrig användes som offensiv handling. Detta understryks i de förklarande noterna av Sahih Muslim:
"Jihad är i islam inte en våldshandling godtyckligt riktad mot icke-muslimer: det är det namn som givits åt en allsidig strid som en muslimborde sätta igång mot det onda i vilken form eller gestalt det än uppträder. Strid på Allahs sätt är endast en aspekt på Jihad. Till och med detta är i islam inte en handling av vansinnig brutalitet. Det har materiella och moraliska funktioner, dvs. självbevarelse och bevarande av den moraliska ordningen i världen" ("Sahih Muslim")
"Svärdet har inte använts obetänksamt av muslimer; det har utövats uteslutande med mänskliga känslor i mänsklighetens vittomfattande intresse" (ibid).

Det materialistiska syftet

Låt oss undersöka hur detta påstående får understöd av historiens verkliga fakta.
"Jihad är en av de viktigaste förtjänstfulla handlingarna i islams ögon och är den bästa inkomstkällan, men det skall företags med intention att vara självförsvar". ("Mishkat")
Man kan även kalla det rån i självförsvar om det finns något sådant.

"Den heliga Koranen förbjöd strängt omvändelse med våld genom att säga:

• 'Tvång skall inte förekomma i trosfrågor'" (Sura 2:256).

Detta är rimligt - även om man kanske skulle protestera mot krig som medel för inkomst. Denna inkomst sker utan tvekan på bekostnad av någons levebröd. Men låt oss betrakta muslimsk krigföring i praktiken:

"När en icke troendes land erövras (i självförsvar?) av en muslims härskare, erbjuds dess invånare tre alternativ:

1. Att ta emot islam i vilket de erövrade blev frigivna medborgare i den muslimska staten;
2. Betalning av mantalspengar (Jazyah) varigenom de icke troende uppnådde "beskydd" i islam och blev "Zimmis", förutsatt att de inte var avgudadyrkare (från Arabien);
3. Död genom svärd för dem som inte ville betala mantalspengar.

• "Döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem". (Sura 9:5)
• "Då ni möter förnekarna ( i strid), låt (svärden) falla över deras huvuden till dess ni har tvingat dem på knä…." (Sura 47:4).
• "Kämpa mot dem som, trots att de (förr) fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit…till dess de frivilligt betalar skyddsskatten…" (Sura 9:29).
• "Säg till sanningens förnekare: Om ni gör slut på (ert motstånd mot tron) skall det förflutna förlåtas er, men om ni återupptar (er fientliga hållning, bör ni tänka på) hur det gick för forna tiders folk (som ville trotsa Gud). Och kämpa mot dem till dess förtrycket upphör och all dyrkan ägnas Gud". (Sura 8:38-39).
• "Låt alla förnekare av sanningen veta att ett plågsamt straff (väntar dem)". (Sura 9:3)..

Alla ovanstående texter blir motsagda av:
"Det finns inget tvång i religionen".

Från Hadayah lär vi angående Jihad att:
"Till vilken by du är går och bosätter dig där, har du din del däri, och vilken by som än är olydig mot Allah och hans budbärare, är dess ena femtedel för Allah och hans budbärare och återstoden tillhör dig" ("Mishkat")

"På det verkliga krigsfältet mitt ibland grymheterna gavs ibland några medgivanden åt soldaterna för rekreation. Tillfångatagna jungfruliga flickor i kriget gjordes en gång lagliga för soldaterna för samlag" (ibid och "Sahih Muslim")

Det som är rätt idag kan vara fel i morgon, i annat fall har vi exempel på situationsetik.

För en objektiv iakttagare dyker följande bild upp: intresse att göra materiella vinster var lika viktigt som att få människor att få konvertiter. Man kan inte låta bli att känna att det heliga kriget var en förevändning att värva byte och att ta emot kontinuerliga skatter. Detta måste ha övertygat många att ansluta sig till det heliga kriget och på så sätt bli någon som bara arbetade för pengarnas skull. Detta intresse gav utan tvekan enorm politisk och militär styrka på grund av Muhammed. Varje krigare hade rätt till tillhörigheterna hos den man han dödat och han kunde för lösepenning sälja var och en han gjort till fånge. Kvinnor och barn räknades också som krigsbyte, och en muslim såg ingen moralisk oriktighet i att ta gifta kvinnliga fångar som bihustrur, så länge de inte var gravida. Han skulle också ha sin del av det sammanslagna bytet, varav en femtedel tillhörde Muhammed (och i händelse av att ingen femte infann sig, tillhörde alltsammans honom). Vi är emellertid medvetna om att Muhammed aldrig levde något överdådigt liv eller lade upp förråd. Tvärtom var han mycket givmild på varje sätt, särskilt mot fattiga, föräldralösa barn och änkor.

Skatter kunde förvisso mycket hårda som i fallet med de besegrade judarna som bodde i Khaiber. De "hade tillåtelse att bo i Khaiber på villkor att de skulle betala hälften av det landet producerade till den helige profeten och dessutom Jazyah-skatt". ("Mishkat").

"Efter slaget vid Badt avslöjades först den vers som handlade om krigsbyte. Versen introducerade för första gången regeln att krigsbytena skulle tillhöra de soldater som verkligen deltog i striden….Det är en av skälen till att soldaterna i islam kämpade med näbbar och klor. De skulle få del av paradiset om dom dog i det heliga kriget och av krigsbytet i händelse av erövring. Jihad är därför den bästa källan till alla förvärv." ("Mishkat").

Jihad är den bästa metoden att göra både andliga och timliga förtjänster. Om segern är vunnen, finns det enormt krigsbyte och (sic) erövring av ett land, som inte kan bli liktydigt med någon annan förtjänstkälla." (ibid).

"I slaget vid Muraisi med Banu Mustalig var det vunna krigsbytet nästan 200 kameler och 5 000 getter. I Hunains fälttåg var det byte som föll i muslimernas händer 24 000 får, 4 000 silvermynt och oräkneliga kameler. I slagen vid Badr och Uhud var krigsbytena också stora." (ibid).

Det finns föga förundran över att en dikt som tillskrivs Ali ibn Talib lyder på följande sätt:

• "Våra blommor är svärdet och dolken:
  Narciss och myrten är ingenting.
  Vår dryck är vår fiendes blod;
  Vår bägare hans dödskalle, när vi har kämpat."

Den motsatta uppfattningen hos Jesus

Tidigare accepterade vi uppfattningen om progressiv uppenbarelse. Framåtskridande ses till exempel då Moses blir tillsagd av Gud att den då förhärskande seden att hämnas (du slår ut mina tänder och jag kommer att halshugga dig) måste ändras till : "Öga för öga och tand för tand" - ingenting mer: Detta var framåtskridande.

Sedan uppenbarade Gud i en utvecklande uppenbarelseprocess genom Kristus i bergspredikan sin uppfattning för de kristna:

• "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner…Ni har hört at det blev sagt: 'Öga för öga och tand för tand'. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej om någon slår dig på högra sidan, så vänd också den andra mot honom….Ni har hört att det blev sagt ( i Gamla testamentet: 'Du skall älska din nästa och hata din fiende'. Men jag säger er: älska era fiender och bed för dem som förföljer er…" (Matt 5:9, 38-44).

Åter igen är detta framåtskridande. Detta kan förefalla inte vara särskilt ändamånsenligt - om man utesluter Guds handlande i denna världen - men detta är Hans sätt. Det är vemodigt att säga att få, om alls några till namnet kristna bryr sig om denna undervisning hos Kristus.

Vi finner att Muhammeds etiska måttstock utgör ett återvändande eller tillbakagång till tiden före Kristus.

Frågan vi skulle vilja infoga är: Hur överensstämmer påståendet "Det finns inget tvång i religionen" med "Döda dem som ansluter sig till andra gudar samtidigt med Allah", "hugg av deras huvuden" och strid då mot dem tills striden tar slut och religionen blir helt Allahs"?

Kristna undrar varför de inte får tillåtelse att bygga kyrkor och att fritt propagera för sin tro i muslimska länder, under det att muslimer åtnjuter religionsfrihet i de flesta icke muslimska länder, utom bortom Järnridån. Nyligen tyranniserades den enda kyrkan i Afghanistan.

Påståendet att muslimerna endats handlade i försvar är uppenbarligen osant. Vad försvarade muslimerna i Spanien, Frankrike, Indien, Persien eller vid själva portarna i Wien? Det faktum att folket inte var berett att bli muslimer genom eget val ("det finns inget tvång i religionen" konstituerar inte någon aggression mot muslimerna. Det upprepade påståendet att krigsbytet inte kunde ha varit något motiv - eftersom det heliga kriget måste ha rent religiösa motiv - är falskt, ty om det vore så, skulle krigsbytet säkerligen inte ha gjorts till en drivfjäder.

Vi tror att löftet om krigsbyte tjänade till att uppnå politiska syften. Ur rent militär synpunkt kan vi inte se något fel i Muhammeds handlande, om vi betraktar att de flesta andra militära ledare handlade på liknande sätt. Utan tvekan var han en överlägsen general, administratör, ledare social reformator och politiker; men hans handlingar och det han förordnade kvalificerade honom inte ur kristen synpunkt att bli Guds slutgiltige profet.

FRÅGA: Om Gud behöver utvidga sin regim genom att låta sina efterföljare använda våld, något vi ser är möjligt, skulle det då inte vara andligt okänsligt att bära fram krigsbyte? Varför betonar muslimerna alltid den defensiva karaktären i Muhammeds krigföring, då de vet att den huvudsakligen var offensiv? Varför var de flesta erövringarna orienterade mot politiska och materiella fördelar, snarare än att propagera för den allsmäktige Guden?

Översättning till svenska från Christians Ask Muslims
Citaten i Koranen är hämtade från Koranens budskap i svensk tolkning av Mohammed, Knut Bernström,
Proprius förlag, Stockholm 1998.