Den ideologiska sekulariseringen riskerar att stänga in Kyrkan i ett ghetto av subjektivitet

I sin egenskap av prefekt för Troslärokongregationen vid Vatikanen, har kardinal J. Ratzinger varit väktare av den rätta katolska läran i mer än 20 år. Med anledning av Johannes Paulus II :s besök i Lourdes den 14 och 15 augusti, förklarar han innebörden i denna pilgrimsresa,reningsprocessen hos en sjuk och lidande människa bland andra sjuka. Han påminner även om det historiska bandet mellan påven och Frankrike och hans bekymmer inför den framväxande ideologiska sekulariseringen, som har kommit tilluttryck under debatten om Europas rötter. Johannes Paulus II :s "teolog" fruktar ett självhat i hjärtat av den europeiska kontinenten och framhäver, att integrationen av Turkiet i EU skulle vara ett " misstag " på grund av de kulturella olikheterna och den historiska antagonismen dem emellan.

Le Figaro Magazine: Påven beger sig till en Maria-vallfartsort, som är mycket besökt av sjuka och av personer, som farit illa och kränkts av livets framfart. Med tanke på hans eget hälsotillstånd och trötthet, vilken särskild betydelse tillägger ni denna åtgärd?

Joseph Ratzinger : Mitt personliga intryck är, att han önskar att tillsammans med de sjuka bege sig till Den Heliga Jungfrun, eftersom han själv är lidande och sjuk. "Sårad" av sjukdomen och ålderdomen , ska han be i denna marianska helgedom som en gest av solidaritet med världen som lider. Det rör sig inte så mycket om att be om yttre helande som att be om moderlig tröst och inre styrka. Denna styrka hjälper till med att förvandla lidandet, som är ett förnekande av livets krafter, till kärlek och självutgivande. I övrigt menar jag, att man måste tillägga källan, det friska vattnet ett större värde.. .Den Heliga Jungfrun har givit detta vatten som en symbol för reningen, helandet, skapelsens renhet. Hon är själv källa till renhet och fylld av Den Helige Ande.

Söker påven ett renande i den andliga prövning, som hans sjukdom medför?

Vi har alla behov av rening, framför allt av förnyelse. Johannes Paulus överlämnar sig i Guds hand, åt Guds vilja. Vi vet också, att lidandet framkallar nej-ordet och motståndet. Varför handlar Gud på detta sätt med oss ?Var finns Hans godhet i sjukdomen ? Det är inte möjligt att omedelbart förstå meningen med lidandet. Som sådant är det destruktivt, det inskränker våra liv och sätter oss i en osäker situation, som kräver kamp. Att företa en pilgrimsresa ger oss möjlighet att be om Herrens kraft, att Han ska ge oss förmåga att gå in med vårt lidande i Hans lidande, Han som har förvandlat det till kärlek.

Det kommer att bli Johannes Paulus II :s sjunde resa till Frankrike. Vilken relation har han till henne, som han har kallt för "Kyrkans äldsta dotter" ?

Ni vet, att Den Helige Fadern hyser mycket beundran för Kyrkan i Frankrike och för dens stora teologi. Han har samarbetat med vissa av dens representanter, särskilt under Andra Vatikankonciliet, under redaktionen av schemat Gaudium et Spes, som mer än något annat har formats av den franska tanken. Han har utnämnt Pére de Lubac och Pére Congar till kardinaler. Han har studerat teologi tillsammans med Pére Garrigou-Lagrange . Hans andliga och teologiska skolning är nära förbunden med Frankrike, där han har avlagt otaliga besök. Jag minns speciellt det besök, då man firade årsdagen av Clovis dop som en stor förnyelse av Frankrikes dop. "Kyrkans äldsta dotter", låt oss äga den västerländska delen av Kyrkan, har givit mycket år Kyrkan.

Fortsätter detta särskilda uppdrag även idag?

Ja, det menar jag. Det är en viktig realitet. Naturligtvis är påven även bekymrad för den ideologiska sekularisering, som visar sig så kraftfull idag. Vi är för konfessionsfrihet, naturligtvis. Men vi är emot en ideologisk sekularisering, som riskerar att stänga in Kyrkan i ett ghetto av subjektivitet. Denna tankeströmning önskar, att det offentliga livet inte påverkas av den kristna och religiösa verkligheten. En sådan åtskillnad, som jag skulle vilja beteckna som absolut "världsliggörelse" (profanité), skulle säkerligen vara en fara för Europas andliga, moraliska och mänskliga fysionomi. Därför hoppas jag, att Kyrkans livskraft, i Frankrike, ska räcka till för att hjälpa hela Europa att svara på denna provokation, denna utmaning. Jag har intryck av att kraftfulla initiativ har tagits med avsikt att evangelisera Frankrike på nytt, att åter ge tron en stark närvaro i det offentliga livet. Man måste förstå- med full respekt för den kulturella pluralismen, för religionsfriheten och för en "sund" konfessionslöshet- att den kristna tron har något att säga om den allmänna moralen och om samhällets utformning. Tron är inte en rent privat och subjektiv angelägenhet. Den är en stor andlig kraft, som måste få angå och kasta ljus över det offentliga livet.

Er kongregation publicerade förra året ett dokument om katolska politikers ansvar, och nyligen riktade ni en skrivelse till de amerikanska biskoparna över detta ämne. Debatten där borta rör sig om Kerrys kandidatur, han säger sig vara katolik och positiv till abort. Rör det sig inte om Kyrkans och Vatikanens intrång i ett lands politiska liv?

Framför allt är jag angelägen om att precisera, att vår avsikt är, att den publicerade texten om katoliker inom politiken ska vara till förmån för pluralismen. Staten måste vara garant för tanke- och religionsfrihet. Vi söker inte att tvinga vår tro på andra genom att ta omvägen över politiken. För övrigt är vi övertygade om, att tron också är ett ljus för förnuftet och att den katolske politikern måste kunna överföra detta ljus i sin politiska kamp.

Vad angår rätten till liv, så bör den skyddas av varje stat, från första till sista andedraget. Det är en förnuftets självklarhet och inte en trosfråga. Men det skulle strida mot tron att protestera mot denna självklarhet. En politiker, som intar en annan hållning, som inte respekterar Guds avbild och personens okränkbarhet står i ett motsatsförhållande till den förnuftsmässiga delen av tron. I så måtto, motsätter han sig ett grundläggande element i den kristna samvetet. De amerikanska biskoparna har publicerat ett uttalande med anledning av debatten som gäller frågan om en katolsk politiker, som är välvilligt inställd till abort, kan gå till kommunion. De har påmint om att den samvetsrannsakan, som föregår eukaristin, inte gäller endast för politikerna utan även för alla dem, som deltager och att denna rannsakan inte uteslutande angår deras inställning till abort utan hela deras kristna liv. Man har önskat att offentligt ge det sken av ett motsatsförhållande mellan de amerikanska biskoparna och Troslärokongregationen i denna fråga. Så är inte fallet: om sätten att framställa saken är olika, så är principerna de samma och tydligt framförda; i innebörd och innehåll råder alltså överensstämmelse.

Hur förhåller det sig med politikerns eget personliga samvete?

Samvetet är inte något rent subjektivt, det har objektiva kriterier. En katolik finner kunskap för att forma sitt samvete i trons anvisningar. Det verkar som om samvetets "subjektivisering" är ett stort misstag i vår tidsålder. Det förblir utan kriterium och slutligen är det ett icke närmare definierat subjekt som blir den yttersta måttstocken för alla handlingar. När man gör individens samvete till något absolut, förlorar man en värdegemenskap, som kan förmedlas och en delaktighet när det gäller samhällets viktigaste grundvalar. Subjektet (den subjektiva lilla människan, min kommentar) står inte isolerad men bör förhålla sig öppen för kunskap om förutsättningarna för den mänskliga naturen, för mänskligt liv som sådant.

Trots sina ingripanden, har Den Heliga Stolen inte kunnat åstadkomma att inledningen i den europeiska konstitutionen nämner Europas kristna rötter. Vad menar ni om detta ?

Jag är övertygad om att det rör sig om ett misstag. Europa är en kulturell kontinent och inte en geografisk. Det är dess kultur, som ger en gemensam identitet. De rötter, som har format och möjliggjort utformningen av denna kontinent, är kristendomens rötter. Det handlar om ett enkelt historiskt faktum. Jag har alltså svårt att förstå det motstånd, som framkom mot att erkänna et så obestridligt faktum. Om ni försöker försäkra mig om att det rör sig om ett avlägset förflutet, svarar jag er, att Europas återfödelse efter andra världskriget möjliggjordes tack vare politiker som hade starka kristna rötter, antingen det rör sig om personer som Schuman, Adenauer, de Gaulle, De Gasperi eller andra. Det var de, som stod ansikte mot ansikte med den förstörelse och ödeläggelse, som orsakades av de ateistiska och antikristna totalitära politiska systemen. Att tiga om denna verklighet är underligt och även farligt. Man borde fortsätta debatten i denna fråga , för jag befarar, att det bakom denna konflikt döljer sig ett hat från Europa mot henne själv och mot hennes stora historia.

Studiet av Turkiets kandidatur blir mer precis. Skulle Turkiets inträde i EU betyda en chock för er eller ett kulturellt berikande?

Vi har talat om Europa som en kulturell kontinent och inte en geografisk. I denna mening, har Turkiet alltid representerat en annan kontinent under historiens gång, i ständig kontrast till Europa. Det har varit krig med det bysantinska väldet, tänk även på Konstantinopels fall, på balkankrigen och på hotet mot Wien och Österrike.. Jag tänker alltså så här : att identifiera de två kontinenterna skulle vara ett misstag. Det skulle innebära en förlust av rikedom, ett försvinnande av kultur till förmån för ekonomi. Turkiet, som ser sig som en konfessionslös stat som vilar på islams grund, skulle kunna försöka skapa en kontinent som delade kulturella värden med angränsande arabiska länder och på så sätt bli föregångslandet för en kultur, som har sin egen identitet men är i relation med de stora humanistiska värderingarna, som vi alla borde erkänna. Denna tanke strider inte mot olika former av vänskapligt samarbete med Europa och skulle främja framkomsten av starkt samförstånd och enighet motsatt varje form av fundamentalism.

Vad angår den religiösa fundamentalismen, är inte den alltmer tilltagande styrkan i konfessionslösheten i Frankrike en skyddsreaktion gentemot detta fenomen?

Enligt min uppfattning, i varje fall delvis, så är framkomsten av själva fundamentalismen framprovocerad av en hårdnackad konfessionslöshet( min kommentar. Kanske skulle man kunna säga en fundamentalistisk konfessionslöshet). Det handlar om ett avståndstagande från den värld, som förnekar Gud och respekten för det heliga; som känner sig fullständigt autonom, som inte känner till några lagar som finns inskrivna i människan och som därför gör om människan enligt sina egna tankemönster. Denna förlust av sinnet för det heliga och respekten för den andre framprovocerar en reaktion av självförsvar i hjärtat av arabvärlden och den muslimska världen. Ett djupt förakt kommer till uttryck inför förlusten av sinnet för det övernaturliga, som uppfattas som ett förfall hos människan. Konfessionslösheten, som har gjort individen till något absolut, är alltså inte svaret, på den förskräckliga utmaningen från fundamentalismen. Endast ett "genomtänkt" sinne för det religiösa, i nära samverkan med förnuftet, kan modifiera dessa radikalismer och göra det möjligt att finna en jämvikt i dialogen mellan kulturerna.

Vår egen Översättning från:
Le Figaro den 13 augusti 2004