Protestantism och apostostoliskt ledarskap

Vem har sista ordet när Bibeln ska tolkas?

Av Anders Piltz O.P.

En artikel publicerad i Nya Dagen 2004-02-24

Katolske prästen Anders Piltz utmanar protestanter i debatten om apostoliskt ledarskap En häftig debatt har blossat upp om det så kallade apostoliska ledarskapet, en form för ledning där en person tilldelas rätten till initiativ och skiljedom vid tvistigheter inom en församling. Den apostoliska successionen ifrågasattes för första gången i och med Martin Luther, men lever vidare inom den katolska kyrkan. Dominikanerprästen Anders Piltz kommenterar här debatten ur ett historiskt perspektiv.

Som präst i den romersk-katolska kyrkan har jag inte för vana att blanda mig i andra samfunds interna debatter. Nu har emellertid redaktionen bett mig att kommentera det meningsutbyte som pågår. Därför törs jag säga några ord om saken i ett historiskt perspektiv. Må ingen ta illa upp! Jesus från Nasaret grundade en gemenskap med vissa givna strukturer. Det framgår av att han bland sina lärjungar utsåg de tolv, en anspelning på Israels tolv stammar, och dessa fick titeln apostlar. Ordet apostel betyder sändebud, befullmäktigat ombud, ambassadör med rätt att uppträda på uppdragsgivarens vägnar och med samma verkan som om uppdragsgivaren själv hade talat eller handlat. Talet tolv skulle markera att kyrkan är det nya gudsfolket på pilgrimsvandring genom tiden. De tolv fick uppseendeväckande befogenheter: att på Jesu uppdrag förlåta synder i Guds namn, att driva ut demoner, bota sjuka, undervisa och handla på Jesu vägnar. De som tar emot och lyssnar till apostlarna, de tar i själva verket emot Jesus, ja Fadern själv. Simon Petrus från Betsaida nämns först i apostlalistorna. Han uppträder som apostlakollegiets talesman. Senare blev han skoningslöst kritiserad för sin fega ledarstil, men hans uppdrag ifrågasattes inte. Han hade Jesu uppdrag: Simon, Simon, jag har bett för dig, och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder. Senare kallades den fariseiske rabbinen Saul från Tarsus på extraordinärt sätt till apostlaämbetet av den Uppståndne själv. Saul antog namnet Paulus (vilket betyder "Lillen") och försvarade, inte utan viss sarkasm, sin rätt att kallas apostel, troligtvis mot motståndare som ville reservera den titeln för de tolv. Paulus ansåg sig mottagit samma befogenheter att styra och ställa i de av honom grundade församlingarna. Han skrev också en lång och mycket myndig utredning om den mosaiska lagens betydelse för de kristna till en församling som han inte själv hade grundat eller besökt, den i staden Rom (alltså det vi kallar Romarbrevet). De församlingar som fått brev från Paulus bevarade dem som dyrbara skatter och sände dem i avskrift till andra församlingar. Breven till de kristna i Thessalonike är de äldsta texterna i den samling som långt senare skulle kallas Nya testamentet.

Efterhand som apostlagenerationen dog ut uppstod behovet att skriva ner de första vittnenas hågkomster av Jesus. Markus evangelium, det äldsta, är troligen nedtecknat av Petrus sekreterare och består av de viktigaste minnesbilder som Petrus hundratals gånger måste ha återberättat för judekristna församlingar, särskilt i imperiets huvudstad Rom. Nedskriften kan ha skett kort efter Petrus avrättning i Rom efter stadens brand år 64. Det är en god sak att ha skriftliga anteckningar om Jesus, hans liv och dess betydelse. Men vad gör man när arvingarna börjar tvista om arvet (något som Jesus hade förutsett)? Vem bestämmer var skåpet ska stå, om församlingarna inte kan enas? Det finns pålitliga uppgifter om hur följande generation löste frågan.

Vi vet av Paulus brev att de kristna i Korinth var splittrade i fyra fraktioner. Bråket tycks ha fortsatt, för år 96 (samtidigt som Uppenbarelseboken skrevs) ingrep den romerska församlingen för att skapa ordning i Grekland. Vi har ett brev skrivet av Clemens, enligt traditionen den tredje församlingsledaren i Rom efter Petrus, vigd av Petrus själv till biskop. Clemens säger: "I land efter land och i stad efter stad predikade [apostlarna] och insatte efter Andens prövning de först vunna till biskopar och diakoner … Ni som har börjat tvisten … underordna er presbytererna". Man kan inte avgöra om biskopar och presbyterer (tillsyningsmän respektive äldste) här var två olika ämbeten eller samma.
Omkring år 107 ser vi att biskopen har ställning av högsta instans i de lokala församlingarna. Biskopen Ignatios av Antiochia dömdes till döden och sändes till Rom. På vägen dit skrev han brev till de kristna i Efesos, Magnesia, Tralles, Rom, Filadelfia och Smyrna. Till efesierna skriver han: " Ni ska vandra enligt biskopens vilja, som ni också gör, ty ert ansedda presbyterium (äldste-kollegiet) är förbundet med biskopen som strängarna på lyran. Så blir Jesus Kristus en sång genom er endräkt och samstämmiga kärlek. Måtte ni bli en enda kör … Ta tonen från Gud tillsammans och sjung med en enda röst, genom Jesus Kristus till Fadern."

För den första efterapostoliska generationen var det allt avgörande att församlingsledarna inte var självutnämnda utan insatta som legitima arvtagare till Jesu apostlar och deras efterträdare, samt att de levde i trons och sakramentens förpliktande gemenskap inbördes. Här ser vi början till de apostoliska kyrkorna, som ännu åberopar sig på den obrutna successionen tillbaka till de tolv och Paulus. Så fortgick det genom sekler av ljus och mörker ända till reformationen. Det primära var inte en bok utan kyrkans gemenskap i samma tro, samma sakrament och under samma ledning, som förvaltade det oförkortade apostoliska arvet: trosläran, sakramenten, Skriften och traditionen. Traditionen och läroämbetet svarade på frågan: vad ska kyrkan tro? hur ska kyrkan handla? Biskopskollegiet i förening med Petrus efterträdare i Rom hade ledningsansvaret, biskopen i Rom det sista ordet. På femtonhundratalet slog ett annat synsätt igenom: den enskilde bibelläsaren blev sin egen högsta instans i tolkningsfrågor. Samtidigt som många glömda aspekter av den kristna tron återupptäcktes uppstod en oöverskådlig mängd nya samfund och riktningar utan inbördes gemenskap. Uppsplittringen pågår än i dag. Hur gör man då för att inte slösa bort dyrbar andlig energi på strukturfrågor och tolkningstvister i stället för att lägga sin kraft på kristenliv och evangelisering?

Om man inte har kontinuiteten med urkyrkans apostlar, vem bemyndigar då en person att uppträda som kyrkans ledare? Dilemmat ligger här: om alla har samma rätt att tolka Skriften, och om tolkningstvister uppstår, vem avgör då ytterst vilken tolkning som ska gälla? På den frågan har jag som katolik ett svar. Men vad svarar en protestant?

Anders Piltz O.P.
Nya Dagen 2004-02-24