Plötsligt och oförmodat har den svenska katolska kyrkan infört bibelöversättningens ändrade ordalydelse på Herrens bön - Vår Fader. I den nya bönboken "Oremus" finns inte ett spår av den klassiska Fader Vår. Det är omöjligt att acceptera den nya formen utan att alternativ införs, skriver Gunnel Vallquist.
För ett par decennier sedan, när Bibelkommissionens översättning av Nya Testamentet hade kommit ut, gick diskussionens vågor höga om åtskilliga bibelställen som ändrat form. Där fanns många känsliga punkter, men allra känsligast var nog frågan om Fader Vår, eller Vår Fader, som översättarna hade bestämt sig för. Flera av bönerna kritiserades; för min del fastnade jag framför allt på "utsätt oss inte för prövning", som ersatte "inled oss icke i frestelse". Det grekiska originalet har samma ord för båda termerna: peirasmos. Mot denna ändring reagerade jag starkt, och gör så alltjämt. Den andliga fostran som kyrkan i alla tider har meddelat, den kristna asketiska tradition som strävar efter förening med Gud, har ständigt betonat vikten, ja nödvändigheten av just prövning, prövningar. Utan prövningar blir det aldrig folk av oss. Vi ber därför inte att slippa prövning utan att Gud skall vara med oss och bära oss tvärs igenom prövningen. Bibeln talar om den hälsosamma prövningen: "Herren prövar den rättfärdige" (Ps. 11:4). "Ty väl prövade du oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss (Ps. 66:10-12). "Jag har prövat dig i lidandets ugn" (Jes. 48:10). Den kristna vishetens lärare vittnar liksom helgonen om samma erfarenhet. Jag vill citera, en av de mest älskade andliga fäderna, Isak Syriern; han har med den djupa erfarenhetens auktoritet uttryckt den kristna hållningen både till prövning och till frestelse - två mycket skilda företeelser!
Stegra dig inte inför lidandet, ty lidandet är dörren som leder till insikt. Den som flyr prövningen, flyr det goda. Bed att inte råka i frestelse att tvista och träta, eller i villrådighetens och tvivlets frestelser, som bringar själen i oordning. Bed att inte råka in i själens frestelser. Men kroppsliga prövningar skall du av hela din själ bereda dig på att ta emot, ty utan dem kan du aldrig komma Gud nära. De för med sig Guds hjälp och tröst; överlämna dig åt dem och bed under tårar att den som bevarar dig inte måtte överge dig. Ty utan prövningar kan Guds försyn inte uppenbaras, utan prövning är det omöjligt att vara fri inför honom, att tillägna sig Andens visdom, att bli fast rotad i längtan efter Gud. Innan människan har blivit prövad ber hon till Gud som en främling. Du älskar ju Gud; bed då att han i sin kraft skakar om dig och besegrar sina fiender inom dig. Bed att din kärlek till Gud måtte prövas och hans kraft förhärligas i din uthållighet.
Från denna horisont ter sig denna förändring av Herrens bön som en ren förvanskning. Kristenheten har i 2 000 år hållit sig till en och samma terninologi. Den har erkänts "alltid, överallt och av alla", det kriterium som den tidiga kyrkan ställde upp för att något skulle omfattas som sanning. Den svenska kristenheten är alltså den första i kyrkans historia som i denna centrala bön ber att få slippa prövning. Man har försvarat ingreppet med att svenska folket inte längre skulle känna till betydelsen av ordet frestelse. När en svensk hör detta ord skulle han enbart kunna associera till Janssons frestelse och till sex. Detta har jag ordagrant hört hävdas av representativa personer i kyrkan. Men det stämmer inte. Troligen stämde det inte ens för ett par decennier sedan, då yttrandet fälldes, och det stämmer absolut inte i dag, vare sig beträffande unga eller gamla. Jag är övertygad om att de som ber Herrens bön i dess nya ordalydelse ber lika fromt som de som inte vill säga så utan håller sig till den klassiska formen. Som det nu har blivit är det rätt och riktigt att båda formerna finns och får användas i gudstjänsten allteftersom församlingens önskan, så som hela tiden har varit fallet till exempel i Svenska kyrkan.
Men vad som är omöjligt att acceptera är att den nya formen utan alternativ införs, som fallet blir om den nyss utkomna, "fullständigt omarbetade" upplagan av den katolska bönboken "Oremus", som skall åtföljas både av en ny mässbok och en ny sångbok, blir normgivande. Där står nämligen under rubriken Herrens bön enbart Vår Fader, med finstilt latinsk version under. Av Fader Vår finns inte ett spår i hela boken. Detta har slagit ner helt oförmodat, utan förvarning. Få torde de katolska församlingar vara som inte använder det klassiska Fader Vår. Nu tycks någon ha företagit en kupp för att påtvinga alla den nya formen. En Vår-Fader-melodi skall också komponeras för högmässan. Det hela motiveras som "ett försök till ekumenisk anpassning". En mer angelägen och mindre våldsam anpassning vore att anta den hävdvunna svenska ordalydelsen i den nicenska trosbekännelsen.
Vid den tidigare diskussionen på 80-talet ställde jag frågan om "frestelse" ändrats till "prövning" någon annanstans än i Sverige. Det kom inget svar på den frågan. I dag kan var och en skaffa sig svar, på nätet. Jag har alltså gått igenom Fader Vår på alla för mig tillgängliga språk och dialekter i Europa, ett femtiotal. Alla har "frestelse", med fyra undantag: på rätoromanska används ordet empruvament, som låter som prövning; langue d"oc, som talas i ett hörn av Sydfrankrike, har ett liknande ord, l"Esprova, alltså i bestämd form singularis. På västfalisk plattyska ber man "Låt det onda inte komma över oss", och på zürichtyska säger man "för oss ej in i onda prövningar". Inget av dessa fyra undantag är utbytbart med "utsätt oss inte för prövning". För fullständighetens skull vill jag tillägga att det i den långa raden av engelskspråkiga översättningar - inte mindre än 63 - finns en enda, amerikansk, som faktiskt överensstämmer med den nysvenska: The Riverside New Testament, ett privatföretag av W G Ballantine från 1923 har "Bring us not into trial". I hela detta material lyser alltså svenskans nutida bidrag i gräll kontrast till både det förflutna och samtiden. Vad som verkligen förvånar är att den katolska liturgiska nämnden inte tycks ha några betänkligheter mot att svälja denna kolossala avvikelse från en samlad kristen tradition. Den romerska kyrkan brukar sannerligen inte utmärka sig för omstörtningar av detta slag.
Tvärtom: just nu pågår en allvarlig kontrovers om den översättning av mässliturgin som skall användas i de engelskspråkiga stiften världen över. Den text som godkänts av samtliga biskopskonferenser avvisades av Rom såsom inte tillräckligt trogen mot det latinska originalet. En ny version har då utarbetats av översättare som går på Roms linje, men denna version, som nu läckts av den välkända katolska tidskriften The Tablet, kritiseras av den engelska och den australiska biskopskonferensen som finner den arkaiserande och svårläst. (Att rubba ordalydelsen i den ålderdomligt sköna Our Father who art in heaven har säkert inte fallit någon in.) Kritiken har föranlett en revision av den nya latintrogna mässöversättningen. Allt detta tar tid. Rom vill påskynda det hela, liturgiexperter vill inte att man förhastar sig. I bakgrunden gäller konflikten en romersk "instruktion", Liturgiam authenticam, som kom för tre år sedan och blev mycket omstridd. Man befarar att en motsättning skall gå i dagen mellan de engelskspråkiga biskopskonferensernas åsikter och detta dokument. Mot denna bakgrund är det svårt att tro att det aparta svenska försöket, när det läggs fram för godkännande i samband med den nya mässboken, har utsikter att vinna framgång i Rom. Det skulle i så fall bli ett traditionsbrott av kyrkohistorisk dignitet.
Se den efterföljande debatten:
Insikt om prövningens nödvändighet Anders Ekenbergs svar till Gunnel Vallquist
En mycket svensk bön, förvisso Gunnel Vallquist reaktion på Anders Ekenbergs artikel