I varje fall, som när Benedikt XVI formellt tog sin katedral, Lateranbasilikan, i besittning den 7 maj, anlände påven med bil, gick in i basilikan genom en sidoingång, celebrerade mässan och hälsade folkmassorna.
Ceremonier för att ta någonting i besittning har antagit denna form sedan 1929, när Lateranfördragen fastställde Vatikanstaten som en självständig stat skild från Italien.
Den lågmälda formen i den moderna påvliga ceremonin, då han tar något i besittning, är ett avlägset rop från de forna triumfparaderna. Faktiskt har den genomförda resvägen i det tidigare "solenne possesso" varit av stor betydelse för att skapa den stad vi känner i dag.
Från medeltiden och framåt blev det tradition, att en ny påve åker i procession mellan Lateranbasilikan och Peterskyrkan för att formellt ta staden Rom i besittning, och han hade sedan världslig makt över staden. Allt eftersom åren gick blev rutten mer och mer komplicerad i avsikt att ge processionen större symbolisk innebörd.
Påvarna avreste från Peterskyrkan i Vatikanen, där kröningen skulle äga rum. De passerade Castel Sant'Angelo, då använt som påvlig fästning, innan de for över floden Tibern på "pons Aelius" eller Castel Sant'Angelo-bron, en av endast två broar, som ledde över floden.
Sedan trädde de in i stadens hjärta. Campus Martius var bostadskvarteret för det medeltida Rom och fylldes till trängsel av pilgrimer, hantverkare och den bofasta befolkningen, som trängdes på trånga, slingrande gator. Denna härva av gränder, affärer och försäljningsstånd översållades av stora boningshus för adelsmän och kardinaler.
De få raka vägsträckor, som plöjde sig igenom detta område, var avsedda för processioner. Den viktigaste, Via Papalis, utmed det som i dag är den stora genomfartsgatan Corso Victor Emmanuel var platsen för en av de mest intressanta förändringarna i staden.
När kupolen på Peterskyrkan hade avlutats enligt Michelangelos plan år 1590, hade Peterskyrkan ett mycket annorlunda utseende jämfört med den basilika vi känner i dag. Med den oerhörda tiara- formade kupolen, som stod högt över de rundade absiderna, stod den om Katolska Kyrkans "huvud och axlar".
Alla de kyrkor som byggt utmed processionsvägen, från San Giovanni dei Fiorentini på Tibern, till Santa Maria in Campitelli vid Forum kröntes med liknande kupoler för att visa lojalitet med påven. Följden, sådan man ser den från en flygbild är, att mindre huvuden följer sin ledare genom staden.
Resvägen gick ursprungligen utmed Forum Romanum, som var känt som "betesmarken för kor" under medeltiden. Under Renässansen var den triumferande andan med antikens återupptäckt även ansvarig för förändringen av resvägen. Michelangelo avlönades för att ge ny design åt torget vi Capitolium, så att den påvliga processionen skulle kunna bestiga den mest berömda av antikens kullar och sedan gå nedför Via Sacra på Forum, den väg som användes vid den antika romerska triumfparaden
!600-talet gjorde resvägen fläckig med ytterligare några få kyrkor inklusive den första barockkyrkan, St Martina och St Luca, byggd vid Pietro da Cortona, belägen strax intill Via Sacra. Men processionens guldålder skulle få ett slut.
Pompan och ståten vid den påvliga processionen tillhör en period, som för längesedan är förbi (och som man inte saknar i någon hög grad), eftersom dessa processioner var förödande dyra symboler med ett mycket världsligt närmande till påvedömet. Men besökare och invånare i Rom har på samma sätt dragit nytta av de förändringar som gjordes i den stad, som återspeglar Roms glans i påvedömet.
ZE05051906
Översättning till svenska av Gunilla Gren från den engelska text hämtad från zenit.org.