Tänka sig att påven är katolik

Benedictus XVI är uppenbarligen en arrogant och självgod person. Det är alldeles uppenbart att han inte har följt och tagit intryck av den svenska debatten under de senaste åren där man kraftfullt fördömt honom. Svenska teologer, ideologer och tyckare borde ha fått honom att förstå att han var fel ute när han visade sig ha bestämda uppfattningar i teologiska frågor och åsikter som inte alltid strök tidsandan medhårs. Påven har till många svenska betraktares förvåning och förfäran visat sig vara katolik

Helt nyligen fick världen ytterligare ett tecken på denna påvliga attityd. I ett vida citerat dokument förklarade biskopen av Rom att endast den katolska kyrkan besitter sanningen om den kristna tron. Den ortodoxa, östliga kyrkan kan möjligen accepteras men det kan absolut inte den protestantiska som knappast ens är en kyrka.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Franska protestanter har förklarat dokumentet "stötande" medan deras tyska trosfränder mumlat om att det kommer att få "konsekvenser". För en utomstående, det vill säga för en som är varken katolik, protestant eller något annat religiöst, är påvens utspel föga kontroversiellt och dessutom intellektuellt hederlig medan reaktionerna är märkliga.

Dessa tycks alla utgå från den för mig så konstiga tesen att alla religioner skulle vara likvärdiga och att deras företrädare inte får kritisera varandra. Säga vad man vill om mullor i Iran och stormuftier i Saudiarabien men de tror inte för ett ögonblick att alla religioner är lika mycket värda, lika bra eller lika sanna.

Att påven anser att katolicismen är den rätta läran och att alla andra sekter, kyrkor och religioner i bästa fall kan vara sanningens närmevärden är precis som sig bör. Gjorde han inte det vore det väl snarast tjänstefel i hans uppdragsgivares ögon - vem Han nu är. Den ekumenik - det samarbete och samförstånd mellan olika religiösa yttringar - som på sistone gjort sig så bred bland många kyrkliga dignitärer, slår mig som tecken på en kyrka som tappat tron på sig själv. Den vågar inte längre stå för något som I kan upplevas som stötande eller otidsenligt; allt som inte är omedelbart förenligt med en politiskt korrekt tidsanda avfärdas. Kristendomens övernaturliga drag, som rimligen borde vara dess djupaste raison d'étre, framställs som inte särskilt viktiga. Vad spelar det för roll om Kristus verkligen uppstod från de döda? Det spelar en himla roll.

Vad blir kvar då annat än lite ljummen feel good-känsla att vi skall tycka om varandra och inte ha några för alltid och för evigt fasta trosföreställningar. Ibland när man hör Svenska kyrkans representanter får man intrycket att man lyssnar till en i prästkrage utstyrd Doktor Phil.

Benedictus XVI har den integritet som krävs för att stå emot flyktiga trender. Han är chef för en institution som varat i två tusen år; han vet att se längre än till morgondagens debattartikel. Han drar sig inte för att kritisera andra religioner och vad ar det för fel med det? Att inte få göra det vore som att säga till liberaler att de inte får kritisera socialister, vi måste alla trivas tillsammans och djupast sett är alla ideologier samma sak. Detta är självfallet nonsens.

Visst kan alla religioner vara falska, men de kan inte alla vara sanna på samma gång. Den som slätar ut eller till och med döljer skillnaderna mellan religionerna verkar redan ha givit upp och man undrar bara hur långt de är villiga att gå. Är asatro lika bra som kristendom? Är islam och tibetansk buddism djupast sett samma sak? När sådana idéer inte längre är fullkomligt absurda också bland tongivande teologer, känns det befriande med en papa Ratzinger som står för något absolut.

Äntligen någon som tror på något och som inte är villig att kompromissa med sin övertygelse för kortsiktig popularitet. Men kanske är det Benedictus XVI som står närmast tidsandan. Många bland dem som söker sig till religionen, och de är flera än vad vi i det sekulariserade Sverige vanligen föreställer oss, gör det för att få något att tro på, några fundamentala dogmer i en annars föränderlig värld där intellektuell opportunism härskar. Så kanske har den protestant rätt som sade att påvens dokument kommer att få konsekvenser, nämligen att allt flera som söker sig en tro vänder sig bort från en vag och vacklande protestantisk lära till en katolicism som trots allt har klarat sig genom två millennier.

Carl Rudbeck
Kultur- och samhällsdebattör
rudbeckwords@telia.com