Vi måste ha förvissningen "att Kristus är svaret, och att världen utan den konkrete Guden, Guden med Kristi ansikte, förstör sig själv".
ZGP05091201 Publikationsdatum: 2005-09-12
LONDON, den 12. September 2005 (ZENIT.org).- De fruktansvärda terrorattentat, som har uppskakat den brittiska huvudstaden London under juli månad, ledde till hetsiga debatter om islams ställning i hela landet och i stora delar av världen. Många kommentatorer gick dock ännu längre. För dem blev självmordsattentaten av muslimska extremister ett tillfälle att med sin åsikt räkna bort den största faran för dagens sekulariserade samhälle: religionen.
I "Guardian" manade Polly Toynbee den 22 juli till försvar för "upplysningens värde" gentemot det från den religiösa extremismen inspirerade våldet. "Om religionerna lär, att livet efter döden är bättre, då behöver man inte heller förundra sig över, att några förryckta anhängare verkligen tror detta", varnade journalisterna då. "Det är på tiden att ta religionen - i varje religion - skarpt i sikte och dra en skarp skiljelinje mellan den verkliga världen och drömmarnas värld", fortsatte hon.
Matthew Parris skrev en dag senare i "Spectator". "Det är verkligen mycket mer betydelsefullt och intressant att se på, vad en 'extremistisk' Mullah har gemensamt med en katolsk präst eller en evangelisk protestantisk pastor i fråga om det som skiljer honom från dem." Enligt Parris består den verkliga skillnaden mellan dem som är världsligt inställda och dem som är religiöst inställda däri, att de senare företräder läran om ett nytt liv efter döden och försökte leda människorna till denna tro. Om religionen endast uppmuntrade sina anhängare att döda oskyldiga människor eller inte, skulle det enligt hans åsikt vara en andrahands skillnad.
För Muriel Gray, som författade en kommentar den 24 juli i den skottiska "Sunday Herald", är "orsaken till allt elände och kaos, till allt våld, varje terror och varje okunnighet naturligtvis religionen själv". Den extremistiska islam nämner hon i ett andedrag med den "fundamentalistiska kristna förrycktheten". Religionen avfärdar hon som en "absurd dumhet från mörka tider". Om regeringen i en världslig stat som vår behandlar religionen så , som om den hade ett verkligt värde, istället för att betrakta den som en löjlig anakronism, som förhoppningsvis med tiden kan övervinnas genom uppfostran, vetande och erfarenhet, är det en av de mest deprimerande utvecklingarna under 2000-talet, lyder det avslutningsvis.
Föreställningar som dessa är inte nya. I "Times" den 19 mars skrev Sam Harris långt före bombattentaten i London: "Varandra motsägande religiösa läror har balkaniserat vår värld, och dessa skillnader har blivit en ständig källa till blodsutgjutelse". Övertygelsen att sådana konflikter skulle kunna undvikas, om man krävde religiös moderation, tillbakavisade han bestämt. "Så länge moderata företrädare försöker fasthålla vid det som ännu är brukbart i den traditionella religionen, stänger de dörren för andliga, högre utvecklade, anspråkslösa vägar till mänsklig lycka", enligt Harris. "Om det någonsin skall bli omöjligt att föreställa oss religionskrig, liksom det tycks vara med slaveri och kannibalism, skall det vara så , därför att vi har befriat oss från trosdogmer".
Kraftkälla för familjelivet
De svårigheter som katoliker har, när de vill följa sin tro mitt i en sekulariserad, fientligt inställd omgivning, dokumenterades utförligt i en av biskopskonferenserna i England och Wales publicerad undersökning den 18 juli. Rapporten från "resultaten av det man fick höra 2004: Min familj, min Kyrka" är resultat från ett gånget års utförd utfrågning i anledning av den tionde återkomsten av det genom UNO initierade Familjens år. Enligt de ansvariga bestod målat i att lära känna familjernas egenarter och behov och finna ut, hur den kyrkliga gemenskapen verksamt kan hjälpa.
De flesta tillfrågade familjerna angav, att de största problemen och farorna uppstår på grund av egoism, konsumism, materialism och individualism. Beträffande detta framhäver många massmedias skadliga inflytande. Framför allt yttrar sig detta i en mycket negativ framställning av familjen och i befrämjandet av orealistiska förväntningar på livet. Även det massiva trycket genom den så kallade "Peergroup", de jämnåriga, blev för alla åldersgrupper inordnat som problematiskt: för tonåringar, precis som för unga vuxna, ja till och med för hela familjen. Många tillfrågade sade, att de kristna värdena var en kraftkälla för familjelivet. Evangeliets värden, bön och understöd från församlingen sågs som viktiga hjälpmedel.
Dessutom hänvisade man ofta till det faktum, att de yngre generationerna, till stor sorg för många föräldrar, avföll från de religiösa sederna. För att gå emot denna tendens på ett effektivt sätt skulle prästerna vara tvungna att tillmäta familjens helighet och dess motsvarande spiritualitet ett större värde, förklarade biskoparna. Ty, så tillfogade de, i stor utsträckning saknas medvetandet om kallelsekaraktären i äktenskap och föräldraskap liksom den specifika spiritualiteten i föräldrahemmet (huskyrkan)".
Biskoparna från England och Wales skrev i studiet, att de efter sovring av de olika svaren från många stift skulle fastställa "ett jättestort behov av en bättre förmedling och en djupare förståelse av Kyrkans lära på äktenskapets och familjens område", i synnerhet som denna lära skulle stå i trängande behov att vara verkligt upplevd erfarenhet hos familjerna. " "Familjerna föreföll kunna härda ut, när de i sig erkänner en andlig, religiös betydelse, och de dessutom kan erfara det som riktigt". Kyrkan måste erbjuda föräldrarna mer hjälpmedel att ge tron vidare till sina barn. Dessutom skulle en ny värdering av den roll, som unga människor spelar i Kyrkan, vara trängande nödvändigt, för att de verkligen skulle kunna känna sig hemma i henne.
Inget behov av Gud?
Om de utmaningar, som religionen i dagens sekulariserade värld ser sig utsatt för, talade Benedikt XVI utförligt under sin semester i de italienska Alperna. Den 25 juli tog han sig tid att lyssna på prästerna i stiftet Aosta och besvara deras frågor. Om trons läge sade den 264:e efterföljaren till aposteln Petrus: Situationen i Västvärlden, som är trött på sin egen kultur, i en värld som har kommit till en punkt, där det uppenbarligen inte längre finns något behov av Gud och ännu mindre av Kristus, består, och i vilken människan skenbart kan arbeta sig ut . I denna atmosfär med en i sig sluten rationalism, som ser vetenskapens modell som den enda modellen till kunskap, är allt annat subjektivt. Naturligtvis blir även det kristna livet ett subjektivt och därmed godtyckligt val och inte längre vägen till livet. Och därför blir det naturligtvis svårt att tro; och om det redan är svårt att tro, är det är det så mycket svårare att bära fram sitt liv till Herren för att vara hans tjänare".
Detta "lidande" sker i en tid, "vari man allmänt ser, att de så kallade stora kyrkorna förefaller dö. Så är det framför allt i Australien, även i Europa, inte så mycket i USA. Däremot växer sekterna, som med visshet framställer ett minimum av tron, och människan söker visshet. Och så befinner sig de stora kyrkorna, framför allt de stora traditionella, protestantiska kyrkorna i en avgrundsdjup kris. Sekterna får överhanden, eftersom de uppträder med få enkla vissa ting och säger: Det räcker".
Svaret är Kristus
Den Katolska Kyrkan befinner sig här visserligen inte i så dåligt läge, "men hon delar naturligtvis problemet i vårt närvarande problem ". Benedikt XVI ingav mod åt prästerna och alla troende att vara optimistiska inför dessa utmaningar och att förbli fulla av tillförsikt: "Vi måste gå vidare, gå genom denna passage, denna tunnel, med tålamod och i visshet, att Kristus är svaret, och att hans ljus till slut åter skall skina".
Vid sidan av tålamod påminde den Helige Fadern även om "vissheten att världen inte kan leva utan Gud, utan uppenbarelsens Gud, den Gud som har visat sitt ansikte i Jesus Kristus. Detta ansikte, som har lidit för oss, detta kärlekens ansikte, som förändrar världen, på samma sätt som vetekornet gör, när det faller i jorden. Vi själva måste även ha denna djupa inre visshet, att Kristus är svaret, och att världen utan den konkrete Guden, Gud med Kristi ansikte, förstör sig själv, och att det även blir alltmer uppenbart, att en i sig själv sluten rationalism, som tror att människan allena skulle kunna bygga den sanna, bättre världen, inte är sann. Tvärtom: Om det inte finns den sanne Gudens måttstock , förstör människan sig själv. Vi ser det med egna ögon. Vi måste själva ha en ny visshet: Han är sanningen, och endast om vi följer i hans spår, går vi i rätt riktning och måste gå med de andra i denna riktning och leda dem".
Det finns redan finnas tydliga tecken på att en i sig sluten rationalism inte kan hålla sitt löfte att bygga en bättre värld. Löftena från 1968 har inte uppfyllts enligt den Helige Fadern, och nu mognar i de unga generationerna medvetandet, att det finns en annan komplex verklighet, som kräver förvandling av våra hjärtan - en "sann metod".
Må det vara avgörande, att "inte endast förlora vissheten, att Kristus är Guds ansikte, utan vi måste alltmer fördjupa denna visshet och glädje att känna honom och att verkligen vara förvaltare av världens framtid, varje människas framtid. Och denna visshet skall vi fördjupa i en djup personlig relation till Herren. Denna visshet kan nämligen även växa genom rationella överväganden. Det förefaller mig verkligen viktigt med en fördjupad reflektion, som även övertygar rationellt, men som genom en varje dag upplevd personlig vänskap med Kristus blir personlig, stark och anspråksfull".
Översättning till svenska från zenit.org tysk text.
