Här är ett utdrag från en översättning med en intervju, som Antonella Palermo från Vatikanradion hade med kardinal Joseph Ratzinger år 2001.
Vatikanradion har tagit emot talrika anmodanden att åter sända intervjun i kölvattnet av kardinalens val till påve. Vid tiden för denna intervju hade det av USA ledda kriget mot terrorism i Afghanistan trätt in i sin andra månad.
Fråga: Din bok ("Gud och världen" kom ut i Italien två dagar efter terroristattackerna i USA. Om den hade kommit ut lite senare, vad skulle du då ha lagt till i efterklokhet?
Kardinal Ratzinger: Jag skulle troligen säga, att missbruket av Guds namn skulle ha varit problemet, ty dessa attacker utfördes i Guds namn. Religionen missbrukas här för andra syften; den har blivit politiserad och gjorts till en maktfaktor.
Å andra sidan skulle jag kanske ha talat mer om behovet att känna Guds mänskliga ansikte. Om vi ser Kristi ansikte, vår Herre som lider för oss och visade, hur mycket han älskade oss, då han dog för oss, får vi en vision av Gud, som utesluter alla former av våld.
Och så är det Kristi ansikte, som tycks mig vara det perfekta svaret på det missbruk av Gud, som vänds till ett instrument för makt.
Fråga: "Jag skulle våga säga, att ingen kan döda någon annan människa utan att veta, att detta är något ont" --- Detta sade du i boken som svar på frågan "Finns det människor utan samvete?" Så i vilket avseende uttrycker detta någon slags fundamentalism i det godas namn, i Guds namn?
Kardinal Ratzinger: Ja, naturligtvis finns det många slags fundamentalism.
Jag skulle till exempel vilja säga, att bland de evangelikala i USA finns det några som helt identifierar sig själva med orden i den heliga Skrift - och om de är sant trogna mot Skriften, faller de inte i fanatismens snara och i en religion som blir våldsam.
Men inte desto mindre viktigt är det, att vi själva förstår, att religion är en gåva från Herren och bör levas i Kyrkans ram. Vi kan inte manipulera religionen -- den är strikt bunden till Guds ord.
Jag förmodar, att man skulle kunna säga, att vi har denna balans mellan något som inte kan manipuleras: Guds ord, och den frihet, som tillåter oss att leva detta Ord och pröva det i våra liv.
Fråga: Finns det något sådant som ett "rättfärdigt krig"?
Kardinal Ratzinger: Detta är en större tvistefråga. I förberedelsen till Katekesen fanns det två problem: dödsstraffet och teorin om det rättfärdiga kriget var de mest debatterade. Debatten har fått en ny angelägenhet med hänsyn till amerikanarnas reaktion. Eller, ett annat exempel: Polen som försvarade sig självt mot Hitler.
Jag skulle kunna säga, att vi i den stora kristna traditionen och i världen märkt av synd, inte kan ignorera någon ond aggression, som hotar att förstöra inte endast många värden, många människor, utan bilden av själva mänskligheten.
I detta fall är det en plikt att försvara sig själv och andra. Låt oss till exempel säga, att en far som ser sin familj attackerad är bunden av plikten att försvara dem på varje möjligt sätt -- även om det innebär att använda motsvarande våld.
Sålunda definieras det rättfärdiga kriget enligt dessa parametrar:
1) Allt måste samvetsgrant betraktas och varje alternativ undersökas, även om det endast finns en enda möjlighet att rädda mänskligt liv och mänskliga värden;
2) Endast de mest nödvändiga försvarsmedlen bör användas, och mänskliga rättigheter måste alltid respekteras; i ett sådant krig måste fienden respekteras som en mänsklig varelse, och alla grundläggande rättigheter måste respekteras.
Jag tror, att den kristna traditionen på denna punkt har givit svar, som måste uppdateras på grund av nya förstörelsemetoder och nya faror. Till exempel kan det inte finnas någon möjlighet för en befolkning att försvara sig själ undan en atombomb. Så dessa svar måste uppdateras.
Men jag skulle vilja säga, att vi inte helt kan utesluta behovet, det moraliska behovet att på passande sätt försvara människor och värden mot orättfärdiga angripare.
Fråga: Är du som kristen i det nya millenniet någonsin rädd för Gud?
Kardinal Ratzinger: Jag är inte rädd för Gud, eftersom Gud är god. Naturligtvis erkänner jag min svaghet, mina synder och vet, att de kan såra Herren, som intresserar sig så djupt för oss.
Jag förmodar, att i denna mening är jag rädd för att mina handlingar skall påverka Gud - något helt annorlunda än traditionell förståelse av fruktan. I denna mening är jag inte rädd för Gud; jag vördar Herren, och så skulle jag inte vilja göra något som skulle kunna skada honom.
Fråga: Ett uttryck som ofta används i dag är "Gud ja, Kyrkan nej". I denna bok svarar du på det med en underton av oro. Kan du klargöra detta?
Kardinal Ratzinger: Ja, ty genom att säga "Gud ja, eller kanske till och med Kristus ja, Kyrkan nej", skapar jag en Gud, baserad på det jag önskar att han skall vara, baserad på mina egna föreställningar och önskningar.
Den sanne Guden, den verkliga domaren över mitt liv och det sanna ljuset i mitt liv, lever i mig. Gud är inte föränderlig enligt mina föreställningar eller önskningar. Om jag kan förändra denne Gud i enlighet mina behov och önskningar, betyder det, att jag inte tar honom på allvar - och jag finner detta konstlat.
Fråga: Du talar i boken även om en tendens att hålla med om uttrycket "Gud nej, religion ja."
Kardinal Ratzinger: Detta är en annan aspekt av problemet i dag: Vi ser efter något religiöst, något religiöst som ger oss en viss grad av tillfredsställelse. Mänskligheten önskar förstå det oändliga, att få svar på det som tillhör den andra dimensionen, den "andra sidan", något som utsöndrar den ljuvhet och det hopp som materiella ting inte kan ge.
Jag tror verkligen, att det är en stor trend i dag att avskilja sig från behovet av tro, från ett konkret "ja" till Gud, något som är fyllt av mening.
Människor ser mer efter omedelbar tillfredsställelse utan något behov att verkligen ta ställning. Medan det kan vara mycket trevligt att träda in i denna mystiska dimension - utan någon förpliktelse - hamnar man i endast tillfredsställande av sina omedelbara önskningar, och man blir en fånge i sin egen självkänsla.
Översättning till svenska från den engelska texten av Gunilla Gren.
