Påven Benedikt XVI

Missa pro ecclesia

Hans helighet Benedikt XVI: Första mässa vid slutet av den eukaristiska firandet med medlemmarna i kardinalskollegiet i Sixtinska kapellet
Onsdagen den 20 april 2005

Nåd och frid i överflödande mått till er alla! I min själ finns det dessa timmar två motsatta känslor. Å ena sidan finns en känsla av otillräcklighet och mänsklig förvirring över det ansvar, som anförtroddes mig i går som aposteln Petrus' efterträdare på denna Stol i Rom, med avseende på hela den universella Kyrkan. Å andra sidan känner jag inom mig en djup tacksamhet mot Gud, som - såsom liturgin låter oss säga - inte överger sin hjord, utan leder oss genom tiden under vägledning av dem Han har valt som Sin Sons ställföreträdare och gjort till herdar. Kära vänner, detta inre erkännande av en gudomlig barmhärtighets gåva får trots allt överhanden i mitt hjärta. Jag betraktar detta som en nåd, som jag har erhållit av min vördade företrädare Johannes Paulus II. Jag tycker, att jag kan känna hans starka hand, som trycker min; Jag tycker mig se hans leende ögon och lyssnar till hans ord, riktade speciellt till mig i denna stund: "Var inte rädd!"

Den helige Fadern Johannes Paulus II:s död och de dagar som följde var för Kyrkan och för hela världen en särskild tid av nåd. Den stora sorgen vid hans död och det tomrum den lämnade i oss alla dämpades genom den uppståndne Kristus och Hans handlande, som visade sig under långa dagar i sjungen vågrörelse av tro, kärlek och andlig solidaritet, som kulminerade i hans högtidliga begravning.

Vi kan uttrycka det så: Johannes Paulus II:s begravning var sannerligen en extraordinär erfarenhet, där vi på något sätt förnam Guds makt. Genom sin Kyrka önskar Han dana en stor familj av alla folk genom den enande kraften i Sanning och Kärlek. I dödsstunden fulländade Johannes Paulus II, i överensstämmelse med sin Mästare och Herre, sitt långa fruktbara pontifikat, varvid han bekräftade de kristna människorna i tron och samlade dem runt omkring sig och fick hela den mänskliga familjen att känna sig mer enad.
Hur stor styrka kan vi inte känna genom detta vittnesbörd? Hur stor uppmuntran kan vi inte känna från denna nådens händelse?
Överraskad gentemot allt förutseende hos mig, kallade den gudomliga Försynen genom de vördnadsvärda kardinalerna mig att efterträda denne store påve. Jag har under dessa timmar tänkt på det som skedde i området kring Cesarea Filippi för tvåtusen år sedan: Jag tycker mig höra orden av Petrus: "Du är Kristus, den levande Gudens Son", och den högtidliga bekräftelsen av Herren: "Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka….Jag skall ge dig himmelrikets nycklar".

Du är Kristus! Du är Petrus! Det tycks, som om jag åter upplever själva scenen i Evangeliet; Jag, Petrus efterträdare, upprepar med bävan de ängsliga orden av fiskaren i Galiléen, och jag lyssnar med inre känslor på det löfte den gudomlige Mästaren åter försäkrar. Om tyngden av det ansvar, som nu ligger på mina stackars skuldror är enormt, så är den gudomliga makt jag kan räkna med verkligen omätbar: "Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka". Genom att välja mig till biskop av Rom önskade Herren ha mig som sin ställföreträdare, han ville att jag skulle vara den "klippa", varpå alla kan vila i förtröstan. Jag ber honom att kompensera min fattigdom med styrka, så att jag kan bli en modig och trogen herde för Hans hjord, alltid foglig gentemot Hans Andes inspiration. "Jag åtar mig detta särskilda ämbete, "Petri" ämbete i tjänst åt den universella Kyrkan och överlämnar mig ödmjukt i den gudomliga Försynens händer. Och det är i första hand till Kristus, som jag förnyar mitt totala och trofasta fasthållande: "In Te, Domine, speravi; non confundar in aeternum!"

Till er, kardinaler, ber jag, med tacksam själ för det förtroende ni visat mig, att ni stöder mig med bön och med ständigt, aktivt och vist samarbete. Jag ber även mina bröder i episkopatet att vara nära mig i bön och rådgivning, så att jag i sanning kan vara "Servus servorum Dei" (Guds tjänares tjänare). Liksom Petrus och de andra apostlarna genom Herrens vilja var ett enda apostoliskt kollegium, måste på samma sätt Petri efterträdare och biskoparna, apostlarnas efterträdare - och konciliet upprepade med styrka detta - vara nära förenade inbördes. Denna kollegiala gemenskap, även i mångfalden av roller och funktioner hos påven och biskoparna, är i tjänst åt Kyrkan och enheten i tron, varav ett avsevärt mått av effektivitet i evangeliserande handling i den samtida världen beror. Sålunda ämnar också jag följa denna väg, som min vördade företrädare gick och endast intressera mig för att för världen proklamera Kristi levande närvaro.

För mina ögon har jag i synnerhet vittnesbördet från påven Johannes Paulus II. Han lämnar åt oss en Kyrka, som är modigare, friare, yngre. En Kyrka, som enligt hans lära och exempel ser med lugn på det förgångna och inte är rädd för framtiden. Med det stora jubelåret introducerades Kyrkan till det nytt millenniet och bar i sina händer Evangeliet, tillämpat på världen genom det auktoritativa omläsandet av Andra Vatikankonciliet. Påven Johannes Paulus II visade med rätta på Konciliet som en "kompass", genom vilken vi skall orientera oss själva i det tredje millenniets stora ocean. Även i sitt andliga testamente noterade han: "Jag är övertygad om, att under en mycket lång tid kommer nya generationer att ösa ur de rikedomar, som detta koncilium på 1900-talet gav oss".

Även jag, önskar, när jag börjar denna tjänst, som tillkommer Petri efterträdare, med kraft försäkra min bestämda vilja att fullfölja förpliktelsen att föreskriva Andra Vatikankonciliet, i mina företrädares kölvatten och i trogen kontinuitet med - den tusenåriga traditionen i Kyrkan. Just detta år är det fyrtio år sedan konciliet avslutades (den 8 december 1965). Under tidens lopp har dokumenten från konciliet inte förlorat sin lämplighet; deras läror har visat sig vara särskilt relevanta gentemot nya behov i Kyrkan och det nuvarande globaliserade samhället. På ett mycket signifikativt sätt börjar mitt pontifikat, när Kyrkan lever det speciella år, som är ägnat eukaristin. Hur kan jag inte i detta försynens sammanträffande se ett element, som måste markera det ämbete, vartill jag har kallats? Eukaristin, hjärtat i kristet liv och källan till Kyrkans evangeliserande mission, kan inte vara annat än ständigt centrum och källa till den Petri tjänst, som har anförtrotts mig.
Eukaristin gör den Uppståndne Kristus ständigt närvarande, Kristus, som fortsätter att ge sig själv till oss, som kallar oss att ta del i sin Kropps och sitt Blods festmåltid. Från denna fulla gemenskap med Honom kommer alla andra element i Kyrkans liv, i första hand gemenskapen bland de troende, befallningen att förkunna och ge vittnesbörd om evangeliet, kärlekens nit mot alla, särskilt mot de fattiga och de minsta.

Under detta år måste därför Kristi Kropps och Blods Högtid firas på ett särskilt speciellt sätt. Eukaristin kommer att vara i centrum i augusti vid världsungdomsdagen i Köln och i oktober vid den ordinarie biskopssynoden, som kommer att äga rum med temat "Eukaristin, källan och höjdpunkten i Kyrkans liv och mission". Jag ber var och en att under de kommande månaderna intensifiera kärleken och hängivenheten för den eukaristiske Jesus och att på ett tappert och klart sätt uttrycka Herrens verkliga närvaro, framför allt genom högtidligheten och oklanderligheten i eukaristins firande.
Jag ber på ett särskilt sätt prästerna om detta. Det är på dem jag tänker i detta ögonblick med stor tillgivenhet. Prästämbetet föddes i salen i övre våningen, tillsammans med eukaristin, något som min vördade företrädare Johannes Paulus II underströk så många gånger. "Det prästerliga livet måste på ett särskilt sätt ha en eukaristisk gestalt", skrev han i sitt sista brev för Skärtorsdagen. Det fromma dagliga firandet av den heliga mässan, centrum för varje prästs liv och mission, bidrar till detta syfte.
Närda och styrkta av eukaristin, kan katoliker inte annat än känna sig stimulerade att visa tendens mot den fulla enhet Kristus hoppades på i salen i övre våningen. Petri efterträdare vet, att han måste ta på sig denna höga önskan hos den gudomlige Mästaren på ett särskilt sätt. Åt honom har förvisso anförtrotts skyldigheten att stärka sina bröder.
Sålunda i fullt medvetande och i början av sitt ämbete i den kyrka i Rom, där Petrus fick bada i blod, åtar sig den innevarande efterträdaren som sin primära befallning att oförtröttligt arbeta på återupprättandet av den fulla och synliga enheten av alla Kristi efterföljare. Detta är hans ambition. Detta är hans tvingande skyldighet. Han är medveten om, att för att handla så räcker det inte med att uttrycka goda känslor. Konkreta gester behövs för att genomtränga själarna och få samvetena att röras, under det att var och en uppmuntras till denna inre omvändelse som är grunden för allt framåtskridande på ekumenikens väg.

Teologisk dialog är nödvändig. En djup undersökning av de teologiska skälen bakom forna val är även nödvändig. Men ännu mer angeläget är denna "minnets rening", som så ofta frammanades av Johannes Paulus II och som ensam kan beveka själarna att välkomna Kristi fulla sanning. Det är inför Honom, den högste Domaren av alla levande varelser, var och en av oss måste stå, i medvetandet om att vi en dag för Honom måste förklara, vad vi gjorde och vad vi inte gjorde för det stora goda, som är den fulla och synliga enheten av alla Hans lärjungar.

Den innevarande efterträdaren till Petrus känner sig själv vara personligen indragen i denna fråga och är beredd att göra allt som står i hans makt för att främja den grundläggande ekumeniska saken. I sina företrädares kölvatten är han helt besluten att stödja alla initiativ som främjar kontakten och förståelsen mellan representanter för olika kyrkor och trosinriktningar. Vid detta tillfälle sänder han dem förvisso även sina hjärtligaste hälsningar i Kristus, den ende Herren för dem alla.
I detta ögonblick går jag i minnet tillbaka till den oförglömliga upplevelse vi alla var med om vid den bortgångne Johannes Paulus II:s död och begravning. Runt hans dödliga kvarlevor, som låg på den nakna jorden, samlades ledarna för nationerna, med folk från alla samhällsklasser och särskilt de unga, i en oförglömlig inneslutning av tillgivenhet och beundran. Hela världen såg på honom med tillit. För många föreföll det som om detta starka deltagande, utbrett till planetens gränser genom de sociala kommunikationernas media, var likt en sjungen begäran om hjälp riktad till påven av modern mänsklighet, som tillintetgjord av fruktan och ovisshet frågar sig själv om framtiden.
Kyrkan i dag måste inom sig själv återuppliva ett medvetande om uppgiften att åter för världen presentera rösten från den som sade: "Jag är världens ljus; den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." Genom att åtaga sig sitt ämbete vet den nye påven, att hans uppgift är att få Kristi ljus att lysa för dagens män och kvinnor: inte sitt eget ljus utan Kristi ljus.
Med detta medvetande vänder jag mig till var och en, även till dem som lever enligt andra religioner eller som helt enkelt söker ett svar på fundamentala frågor i livet och ännu inte har funnit det. Jag vänder mig till var och en med enkelhet och tillgivenhet för att försäkra dem, att Kyrkan vill fortsätta att framföra en öppen och allvarlig dialog med dem i ett sökande efter mänsklighetens och samhällets verkliga nytta.

Jag anropar Gud om enhet och fred för den mänskliga familjen och deklarerar villighet hos alla katoliker att samarbeta för sann social utveckling, sådan som respekterar alla mänskliga varelsers värdighet.

Jag vill företa mig varje ansträngning och engagera mig djupt att fullfölja den lovande dialog, som mina företrädare började med olika kulturer, ty det är ömsesidig förståelse, som ger upphov till villkor för en bättre framtid för alla.
Jag tänker särskilt på unga människor. Till dem, de privilegierade deltagarna i samtal med Johannes Paulus II, sänder jag en tillgiven omfamning i hopp om att, om Gud vill, möta dem i Köln med anledning av nästa världsungdomsdag. Med er, kära unga människor, vill jag fortsätta att upprätthålla en dialog, varvid jag lyssnar på era förväntningar i ett försök att hjälpa er att allt djupare möta den levande, ständigt unge, Kristus. "Mane nobiscum, Domine!" Stanna hos oss Herre! Denna bön, som utgör det dominerande temat i Johannes Paulus II:s brev för det eukraistiska året, är den bön, som spontant kommer från mitt hjärta, när jag börjar det ämbete, vartill Kristus har kallat mig. Likt Petrus förnyar även jag mitt ovillkorliga löfte om trohet till Honom. Honom ensam avser jag att tjäna, när jag helt hänger mig åt tjänsten i Hans Kyrka. Som stöd för detta löfte ber jag om moderlig förbön från den allraheligaste Maria, i vars händer jag lägger det närvarande och det kommande i min person och i Kyrkan. Jag ber även de heliga apostlarna Petrus och Paulus och alla helgon om förbön.

Med dessa tankar ger jag er vördade bröder, kardinaler, alla dem som deltar i detta ritual, och alla som följer oss genom television och radio en särskild och tillgiven välsignelse.

Översättning av Gunilla Gren från den engelska texten.