Påven Johannes Paulus II:s budskap inför fastan 2003

"Det är saligare att ge än att få!"

(Apg 20:35)

Fastetiden är en tid av intensiv bön, fasta och omsorg om människor i nöd. Under fastetiden har alla kristna möjlighet att förbereda sig inför påsken genom att se över sina egna liv i ljuset av Guds ord som upplyser varje människas dagliga väg.

Som tema för vår fastemeditation skulle jag i år vilja föreslå en mening från Apostlagärningarna: "Det är saligare att ge än att få!" (Apg 20:35). Detta är inte bara en uppmaning av moralisk art eller ett bud som kommer till oss utifrån. Viljan att ge ar djupt rotad i människans hjärta: varje människa är medveten om sitt behov av att komma i kontakt med andra. Hon förverkligar sig själv när hon ger sig själv åt andra.

I vår tid är vi tyvärr speciellt utsatta för frestelsen att ge efter för den själviskhet som alltid lurar i människans hjärta. I samhället i allmänhet och i media, bombarderas människor med budskap som mer eller mindre öppet hyllar flyktighet och njutningslystnad. När människor drabbas av naturkatastrofer, krig och hamnar i andra nödsituationer, visar omvärlden vanligen omsorg om de drabbade, men rent allmänt är det svårt att bygga upp en kultur präglad av solidaritet. Den världsliga andan har en negativ inverkan på vår inre drivkraft att på ett osjälviskt sätt ge oss själva åt andra. Istället driver den oss att tillfredsställa våra egna särintressen. Lusten att samla på sig fler och fler ägodelar uppmuntras. Givetvis är det naturligt och riktigt att människor använder sig av sina gåvor, anstränger sig och arbetar för att få ihop till vad de behöver. Men ett överdrivet habegär hindrar människan från att öppna sig för Skaparen och för sina likar. Paulus ord till Timotheos är lika aktuella i alla tider: "Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande" (l Tim 6:10)!

Utnyttjande av andra, likgiltighet inför våra bröders och systrars lidanden och brott mot grundläggande morallagar är bara några av habegärets frukter. När vi betraktar den ihållande och tragiska fattigdom som plågar så många människor i vår värld, kan vi inte undgå att se att profitjakt till varje pris och avsaknad av verklig och ansvarsfull omsorg om det gemensamma goda, har koncentrerat enorma resurser i händerna på några få, medan resten av mänskligheten lider i fattigdom och övergivenhet.

Jag manar nu troende och människor av god vilja att erinra sig en princip som i sig är självklar, men som ofta glöms bort: vårt mål är inte att några få privilegierade gynnas utan att alla människors levnadsvillkor förbättras. Endast på denna grund kan vi bygga en internationell ordning som verkligen präglas av rättvisa och solidaritet, en ordning som ger hopp åt alla.

"Det är saligare att ge än att få!" När troende människor ger efter för sin inre drivkraft att ge sig själva åt andra utan att vänta sig något tillbaka, erfar de en djup inre tillfredsställelse.

När kristna anstränger sig att åstadkomma rättvisa och försvarar de maktlösa, när de genom humanitärt arbete ger hungriga bröd, tar hand om sjuka och finns med där det råder nöd, står källan till deras ansträngningar att finna i den outsinliga kärlek som är Jesu fullständiga gåva till Fadern. De troende är kallade att gå i Jesu fotspår, han som är sann Gud och sann människa och som i fullkomlig lydnad till Faderns vilja avstod från allt (jfr Fil 2:6-) och gav sig själv till oss i osjälvisk och total kärlek ända till döden på korset. Budskapet om Treenighetens kärlek till människor i alla tider och i alla länder framgår tydligt på Golgotha.

Den helige Augustinus menade att endast Gud, det yttersta Goda, kan övervinna de olika former av fattigdom som finns i världen. Barmhärtighet och kärlek till nästan måste därför vara en frukt av en levande relation med Gud, där man har Gud som sin ständiga referenspunkt, eftersom det är i Kristi närhet som vi finner vår glädje, (jfr De Civitate Dei, X, 6;CCL 39:1351-)

Människosonen har älskat oss först "medan vi ännu var syndare" (Rom 5:8) i en villkorslös kärlek som inte kräver något tillbaka. Om det nu förhåller sig så, hur skulle vi då kunna undgå att se att fastetiden är ett gudagivet tillfälle att fatta modiga beslut inspirerade av osjälviskhet och generositet? Fastandet och hjälpen till fattiga blir praktiska och effektiva vapen i kampen mot ett överdrivet beroende av pengar. När vi inte bara ger av vårt överflöd utan också något mer åt dem som behöver, bidrar det till att vi avstår från oss själva. Gör vi inte det finns det inget riktigt kristet liv. Stärkta av ständig bön visar de döpta att Gud verkligen intar första platsen i deras liv.

Den kärlek som Gud låter flöda in i våra hjärtan borde inspirera oss och förvandla både oss själva och vårt sätt att handla. Kristna ska inte tro att de kan eftersträva medmänniskans bästa om de inte lever Kristi kärlek. Till och med om de lyckas förbättra viktiga negativa aspekter socialt eller politiskt blir resultatet kortlivat utan kärlek. Möjligheten att ge sig själv till andra är i sig själv en gåva som kommer från Guds nåd. Som Paulus lär: "Det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte" (Fil 2:13)

För människor idag som ofta är otillfredsställda med en grund och flyktig existens och som söker efter äkta lycka och kärlek, ger Kristus själv exemplet och inbjuder dem att följa honom. Han ber dem som hör hans röst att ge sitt liv för andra. Om man ger sig själv blir det en källa till självförverkligande och glädje. Ett exempel på det är de män och kvinnor som lämnat all trygghet bakom sig och inte tvekat att riskera livet som missionärer i olika delar av världen. Ett annat exempel är de unga människor som drivna av tro känner sig kallade att bli präster eller ordensfolk för att tjäna "Guds frälsningsplan". Samma erfarenhet har ett växande antal volontärer som är beredda att ägna sig åt att hjälpa fattiga, gamla, sjuka och alla i nöd.

Nyligen har vi bevittnat en lovvärd solidaritet med offren för översvämningarna i Europa, jordbävningarna i Latinamerika och Italien, epidemierna i Afrika, vulkanutbrotten på Filippinerna liksom med offer i andra områden i världen, där hat, våld och krig grasserar.

I dessa lägen spelar media en betydelsefull roll. Genom media kan vi identifiera oss med dem som lider och far illa och erbjuda snar hjälp. Ibland är det inte det kristna kärleksbudet utan snarare en inneboende medkänsla som motiverar våra ansträngningar att hjälpa andra. Även om det förhåller sig så, ser Gud med välvilja på dem som hjälper människor i nöd. I Apostlagärningarna läser vi att lärjungen Tabita räddades eftersom hon hade varit god mot sin nästa (jfr Apg 9:36). Centurionen Cornelius fick evigt liv på grund av sin generositet (jfr Apg 10:2-31).

För dem som tjänar behövande, men som är långt ifrån tron, kan det kan det bli en väg till ett möte med Kristus, eftersom Herren i rikt mått belönar de goda gärningar som man gjort mot sin nästa (jfr Matt 25:40).

Det är min brinnande förhoppning att de troende under denna fastetid ska känna att tiden är inne för att vittna om kärlekens evangelium överallt, eftersom kallelsen till kärlek är hjärtat i varje sann evangelisation. Jag ber om jungfru Marias förböner, hon som är kyrkans moder, att hon ska vara med oss under denna fastetid. Med dessa känslor välsignar jag er alla med hela mitt hjärta.

Vatikanen den 7 januari, 2003
Johannes Paulus II
Översättning från engelska och franska: Ylva-Kristina Sjöblom
top

Till KATOLIKnu