Påven Benedikt XVI

Påvens första möte med representanter från andra kristna kyrkor & samfund & från muslimerna

Vatikanstaten den 26 april 2005 (Zenit.org)

Här ges en översättning av det tal Benedikt XVI framförde på måndagen i Clemenssalen i det Apostoliska palatset, när han mötte representanter från andra religioner och kristna bekännelser, som kom till Rom för påvens installation.

Jag välkomnar er med glädje, kära representanter från de Ortodoxa Kyrkorna, de orientaliska Ortodoxa Kyrkorna och kyrkliga gemenskaper i Väst, ett par dagar efter mitt val. Er närvaro i går på Petersplatsen var särskilt uppskattad, efter det att vi hade varit tillsammans de sorgliga stunder, då vi tog farväl av vår avlidne påve Johannes Paulus II. Den hyllning i sympati och tillgivenhet, som ni gav uttryck åt beträffande min oförglömlige företrädare, var mycket mer än en enkel handling av kyrklig artighet. En lång väg har tillryggalagts under åren i hans pontifikat, och ert deltagande i Katolska Kyrkans sorg över hans död har visat, att den gemensamma hänförelsen för enhet är autentisk och stor.

När jag hälsar er, skulle jag vilja tacka Herren, som har välsignat oss med sin nåd och i oss ingjutit en håg att göra hans bön till vår egen: "Ut unum sint". Han har gjort oss alltmer medvetna om vikten att vara på väg till full gemenskap. Med broderlig vänskap kan vi utbyta de gåvor vi fått av den Helige Ande, och vi känner oss ömsesidigt uppmuntrade, eftersom vi förkunnar Kristus och hans budskap för världen, som i dag ofta förefaller vara oroad och ängslig, omedveten och likgiltig.

Vårt möte i dag är särskilt viktigt. Framför allt tillåter det den nye biskopen av Rom, Katolska Kyrkans herde, att med enkelhet upprepa: "Duc in altum!" Låt oss gå till djupet med hopp. Under det jag följer i mina företrädares fotspår, särskilt Paulus VI och Johannes Paulus II, känner jag intensivt behovet att åter försäkra den oåterkalleliga befallningen, antagen av Andra Vatikankonciliet och förlängd under de senaste åren tack vare handlandet i det Påvliga rådet för att främja kristen enhet. Den väg mot full gemenskap, som Jesus önskade sina lärjungar, innebär en konkret foglighet beträffande det Anden säger till Kyrkorna: mod, ömhet, fasthet och hopp att nå målet. Det innebär, framför allt, ständig bön med ett enda hjärta, att från den Gode Herden uppnå den gåva, som innebär hjordens enhet.

Hur är det möjligt, att man inte med en anda av tacksamhet till Gud erkänner det faktum, att vårt möte även har innebörden av en gåva, som har givits oss? Kristus, Fridsfursten, har verkat bland oss; med generositet har han ingjutit känslor av vänskap, dämpat tvedräkter, lärt oss att leva i en större attityd av dialog, i harmoni med själva de bud, som bär hans namn. Er närvaro, kära bröder i Kristus, bortom allt det som skiljer oss och förmörkar vår fulla och synliga gemenskap, är ett tecken på delaktighet i och stöd åt biskopen av Rom, som kan räkna med er i fråga om att fortsätta vandringen med hopp och om att växa till mot honom, som är huvudet, Kristus.

Vid detta mycket speciell tillfälle, som för oss samman alldeles i början av min kyrkliga tjänst, accepterad med fruktan och tillitsfull lydnad inför Herren, ber jag er att ge ett exempel tillsammans med mig på denna andliga ekumenik, som i bönen förverkligar vår gemenskap utan hinder. Jag förmedlar till er alla dessa önskningar och reflektioner tillsammans med mina hjärtligaste hälsningar, så att de genom era personer kan förmedlas till era kyrkor och kyrkliga gemenskaper.

Jag vänder mig nu till er, kära vänner från skilda religiösa traditioner och tackar er uppriktigt för er närvaro vid denna högtidliga installation i mitt pontifikat. Jag frambär varma och tillgivna hälsningar till er alla och till dem som tillhör de religioner ni representerar. Jag är särskilt tacksam för närvaron mitt ibland oss av medlemmar från den muslimska gemenskapen och jag uttrycker min uppskattning för den växande dialogen mellan muslimer och kristna, både på det lokala och det internationella planet. Jag försäkrar er, att Kyrkan vill fortsätta att bygga broar av vänskap med anhängare från alla religioner för att söka det sant goda hos alla människor och i samhället som helhet.

Den värld, vari vi lever, är ofta märkt av konflikter, våld och krig, men den längtar allvarligt efter fred, fred som framför allt är en gåva från Gud, fred varom vi måste be oavbrutet. Likväl är fred även en plikt, vartill alla människor måste förplikta sig, särskilt de som förklarar sig tillhöra religiösa traditioner. Våra ansträngningar att komma tillsammans och gynna dialog är ett värdefullt bidrag att bygga fred på fasta grunder. Påven Johannes Paulus II, min vördade företrädare, skrev i början av det nya millenniet, att "Namnet på den ende Guden mer och mer måste bli vad det är: ett namn innebärande fred och en kallelse till fred" ("Novo Millennio Ineunte," Nr. 55). Det är därför absolut nödvändigt att engagera sig i en autentisk och uppriktig dialog, byggd på respekt för varje människas värdighet, skapad som vi kristna fast tror, till Guds avbild och likhet (jfr 1 Mos 1:26-27).

Under början av mitt pontifikat vänder jag mig till er alla, och till troende av de religiösa traditioner, som är representerade här, såväl som till dem som söker Sanningen med ett uppriktigt hjärta, med en målmedveten inbjudan att tillsammans bli fredens upphovsmän, i en ömsesidig förpliktelse till förståelse, respekt och kärlek.

Översättning till svenska från den engelska texten av Gunilla Gren.

---