Meningen med livet

Encyklikan Rerum Novarum
Leo XIII, den 15 maj 1891

Den mänskliga personen

3.Människans personliga sätt att vara. Kärnan i kyrkans sociallära är människans tillstånd som person. Detta innebär, att hon är en intelligent och fri varelse skapad till Guds avbild. Det innebär, att hennes varelse återspeglar de karakteristiska gudomliga attributen i fråga om intellektuell kunskap och kärlek. Trots att människan är sammansatt av kropp och själ, är det människans själ, som gör henne specifikt mänsklig. Sålunda handlar människan och fullkomnar sig själv som person genom kunskap och kärlek. Eftersom intellektet påbjuds hålla sig till sanningen, så rör sig viljan mot det goda. Den mänskliga personen fullkomnas i rätta handlingar genom att söka sanningen och genom att göra det goda. Detta betecknar en fundamental lag i mänskligt handlande, det vi kallar den naturliga lagen. Den lyfts upp genom nådens lag.

4. Den mänskliga personens värdighet. Det förhållande som innebär att man är en person gör att människan intar en speciell plats i det skapade universum. Hon är inte blott och bart en del av skapelsen, oskiljbar från det övriga. Hon kontrollerar skapelsen och har omsorg om den. Samtidigt är människan en varelse, som är sin egen mästare. Inför Gud är hon en förvaltare, som måste avlägga räkenskap för sitt arbete. Inför andra människor är hon jämlik, en person och mot andra upprätthåller hon en relation kännetecknad av ömsesidig kärlek och förståelse. Denna enastående ställning och människans värde som Guds avbild är det vi avser, då vi talar om värdigheten som mänsklig person.

Människan får sin värdighet genom att vara skapad av Gud. Hon är gjord till Guds avbild. Rotad i sin egen natur, som är fysisk och andlig, är hon ansvarig för sina handlingar, har kapacitet att behärska sig själv och har inre moral och religiösa behov. Människan har i sitt inre fått befallning av Gud att uppnå vissa naturliga mål och är kallad till ytterligare övernaturliga mål. Sålunda residerar denna värdighet hos den mänskliga personen ytterst hennes mål och syften.

Av naturen har människan ett förmedlande mål i fråga om att bruka, utveckla och fullkomna alla sina färdigheter och som yttersta mål kunskap om och kärlek i relation till Gud. Detta är den största fulländning av hennes förstånd och vilja - hennes största fulländning som person. Eftersom människan är en andlig varelse, är hon öppen inte endast för det begränsade goda utan också för det absolut goda, för Gud.

Då den mänskliga personen lyfts upp till den övernaturliga ordningen får hon sin högsta värdighet. Försonad av Jesus Kristus har hon upphöjts att få ställning som Guds adopterade barn och har gjorts till lem i Kristi mystiska kropp, där varje person kallas till ett övernaturligt slutligt mål, som är att få se Gud, som är kärlek.

6. Naturliga rättigheter hos den mänskliga personen. Ett karakteristiskt drag hos den mänskliga personen är självbehärskning. Detta område har två aspekter. För det första, kontroll av förnuft och vilja av andra tillstånd, som får en människa att handla fritt och ansvarsfullt. För det andra, hennes sätt att vara och de naturliga mål, som är lämpade att göra personen berättigad till rättigheter och friheter, likaväl som till plikter, i hennes relation till andra. Dessa rättigheter (och plikter) kallas naturliga rättigheter (eller fundamentala rättigheter - ett uttryck som ofta användes av Johannes XXIII) eller omistliga rättigheter hos de mänskliga personerna (som Johannes Paulus II ofta kallar dem). Vanligen framläggs dessa rättigheter i allmänna termer. Det tillkommer då den som uttolkar dem att förklara dem mer exakt.