Kallelsen till katolsk präst

Nya prästseminariet invigt

Ur Katolskt magasin nr 13 2000

Den 2 oktober invigde biskop Anders Arborelius prästseminariets nya lokaler i Stäket. Drygt 130 personer deltog i mässan och den efterföljande förtäringen. Kapellet var fyllt till sista plats, och de bakre dörrarna fick öppnas och stolar placeras ut.
Alla prästseminaristerna ministrerade i mässan. Karin Evers läste episteltexten och msgr Lars Cavallin visade att han kan hantera en orgel mer än väl.
Efteråt bjöd seminariet på god mat, skinka, kyckling och potatissallad. Ost och kex och hembakat bröd. Vin till förstås, och efteråt gräddtårta, frukt och kaffe. Gästerna fick möjlighet att titta runt i huset och kunde konstatera att seminaristerna verkligen fått det fint, även om Stäket ligger lite avsides. Flera av de nya grannarna hade också hörsammat seminariets inbjudan, och de trivdes i den katolska miljön – i alla fall satt de kvar en lång stund och pratade.

Maria Hasselgren

Ett gott tecken för kyrkan i Sverige

Det har sprängts rejält i Stäket. Banverket bygger en tunnel för X2000-tågen rätt igenom berget.
Men på toppen av hälleberget står ett hus som ska bana väg för ett helt annat tåg, ett tåg som förhoppningsvis går hela vägen till himlen. Här danas våra framtida själasörjare.

Elisabethsystrarnas gamla hem har blivit stiftets nya prästseminarium. En ordentlig bit utanför Stockholms centrum, men med vacker utsikt över Mälaren. Stäket väcker säkert många minnen hos stiftets äldre katoliker. Här bodde tidigare Elisabethsystrarna och deras hem var på 50- och 60-talet en plats för reträtter och kurser dit många katoliker sökte sig. Sedan togs den uppgiften över av Marielund och Birgittasystrarna i Djursholm, medan Elisabethsystrarna valde att göra Stäket till ett ålderdomshem för sina gamla systrar. Den gamla byggnaden finns inte längre kvar. På långfredagen 1980 glömdes ett brinnande ljus kvar i ett rum. Elden fick snabbt fäste i det gamla huset, som brann ner till grunden. En syster omkom i tragedin.
När systrarna byggde upp huset igen fick det en uttalad prägel av institution. I betong och tegel, med ordentliga trappor och vägar ut ur huset.

Startade 1989

Prästseminariet startade 1989 och har sedan dess varit inhyst vid S:ta Birgittas folkhögskola.
De nya lokalerna är betydligt mer ändamålsenliga. Ljusa, öppna och rymliga. Ordentligt kök, och ja, seminaristerna får chansen att praktisera också där. Fina, fräscha rum med egen dusch och toalett för var och en. Randiga tapeter i diskreta färger. I källaren ett välförsett bibliotek, även om mycket litteratur är på tyska och minner om en annan tid.

Att huset är i skick så gott som nytt beror på Banverket. Sprängningarna av en järnvägstunnel sex meter under huset ledde till skador, sprickor i väggarna, som de nu fått ersätta.
Kapellet byggdes på 50-talet. Vita väggar och brunt trätak.
Lektionerna hålls än så länge i det ombonade samlingsrummet; med TV och video i ett hörn.

Plats för elva

Seminariet har plats för elva studenter. I dagsläget är de fem, precis i dagarna var en av dem tvungen att fatta beslutet att lämna av hälsoskäl. Två präster bor på seminariet, dels rektor själv, Ingvar Fogelqvist, dels Adris Hanna, ansvarig för den orientalisk-katolska missionen i Stockholms city. övriga lärare kommer till Stäket när de undervisar. Ingvar Fogelqvist undervisar för tillfället i patristik och kulturhistoria.

Ingen konvertit

Ingvar Fogelqvist framhåller att det är intressant att ingen av seminaristerna är konvertit.
- Tidigare har nästan alla seminarister varit konvertiter och lite äldre. Nu är det tvärtom, alla är uppvuxna i Sverige som katoliker och de är förhållandevis unga, medelåldern är strax under 30.
Han tycker att det är bra att unga katolska män som vuxit upp i Sverige nu kommer till seminariet.
- Det är ett gott tecken för kyrkan i Sverige. Tidigare har nästan alla präster antingen varit konvertiter eller kommit hit efter sin prästvigning i ett annat land.
Veckoschemat är tufft. Lektioner hela förmiddagarna. Lunch. Fortsatta lektioner. Patristik, filosofihistoria, moralfilosofi, musik, grekiska, etik, kulturhistoria. Två kvällar i veckan åker de hela vägen in till Kungsträdgården och läser filosofi för p Rainer Carls i S:ta Eugenia.
Lördagar har de praktiskt arbete. En av seminaristerna är utbildad trädgårdsmästare och ansvarar för den stora tomten. Andra städar, sköter tvätten. Efter söndagens högmässa är de lediga.

Saknas: församling

Det enda som möjligen saknas är en konkret koppling till en församling. - Det är klart att det skulle varit fint om seminariet legat i anslutning till en församling.
Seminaristerna kunde haft uppgifter där, men nu är det inte så. Tidigare var kapellet på Stäket något av en församlingskyrka för katolikerna i nordvästra delen av Stockholm, men nu har de fått ett hem i Heliga Trefaldighets kapellförsamling i Jakobsberg. Ingvar Fogelqvist är medveten om att seminaristerna inte bara behöver intellektuell och andlig daning.
- Friluftsliv är viktigt, och det finns goda möjligheter till det här ute. Mälaren bildar inte bara en vacker bakgrund till Stäket. En kajak har lånats ut till seminaristerna. Dessutom finns det fina promenadvägar i området. Rektor hoppas att de också ska ta chansen att åka till Jakobs berg och simma.

Fyra vill bli stiftspräster

Av de fem kvarvarande seminaristerna är det fyra som i dagsläget är inställda på att bli stiftspräster. En, broder Antonius, är franciskan.
Unga män som funderar på att börja på seminariet tar i första hand kontakt med Ingvar Fogelqvist, som träffar de intresserade och sedan föreslår för biskopen vilka som ska få börja.
Stiftet har också en arbetsgrupp för prästernas utbildning (apu), som träffas regelbundet.
De som går utbildningen har rätt att få studiemedel från Centrala studiestödsnämnden, CSN.
- Seminaristerna tar bara ut bidragsdelen, så att de inte står med skulder om de skulle lämna utbildningen.

Sjuårig utbildning

Utbildningen fram till prästvigningen är sju år. Först tre år i Sverige. därefter tre år i Rom och så ett avslutande år med pastoral inriktning i Sverige, före diakon- och prästvigningen.
Ingvar Fogelqvist hoppas att det ska börja en ny kurs hösten 2001. - Det vore bra eftersom de som börjar då lär känna dem som ligger ett år före, man kan hålla ihop på ett annat sätt.
Samtidigt är han medveten om att det är slitigt att vara inpå varandra så mycket som man är på ett katolskt prästseminarium.
- Det tär att leva så här, säger Ingvar Fogelqvist. Det är på gott och ont. I bästa fall slipas kantigheter bort, och man blir så småningom en bra präst. Om det inte är en genuin kallelse märker man det ganska snart, inte bara andra, utan i första hand kandidaten själv, i den här speciella miljön.

Därför är han glad över att det finns möjlighet även för andra att delta i undervisningen på Stäket. Just nu är det två dominikansystrar som läser patristik, etik och grekiska. - Vi har inte plats för så många fler än seminaristerna. Tyvärr, för det är nyttigt för dem att möta andra perspektiv. Det här får inte bli ett isolat - det är också ett skäl till att de går Rainer Carls filosofikurs inne i Stockholm.
Vid sidan av Ingvar Fogelqvist, som ansvarar för seminariet och seminaristernas yttre väl och ve, finns seminariets spiritual, jesuitpater Wilhelm Feussner. Han kommer en gång i veckan och samtalar med seminaristerna och håller föredrag i andliga ämnen. - Det är en stor glädje och ett stort ansvar att stötta och forma stiftets prästseminarister, de ska ju i framtiden förvalta det viktigaste och finaste uppdraget en präst har; att genom sakramentsförvaltning och själavård föra människor närmare Gud.

Maria Hasselgren

Lätt att se om "prästgnistan" finns.

Det är en kamp att bli en god präst. Det är inget som är färdigt i och med prästvigningen. Förhoppningsvis lägger utbildningen och kallelsemedvetandet en grund att växa utifrån. Biskop Anders Arborelius har det yttersta ansvaret för prästernas väl och ve - och för att vi får fler prästkallelser.

Han tycker oftast inte att det är svårt att avgöra om någon har en prästkallelse. - Man ser att de har den där gnistan som kan bli något. Det betyder inte att det är färdigt, det kräver varlighet och tid. I vissa fall ser man att man måste vara väldigt försiktig, ta det lugnt och se hur det utvecklar sig. Det märks också tydligt om någon inte är lämplig, och då måste man, betonar han, säga nej.
De flesta av dem som funderar över om de har en prästkallelse talar med en präst de redan känner och tar kontakt med prästseminariets rektor Ingvar Fogelqvist.

Eget kleresi mognar fram

- Vad vi behöver, säger biskopen, är helt vanliga mogna människor som har lärt känna livet och samhället som det är. Att vara präst kräver personlig mognad och balans, parad med en andlig längtan att leva i Kristi efterföljd. Vad ska vi göra för att få fler präster?
För det första be, tro att det är en uppgift att be om prästkallelser. Skapa en miljö där unga män förstår att det är något som behövs och att det är en möjlighet att bli präst. Det behövs fler präster som är uppvuxna i Sverige, som fostrats i katolska församlingar här. Vi behöver komma in i en positiv cirkel, där unga män ser att det är en väg också för någon som är född och uppvuxen i vårt land att bli präst genom att det finns präster med samma bakgrund att identifiera sig med. Idag är fortfarande majoriteten av prästerna antingen födda utomlands eller konvertiter.

Kamp att bli en god präst

Hur skall då en bra präst vara? Tänk på konkreta personer, man ser att det finns ett Kristi hjärta, det finns godhet och kärlek till Gud och människor. Vad man minns är inte de goda predikningarna, utan den gode herden som fanns där, när man behövde honom. Ger han en aning om vem Kristus är? Biskop Anders vittnar om att det är en kamp att bli en god präst, något man måste växa in i.
- Det är en kamp att vara trogen de löften man givit. En god präst är den siste att säga att han nått sina mål, han drivs av en fundamental ödmjukhet. En god präst är den siste att säga att han är en god präst eftersom idealet är så stort och verkligheten något helt annat. Det är en insikt om att man är så bräcklig.
Kraven på en präst är stora och kan, säger biskopen, aldrig infrias till fullo. En präst kan inte vara allt för alla. Man måste inse och acceptera; jag räcker inte till. Det är en befrielse att inse att det inte är möjligt att göra allt, ändå bevarar man längtan att får växa utöver detta.
- Det är en paradoxal situation, att ständigt stå inför Kristus med sin vilja att förmedla honom i alla situationer och insikten att man inte alltid lyckas - och samtidigt inse att han alltid är större än vi. Han ger kraft att möta dem vi inte orkar med. En präst måste kunna säga nej till en hel del saker, men på ett sätt som inte sårar den andre. Då får man lita på att det kan vara en nåd för en människa att en gång få ett "nej". Liksom alla unga och engagerade människor hoppas också en blivande präst på att få förändra världen till det bättre. Risken är att man blir desillusionerad när vardagens slit tar vid.
- En präst måste lita på att det inte är han som ska rädda världen, det ligger i Guds hand, säger biskopen. Samtidigt får han lita på att han kan användas för att rädda världen i det helt vardagliga livet.

En gång vigd - alltid präst

Den som en gång vigts till katolsk präst är och förblir präst intill döden. även om han lämnar kyrkan, även om han gifter sig, går till ett annat samfund kan vigningens giltighet aldrig utplånas. In i det sista kan han höra bikt och ge absolution till en döende människa.Man måste vara medveten om sin prästerliga uppgift också i alldagliga situationer. Alla lägger märke till vad prästen gör – och inte gör. Biskopen är väl medveten om. att det finns människor som lämnar kyrkan därför att de blivit okänsligt och dumt bemötta av en präst. - Vi lever i en tonårskultur, många lever som tonåringar och har svårt att ta ansvar och mogna, det avspeglar sig i alla mänskliga sammanhang, också i kyrkan. Människor är särskilt känsliga för om en präst är ansvarslös och omogen. Man kan, säger biskopen, aldrig tvinga någon att mogna, men man måste kunna säga stopp, när man ser att andra människor far illa - därför är det bra att prästutbildningen är lång. Eukaristi och bikt Vad tycker då biskopen själv är det bästa med att vara präst? Svaret kommer direkt, utan tvekan: - Höra bikt. Han berättar att han ibland får frågan om det inte är hemskt att behöva ta del av allt ont människan gör. - Men det är i bikten som man allra bäst kan ta på nåden, se att något lyfts av människor. Balansen mellan eukaristi och bikt präglar hela en prästs gärning. Han får bära fram tacksägelsens offer och i biktstolen förmedla Guds kärlek och nåd.

Maria Hasselgren