Bikt

Skillnad på bikt och själavård

Bikt. Botens sakrament. Försoningens sakrament. Kärt barn har många namn. En gång om året är alla katoliker förpliktade att gå till bikt. ändå råder viss oro inför att bikta sig. Kommer prästen att förstå? Kommer han att tycka att jag är den hemskaste människa han mött? Och framför allt: kommer han att minnas alltihop ... ?

Präster å sin sida brukar lugna: dels med att de ett år efter prästvigningen har hört allt, därefter är allt bara upprepning av samma grundläggande teman, dels hävdar de bestämt att de glömmer vad den biktande sagt så snart denne lämnat rummet - eller biktstolen. Vi andra får väl hoppas att det verkligen är så. Sedan ska man inte glömma bort att prästen själv går till bikt.

Vad ska man då bikta? Det som man efter att ha rannsakat sitt samvete vet att man gjort fel, och därmed förbrutit sig mot Gud och kyrkan. Samvetet är ens egen högst personliga domare. Sakramentet är en hjälp att uttrycka ånger och visa sin vilja att göra det som är gott.

Många, kanske framförallt ickekatoliker, har inte riktigt klart för sig skillnaden mellan bikt och själavård. Visserligen är det inte ovanligt att bikt föregås av själavård. Men själavård, ett samtal om andliga ting, kan man ha med precis vem man vill. Man, kvinna, ung, gammal, präst, syster, lekman. öga mot öga. I telefon. Via brev, fax eller e-post. Bikt däremot är en koncentrerad sakramental liturgi som endast en präst, en sakramentsförvaltare, kan handha men inte alla präster. En präst som på ett eller annat sätt misskött sig kan förlora rätten att höra bikt, om inte den biktande befinner sig i dödsfara. Biskopen har ytterst ansvaret för botdisciplinen i stiftet, och kan alltså fatta beslut att någon inte längre får höra bikt.

Bikthemligheten är absolut. En präst får aldrig, vad som än händer, vilka konsekvenser det än har för honom själv, på något sätt avslöja vad som sagts i en bikt . Vilket inte borde vara nå got problem om det stämmer att de glömmer vad som biktas. Även saker som sägs till en präst utanför bikten är belagda med vissa kyrkorättsliga bestäm-melser. Det gäller däremot inte själavårdande samtal med någon annan än en präst, där får man lita till den andres sunda förnuft och goda vilja.

Vidare kan bikt enbart ske i ett personligt samtal.

Alla nyhetsnotiser som roat ropar "bikta dig på nätet" är alltså felaktiga.

Ett själavårdande samtal kan pågå en lång stund. Det kan förvisso en bikt göra också, men det vanliga är att den är kort. Fem-tio minuter kan det ta. De som fnyser föraktfullt och kallar det löpande-band-princip, när de ser alla som köar vid biktstolarna i katolska kyrkor, har ofta inte förstått denna skillnad mellan själavård och bikt.

En del lever också i föreställningen att katoliker kan synda hej vilt - vi kan ju gå till bikt sedan, bara så där, så är allt bra igen. Och sedan gör vi samma sak igen. Nu kan ju det mycket väl hända - vem är perfekt? Men det betyder inte att man inte uppriktigt ångrar sig varje gång. Glädjande nog har folk ändå ofta uppfattat själva poängen med bikten: att man mår avsevärt bättre efteråt.

Att den bot man åläggs alltid skulle vara "tre Hell dig Maria - en Fader vår" är en annan vanföreställning kring botens sakrament. Men en bot kan se mycket olika ut: bön, läsning av en - bibeltext, skriva ett brev, gå till någon som behöver ett besök, fasta med mera.

En viktig likhet mellan själavård och bikt är att man är fri att själv välja vem man vill tala med respektive bikta för. Man kan bikta för vilken präst man vill var som helst i kyrkan, i den egna församlingen, i en annan stad, i ett annat land. Eller gå till olika varje gång. Det får ingen annan bestämma eller döma över.

Ytterligare en likhet finns mellan bikt och själavård: den kan ske öppet, så att båda parter vet vem den andre. är. Men den som söker själavård eller vill bikta sig kan också välja att vara anonym. Ringa för ett anonymt själavårdande samtal. Eller smita in i biktstolens mörker för att sedan träda ut, född på nytt.

Maria Hasselgren

Villkorad avlösning vid abort

Prästen kan inte ovillkorligen ge avlösning för alla synder. Det gäller till exempel abort. I vårt stift har biskopen givit ett generellt tillstånd för prästerna att ge avlösning för abort, men de måste meddela generalvikarien att de gjort det – dock inte namnet på personen.
I andra stift är det inte självklart så. Prästen måste då be den biktande återkomma, eftersom han måste fråga ansvarig i stiftet hur personen i fråga skall gå till väga för att försonas med Gud och kyrkan.
Det finns också synder som är så allvarliga att prästen måste vända sig till Vatikanen för att höra sig för hur man skall förfara, därför att den biktande – oavsett om han eller hon är medveten om det eller inte är exkommunicerad. Det gäller t ex om någon skändat den heliga kommunionen eller brukat våld mot påven. Självklart berättar han inte i brevet till Vatikanen vem den biktande är, han bara frågar efter råd.

I början var boten offentlig

"Sedan andades han på dem och sade 'Tag emot helig ande'. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder är han bunden." Joh 20:22-23 är den text katolska kyrkan i första hand hänvisar till när det gäller biktens gudomliga ursprung och sakramentala karaktär.
Syndernas förlåtelse är också centralt i berättelserna om apostlarna i Apostlagärningarna, till exempel 5:31.
Syndabekännelsen har alltid varit kopplad till möjligheten att få tillgång till botens sakrament. De flesta historiker menar att det är belagt att bekännelsen redan från början var enskild. Däremot var botgöringen offentlig. Hela sakramentet är ett uttryck för viljan att försona sig med Gud och hans kyrka, varför det är logiskt att boten var en offentlig handling: ingen ska tvivla på uppriktigheten i ångern.

Beteckningen på det som vi i vardagslag kallar "bikten" har skiftat genom historien, Ibland talar man om "bikt" som själva syndabekännelsen, ibland omfattar det hela sakramentet med alla dess beståndsdelar: rannsakan av samvetet, syndabekännelse, absolution och bot. Ibland talar man om "botens sakrament" och då är det själva botdelen som hamnar i centrum.

Bikten omfattade redan från början fyra moment, vilka alla är lika viktiga.

Rannsakan: vad har jag brutit?
Syndabekännelse: jag ångrar vad jag gjort.
Absolution: du är förlåten.
Bot: jag vill gottgöra det jag brutit.

Katekesen understryker att den grundläggande strukturen alltid varit densamma och omfattat två lika väsentliga aktörer: "å ena sidan finner vi människan, som handlar: hon omvänder sig genom den helige Andes inflytande – hon ångrar sig, bekänner sin synd och gör bot; å den andra sidan finner vi Gud, som handlar genom sin kyrkas ingripande."

Under de första århundradena var de flesta i vuxen ålder når de blev kristna, och fick i samband med dopet syndernas förlåtelse. Frågan var om man kunde få sina synder förlåtna ytterligare någon gång. Förföljelsen av de kristna var ofta svår under de första århundradena, och många avföll från tron. Kyrkan måste ta ställning till om de som avfallit, och till exempel offrat till kejsaren, skulle kunna få förlåtelse och återupptas i kyrkans gemenskap.

I en skrift av den apostoliske fadern Hermas Herden ca år 150 är det självklart att synderna kan förlåtas även efter dopet - men bara en enda gång; om någon syndat allvarligt bad församlingen vid dödsbädden i hopp om att denne skulle försonas med Gud och kyrkan.
Konciliet i Nicea 325 betonade att en döende skulle få försonas med kyrkan och dessutom få viaticum, den sista kommunionen.

Påven Leo den store fördömer år 459 i ett brev till italienska biskopar förfarandet att botgörarna offentligt läste upp en detaljerad lista med synder. Han medger att en frivillig offentlig bekännelse ibland kan vara bra, men den får inte tvingas fram, eftersom den enskilda bekännelsen för en präst räcker.
Under de första århundradena gavs inte syndernas förlåtelse förrän man genom bot, ibland under många år, visat sin ånger.

Kanonisk bot skulle göras av dem som begått verkligt allvarliga synder som mord, avfall från tron, otrohet - synder som oftast redan var allmänt kända. De drabbades av en slags liturgisk exkommunikation, de fick lämna gudstjänsterna tillsammans med katekumenerna, de som ännu inte var döpta, innan eukaristin skulle firas.
För mindre allvarliga synder tillämpades bot i form av allmosor, fasta, välgörenhet och bön.

Kyrkofadern Tertullianus beskriver i slutet av 100-talet bikten som en "andra räddningsplanka efter skeppsbrottet som innebär förlust av nåden".

På 400-talet var det praxis att prästen hörde bikt i början av fastan, själva avlösningen gavs först på skärtorsdagen, i samband med någon botakt. Men successivt framväxte den praxis vi idag känner: att man får syndernas förlåtelse i samband med bikttillfället och därefter utför boten.

De keltiska munkarna införde från och med 600-talet, influerade av traditionen i öst, systemet med enskild botgöring i stället för offentlig. Eftersom sakramentet blev en angelägenhet mellan den biktande och prästen blev det på sikt möjligt för de troende att bikta flera gånger. Detta bruk spreds snabbt, och för att hjälpa prästerna utvecklades en ny bokgenrebotböckerna - libri poenitentialis, där synder listades tillsammans med lämplig botgöring. Till skillnad frän det gamla systemet lade det keltiska systemet tyngdpunkten mer på bekännelsen än på boten.

På 1000-talet var det endast verkligt allvarliga synder som förläts offentligt och först på skärtorsdagen.
Eftersom allvarlig synd kunde ge en bot i form av till exempel livslångt celibat, var det många som väntade med att bekänna sina synder tills de låg för döden. Fjärde Laterankonciliet 1215 fastslog därför att de troende ska bikta åtminstone en gång om året, vilket fortfarande är gällande praxis.

Under de följande århundradena korn betoningen i sakramentet att allt mer koncentreras till botakten, Därur utvecklades så småningom avlaten, och möjligheten att betala med pengar istället for att utföra boten, bruk som reformatorn Martin Luther skulle reagera emot.

Vid konciliet i Florens 1439 fastslogs att bikten är ett sakrament, som omfattar rannsakan av samvetet, muntlig bekännelse för en präst, absolution och botgöring. Sakramentets följder är att synderna blir förlåtna. Martin Luther tog inte avstånd från uppfattningen att bikten är ett sakrament, men han avvisade tanken på botgöringen som en del av själva sakramentet. Inte heller accepterade han att endast en präst kan ge förlåtelsen.

Konciliet i Trient upprepade i dekretet om bikten 1551 att den är ett sakrament grundat av Kristus själv och med de fyra moment som konciliet i Florens talat om, och en präst måste höra bikten, eftersom absolutionen, avlösningen, är en juridisk handling.
Man framhöll att bikt år nödvändig för frälsningen, och att den praktiserats och betraktats som ett sakrament sedan kyrkans allra första tid. Samtidigt betonade man - i dekretet om rättfärdiggörelsen - att vi människor inte kan göra något för att förtjäna Guds nåd. Goda gärningar, inkluderat hjärtats förkrosselse, syndabekännelsen, den prästerliga avlösningen och botgöringen måste ses inom ramen för Guds nåd.

Fram till slutet av medeltiden biktade man helt öppet, vanligen framför altaret. Biktstolar infördes först på 1560-talet av S:t Charles Borromeo i Milano. Bruket spred sig och var snart etablerat i större delen av katolska kyrkan.
Andra Vatikankonciliet betonar i Konstitutionen om den Heliga Liturgin att syftet med biktens sakrament är att "genom Guds nåd få förlåtelse" och försona sig med kyrkan, som blivit skadad genom de begångna synderna.
I konstitutionen betonas att biktritualen tydligt ska uttrycka både sakramentets natur och verkan, betydelsen av gemenskapen med kyrkan. Ritualen ska vara kort och tydlig. fri från onödiga upprepningar och inte kräva utförliga förklaringar.

Det finns fyra former av den nya biktriten:

individuell
gemensam med individuell absolution
gemensam med generell absolution
starkt förkortad för situationer där någon är döende.

De tre första innehåller följande moment:

välkomstbön
läsning ur bibeln, vilket är valfritt
en reflexion över Guds ord,
bekännelse av synderna
absolutionsbön
lovprisningsbön.

Ritualen betonar att det är en akt av försoning med Gud och med kyrkan.

Maria Hasselgren

Katolska kyrkans katekes

om bikten

1440 Synd är framförallt kränkning av Gud, brytning av gemenskapen med honom. Samtidigt medför den att gemenskapen med kyrkan skadas. Därför medför omvändelsen samtidigt Guds förlåtelse och försoning med kyrkan. Detta uttrycks och förverkligas liturgiskt av botens och försoningens sakrament.

1462 (…) Biskopen, det synliga överhuvudet för lokalkyrkan, anses sedan gammalt som den som har en särskild fullmakt och en särskild tjänst när det gäller försoningen: han är den som har hand om botdisciplinen. Prästerna, hans medarbetare, utövar den i mån de har fått uppdraget att göra detta antingen av sin biskop (eller av en överordnad i en orden) eller av påven (…).

1465 Då prästen firar detta sakrament fullgör han den gode herdens tjänst, han som söker det förlorade fåret: han uppträder också som den barmhärtige samariern som sköter om såren på den slagne (…). Kort sagt, prästen är tecknet på och verktyget för Guds barmhärtighet mot syndaren.

1466 Biktfadern är inte herre över Guds förlåtelse, utan dess tjänare. Den som förvaltar detta sakrament skall förena sig med Kristi avsikt och kärlek. Han skall ha beprövad erfarenhet av hur en kristen människa beter sig och av det mänskliga överhuvudtaget, han skall visa respekt och ömhet för den människa som har fallit. (...)

1484 "Den enskilda och fullständiga bikten som följs av avlösningen förblir det vanliga sättet på vilket de troende försonas med Gud och kyrkan [ ... 1. Detta har sina djupa rötter. Kristus handlar i alla sina sakrament. Han vänder sig personligen till varje syndare: "Mitt barn, dina synder är förlåtna" ( Mark 2:5) Han år läkaren som lutar sig över varje sjuk människa som behöver honom för att bota henne. Han reser upp dem och för dem tillbaka till den broderliga gemenskapen. Den personliga bikten är alltså den tydligaste formen för försoning.

(Se även1480, 1493, 1496, 1385.)

Kanoniska lagen om bikten

964 § 1 Lämplig plats för att höra sakramental bikt är en kyrka eller ett kapell.

§ 2 Vad beträffar biktstolen skall regler fastställas av biskopskonferensen, dock med det förbehållet att biktstolar, vilka de som så önskar av de troende fritt kan använda, är placerade på en öppen plats och försedda med ett fast galler mellan den som biktar och biktfadern.

§ 3 Bikt får inte höras utanför biktstolen utan berättigat skäl.

Handhavare av botens sakrament: (Se även 965, 967, 969 § 1)

970 Befogenhet att höra bikt skall endast ges till präster, vars lämplighet har blivit prövad antingen genom examination eller på andra sätt.

974 §1 Varken lokal ordinarie eller behörig superior kan utom av allvarligt skäl återkalla ett tillstånd att ständigt höra bikt.

976 Varje präst kan, även om han saknar befogenhet att höra bikt, giltigt och lagligt avlösa varje botgörare som är i dödsfara från alla fel och synder, även om en godkänd präst är närvarande.

977 Avlösning av en medskyldig i synd mot sjätte budet i dekalogen är ogiltig utom i dödsfara.

978 § 1 När prästen hör bikt skall han komma ihåg att han på en gång år både domare och den som botar och att han är insatt av Gud som förvaltare av både gudomlig rättvisa och gudomlig barmhärtighet, så att han kan bidra till Guds ära och själarnas frälsning.

979 Då prästen ställer frågor skall han förfara med klokhet och diskretion och därvid beakta den biktandes villkor och ålder, och han skall avstå från att efterfråga namnet på en medskyldig.

980 Om biktfadern inte hyser något tvivel om den biktandes sinnelag och den biktande ber om absolution, skall sådan inte nekas eller fördröjas.

981 Biktfadern skall ålägga hälsosam och passande botgöring som motsvarar karaktären och mängden av de bekända synderna, varvid han dock skall ta hänsyn till den biktandes tillstånd. (…)

983 §1 Det sakramentala inseglet är okränkbart. Följaktligen är det absolut felaktigt för en biktfader att på något sätt och av något skäl förråda den biktande vare sig genom ord eller på något annat sätt.

§ 2 En tolk, om sådan finnes, är också förpliktad att iaktta denna hemlighet, liksom alla andra är, vilka på något sätt har fått vetskap om synder från en bikt.