Läroämbetet

III. Kristus Jesus, "hela uppenbarelsens medlare och fulländning

65 ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son” (Heb 1:1-2). Kristus, Guds Son som blivit människa är Fadern enda, fullkomliga och slutgiltiga Ord. I honom säger han allt, och det kommer inte att sägas något annat ord än detta.

Ingen annan uppenbarelse kommer att äga rum

66 ”Alltså är denna kristna frälsningsordning, det nya och slutgiltiga förbundet, oförgänglig, och ingen ny allmängiltig uppenbarelse kan väntas innan vår herre Jesus Kristus träder fram i makt och härlighet”. Men även om uppenbarelsen är avslutad, så har dess innehåll inte helt och hållet kommit till klart uttryck. För den kristna tron återstår det att under tidernas lopp fatta hela dess innebörd.

67 Då och då har det förekommit s k ”privata uppenbarelser”, av vilka en del har erkänts av kyrkans myndigheter. Men de hör icke till trosskatten. Deras uppgift är inte att ”förbättra” eller ”komplettera” Kristi definitiva uppenbarelse, utan att vara en hjälp för människor att bättre leva efter denna uppenbarelse under en särskild period av historien. De troende kan med sitt ”trosmedvetande”, som leds av kyrkans läroämbete, urskilja och ta emot det som i dessa uppenbarelser utgör ett äkta tilltal från Kristus eller helgonen till kyrkan.
Den kristna tron kan inte acceptera ”uppenbarelser”, som påstår att de ger mer än eller rättar till den uppenbarelse som Kristus fulländar. Detta är fallet med vissa icke-kristna religioner och vissa nya sekter som har sin grund i sådana uppenbarelser.

III. Tolkning av trosarvet

Trosarvet – anförtrott åt kyrkan i sin helhet

84 Trons ”heliga arv” depositum fidei som finns i den heliga Traditionen och den heliga Skrift har genom apostlarna anförtrotts åt kyrkan i sin helhet. ”När Guds folk håller fast vid denna skatt, deltar det troget, tillsammans med sina herdar, i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Så skapas genom att den nedärvda tron bevaras, tillämpas och bekänns, en enastående samstämmighet mellan ledare och troende.”

85 ”Uppdrager att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.” Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.

86 ”Detta läroämbete står dock inte över Guds ord utan tjänar det och lär inger annat än vad som traderats, detta därför att det på Guds uppdrag och med den helige Andes hjälp, uppmärksamt lyssnar till detta ord, i renhet bevarar det och i trohet utlägger det. Alltsammans hämtar ämbetet upp ur denna vår tros enda skatt och lägger fram det som trons innehåll därför att Gud har uppenbarat det.”

87 De troende erinrar sig Kristi ord till apostlarna: ”Den som hör er, hör mig” (Luk 10:16). De tar beredvilligt emot den undervisning och de anvisningar som deras herdar på olika sätt ger dem.

Förpliktande trosläror (dogmer)

88 Kyrkans läroämbete tar helt och hållet i anspråk den auktoritet det har fått av Kristus, när de definierar dogmer, d v s när det i en form som förpliktar det kristna folket till att ge sitt samtycke i tro lägger fram sådana sanningar, som finns nedlagda i den gudomliga uppenbarelsen eller sådana sanningar som har ett nödvändigt samband med det som finns nedlagt i denna gudomliga uppenbarelse.

89 Det finns ett levande sammanhang mellan vårt andliga liv och dogmerna. Dogmerna är ljus på vår trosväg, de lyser upp den och gör den säker. Å andra sidan: om vi i vårt liv vandrar redlighetens vägar, så öppnar sig vårt förstånd och vårt hjärta för att ta emot det trons ljus, som dogmerna ger oss.

90 Sambandet mellan de olika troslärorna, deras inre sammanhang, finner man i den helhet, som utgörs av Kristi uppenbarade mysterium. ”Troslärorna förhåller sig på olika sätt till den kristna trons grundvalar; detta innebär, att det finns en ordning eller en ’hierarki’ mellan sanningarna i den katolska läran.”

Det övernaturliga trosmedvetandet:

91 Alla troende har del av förståelsen och förmedlingen av den uppenbarade sanningen. De är smorda av den helige Ande, som undervisar dem och leder dem in i hela sanningen.

92 ”De troende…som helhet…kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap kommer till synes i hela folkets övernaturliga trossmedvetande, när de ’alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen’ visar sin allmänna samstämmighet i tros- och moralfrågor.”

93 ”Guds folk står under ledning av det heliga ämbetet som det troget följer och tar inte emot det (läroämbetets förkunnelse) som människoord utan i sanning som Guds ord…Det sker genom detta trosmedvetande som väcks och uppehålls av sanningens Ande. Guds folk håller osvikligt fast vid den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Därigenom tränger det insiktsfullt allt djupare in i tron och tillämpar det allt rikare i livet.”

Tillväxt i förståelsen av tron

94 Tack vare den helige Andes bistånd kan förståelsen av både trons realiteter och ord växa i kyrkans liv:

• genom att ”de troende i sitt hjärta med eftertanke och studium begrundar dessa realiteter och dessa ord.
• Det är framför allt ”det teologiska studiet som fördjupar insikten i den uppenbarade sanningen”.
• "genom den inre förståelse som de troende uppvisar när det gäller andliga ting”; ”de gudomliga orden och de som läser dem växer tillsammans”.
• Genom ”förkunnelsen från dem som med biskopens succession har emottagit sanningens tillförlitliga nådegåva”.

95 ”Det visar sig alltså, att den heliga Traditionen, den heliga Skrift och kyrkans läroämbete enligt Guds allvisa råd är till den grad sammanbundna och samordnade att ingetdera kan fortbestå utan det andra. Tillsammans bidrar de, var och en på sitt sätt och under en och samma Andes medverkan, framgångsrikt till själarnas frälsning.”

Kyrkans hierarkiska författning

Varför finns det ett kyrkligt ämbete?

874 Kristus är själv källan till ämbetet i kyrkan. Han har instiftat det, han har givit det auktoritet och uppdrag, inriktning och målsättning:
För att leda och ständigt föröka Guds folk instiftade Herren Kristus i sin kyrka olika ämbeten som syftar till hela kroppens bästa. ämbetsbärarna som är utrustade med helig fullmakt står i sina bröders tjänst så att alla som hör till Guds folk kan... uppnå frälsningen. (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 18.)

875 ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara . utsänd?" (Rom 10: 14). Ingen, vare sig en enskild person eller en gemenskap, kan av sig själv förkunna evangeliet: "Tron bygger på förkunnelsen" (Rom 10: 17). Ingen kan ge sig själv uppdraget och sändningen att förkunna evangeliet. Herrens utsände talar och handlar inte med egen auktoritet, utan i kraft av Kristi myndighet; inte som medlem av församlingen, utan som den som talar till den i Kristi namn. Ingen kan ge sig själv nåden - den måste skänkas och erbjudas som gåva. Detta förutsätter nådens tjänare, som fått sin auktoritet och kraft av Kristus. Av honom får de sändningen och uppdraget (den "heliga makten") att handla in persona Christi Capitis (i Kristi, Huvudets, person). Den tjänst i vilken Kristi sändebud genom Guds gåva gör och ger vad de inte kan göra och ge av sig själva kallar kyrkans tradition ett "sakrament". Kyrkans ämbete ges vidare i ett särskilt sakrament.

876 Nära förbunden med det kyrkliga ämbetets sakramentala natur är dess karaktär av tjänst. ämbetsbärarna är verkligen "Jesu Kristi tjänare" (Rom 1: 1), eftersom de är fullständigt beroende av Kristus som ger uppdrag och sändning som en avbild av Kristus som frivilligt för oss "antog en tjänares gestalt" (Fil 2:7). Eftersom ordet och nåden vars tjänare de är inte är deras egendom, utan tillhör Kristus som anförtrott det åt dem för de andra, gör de sig frivilligt till allas tjänare. (jfr I Kor 9:19)

877 På samma sätt ligger det i det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har en kollegial prägel. Från början av sin verksamhet instiftade Jesus de tolv, "fröet till det nya Israel och på samma gång början till den heliga hierarkin" (Vat. 11, Dekr. om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes, n. 5. ) De utvaldes tillsammans och sändes också ut tillsammans, och deras broderliga enhet blir till tjänst för alla troendes broderliga gemenskap. Den blir liksom en reflex av och ett vittnesbörd om de gudomliga personernas gemenskap. (jfr Joh 17:21‑23) Därför gör varje biskop sin tjänst inom biskopskollegiets ram, i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterföljare och kollegiets huvud. Prästerna gör sin tjänst inom stiftets presbyterium, under ledning av sin biskop.

878 Slutligen hör det till det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har personlig prägel. Om Kristi tjänare handlar gemensamt, handlar de också på ett personligt sätt. Var och en blir personligen kallad: "Du skall följa mig!" (Joh 21:22) (jfr Matt 4:19, 2 1; Joh 1:43) för att inom den gemensamma sändningen vara ett personligt vittne som personligen bär ansvar inför den som ger uppdraget. Han handlar ”i hans person", för personer: "Jag döper dig i Faderns... namn"; Jag löser dig från dina synder...".

879 Det sakramentala ämbetet i kyrkan är alltså en tjänst som både är kollegial och personlig och som utövas i Kristi namn. Detta bekräftas av de band som bestar mellan biskopskollegiet och dess överhuvud, Petrus efterföljare och i förbindelsen mellan biskopens pastorala ansvar för sin lokalkyrka och biskopskollegiets gemensamma omsorg om världskyrkan.

Biskopskollegiet och dess överhuvud, påven

880 Då Kristus kallade de tolv "organiserade han dem som ett kollegium eller en fast krets och ställde den bland dem utvalde Petrus i spetsen för dem". (Vat. 11, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 19) – ”På samma sätt är biskopen av Rom som Petrus efterträdare och biskoparna som apostlarnas efterträdare förbundna med varandra." (ibid., n. 22; jfr CIC, can. 330).

881 Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna; (jfr Matt 16:18‑19) han satte honom till herde för hela sin hjord. (jfr Joh 21:15‑17) ”Binde - och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet. (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 22.). Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar. Biskoparna fortsätter den under Petrus primat.

882 Påven biskop av Rom och Petrus efterträdare, "är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende" (ibid., n. 23) kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt. (ibid., n. 22; jfr Vat. 11, Dekr. om biskoparnas arbete och liv Christus Dominus, nn, 2, 9)

883 "Biskoparnas kollegium eller korporation har auktoritet enbart när det ses i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterträdare, som sitt huvud." Som sådant "är det likaså innehavare av den högsta och fulla myndigheten i hela kyrkan. Denna myndighet kan dock endast utövas med den romerske biskopens samtycke". (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 22; jfr CIC, can. 336.)

884 "Den högsta fullmakten, som detta kollegium innehar i hela kyrkan, utövas högtidligen i det ekumeniska konciliet." - Ett ekumeniskt koncilium föreligger enbart om Petrus efterträdare förklarar det vara ett sådant eller åtminstone godtar det. (Vat. 11, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 22)

885 "Som sammansatt av många framställer kollegiet Gudsfolkets mångfald och universalitet, som församlat under ett huvud framställer det enheten i Kristi hjord." (ibid.)

886 ”De enskilda biskoparna är å sin sida den synliga principen och grundvalen för enheten i sina lokalkyrkor. (ibid., n. 23) Som sådana "utövar sitt herdeämbete över den del av Guds folk som anförtrotts åt dem", (ibid.) varvid de får hjälp av präster och diakoner. Men som medlemmar av biskopskollegiet har var och en av dem del av omsorgen om alla kyrkor,( jfr Vat. 11, Dekr. om biskoparnas arbete och liv Christus Dominus, n. 3) som de främst utövar "genom att styra sina egna kyrkor som en del av den universella kyrkan". Därigenom ger de "ett verksamt bidrag till godo för hela den mystiska kroppen som också är kyrkans kropp". (Vat. 11, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 23) Denna omsorg skall särskilt gälla de fattiga, (jfr Gal 2: 10) de förföljda för trons skull och missionärerna som arbetar över hela världen.

887 Lokalkyrkor som är grannar med varandra och har samma kultur bildar kyrkoprovinser eller mera vidsträckta enheter som kallas patriarkat eller regioner. (jfr Apostlarnas konstitutioner 34) Biskoparna i dessa enheter kan samlas till synoder eller provincialkoncilier. ”På samma sätt kan biskopskonferenserna i dag ge mycken och värdefull hjälp för att mer konkret förverkliga den kollegiala andan.” (Vat. 11, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 23)

Lärouppdraget

888 Biskoparna har, tillsammans med prästerna, sina medarbetare, "som främsta uppgift att förkunna Guds evangelium för alla människor" (Vat. 11, Dekr. om prästernas liv och arbete Presbyterorum ordinis, n. 4) - i enlighet med Herrens befallning. (jfr Mark 16:15) De är "trons härolder som för nya lärjungar till Kristus. De är autentiska lärare" i den apostoliska tron, "beklädda med Kristi auktoritet” (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 25)

889 För att hålla kyrkan fast vid den rena tron - så som denna tro har förmedlats av apostlarna - har Kristus, som är sanningen, velat ge sin kyrka del av sin egen ofelbarhet. Genom sitt "övernaturliga trosmedvetande" håller Guds folk "osvikligt fast vid tron", under ledning av kyrkans levande läroämbete?" (jfr ibid., n. 12; Vat. 11, Dogm. konst. om uppenbarelsen Dei Verbum, n. 10)

890 Läroämbetets uppdrag hänger nära ihop med att det nya förbund som Gud slutit med sitt folk i Kristus är definitivt; han måste beskydda det från avvikelser och felaktigheter och garantera dess objektiva möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron. Läroämbetets herdeuppdrag är alltså avsett att vaka över att Guds folk förblir i den sanning som befriar. För att kyrkans herdar skall kunna fullgöra detta uppdrag har Kristus försett dem med ofelbarhetens särskilda nådegåva i tros - och moralfrågor. Denna särskilda nådegåva kan tas i anspråk på flera sätt:

891 "Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros - och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande.... Också biskopskollegiet innehar den ofelbarhet som utlovats åt kyrkan, när det utövar det högsta läroämbetet tillsammans med Petrus efterträdare", framför allt på ett ekumeniskt koncilium. (Vat.II, Dogm.konst. om kyrkan Lumen gentium, n.25; jfr. Vat. I, Dogm. Konst. Om Kristi kyrka Pastor aeternus: DS 3074) När kyrkan genom sitt högsta läroämbete framlägger något "som man skall tro såsom uppenbarat av Gud” (Vat. II, Dogm. Konst. Om uppenbarelsen Dei Verbum, n. 10) och som Kristi lära "måste man i hålla sig till sådana definitioner med trons lydnad". (Vat. II, Dogm. Konst. Om kyrkan Lumen gentium, n. 25) Denna ofelbarhet rör allt som finns i det trosarv som den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt OSS. (jfr ibid.)

892 Apostlarnas efterträdare som i sin läroutläggning står i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom, får också gudomligt bistånd då de utan att använda sig av en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett slutgiltigt sätt" i utövandet av det ordinarie läroämbetet framlägger en lära som leder till bättre förståelse av uppenbarelsen när det gäller tron och moralen. Detta gäller också på ett särskilt sätt biskopen av Rom, som är hela kyrkans herde. Denna ordinarie läroframställning skall de troende samtycka till "i en religiöst motiverad lydnad'” (ibid.) som är en utvidgning av det samtycke man ger i tro, även om den skiljer sig från detta.

(Katolska Kyrkans Katekes; Catholica, Vejbystrand 1996)