Människan

Stycken ur Katolska kyrkans katekes

MäNNISKAN

355 "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos 1:27). Människan har en enastående plats i skapelsen: hon är skapad "till Guds avbild" (I); i sin egen natur förenar hon den andliga och den materiella världen (II); hon är skapad till "man och kvinna" (IH); Gud har slutit vänskapsförbund med henne (IV).

"Till Guds avbild"

356 Av alla synliga varelser är endast människan " i stånd att lära känna och älska sin Skapare" (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 12.). Hon "är den enda varelse på jorden som Gud har velat för dess egen skull" (ibid., n. 24.). Hon ensam är kallad att genom insikt och kärlek få del av Guds liv. Hon har skapats för detta ändamål och det är huvudskälet för hennes värdighet:

Vad har fått dig att ge människan en så stor värdighet? Den outsägliga kärlek med vilken du har betraktat din skapade varelse i dig själv; och det är denna kärlek som har fått dig att hänföras av människan. Ty det är av kärlek som du har skapat henne, och det är av kärlek som du har gett henne ett väsen som är i stånd att njuta av ditt evigt Goda (Katarina av Siena, Dialogi, IV, 13.).

357 Eftersom människan är skapad till Guds avbild har hon som individ rang och värdighet som person. Hon är inte bara någonting. Hon är någon. Hon kan känna sig själv, vara i besittning av sig själv och i frihet ge sig själv och träda i förbindelse med andra personer. Och hon kallas genom nåden till att sluta förbund med sin Skapare, att erbjuda honom ett trons och kärlekens svar, som ingen annan kan ge i hennes ställe.

358 Gud har skapat allt för människans skull (jfr Vat.II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, nn. 12, 24, 39.), men människan har skapats för att tjäna och älska Gud och frambära hela skapelsen åt honom:

Vad är det då för ett väsen som träder fram i tillvaron, föremål för sådan omsorg? Det är människan, en stor och beundransvärd gestalt, i Guds ögon dyrbarare än hela skapelsen. Det är människan, och för hennes skull finns himmelen och jorden och hela skapelsen, och det är hennes frälsning som Gud har tillmätt en sådan betydelse, att han för hennes skull inte har skonat sin ende Son. Ty Gud har oupphörligen gjort allt för att människan skulle stiga upp ända till honom och för att han skulle sätta henne vid sin högra sida (Johannes Chrysostomos, Sermones in Genesim, 2, 1: PG 54, 587D-588A.).

359 "Det är faktiskt enbart det människoblivna Ordets mysterium som kastar ett verkligt ljus över människans mysterium" (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n.22.).

Paulus lär oss att två människor är ursprunget för människosläktet: Adam och Kristus... Den förste Adam, säger han, skapades som mänsklig varelse och fick ta emot livet; den andre Adam är en andlig varelse som ger liv. Den förste skapades av den andre. Av honom har han tagit emot själen som fick honom att leva…Den andre Adam präglade in sin bild i den förste medan han formade honom. Därför antog han hans gestalt och tog emot hans namn för att inte låta det gå förlorat som han hade skapat till sin avbild. Den förste Adam - den andre Adam: den förste har gjort en början, den andra skall aldrig upphöra. Ty den siste är verkligen den förste, som han själv har sagt: "Jag är den Förste och den Siste" (Petrus Chrysologus, Sermones, 117: PL52, 520B.).

360 Tack vare sitt gemensamma ursprung utgör mänskligheten en enhet. Ty Gud har "av en enda människa skapat alla folk" (Apg 17:26; jfr Tob 8:6.):

Underbara syn som låter oss skåda människosläktet i sin enhet som utgår från Gud…; i den enhet som utgörs av dess natur, som på liknande sätt hos alla utgörs av en materiell kropp och en andlig själ; i den enhet som utgörs av dess omedelbara mål och dess sändning i själen; i den enhet som utgörs av hennes boning: jorden, vars tillgångar alla människor, i enlighet med sin naturliga rätt, kan använda för att leva och för att kunna utveckla sitt liv; den enhet som utgörs av det övernaturliga: Gud själv, vilken vi alla skall sträva fram emot; i den enhet som består i de medel med vilka man uppnår detta mål; ... i den enhet som består i den återlösning som Kristus har utfört för alla (Pius XII, Encykl. Summi Pontificatus, n. 3; jfr Vat. II, Dekl. Om kyrkans förhållande till icke-kristna religioner Nostra aetate, n. 1.).

361 "Denna den mänskliga solidaritetens och kärlekens lag" (ibid) försäkrar oss om - utan att utesluta den rika mångfalden när det gäller personer, kultur och folk - att alla människor verkligen är bröder och systrar.

"En enda, av kropp och själ"

362 Den mänskliga personen, skapad till Guds avbild, är en både kroppslig och andlig varelse. Den bibliska berättelsen uttrycker denna verklighet på ett symboliskt språk, då den säger att "Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse" (1 Mos 2:7). Människan i sin helhet är alltså avsedd av Gud.

363 Ofta avser begreppet själ i den heliga Skrift det mänskliga (jfr Matt 16:25-26; Joh 15:13.) livet eller hela den mänskliga (jfr Apg 2:41.) personen. Men det avser också det innersta i människan (jfr Matt 26:38; Joh 12:27.) eller det värdefullaste i henne (jfr Matt 10:28; 2 Mack 6:30.), det genom vilket människan på ett mera utpräglat sätt är Guds avbild: "själ" betecknar den andliga principen i människan.

364 Människans kropp har del av hennes värdighet som Guds avbild: den är mänsklig kropp just därför att den besjälas av den andliga själen, och det är den mänskliga personen i sin helhet som i Kristi kropp skall bli Andens tempel (jfr 1 Kor 6:19-20; 15:44-45.):

Såsom en enhet av kropp och själ upptar människan i sig själv redan genom sina kroppsliga betingelser den materiella världens element, så att dessa därigenom i henne når sin höjdpunkt och fritt kan prisa sin Skapare. Människan har därför inte rätt att förakta det kroppsliga livet. Tvärtom måste hon anse sin kropp som något gott och hålla den i ära, ty Gud har skapat den och skall på den yttersta dagen återuppväcka den (Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 14.)

365 Enheten mellan själ och kropp är så djup att man bör betrakta själen som kroppens "form" (jfr Konciliet i Vienne: DS 902.), detta innebär att det är tack vare den andliga själen som kroppen, sammansatt av materia, bildar en mänsklig och levande kropp. Ande och materia i människan är inte två naturer förenade med varandra, utan deras förening bildar en enda natur.

366 Kyrkan lär att varje andlig själ omedelbart skapas av Gud (jfr Pius XII, Encykl. Humani generis: DS 3896; Paulus VI, Credo, n. 8.) - den "produceras" inte av föräldrarna. Hon lär oss också, att den är odödlig (jfr femte Laterankonciliet: DS 1440.): den förgås inte vid sin skilsmässa från kroppen i döden och skall på nytt förena sig med kroppen vid den slutliga uppståndelsen.

367 Ibland händer det att man skiljer mellan själ och ande. Paulus ber att vår "ande, själ och kropp" bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre kommer (1 Thess 5:23). Kyrkan lär att denna skillnad inte medför en uppdelning i själen (Fjärde konciliet i Konstantinopel: DS 657.) "Ande" innebär att människan sedan sin skapelse är bestämd att uppnå ett övernaturligt mål (Vat. I, Dogm. konst. om den katolska tron Dei Filius: DS 3005; jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 22.) och att hennes själ utan förtjänst kan lyftas upp till gemenskapen med Gud (jfr Pius XII, Encykl. Humani generis: DS 3891.).

368 Kyrkans andliga tradition lägger också vikt vid hjärtat: den bibliska meningen med detta uttryck är "det innersta väsendet" (Jer 31:33), där människan avgör sig för Gud eller säger nej till honorn (jfr 5 Mos 6:5; 29:3; Jes 29:13; Hes 36:36; Matt 6:21; Luk 8:15; Rom 5:5.)

MäNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

1699 Livet i den helige Ande fullbordar människans kallelse (första kapitlet). Det består av gudomlig kärlek och mänsklig solidaritet (andra kapitlet). Det ges som en nådegåva (tredje kapitlet).

Den mänskliga personens värdighet

1700 Den mänskliga personens värdighet har sin rot i att hon är skapad till Guds avbild (artikel 1); den fulländas i hennes kallelse till Guds salighet (artikel 2). Det tillkommer människan att i frihet sträva fram mot denna fulländning (artikel 3). Genom sina medvetna handlingar (artikel 4) riktar människan som person in sig på det goda som Gud har utlovat och som det moraliska medvetandet, samvetet, vittnar om (artikel 5). Mänskliga varelser bygger upp sig själva och växer inifrån; de gör av hela sitt fysiska och andliga liv en grogrund för sin utveckling (artikel 6). Med hjälp av nåden växer de till i dygd (artikel 7), undviker synd och om de har begått någon synd tar de sin tillflykt - som den förlorade sonen - till vår himmelske Faders barmhärtighet (artikel 8). På detta sätt kommer de allt närmare den fullkomliga kärleken.

Människan - Guds avbild

1701 "Kristus, den nye Adam, lär i själva uppenbarelsen av Fadern och hans kärleks mysterium människan att helt och fullt känna sig själv, och han öppnar hennes ögon för hennes höga kallelse. I Kristus, "den osynlige Gudens avbild" (Kol 1:15),' har människan blivit skapad till Skaparens "avbild och likhet". I Kristus, återlösaren och Frälsaren, har Gudsbilden, förvanskad av människan genom den första synden, återställts till sin forna skönhet och förädlats av Guds nåd.

1702 Gudsbilden finns i varje människa. Den lyser fram i personernas gemenskap med varandra, så att den liknar enheten mellan de gudomliga personerna

1703 Människan som person är försedd med en "andlig och odödlig själ” och "den enda av alla skapade varelser på jorden som Gud velat i och för sig". Från och med sin tillblivelse i konceptionsögonblicket har den den eviga saligheten som mål.

1704 Den mänskliga personen har del av den gudomliga Andens ljus och kraft. Genom förnuftet kan människan förstå den tingens ordning som upprättats av Skaparen. Genom sin vilja förmår hon röra sig själv mot sitt sanna goda. Hon når sin fulländning genom att "söka och älska det sanna och det goda”

1705 I kraft av sin själ och sina andliga krafter –förnuft och vilja – är människan försedd med frihet, "ett av de främsta tecknen på att människan är Guds avbild".

1706 Genom sitt förnuft lär människan känna Guds röst som driver henne att "göra det goda och undvika det onda” Varje människa måste följa den lag som ljuder i samvetet och som blir verklighet i kärleken till Gud och nästan. Då en person för ett moraliskt liv vittnar denna människa om den mänskliga personens värdighet.

1707 "Förledd av den onde missbrukade människan från historiens början sin frihet.” Hon föll för frestelsen och gjorde det onda. Hon har kvar längtan efter det goda, men hennes natur är sårad av ursynden. Hon har blivit benägen för det onda. Hon riskerar att ta fel:

Det är alltså inom sig själv som människan är splittrad. Därför framstår människans hela liv, individuellt och kollektivt, som en dramatisk kamp mellan ont och gott, mellan ljus och mörker."

1708 Genom sitt lidande har Kristus befriat oss från Satan och synden. Han har förvärvat det nya livet i den helige Ande åt oss. Hans nåd återställer det som synden hade förstört i oss.

1709 Den som tror på Kristus blir Guds barn. Detta barnaskap hos Gud förvandlar honom och ger honom gåvan att följa Kristi exempel. Det ger honom förmågan att handla rätt och göra det goda. I förening med sin Frälsare uppnår lärjungen kärlekens fulländning, heligheten. Det moraliska livet mognar under nådens inflytande och når sin fulländning i det eviga livet, i himlens härlighet.

"TILL MAN OCH KVINNA SKAPADE HAN DEM"

2331 "Gud är kärlek. Han lever i sig själv som ett gemenskapens och kärlekens mysterium. Då Gud skapade mannens och kvinnans mänskliga natur till sin avbild… skrev han in kallelsen i den - och alltså den förmåga och det ansvar som motsvarar denna kallelse - till kärlek och gemenskap. "Och Gud skapade människan till sin avbild…, till man och kvinna skapade han dem"(1 Mos 1:27); "Var fruktsamma och föröka er" (1 Mos 1:28). "När Gud skapade människor, gjorde han dem lika Gud. Till man och kvinna skapade han dem. Och han välsignade dem och gav dem namnet människa, när de blev skapade" (1 Mos 5:1-2).

2332 Sexualiteten berör alla sidor av människan som person , den enhet som består av hennes kropp och själ. Den har på ett särskilt sätt att göra med känslolivet, förmågan att älska och ge nytt liv och mera allmänt förmåga att skapa föreningsband med en annan människa.

2333 Det tillkommer var och en, man och kvinna, att inse och acceptera sin sexuella identitet. Den fysiska, moraliska och andliga skillnaden och komplementariteten är inställd på det som äktenskapet ger och på familjelivets utveckling. Parets och samhällets harmoni beror delvis på hur man i båda könen erfar den ömsesidiga komplemantariteten, det ömsesidiga behovet och den ömsesidiga dragningen.

2334 "Då Gud skapade människan som man och kvinna gav han värdigheten som person i lika hög grad åt man och kvinna." "Människan är person. Detta gäller i lika stor omfattning för man och kvinna, ty båda är skapade till avbild av och likhet med en Gud som är personlig."

2335 Båda könen är med lika värdighet - om också på olika sätt - en avbild av Guds kraft och mildhet. Föreningen mellan man och kvinna är ett sätt i sin kropp efterlikna Skaparens fruktsamhet och frikostighet:"Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött" (1 Mos 2:24). Från denna förening härstammar alla släkten i mänskligheten.

2236 Jesus ville återföra skapelsen till den renhet som fanns i dess begynnelse. I Bergspredikan tolkar han Guds rådslut på ett strikt sätt: "Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte bryta ett äktenskap. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit sitt äktenskap" (Matt 5:27 - 28). Människan får inte åtskilja det som Gud har förenat. Kyrkans tradition har tolkat sjätte budet så att det omfattar den mänskliga sexualiteten i dess helhet.

2393 Då Gud skapar människan till man och kvinna ger han på samma sätt värdigheten som person såväl åt mannen som kvinna. Det tillkommer båda, man och kvinna, att komma till insikt om och acceptera sin sexuella identitet.

"Till man och kvinna skapade han dem"

Jämlikhet och olikhet i Guds avsikt

369 Man och kvinna är skapade, dvs., Gud vill att de skall finnas till :å ena sidan skall de enligt hans vilja vara helt likställda med varandra som mänskliga personer - och å andra sidan skall de finnas till just som man och kvinna. "Att vara man" och "att vara kvinna" är något gott och något som Gud vill: man och kvinna har en okränkbar värdighet som kommer omedelbart från Gud, deras skapare (jfr 1 Mos 2:7, 22.). Man och kvinna är med samma, värdighet skapade "till Guds avbild". De avspeglar genom att "vara man" och att "vara kvinna" Skaparens vishet och godhet.

370 Gud är på intet sätt en bild av människan. Han är varken man eller kvinna. Gud är ren ande, och hos honom finns det ingen plats för någon könsskillnad, Men mannens och kvinnans "fullkomligheter" återspeglar något av Guds oändliga fullkomlighet: den fullkomlighet som man uppnår genom att vara moder (jfr Jes 49: 14-15; 66:13; Ps 131:2-3.) och den fullkomlighet som man uppnår genom att vara fader och make (jfr Hos 11:1-4; Jer 3:4-19.).

"Den ene för den andra" - "en enhet för varandra"

371 Man och kvinna är skapade tillsammans. Gud vill att de skall vara till för varandra. Guds ord låter oss förstå detta av olika drag i den heliga texten. "Det är inte gott att mannen är ensam. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som anstår honom" (1 Mos 2:18). Inget djur kan vara denna "motsvarighet" till mannen (1 Mos 2:19-20). Kvinnan som Gud "bygger" av revbenet, som han tar ur mannens kropp, framkallar från mannens sida ett rop av beundran, ett rop av kärlek och gemenskap: "Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött" (1 Mos 2:23). Mannen upptäcker kvinnan som ett annat "jag", av samma mänskliga natur.

372 Man och kvinna är skapade "för varandra". Detta innebär inte, att Gud skulle ha gjort dem "till hälften" eller "ofullbordade". Han har skapat dem för att de skall ingå personlig gemenskap med varandra. I denna gemenskap kan den ene vara "hjälp" för den andre, eftersom de på en gång är jämlika som personer ("ben av mina ben...") och kompletterar varandra som manlig respektive kvinnlig varelse. I äktenskapet förenar Gud dem på ett sådant sätt att de blir "ett kött" (1 Mos 2:24) med varandra och så kan ge vidare det mänskliga livet: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden" (1 Mos 1:28). Genom att ge vidare det mänskliga livet till sina efterkommande samarbetar man och kvinna som mänskliga föräldrar på ett enastående sätt med Skaparen och hans gärning (jfr Vat. II, Pastoralkonst. Gaudium et spes, n. 50.).

373 Enligt Guds plan har man och kvinna fått kallelsen att "lägga under sig" jorden (1 Mos 1:28) som Guds "förvaltare". Detta herradöme får inte vara ett godtyckligt och förödande tyranni. I likhet med Skaparen som "älskar allt som finns" (Vish 11:24) kallas man och kvinna till att ta del i Guds försyn mot andra skapade varelser. Därifrån härstammar deras ansvar för den värld som Gud har anförtrott dem.

Människan i paradiset

374 Den första människan skapades inte bara som god utan ingick också ett vänskapsförhållande med sin Skapare och levde i harmoni med sig själv och skapelsen omkring sig, något som enbart skulle komma att överträffas av den nya skapelsen i Kristus.

375 Då kyrkan på ett autentiskt sätt tolkar symboliken i det bibliska språket i ljuset av Nya testamentet och traditionen lär hon att våra ur-föräldrar skapats i ett tillstånd av "helighet och ursprunglig rättfärdighet" (Konciliet i Trient: DS 1511.). Denna nåd som bestod i ursprunglig rättfärdighet var ett "deltagande i det gudomliga livet" (Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 2).

376 Genom utstrålningen av denna nåd fick alla sidor av människans liv styrka. Så länge som hon blev kvar i intim gemenskap med Gud måste hon varken dö (jfr 1 Mos 2:17; 3:19.) eller lida (jfr 1 Mos 3:16.). Den mänskliga personens inre harmoni, harmonin mellan man och kvinna (jfr 1 Mos 2:25.) och slutligen harmonin mellan det första människoparet och hela skapelsen utgjorde det tillstånd som kallas "ursprunglig rättfärdighet".

377 "Herraväldet" över världen som Gud hade givit människan från början visade sig först och främst hos människan som herradöme över sig själv. Människan var oskadd och harmonisk i hela sitt väsen, därför att hon var fri från den trefaldiga drift (jfr 1 Joh 2:16.) som gör henne underdånig de sinnliga lustarna, hungern efter jordisk rikedom och koncentrationen på det egna jaget i strid mot förnuftets bud.

378 Tecknet på att människan står på intim fot med Gud är att han sätter henne i lustgården (jfr 1 Mos 2:8.). Hon lever där för att "bruka och bevara den" (1 Mos 2:15): arbetet är inte ett straff (jfr 1 Mos 3:17-19.), utan mannens och kvinnans samverkan med Gud för att fullända den synliga skapelsen.

379 Det är hela denna harmoni i den ursprungliga rättfärdigheten, som Gud hade planerat för människan, som går förlorad genom våra ur-föräldrars synd.

Sammanfattning

1710 "Kristus lär människan att helt och fullt känna sig själv. Han öppnar hennes ögon för hennes höga kallelse.

1711 Försedd med en andlig själ, förnuft och vilja är den människan som person från och med sin tillblivelse i konceptionens ögonblick inriktad på Gud och kallad till den eviga saligheten. Hon vandrar mot sinfulländning genom "att söka och älska det sanna och det goda".

1712 Den verkliga friheten är i människan "det allra främsta tecknet på Gudsbilden i henne".

1713 Människan måste följa den moraliska lagen som driver henne att "göra det goda och undvika det onda. Denna lag ljuder i hennes samvete.

1714 Människan som är sårad i sin natur genom ursynden riskerar att ta miste och är benägen för det onda då hon använder sig av sin frihet.

1715 Den som tror på Kristus har det nya livet i den Helige Ande. Det moraliska livet som växer till och mognar under nådens inflytande skall nå sin fulländning i himlens härlighet.

Människans värdighet