Var Kardinal Stepinac' antisemit?

Stepinac' och den nya Kroatiska republiken

Det har i samband med saligförklaringen av kardinal Stepinac' kommit olika anklagelser om att han skulle ha varit antisemit.

Innan jag går över till frågan om Stepinac' hållning under andra världskriget vill jag ge en kort översikt över hans liv. Han föddes i en bondfamilj strax utanför Zagreb 1898.Familjen hade det väl ställt så att han kunde studera vid gymnasiet i Zagreb där han 1916 avlade studentexamen. Omedelbart efter examen blev han inkallad till krigstjänst i den österrikiska hären. Kroatien hörde vid denna tid till det österrikiska väldet. Efter utbildning skickades Stepinac' till den italienska fronten. Han sårades råkade i italiensk fångenskap och under denna föll det österrikiska kejsardömet samman, han frigavs och enrollerades till den jugoslaviska frikår som vid Saloniki stred för ett självständigt Jugoslavien. Detta bildades 1919 med stöd av segrarmakterna. Serberna blev de tongivande i denna statsbildning. Stepinac' återvände hem och började därefter att studera för att bli agronom. Han var osäker om sin framtida bana, enrollerade sig i den katolska studentrörelsen men avbröt sina studier och återvände hem. Föräldrarna önskade att han skulle gifta sig, han ingick förlovning med dottern till byns folkskollärare men bröt denna och förklarade sig vilja bli präst. Frågan om var han skulle få sin utbildning blev aktuell i något tyskspråkigt seminarium eller i Rom där latin var huvudspråket för prästkandidaterna. Han valde Rom och kom att stanna där i sju år, varunder han hann med att doktorera och till slut bli prästvigd 1931.Han återvände till Jugoslavien där den inbördes konflikten mellan serber och kroater spetsats till genom mordet 1928 på den kroatiske bondeledaren Stepjan Radic' och några anhängare till denne inför sittande riksdag. En kunglig diktatur under kung Alexandar räddade statsbildningen för tillfället (Alexandar föll offer för ett kroatiskt attentat i Marseille 1934). Stepinac' hade helst av allt vilja bli själasörjare i någon liten kroatisk by men han fick en helt annan position. Han placerades i ärkebiskopen i Zagrebs kansli, ägnade sig i arbetslöshetens tider mycket åt socialt arbete, han blev chef för Caritas i Zagreb. Den över 80-årige ärkebiskopen ville ha efterträdarefrågan löst under sin livstid och önskade ha Stepinac'. Kungen tillfrågades. För honom var avgörande att Stepinac' varit med i flikåren i Saloniki. Bauer - så hette ärkebiskopen- skrev till påven och bad honom skriva en befallning att Stepinac' skulle låta utnämna sig. Bauer visste att Stepinac' skulle vägra. När Bauer meddelade Stepinac' utnämningen svarade han nej och på Bauers fråga om hans hållning ifall den helige fader beordrade honom svarade Stepinac': "Den helige fadern skulle aldrig ge en sådan order".

Då plockade Bauer fram påvens brev varvid Stepinac' brast i gråt. Han anade att framtiden skulle innebära mycket lidande för honom och hans folk. Stepinac, fick nu titeln ärkebiskoplig coadjutor Redan nu blev det Stepinac's uppgift att föra förhandlingarna om ett konkordat mellan Jugoslavien och Vatikanen. Detta syftade till att jämställa ortodoxa och katoliker och så avskaffa den ortodoxa kyrkans ställning som privilegierad statskyrka. Förhandlingarna klarades av och fördraget skrevs under men skulle ratificeras av den jugoslaviska riksdagen. Den lägre kammaren röstade ja men när senaten skulle rösta förklarade den ortodoxe patriarken att var och en som röstade ja skulle exkommuniceras. Därmed torpederades konkordatet. För Stepinac' var det skedda ett bevis för att enda sättet att upphäva diskrimineringen av katolikerna var skapandet av en egen, kroatisk stat. Året därpå, 1939, bröt Andra världskriget ut. I april 1941 skedde det tysk, italiensk, bulgariska anfallet på Jugoslavien. I samband med de italienska truppernas inmarsch västerifrån kom det landsflyktiga fascistiska ustasja-folket till Zagreb och utropade republiken Kroatien med sin ledare (poglavnik) Ante Pavelic' som statschef. Majoriteten av det kroatiska folket hälsade tillkomsten av den nya staten Kroatien med jubel. En av många länge närd dröm hade förverkligats. Men ustasja-regimen skulle snart visa vad den hade för avsikter. Den önskade med alla medel etablera en rent kroatisk stat och började därför sommaren 1941 inleda en hänsynslös etnisk rensning. En av dess värsta representanter, utbildningsministern Budak lär i juni ha förklarat vad gällde serberna att en tredjedel skulle fördrivas, en tredjedel dödas och en tredjedel omvändas till katolicismen. Pavelic' var väl medveten om Stepinac's negativa inställning till den nya regimen. Han meddelade den tyske utrikesministern Ribbentrop den 9 juni 1941, alltså knappt 2 månader efter ustasjas maktövertagande, att det högre kroatiska prästerskapet och särskilt ärkebiskopen Stepinac alla var motståndare till ustasja-rörelsen och det inte för att de var proserbiska utan på grund av Vatikanens internationella politik. Det är inte alls så att Stepinac var en fanatisk kroatisk nationalist utan han var framför allt den internationella kyrkans man som hade att motstå de planer som fanns redan före andra världskriget att skapa en nationell kroatisk katolsk kyrka utan band till Rom.

Visserligen avlade Stepinac' visiter hos dels Kvarternik den 12 april och gav honom som enskild katolik den biskopliga välsignelsen när denne efter påskmässan steg fram till altaret i Zagrebdomen och begärde detta, dels tog han emot Pavelic' i ärkebiskopsresidentet den 16 april, redan innan den jugoslaviska kapitulationen den 17 april. Men detta var allt uttryck för att den kroatiska kyrkan erkände republiken Kroatien och inte ett uttryck för sympatier med ustsja-rörelsen och dess metoder. Det fanns enstaka präster som blev rörelsens handgångna män men inte kyrkans ledning och inte det stora flertalet av prästerskapet. Den nya regimen sökte få Vatikanens de jure-erkännande men misslyckades.

Pavelic' reste med en delegation till Rom för det ändamålet. Stepinac' vägrade att deltaga och till Vatikanen lät han meddela att den borde inskränka sig till ett de facto-erkännande. Detta var i samklang med Vatikanens praxis att bevilja de jure-erkännande först efter fredsfördrag var klara.

Vatikanen kom också att vägra att erkänna den nya staten de jure och det hjälpte inte att också den italienska regeringen tryckte på. Pavelic' gjorde ett försök att påverka Rom och krävde att få ett officiellt mottagande vilket envist förvägrades honom. Han togs endast emot i en privataudiens och lät vid sin avresa meddela att han var mycket förtörnad över behandlingen och jämförde med den positivare behandling, som tidigare hade vederfarits Slovakien. Också Pavelic's försök att få den italienske kungens kusin hertigen av Spoleto till kung av Kroatien misslyckades. Pavelic' begärde också att en nuntie (ambassadör) skulle utses och sändas till Zagreb. Vatikanen förklarade sig dessutom inte beredd att mottaga någon representant för staten Kroatien. Någon officiell representant för Vatikanen i Zagreb utnämndes inte utan man sände dit en benediktin som inte fick något mottagande alls och som fick bosätta sig i ärkebiskopspalatset och fick ställning som apostolisk legat hos ärkebiskopen och inte hos den kroatiska regeringen. Senare försök från den kroatiska regeringens sida att skjuta fram sina positioner till ex. genom att titulera dess man i Vatikanen "envoy extraordinaire" eller genom att i Radio Zagreb titulera honom som diplomat ackrediterad vid den Heliga Stolen avvisades med meddelandet att "relationerna mellan den Heliga Stolen och Kroatien har inte ändrats. Naturligtvis var det klart för Pavelic' att den nya regimen inte hade någon vän i Stepinac'. Efter Romresan sammanträffade han den 9 juni med den tyske utrikesministern Ribbentrop och förklarade för denne "att det högre kroatiska prästerskapet alla var motståndare till ustasja och särskilt ärkebiskopen Stepinac'. Detta inte på grund av att de var proserbiska utan på grund av Vatikanens internationella politik. Liknande synpunkter framförde Pavelic' på hösten till den italienske utrikesministern Ciano. Till den biskop som sändes till Rom för att deltaga i Pavelics delegation förklarade Stepinac', sedan denne gjort invändningar, att så måste det bli, vi kan inte alla dra oss undan utan någon måste resa för formens skull. Under tiden inledde ustasja-regimen sin rensningspolitik. Redan i slutet av april förbjöds användandet av kyrillisk skrift, ortodoxa daghem och skolor. Den 10%-iga skatten för ortodoxa till den ortodoxa kyrkan förbjöds. Vad gäller judarna ålades de att bära judestjärnan. I brev i april och maj 1941, alltså omedelbart efter maktövertagandet, protesterade Stepanic' hos den kroatiske inrikesministern Artukovic' mot att judar, oberoende av ålder, kön och religion ålades att bära de judiska kännetecknen. Han protesterade mot hårdheten i den antisemitiska lagstiftningen: "att beröva medlemmar av andra nationaliteter och raser varje existensmöjlighet och förse dem med en skamstämpel är en fråga om humanitet och moral ... varken ökända äktenskapsbrytare eller ens prostituerade utsätts för en sådan brandmärkning". Han begärde av inrikesministern att se till att lagarna mot judar och serber tillämpades på ett sätt att varje människans mänskovärde och integritet respekterades. I upprepade brev försökte han utverka lättnader och uppnådde vissa resultat av mindre betydelse för de makthavande, t. ex. att döpta judar skulle slippa bära judestjärnan. Men fördrivningen av serber och judar under brutala former escalerade under sommaren. 'Ryktet om vad som ägde rum nådde också Stepanic'. I juli 1941 skrev han direkt till Pavelic': "Jag hör från många håll att det förekommer omänsklig och brutal behandling av icke-arier under deportationen och i lägren, och än värre att varken barn, gamla människor eller sjuka skonas... ".Stepinac krävde humanitet och hänsyn och att man i varje människa skulle se "Guds avbild, mänskliga och kristen hänsyn skall visas särskilt till svaga äldre, yngre och oskyldiga barn och sjuka". Han ställde fem konkreta krav:

a) före deportationen skulle de deporterade tillåtas vidtaga de mest nödvändiga åtgärderna för sina familjer och arbeten

b)transporterna fick icke ske i överfulla förseglade järnvägsvagnar, särskilt inte till avlägsna destinationer

c)de internerade skulle få tillräckligt med föda

d)de sjuka skulle få medicinsk vård

e)de deporterade skulle tillåtas ta med föda och ges tillfälle att meddela sig med anhöriga

För att stryka under kraven sände Stepinac' domkyrkoprästen dr. Pavao Loncar till Pavelic'. Denne lät arrestera Loncar och lät döma honom till döden för att ha förolämpat Pavelic' och gjort uttalanden riktade mot ustasja. Dödsdomen förvandlades senare till 20 års fängelse. Pavelic's åtgärder var en allvarlig varning till Stepinac'.

Men Stepinac' fortsatte sin kritik även om den ännu inte var officiell. En biskopskonferens samlades 17-20 november 194l och mötet avslutades med ett gemensamt brev till Pavelic' i vilket man protesterade mot regeringens tvångsåtgärder för bringa de serbiskt ortodoxa till att övergå till den katolska kyrkan. Inga andra konversioner än de som gjordes frivilligt kunde godkännas av kyrkan. Skrivelsen meddelades till Rom och påven svarade med ett tack för "den beslutsamhet och det mod med vilket biskoparna har avvisat den världsliga maktens rätt att ge order angående religiös konversion vilken måste vara resultatet av inre övertygelse och inte av påtryckningar utifrån".

Strax före jul 1941 skrev Stepinac' på nytt till Pavelic' och begärde att få sända en representant för Caritas till koncentrationslägren Jasenovac och Lobor att besöka de katolska fångna där. I december tog han emot den av den serbiska regeringen i Belgrad utsände Raskovic' som tillsammans med en delegat från Röda Korset skulle besöka de serbiska fångarna. Några dagar senare skrev biskopen av Belgrad och bad Stepinac' göra förfrågningar hos regimen i Zagreb om biskop Sava Trljanic' (Gornji Karlovci) som man antog satt i ett av koncentrationslägren (Lepoglava). Stepinac' sökte personligen upp Pavelic, och fick då svaret att inga uppgifter om någon biskop Sava Trljajic, i Lepoglava förelåg. Denne var i själva verket då redan mördad. Ännu hade Stepinac' inte gjort sin kritik offentlig. Men det är ingen tvekan om hur starkt han reagerade mot omänskligheterna. Regimens försök att fördriva den icke kroatiska befolkningen ledde till att många försökte rädda sig undan genom konvertera till katolska kyrkan.I ett cirkulär till prästerskapet 1941 skriver Stepinac i den frågan: "När personer av judisk eller ortodox tro, som är i dödsfara och önskar konvertera till katolicismen, kommer till er mottag dem för att rädda deras liv. Begär inte någon speciell religiös kunskap, för ortodoxa är kristna liksom vi och den judiska tron är den ur vilken kristendomen har sprungit fram. Den kristnes uppgift är först och främst att rädda liv. När dessa sorgliga och vilda tider har gått över, kommer de som konverterade av tro att stanna i vår kyrka och de andra kommer att återvända till sin när faran är över." Nog talar ur dessa ord en godhjärtad och sant kristen människa! Men fortfarande teg han officiellt om ustasjas missgärningar. Han bedömde saken så att detta gav större möjligheter att mildra våldet och rädda människor än en direkt konfrontation med regeringen. Men hans ton blev allt skarpare. I ett brev till Pavelic' den 24 februari 1943 skrev han: "Detta - avrättningen av några katolska präster i Jasenovac - är en vanhedrande händelse och ett brott som skriar till himmeln efter hämnd. Jasenovaclägret är i sig en skamfläck för Kroatien. Poglavnik! Till den som betraktar mig som präst och biskop säger jag med Kristus på korset: "Fader, förlåt dem ty de veta icke vad de göra! ... detta är en skam för Kroatien".
Redan i april 1942 hade Stepanic' haft kontakter med en brittisk agent Rapotec, som landsatts på den adriatiska kusten. Denne tog kontakt med dr Feler i Split, en ledande judisk apotekare där. Denne uppgav att Stepinac' låtit Feler gömma sin radiosändare i biskopspalatset. I sin rapport till sina uppdragsgivare britterna, uppger Rapotec att Stepinac' var persona non grata hos de kroatiska myndigheterna och att han inte hade väntat de positiva omdömen om honom som de i Zagreb kvarvarande serberna och judarna avgav. Stepinac' förklarade sig vara lättad av att den jugoslaviska exilregeringen sänt honom en emissarie. Rapotec hade fem sammanträffande med Stepinac. På Rapotecs fråga varför Stepinac' inte hade brutit med den kroatiska regeringen, svarade han att då skulle han inte kunna hjälpa någon. Det viktigaste var att rädda det som gick att rädda. Han skulle demonstrativt kunnat avgå och taga sin tillflykt i ett kloster och efter kriget återvända och njuta av ryktet att vara en martyr, men han skulle då inte ha förbättrat saker och ting utan skulle i realiteten ha gjort det sämre för dem som behövde hjälp.
Det första offentliga uttalandet mot regimen kom hösten 1942. Våren 1943 utfärdade regimen ett dekret att alla judar skulle låta registrera sig hos polisen senast den 12 mars. I en predikan den 14 mars förklarade Stepinac :"Varje människa, oavsett ras eller nation bär inom sig Guds stämpel och har oförytterliga rättigheter vilka ingen mänsklig makt har rätt att beröva henne... rätten till giftermål, till kroppsligt och andligt liv, rätt att använda sin materiella egendom.... Som representanter för kyrkan kan vi inte och får inte vara tysta. .I dag säger jag det offentligt. Ingen ger myndigheterna makten att blanda sig i familjerna eller i äktenskap som har ingåtts i enlighet med naturlagen och Guds heliga lag". I en predikan hösten samma år förklarade han : "Den katolska kyrkan känner inga raser som fötts att härska eller raser som dömts till slaveri. Den katolska kyrkan känner raser och nationer som Guds skapelser... för den är negern i Centralafrika lika mycket människa som en europé". För den är kungen i det kungliga palatset, som människa, exakt densamma som det fattigaste fattighjon eller zigenaren i sitt tält....Systemet att skjuta hundratals som gisslan på grund av ett brott, när man inte kan finna någon skyldig till brottet, är ett hedniskt system som endast kan resultera i ont". I mars 1942 hade regimen inlett en ny kampanj mot judarna och då hade Stepinac' hos inrikesministeriet protesterat mot urskillningslösa attacker mot judarna. I mars 1943 tog han upp myndigheternas aktioner mot existerande äktenskap mellan arier och icke-arier i ett brev till Pavelic'. Där anförde han att lagen skulle vara lika för alla, anspelande på att Pavelic' var gift med en judinna och att inga åtgärder vidtagits mot det äktenskapet. I brevet anspelade han också på den tyska ockupationsmaktens inflytande. "Om händelsevis någon utländsk makt är intresserad av vårt internationella, nationella och politiska liv, är jag inte rädd att min röst och mitt vittnesmål skulle komma till denna utländska makts kännedom. Den katolska kyrkan fruktar inte någon världslig makt när det gäller försvaret av de grundläggande mänskliga rättigheterna. "

Kriget i Jugoslavien slutade våren 1945 med att Titos partisaner drog in i Zagreb. Resterna av den kroatiska milisen tog sin tillflykt till Österrike där den internerades av britterna och utlämnades till partisanerna som massakrerade dem i skogarna i norra Slovenien. Ustasjaledarna flydde som agnar för vinden. Pavelic´lyckades taga sig över till Sydamerika där han levde flera år och dog 1959.

Stepinac' och hela ärkebiskopsdömets kanslis personal stannade med honom i Zagreb. Just innan hade Titos partisaner massakrerat resterna av den kroatiska armén som lämnats ut av britterna. Stepinac' arresterades av Titos folk. De nya härskarna företrädde en brutal hednisk rörelse av samma art som ustasja. Men Tito förstod att katolska kyrkan ännu var en mäktig faktor med stor folklig förankring att räkna med i Kroatien.

Ett möte med Tito ordnades och denne lockade med försonliga ord. Han förklarade sig tala som" kroat och katolik". Med sig hade han monsignor Rittig som deltagit i partisanernas verksamhet. Som ung hade han varit biskop Strossmayers sekreterare. Strossmayer hade under sin tid verkat för en från Vatikanen mera fristående katolsk kyrka. Detta tema slogs nu an av Tito. Han deklarerade för Stepinac´ att han önskade se en mer nationell kyrka och ett katolskt prästerskap som var mera förbundet med folket i sina nationella känslor, naturligtvis för att den nya regimen skulle få fritt fram att styra och ställa med den som den önskade. Detta var alltså kravet: ge upp banden till Rom, bryt med påven och vi skall komma överens. Ett ja hade inneburit att kyrkan blivit den nya regimens byte. För Stepinac´ var det här inget alternativ. Även denna gång visade han sig okuvlig. Frågan var för honom inte diskutabel.

Stepinac´ ställdes nu inför den röda ateistiska statsmaktens krav sedan han under fyra år med kraft bevarat kyrkans självständighet mot den fascistiska statsmakten. Den här kampen skulle bli längre. Oförskräckt försvarade han kyrkans rättigheter vad gällde undervisning, yttrandefrihet, egendom etc. Han ordnade sommaren 1945 en storartad pilgrimsfärd med ca 100.000 deltagare till Marija Bistrica. Han protesterade mot att myndigheterna lät taga bort korsen och gravstenarna över de döda ustasjamedlemmarna och tyskarna och jämna gravarna på kyrkogårdarna i Zagreb. Den nya regimen visade inte ens respekt inför döden.

Stepinac´ motstånd ledde slut till att regimen slog till. Han ställdes inför rätta, dömdes, och forslades till det beryktade Lepoglavafängelset där han förvarades till december 1951. Därefter hölls han i husarrest i Krasic´, platsen där han föddes. Under fångenskapen utnämndes han till kardinal av påven.

Stepinac´dog 1960 i leukemi. Han var då 62 år gammal. Det uppstod tidigt rykten att regimen tagit livet av honom genom att han under vistelsen i Lepoglavafängelset under fyra månader från en intilliggande cell bestrålats med röntgenstrålar. Ryktenas tillförlitlighet stärks av att det efter 1989 kommit fram att Stasi i DDD använde den metoden mot regimkritiker.

Den amerikanske professorn och kännaren av Jugoslaviens historia John R.Lampe skriver i sitt verk"Yugoslavia as History" s.208.:
"Hans (Stepinac´s ) diskreta initiativ räddade tusentals individers liv"