Hospital i Sverige under medeltiden

Kloster ordnar kongregationer

För att skydda och vårda

Under korstågstiden grundades ordnar med uppgift att ge skydd åt korsfarare och pilgrimer, sörja för deras säkerhet på vägarna och för deras vård om de blev sårade eller sjuka. De var en sorts föregångare till Röda korset - som väl för övrigt har inspirerats av dem, också vad namnet beträffar! Johanniterorden, Malteserriddarna, Tempelriddarna och Tyska orden hör till denna kategori. De sistnämnda har spelat en viktig roll i de baltiska staternas historia. På 1200-talet var de herrar över Kurland, Estland och Livland. Spanien hade sina egna riddarordnar i kampen mot morerna.

Liknande ordnar, fast inte krigiska, var Trinitarerna (Den heliga Treenighetens orden, grundad 1198) och Mercedianerna (1218). Deras uppgift var att befria och hjälpa dem som blev fångar i samband med korstågen eller offer för piratverksamheten på haven. Namnet "mercedianer" syftar på att medlemmarna skulle vara redo att betala lösen (merces) för fångar. De är en sorts föregångare till Amnesty. Till organisation och anda står de nära "bröderna". Den ena av mercedianernas grundare var för övrigt dominikan.
De här nämnda ordnarna finns kvar i våra dagar men deras verksamhet har givetvis i mångt och mycket ändrat karaktär. Enda undantaget är tempelriddarna, som upplöstes 1312 på orättvisa anklagelser.

Ytterligare andra ordnar ägnade sig huvudsakligen åt sjukvård t.ex. lasaristerna, antoninerna och Helgeands-orden. Lasaristerna hade sitt namn efter den spetälske Lasarus i bibeln, och de ägnade sig först åt de spetälska i Jerusalem, bland vilka de även rekryterade medlemmar. De grundade leproserier på många håll i Europa. När medlemsantalet sjönk, på 1400-talet, anslöt de sig till andra ordnar.
En epidemi förorsakad av mjöldrygan ledde 1095 till grundandet av Antoniusorden (sjukdomen har på svenska kallats Antonius-eld). Grundaren var en adelsman, Gerard, som själv blev botad från sjukdomen vid besök i en kyrka som förvarade den helige Antonius reliker, därav ordensnamnet. De hade sjukhus i många länder, upp till närmare fyrahundra på 1400-talet, och vårdade även veneriskt sjuka. Helgeandshusen, som grundades av den tredje av de nämnda sjukhusordnarna, fanns i stort antal även i Norden, sammanlagt ett 70-tal i Sverige, Norge och Danmark. De upphörde i och med reformationen, som ju innebar ett dråpslag mot sjuk- och fattigvården. I det övriga Europa försvann de under franska revolutionen, men var då redan i nedgång.

Ännu en orden skall nämnas, den mest betydande av de medeltida sjukhusordnarna: hospitalorden. Den grundades långt senare, på renässanstiden, men eftersom den är den sista i raden av tiggarordnar kan det vara befogat att nämna den här. Grundaren, den helige Johannes av Gud, var en portugisisk soldat som hade deltagit i kriget mot turkarna. Han lämnade armén och öppnade en bokhandel i Granada. Året därpå, 1540, hörde han en predikan som fick honom att ändra sitt liv och ge allt vad han ägde åt de fattiga. Men när han började att högt bekänna sina synder på gatorna fördes han till ett dårhus. Där vaknade hans kallelse: att ägna sig åt hemlösa sjuka och i synnerhet sinnessjuka. Han ville ge dem verklig vård, och tog avstånd från den gängse uppfattningen att de var besatta av djävulen. Ärkebiskopen av Granada gav honom sitt stöd - det var för övrigt han som kallade honom för Johannes "av Gud".
Denna orden har i dag ett par tusen medlemmar och omkring etthundrafemtio vårdanstalter, huvudsakligen psykiatriska kliniker.

Ur "I Kyrkans mitt"
Catharina Broomé / Catherine Cottin
Proprius 1989

Missionstid och tidig medeltid

Någon gång före 1185 grundades ett kloster av johanniternas orden i Eskilstuna. Den hade stiftats under korstågen i Palestina och hade från början sjukvården av pilgrimer till Det heliga landet som sin egentliga uppgift. Hospitalbröderna, som de också kallades, bidrog i Europa även till att vidmakthålla intresset för att återvinna Det heliga landet. Åt Johanniterna i Sverige överlämnades S:t Eskils kyrka med samtycke från domkapitlet i Strängnäs, ärkebiskopen av Uppsala, kung Knut Eriksson och jarlen Birger Brosa, och vården av S:t Eskils reliker anförtroddes sålunda dem.
(s. 127)

Av betydelse för Norden blev främst johanniter och antoniter, även kallade Hospitalsorden, och här fick de främst till uppgift att ge härbärge åt resande och att vårda Sjuka, men de tycks på sina håll även ha utövat extern själavård och drivit skolor.
(s. 227)

"Sveriges kyrkohistoria"
Bertil Nilsson
Verbum 1998

Hög- och senmedeltid

En forskningsgren som rimligen borde kunna kasta åtskilligt nytt ljus över kyrkohistorien redan genom ytterligare bearbetning av redan känt källmaterial är rättshistorien. Inte minst angeläget är det att fler undersökningar görs av landskapslagarnas bestämmelser relaterade till den kanoniska rätten, alltså till kyrkans egen laggivning.
Men ny kunskap om Sveriges medeltida kyrkohistoria utvinns inte enbart genom skriftliga källor. Belysande material som målningar, illuminationer eller skulptur - och textilframställningar har sällan använts fullt ut för att förstå det medeltida kyrkolivet. Det som bevarats till våra dagar av sådant material är tyvärr mycket ojämnt fördelat olika landskap, stift och kyrkliga ordnar emellan, vilket också visar sig i illustrationerna i detta band.
Av väsentligt intresse är att de arkeologiska undersökningarna kan intensifieras. Sådana undersökningar skulle till exempel hospitalen och helgeandshusen, deras anläggningar och mångsidiga inriktning. Det handlar därvid om att kartlägga totalmiljöer snarare än enskilda byggnader. Detsamma gäller beträffande flera av de medeltida kloster- och konventsanläggningarna.
(s. 10)

Vid 1200-talets mitt var Skänninge en av landets mest betydande städer. En halvmil sydväst om staden låg Birger Jarls stamgods Bjälbo med dess borganläggning. Skänninge var beläget på "jämbördigt" avstånd från flertalet stiftsstäder i den svenska kyrkoprovinsen. Att färdas dit vintertid var för alla - utom biskopen av Åbo - oftast enklare än att företaga motsvarande resa sommar tid. Många av de längsta visitationsresorna i stiften skedde vintertid, då man kunde färdas längs isbelagda sjöar och vattendrag. I Skänninge hölls under 1200- och 1300-talen ett flertal herredagar. 1300-talets början hade Skänninge bland annat tre kyrkor, två dominikankonvent, ett hospital, ett helgeandshus samt ett rikshus i vilket herredagarna hölls. Ärkesätet i (Gamla) Uppsala saknade 1248 alla de yttre förutsättningarna för att kunna härbärgera ett provincialkoncilium. Bland annat var domkyrkan vid denna tidpunkt svårt brandhärjad, och någon annan kyrka existerade inte i (Gamla) Uppsala.
(s. 18)

I städernas kyrkoliv hade borgarna en position som motsvarade böndernas på landsbygden. Men kyrkolivet i städerna var avsevärt mycket mer differentierat än landsbygdens. Staden kunde ha flera församlingar, ibland för olika nationaliteter. Dessutom kunde där finnas kloster, konvent, helgeandshus, hospital kapell knutna till gillen eller särskilda yrkesgrupper, samt andra anläggningar. Antalet klerker i en stad kunde alltså vara avsevärt.
(s. 47)

Vart sökte sig de sjuka? Varje kloster hade sina sjuksalar eller sin sjukstuga för klosterfolket. Somliga hade också en infirmaria, ett slags sjukhus och ålderdomshem med en läkekunnig infirmarius, eller en sjukstuga för vägfarande. De viktigaste inrättningarna för de sjukas vård var emellertid hospitalen och helgeandshusen. Nära besläktade med helgeandshusen var själagårdarna.
Hospitalen bar ofta S:t Görans (Örjans) namn och var avsedda särskilt för människor med smittsamma sjukdomar, exempelvis spetälska, och därför placerade utanför stadsbebyggelsen. De sjuka fick aldrig lämna hospitalets område. Helgeandshusen kunde vara förenade med fattighus, ålderdomshem och barnhus. De låg som regel innanför stadsmurarna. Båda typerna av anläggningar inrymde en kyrka eller ett kapell. Såväl hospitalen som helgeandshusen tillkom och underhölls i hög grad genom donationer, ofta under åberopande av Matt. 25: 31-46. Vidare bars ekonomin upp genom avlatsförmåner och vad de intagna eller ingivna själva medförde. Man betalade utifrån ekonomiska förutsättningar, ålder och krav på bekvämlighet. I somliga stift anslogs en del av fattigtiondet till hospitalen.

Ett av de äldsta helgeandshusen anlades intill ån öster om domberget i Uppsala 1299-1302 av domprosten Andreas And. Enligt de stadgar han skrev skulle huset vara ett härbärge för nödlidande fattiga. Det skulle stå under ledning av två andliga personer och en lekman. I härbärget skulle man ta sig an sådana sjukdomar som människor i allmänhet brukar försvagas av. Natthärbärge skulle inte förvägras någon behövande fattig, hur trångt det än var. De sjuka som intogs skulle bekänna sina synder samt överlämna sina ägodelar till förvaring i huset. Om de sjuka dog där, skulle dessa ägodelar tillfalla helgeandshuset.

Kyrkans höga ambitioner när det gällde att vårda de sjuka framgår av ärkebiskop Birgers stadga för hospitalet i Enköping 1380. Maten var där väl tilltagen; under fastetiden kunde de mycket svaga få ökade portioner. De som så kunde skulle hjälpa till i hospitalets jordbruksarbete. Alla skulle närvara vid morgon- och aftonmässorna. Trots att resorna genom Europa, liksom större ansamlingar av människor, vid denna tid var dubbelt farofyllda på grund av den grasserande digerdöden begav sig Birgitta år 1349 till Rom, där hon sedan vistades större delen av sitt återstående liv.
(s. 64-65)

Striderna och förvecklingarna mellan Magnus Eriksson, Håkan Magnusson och Valdemar Atterdag å den ena sidan och kung Albrekt och hans trupper å den andra mattades inte förrän 1371. Också den svenska kyrkoprovinsen hade berörts. Skara stift hade förblivit under Magnus och Håkan, medan Sverige i övrigt hade erkänt Albrekt. Kyrkan hade under krigsåren av båda sidor utsatts för många övergrepp, inte minst på det ekonomiska området. Sådana övergrepp hade skett på alla nivåer. Präster hade tvingats lämna sina kyrkor och munkar sina kloster. Fattiga och sjuka i hospitalen hade berövats sitt underhåll. De oacceptabla förhållandena i provinsen resulterade i att Gregorius XI under åren 1374 och 1375 lyste bann över alla våldsverkare i landet och interdikt över de orter som stödde dem. Interdikt innebar att alla kyrkliga handlingar utom dop och sista smörjelsen inställdes.
(s. 99)

Vid pingsttid samma år höll ärkebiskop Nils provinsialkoncilium i Söderköping. I syfte att skapa en mer enhetlig ordning inom den svenska kyrkoprovinsen, enades man om en hel rad smärre beslut av liturgisk och kyrkorättslig art. Ett "compendium statutorum" kom till stånd genom ärkebiskopens försorg. Framför allt ägnade man sig åt frågan om en förbättrad prästutbildning. Redan 1438 hade ärkebiskopen utverkat av riksrådet att de tionde- medel som förut tillkommit hospitalet i Enköping skulle anslås till magister Andreas Bondonis, vilken skulle "i Upsala aarlika lesning halla likawis som een mester in studiis privilegiatis pleghir at göra". Andreas Bondonis hade tidigare undervisat vid universitetet i Wien. Beslutet 1438, bekräftat av kung Kristofer 1444, bör ses som en konsekvens av Baselkonciliets dekret om att teologiska föreläsningar skulle hållas vid domkyrkorna.
Konciliet i Söderköping gick ett steg längre och beslöt att ärkebiskopen och hans kapitel skulle sörja för upprättandet av ett universitet, alternativt en mera begränsad läroanstalt, i Uppsala. De övriga biskoparna skulle sända dit lämpliga personer samt ordna stipendier för dessa. Planerna på ett universitet blev inte förverkligade vid denna tid. Däremot fortsatte uppenbarligen föreläsningarna. Någon brist på graduerade personer, det vill säga personer som hade tilldelats någon lärdomsgrad vid universitet eller högskola, rådde inte i Sverige. Det fanns alltså tillgång till akademiska lärare i landet.
(s. 138)

Vid sidan av de intäkter som flöt in genom den kyrkliga beskattningen var egendomen den viktigaste inkomstkällan. Kyrkans egendomar var visserligen på intet vis jämnt fördelade stiften emellan eller församlingarna emellan. Inte heller tillhörde de en och samma juridiska person. Ingen, inte ens biskopen, hade därför möjlighet att ensam påverka förvaltningen och utnyttjandet av alla kyrkliga gods inom ett stift. Men sammantaget bidrog de drygt 15 000 gårdar som var i kyrkans ägo inom kyrkoprovinsen i avsevärd grad till möjligheterna att expandera prästutbildningen vid domkyrkorna, grunda ett universitet, i hålla biskopar med borgar och trupper, bygga ut helgeandshus och hospital, förse kyrkor med orglar, målningar och altarskåp samt mycket annat.
(s. 145)

ETT SOCIALT SKYDDSNÄT FÖR PRÄSTER

Tidigare har i korthet skildrats hur helgeandshus och hospital, samt i viss mån kloster och konvent, tog sig an de gamla, fattiga och sjuka (> sid. 64f). Under 1400-talets senare del aktualiserades särskilt prästernas situation. Hur tog kyrkan ansvar för celibatära präster när de blev gamla eller långvarit sjuka?
Enligt provinsialkonciliet i Arboga 1474 skulle en infirmaria (ett sjukhus) för präster finnas vid varje domkyrka. I vilken mån detta förverkligades är osäkert. I Vadstena förbereddes uppförandet av ett prästsjukhus för Linköpings stift 1477. I Strängnäs grundade biskop Kort Rogge en infirmaria 1496. I Skara omtalas ett hospitali debillum sacerdotum Scarensis dyocesis redan 1318, då det får del av hertigarna Eriks och Valdemars testamenten, men fortsättningsvis är ingenting känt om detta sjukhus.

Infirmarian i Strängnäs var till för "Kristi uttjänta soldater", det vill säga för gamla, sjuka och fattiga präster. Den hade haft en föregångare i en gård som ärkedjäknen Erik van Lipen På 1460-talet anslagit åt "ålderdomsbräckliga, fattiga eller sjuka präster, så att dessa icke måste göra prästeståndet vanheder genom att tigga". Den infirmarian härjades 1473 av eld. Restaureringen påbörjades av biskop Kort 1489 och ett fundationsbrev utfärdades 1496. Infirmarian låg i anslutning till S:t Eskils prästgillesgård och kapell uppe på Kungsberget. Biskop Kort hade "opbygt och opmurat den med stenhus och annor trähus".

Pensionärerna skulle när de anlände betala en ingift utifrån sina ekonomiska möjligheter. Men för att säkerställa finansieringen vidtogs också andra åtgärder. Inkomsterna från Länna församling en dryg mil söder om Strängnäs skulle användas för infirmarian. Biskopen själv överlämnade från biskopsbordet ett par bondhemman i Löt nära staden. Infirmarians föreståndare skulle tillsättas av biskop och domkapitel. Med hjälp av en kaplan skulle han sköta de prästerliga åliggandena i Länna och i S:t Eskils kapell. En av föreståndaren utvald scolar skulle ha hand om högläsningen vid måltiderna (lectionem mensalem) i infirmarian. Påven Alexander VI utfärdade 1501 ett privilegiebrev för infirmarian, men biskop Mats sålde 1514 eller 1518 dess hus, och de gamla prästerna överflyttades till hospitalet vid Västerviken, inte långt från S:t Örjans kapell.
(s. 147-148)

"Sveriges kyrkohistoria"
Sven-Erik Pernler
Verbum 1999

LÄGET VID GUSTAV VASAS MAKTTILLTRÄDE

Vid tiden för Gustav Vasas makttillträde - då avvecklingen av den medeltida katolska kyrkan i landet inleddes - fanns i det dåvarande Sverige (inklusive Finland) ett i förhållande till invånarantalet ganska stort antal kloster och konvent för såväl män som kvinnor. Cistercienserna hade kommit först: Nydala och Alvastra grundades redan år 1143 av munkar från Bernhards kloster Clairvaux. Munkar från moderklostret i Citeaux hade ett år senare, 1144, grundat klostret Herrevad i Skåne. I synnerhet de två förstnämnda tycks ha bevarat sin andliga vitalitet ända intill medeltidens slut, vilket framgår därav att de i sin tur blev upphov till nygrundningar. Så sent som år 1477 - samma år som universitetet i Uppsala började sin verksamhet - grundades exempelvis klostret Gudsberga i södra Dalarna av munkar från Alvastra. Ett stort antal kvinnliga cistercienskloster fanns också, och de hörde till dem som allra längst stod emot det protestantiska trycket. Endast det birgittinska nunnekonventet i Vadstena, som slutgiltigt upplöstes först år 1595, och dess dotterkloster i Finland, Nådendal, som stängdes kring 1590, höll sig ännu längre vid liv än de cisterciensiska.

Kanikordnarna från den gregorianska reformrörelsens tid - augustinkorherrarna och premonstratenserna - hade aldrig fått något fäste i det dåvarande Sverige, däremot fanns de representerade i Skåne, som vid medeltidens slut kunde räkna augustinklostret i Dalby och inte mindre än fem premonstratenskloster. Däremot fanns i Sverige några till augustinregeln förpliktade kloster tillhörande riddar- eller hospitalsordnarna. Det mest betydande av dessa torde ha varit klostret i Eskilstuna, tillhörigt Johannitorden, som hade grundats redan under 1100-talets senare del. Så sent som 1490 kunde johanniterna etablera sig också i Stockholm, men det klostret tillhörde dem som allra först stängdes och revs av Gustav Vasa. Men även Tyska orden, som hade sitt huvudsakliga verksamhetsfält på andra sidan Östersjön, hade under ett par hundra år ett hus i Sverige, nämligen i Årsta, strax söder om Stockholm.
(s. 248)

"Sveriges kyrkohistoria"
Alf Härdelin
Verbum 1999