S:t Patrick
S:t Patrick missionär, och kyrkogrundare
Irlands apostel, född i Kilpatrick, nära Dumbarton i Skottland, år 387. Han dog i Saul, Downpatrick, Irland, den 17 mars 493.
Hans föräldrar var Calphurnius och Conchessa. Den förre tillhörde en romersk familj av hög rang och innehade decurio - ämbetet i Gallien eller Britannien. Conchessa var på nära håll släkt med den store beskyddaren av Gallien, S:t Martin av Tours. I Kilpatrick finns fortfarande i behåll många minnesmärken från S:t Patrick, och fram till medeltiden fortsatte upprepade pilgrimsresor att där vidmakthålla ryktbarheten från hans helighet och mirakel. Under sitt sextonde år blev Patrick bortförd i fångenskap av irländska plundrare och såldes som slav åt en husbonde, som hette Milchu i Dalriada, ett område i det nuvarande grevskapet Antrim i Irland, där han under sex år såg till sin husbondes hjordar i dalen Braid och på sluttningarna av Slemish, nära den moderna staden Ballymena. Han berättar i sin "Confessio", att han under sin fångenskap bad många gånger under dagen, medan han såg till hjordarna: "Kärleken till Gud", tillade han, och gudsfruktan växte mer och mer i mig, och tron växte i mig, och anden sattes i rörelse, så att jag på en enda dag hade bett så många som hundra böner och på natten nästan samma antal, så medan jag var i skogarna och på berget väcktes jag till bön redan före gryningen och kände inget men, vare sig det var snö eller is eller regn; inte heller fanns det någon tröghet i mig, sådan som jag nu ser, ty anden var då innerlig inom mig.
Vad den välvilliga försynen beträffar blev de sex åren av Patricks fångenskap en indirekt förberedelse till hans framtida apostolat. Han förvärvade en perfekt kunskap i det keltiska språket, på vilket han en dag skulle tillkännage det glada budskapet om försoning, och eftersom hans husbonde Milchu var en druidisk överstepräst, blev han snart förtrogen med alla detaljerna i druidismen. Det var från dess slaveri han var bestämd att befria det irländska släktet. Varskodd genom en ängel flydde han efter sex år från sin grymme husbonde och styrde sina steg mot väst. Han berättar i sin "Confessio", att han måste resa omkring 32 mil; och hans resa skedde troligen mot Killala Bay och vidare därifrån till Westport. Han fann ett skepp färdigt att sätta segel, och efter några avvisningar fick han tillåtelse att gå ombord. Om ett par dagar var han ännu en gång bland sina vänner i Britannien, men nu var hans hjärta sporrat att hänge sig själv åt tjänst till Gud i den heliga tjänsten. Vi möter honom vid S:t Martins kloster i Tours och vidare på den på en ö belägna helgedomen i Lérins, som just då förvärvade sig ett vitt utbrett rykte för kunskap och fromhet; och överallt där kunskaper kunde förvärvas i heroisk fullkomning i utövningen av det kristna livet, var det säkert att den innerlige Patrick styrde sina steg. S:t Germanus hade knappt trätt in i sin stora mission vid Auxerre, förrän Patrick ställde sig själv under hans ledning, och det var genom den store biskopens ledning som Irlands framtida apostel gick vidare till prästerskapet.
Det finns en tradition i området Morini, att Patrick under S:t Germanus ledning under några år var sysselsatt med missionsarbetet bland dem. När Germanus, på uppdrag från den Heliga Stolen fortsatte till Britannien för att bekämpa Pelagius felaktiga läror, valde han Patrick att bli en av sin missions medarbetare, och sålunda var det hans privilegium att bli associerad med det representativa Rom i de segertåg som följde efter heresin och hedendomen och i de många anmärkningsvärda händelser i expeditionen, som t.ex. det mirakulösa stillandet av stormen på havet, besöket vid relikerna i S:t Albans helgedom och den s.k. "Halleluja-segern". Under alla dessa händelser vände sig dock Patricks tankar mot Irland, och då och då förärades han med syner med barnen från Focuth, vid havet i Väst, som skrek till honom: "O, heliga ungdom, kom tillbaka till Irland och vandra ännu en gång bland oss."
Påven Celestinus I, som gjorde en odödlig tjänst för Kyrkan genom segern över de pelagianska och nestorianska heresierna och genom den oförgängliga hederskransen som förärades den välsignade Jungfrun i det ekumeniska konciliet i Efesus, krönte sitt pontifikat genom en handling av högst långtgående konsekvenser för spridning av kristendom och kultur, när han anförtrodde S:t Patrick uppdraget att samla det irländska folket till Kristi enda fårhjord. Palladius hade redan mottagit detta uppdrag, men då han blev skrämd av den fientliga oppositionen från en hövding i Wicklow, övergav han det heliga företaget. Det var S:t Germanus, biskop av Auxerre, som anbefallde Patrick åt påven. Författaren Henrik av Auxerre på 800-talet till S:t Germanus biografi bevittnar detta viktiga faktum: "Eftersom faderns ära skiner i barnens uppfostran, i de många söner till Kristus, vilka man tror att S:t Germanus haft som lärjungar i religion, låter vi det här vara tillräckligt att mycket kort nämna en av de mest berömda, Patrick, den enastående aposteln för den irländska nationen. Det är något som dokumentet om hans verk bevisar. Underkastad detta lärjungaskap under 18 år var det inte lite kunskap i den Heliga Skrift han drack från strömmen från ett så stort källsprång. Germanus sände honom, åtföljd av Segetius, sin präst, till Celestinus, påven i Rom. Godkänd av hans dom, understödd av hans auktoritet och av hans välsignelse, begav han sig iväg till Irland. Det var först kort tid före sin död som Celestinus gav detta uppdrag till Irlands apostel, och vid detta tillfälle tilldelade han honom många reliker och andra andliga gåvor och gav honom namnet "Patercius" eller "Patritius", inte som en hederstitel men som ett förebud om den fruktsamhet och den förtjänst hans apostolat skulle få, varvid han blev pater civium (fader för sitt folk). Patrick mottog på sin resa från Rom vid Ivrea underrättelserna om Palladius' död, och under det han vände sig till den närbelägna staden Turin, mottog han biskoplig vigning från den store biskopen S:t Maximus' händer, och därifrån skyndade han till Auxerre för att under S:t Germanuss ledning vidtaga de vederbörliga förberedelserna för den irländska missionen. Det var troligen under sommarmånaderna 433 som Patrick och hans följeslagare landade vid mynningen av Vantry-floden nära Wicklow Head. Druiderna beväpnade sig genast mot honom. Men Patrick blev inte modfälld. Den oförskräckte missionären beslöt att söka upp ett mer fredligt område, i vilket han kunde träda in i sin mission. Först av allt skulle han dock fortsätta mot Dalriada, där han hade varit slav, för att betala priset på lösensumman till sin forne husbonde, och i utbyte mot det slaveri och den grymhet han uthärdat hos honom förläna honom de välsignelser och den frihet, som tillhör Guds barn. Han vilade under några dagar vid öarna utanför Skerries kust, där en ö fortfarande har kvar namnet Inis-Patrick, och han besökte troligen angränsande fastland, som i forna tider var känt som Holm Patrick. Traditionen pekar ömt ut avtrycket av S:t Patricks fot på den hårda klippan - utanför den största stranden vid infarten till Skerries hamn. Då han fortsatte sin kurs norrut, stannade han till vid mynningen till floden Boyne. Ett antal infödingar samlades där runt omkring honom och hörde med glädje på sitt eget ljuvliga tungomål det glada budskapet om försoningen. Där utförde han även sitt första under på irländsk mark för att bekräfta den heder som tillkom den välsignade Jungfrun och den gudomliga födelsen av vår Frälsare. Han lämnade en av sina medarbetare för att fortsätta arbetet med undervisningen som börjat så lyckobådande, och han fortsatte till Strangford Loughand, där han lämnade sin båt och fortsatte sin färd till lands mot Slemish. Han hade inte kommit långt, när en hövding vid namn Dichu uppträdde på scenen för att hindra hans fortsatta framgång. Han drog sitt svärd för att förgöra helgonet, men hans arm blev stel som en staty och fortsatte så, tills han förklarade sig själv lyda Patrick. Besegrad av helgonets saktmod och under bad Dichu om undervisning och gjorde en gåva i form av en stor sabhall (lada), i vilken de heliga mysterierna frambars. Detta var den första helgedomen invigd av S:t Patrick i Erin (Irland). Den blev under senare år reträttort tillägnad helgonet. Ett kloster och en kyrka restes där, och den helgade platsen har kvar namnet Sabhall (uttalas Saul) ännu i dag. Då helgonet fortsatte sin resa mot Slemish, slogs han av skräck, då han på avstånd såg sin gamle husbonde Milchus fäste inhöljt i lågor. Ryktet om Patricks underbara makt i miraklerna föregick honom. Milchu samlade i ett raserianfall sina dyrbarheter inne i sitt hus och satte eld på det och kastade sig själv i lågorna. En gammal berättelse tillägger: "Hans stolthet kunde inte uthärda tanken på att bli övervunnen av sin forne slav." När S:t Patrick återvände till Saul lärde han av Dichu, att hövdingarna i Irland hade inkallats för att fira en särskild fest vid Tara med Leoghaire, som var Ard-Righ, dvs. högste monark, i Irland. Detta var ett tillfälle som Patrick inte ville avstå från; han skulle presentera sig för församlingen för att stryka ett avgörande slag mot druidismen, som höll nationen fången, och för att tillförsäkra friheten för det glada budskapet om försoningen, vilket han var en härold för. När han fortsatte resan, vilade han några dagar i huset hos en hövding, som hette Secsnen, och som tillsammans med sitt hushåll med glädje tog emot tron. Den unge Benen, eller Benignus, son till chefen, var på ett särskilt sätt fångad av Evangeliets läror och Patricks ödmjukhet. Medan helgonet slumrade, torde han samla välluktande blommor och sprida dem över hans sköte, och när Patrick gav sig iväg och fortsatte sin resa mot Tara, klamrade Benen sig fast vid hans fötter och förklarade, att ingenting skulle skilja honom från honom. "Tillåt honom att gå sin väg", sade S:t Patrick till hövdingen, "han skall bli arvinge till min heliga mission." Efter detta var Benen oskiljaktlig vän med helgonet, och profetian uppfylldes, ty Benen nämns bland "comhards" eller efterträdare till S:t Patrick i Armagh. Det var på Påskdagen den 26 mars 433 som den betydelsefulla samlingen skulle mötas i Tara, och ett påbud utgick, att från följande dag skulle eldarna överallt i kungariket utsläckas, tills signalskenet hade antänts vid det kungliga huset. Chefer och "brehoner" kom i fullt antal, och även druiderna skulle uppbåda hela sin styrka för att befalla utmaning mot förkunnaren av det glada budskapet och för att säkra greppet i sin vidskeplighet angående det keltiska släktet, ty deras demoniska orakler hade förkunnat, att budbäraren om Kristus hade kommit till Irland. S:t Patrick anlände till Slanes kulle, vid motsatta delen av dalen från Tara på Påskaftonen, under detta år vid Jungfru Marie Bebådelses fest, och på toppen av kullen antände han påskelden. Druiderna höjde genast sin röst: "O, Kung", (sade de), "må du alltid leva; denna eld, som har tänts trots det kungliga påbudet, kommer alltid att lysa i detta land, såvida den inte utsläcks just denna natt." Genom order från kungen och druidernas försorg gjordes upprepade försök att utsläcka den välsignade elden och att med döden bestraffa den inkräktare, som hade överträtt den kungliga befallningen. Men elden utsläcktes inte, och Patrick kom, skyddad av den gudomliga makten, oskadd från deras snaror och angrepp. På Påskdagen hade missionsskaran i sin ledning den unge Benignus, som upphöjt bar ett exemplar av evangelierna, åtföljd av S:t Patrick, som med mitra och kräkla var klädd i full biskopsskrud, och de fortsatte i processionsordning till Tara. Druiderna och trollkarlarna visade prov på hela sin styrka och använde alla sina besvärjelser för att bevara sitt inflytande över det irländska folket, men Patricks bön och tro åstadkom en ärorik triumf. Druiderna bredde genom sin besvärjelser ut sig på kullen och omgivande slättland med ett moln av något son var värre än Egyptens mörker. Patrick utmanade dem att avlägsna detta moln, och när alla deras ansträngningar gjordes förgäves, sände solen vid hans bön ut sina strålar, och det ljusaste solsken belyste scenen. Åter blev genom demonisk makt ärkedruiden Lochru, likt Simon magern i forna dagar, lyft upp högt i luften, men när Patrick knäböjde i bön, blev druiden vid sin flykt krossad på en klippa. Sålunda gavs den slutliga stöten mot hedendomen i närvaro av alla de samlade ledarna. Det var förvisso en betydelsefull dag för det irländska folket. Två gånger vädjade Patrick för tron inför Leoghaire. Kungen hade givit befallning, att inget tecken på respekt skulle utsträckas till främlingar, men vid första mötet steg den unge Erc, en kunglig hovsven, upp för att visa honom vördnad; och vid det andra mötet visade den förnämste skalden Dubhtach helgonet samma heder, när alla hövdingarna var församlade. Båda dessa heroiska män blev brinnande trons lärjungar och strålande prydnader för den irländska kyrkan. Det var vid detta andra högtidliga tillfälle, som Patrick sägs ha plockat en vitklöver från gräsmattan för att genom dess trefaldiga blad och enkla stam på något enkelt sätt förklara för de samlade ledarna den stora läran om den heliga Treenigheten. På denna glada Påskdag var religionens triumf vid Tara fullkomlig. "Ard-Righ" gav tillåtelse åt Patrick att predika tron över hela Irlands längd och bredd, och druidernas profetia skulle likt Balaams ord uppfyllas: den heliga elden som nu tänts av helgonet skulle aldrig släckas ut.
S:t Patricks vackra bön, populärt känd som "S:t Patricks bröstplatta " förmodas ha komponerats av honom i förberedelsen för denna seger över hedendomen. Det följande är en bokstavlig översättning från den gamla irländska texten:
Jag förpliktar mig i dag till
den starka dygden att åkalla Treenigheten:
Jag tror på Treenigheten i Enheten
Universums Skapare.
Jag ålägger mig i dag
kraften från Kristi inkarnation med hans dop.
kraften från hans korsfästelse med hans begravning.
kraften från hans uppståndelse med hans himmelsfärd,
kraften från hans ankomst på domens dag.
Jag förpliktar mig i dag till
kraften i serafernas kärlek
i lydnad inför änglarna,
i hoppet om uppståndelsen till belöning
till patriarkernas bön,
till profeternas förutsägelser,
till apostlarnas predikningar,
till bekännarnas tro,
till de heliga jungfrurnas renhet,
till de rättfärdiga männens gärningar.
Jag förpliktar mig i dag till
himlens makt,
solens ljus,
månens klarhet, eldens prakt,
blixtens blixtrande,
vindens snabbhet,
havets djup, jordens fasthet,
klippornas fasthet.
Jag förpliktar mig i dag till
Guds makt att vägleda mig,
Guds makt att försvara mig,
Guds vishet att lära mig,
Guds öga att vaka över mig,
Guds öra att höra mig,
Guds ord att ge mig talförmåga,
Guds hand att vägleda mig,
Guds väg att ligga framför mig,
Guds skydd att beskydda mig,
Guds härskara att skydda mig,
mot demonernas snaror,
mot lasternas förförelser,
mot naturens lustar,
mot var och en som funderar på att skada mig,
vare sig fjärran eller nära,
vare sig få eller många.
Jag åkallar i dag alla dessa krafter
mot varje fientlig obarmhärtig makt
som kan angripa min kropp och min själ,
mot besvärjelser från falska profeter,
mot hedendomens svarta lagar,
mot heresins falska lagar,
mot avguderiets bedrägerier,
mot trollformlerna hos kvinnor, smeder och druider,
mot varje kunskap som förpliktar människans själ.
Må Kristus beskydda mig i dag
mot varje gift, mot brand,
mot drunkning, mot dödliga sår,
så att jag kan ta emot riklig belöning.
Kristus med mig, Kristus framför mig,
Kristus bakom mig, Kristus inom mig,
Kristus under mig, Kristus över mig,
Kristus på min högra sida, Kristus på min vänstra sida
Kristus i fortet,
Kristus i sätet på stridsvagnen,
Kristus i akter,
Kristus i hjärtat på var och en som tänker på mig,
Kristus i munnen på var och en som talar till mig,
Kristus i varje öga som ser mig,
Kristus i varje öra som hör mig.
Jag förpliktar mig i dag
till den starka kraften i en åkallan av Treenigheten,
Jag tror på Treenigheten i Enheten
Universums skapare.
S:t Patrick stannade kvar i Slane och Tara under påskveckan, och han avslöjade för dem som fanns runt honom läran i den Gudomliga sanningen. Under tiden firades de nationella spelen några kilometer bort i Tailten (nu Telltown) i samband med den kungliga festen. S:t Patrick som högtidligt fortsatte dit förrättade dopet av Conall, bror till Ard-Righ Leoghaire, onsdagen den 5 april. Benen, och andra hade redan samlats privat till Kristi fålla, men detta var den första allmänna förrättningen av dop, erkänt genom kungligt påbud, och hädanefter är den femte april i de gamla irländska kalendrarna bestämd som "dopets början i Irland". Den förste kristne hövdingen gjorde en gåva till Patrick i form av en tomt till en kyrka, som fram till våra dagar behåller namnet Donagh-Patrick. Himmelsk välsignelse var med Conalls familj. S:t Columba räknas bland hans avkomlingar, och många av kungarna i Irland var fram till 1000-talet av hans släkt. S:t Patrick lämnade kvar några av sina vänner att fortsätta evangelisationen i Meath, vilken hade börjat så lyckobådande. Han skulle själv besöka de andra områdena. Några av de ledare som hade kommit till Tara var från Focluth, i närheten av Killala, i Connaught, och eftersom det var barnen i Focluth som i en syn hade kallat honom att återvända till Irland beslöt han att följa dessa hövdingar på deras återresa, för att på så sätt området Focluth skulle vara bland de första att ta emot det glada budskapet om försoningen. Ett övertygande bevis på de svårigheter S:t Patrick måste övervinna, erbjuder det faktum, att han, även om full frihet att predika tron över hela Irland hade beviljats av monarken Leoghaire, inte desto mindre måste betala ett pris på femton slavar för att utverka en säker ledning över de mellanliggande områdena, medan de fortsatte mot Connaught. På sin väg dit lärde han, medan de passerade genom Granard, att det i Magh-Slecht, som inte låg så långt bort, fanns en stor folkmassa som hade inlåtit sig på att frambära tillbedjan åt den viktigaste avguden Crom-Cruach. Det var en kolossal stenpelare, täckt med plattor av guld och silver, men en ring med tolv mindre avgudar runt den. Han fortsatte dit och med sin kräkla träffade han den viktigaste avguden som smulades sönder till stoft; de andra föll till marken. Vid Killala fann han allt folket i området församlat. Vid hans predikan blev kungen och hans sex söner, tillsammans med 12.000 av folket, läraktiga gentemot tron. Han tillbringade sju år med att besöka varje område i Connaught, organisera församlingar, bilda stift och undervisa hövdingarna och folket. Vid det tillfälle då han först besökte Rathcrogan, det kungliga sätet för kungarna i Connaught, beläget nära Tulsk, i grevskapet Roscommon, inträffade en anmärkningsvärd händelse, som finns berättad i många av de autentiska berättelserna om helgonets liv. Nära den klara källan Clebach, inte långt från den kungliga boningen, hade Patrick och hans vördnadsvärda vänner slagit läger, och i den tidiga gryningen sjöng de den Allrahögstes lov, när två döttrar till den irländske monarken - Ethne, den fagre, och Fedelm, den rödbrune - kom dit, som deras sed var, för att bada. Förvånade över den syn som presenterade sig själv för dem utropade de kungliga jungfrurna: "Vem är ni, och varifrån kommer ni? Är ni spöken eller älvor eller välvilliga dödliga?" S:t Patrick sade till dem: "Det vore bättre, om ni kunde tillbe och dyrka den ende sanne Guden, som vi förkunnar för er, än att ni skulle tillfredsställa er nyfikenhet med sådana fåfänga frågor." Och sedan vällde Ethnes frågor fram:
"Vem är Gud?"
"Och var är Gud?"
"Var bor han?"
"Har han söner och döttrar?"
"Är han rik på silver och guld?"
"Är han evig? Är han vacker?"
"Är hans döttrar kärleksfulla och älskvärda mot människorna i denna värld?"
"Är han i himlen eller på jorden?"
"I havet, i floderna, i bergen, i dalarna?"
"Gör honom känd för oss. Hur skall man se honom?"
"Hur skall man älska honom? Hur skall man finna honom?"
"Är det i ungdomen eller ålderdomen man kan finna honom?"
Men S:t Patrick gav fylld av Helig Ande ett svar:
"Gud, som vi ger till känna för er, är alltings Härskare."
"Gud över himmel och jord, över havet och floderna."
"Gud över solen och månen och alla stjärnor."
"Gud över de höga bergen och de låga dalarna."
"Gud som är över himlen och i himlen och under himlen."
"Hans boning är i himlen och på jorden och i havet och allt som finns däri."
"Han ger andedräkt åt allt."
"Han ger liv åt allt."
"Han är över allt."
"Han uppehåller allt"
"Han ger ljus åt solen."
"Han ger prakt åt månen."
"Han har gjort källorna i det torra landet och öarna i oceanen."
"Han har bestämt stjärnorna att tjäna de större ljusen."
"Hans Son är lika evig som och jämlik med honom själv."
"Sonen är inte yngre än Fadern."
"Och Fadern är inte äldre än Sonen."
"Och den Helige Ande utgår från dem."
"Fadern och Sonen och den Helige Ande är odelade."
"Men jag önskar genom tron att ena er med den himmelske Kungen, eftersom ni är döttrar till en jordisk kung."
Jungfrurna sade, som om det vore med en röst och ett hjärta: "Lär oss högst omtänksamt, hur vi kan tro på den himmelske Kungen, visa oss hur vi kan skåda Kristi ansikte mot ansikte, och vi kommer att göra vadhelst du skall säga till oss." Och sedan han hade instruerat dem, sade han till dem: "Tror ni, att ni genom dopet lägger bort arvsynden från de första föräldrarna?"
De svarade: "Det tror vi."
"Tror ni på botgöring efter synden?"
"Det tror vi."
"Tror ni på ett liv efter döden?" Tror ni på uppståndelse på domens dag?"
"Det tror vi."
"Tror ni på Kyrkans enhet?"
"Det tror vi."
Sedan blev de döpta och klädda i vita kläder. Och de bönföll, att de skulle kunna skåda Kristi ansikte. Och helgonet sade till dem: "Ni kan inte se Kristi ansikte, om ni inte smakar döden och om ni inte tar emot offret." De svarade: "Ge oss offret, så att vi kan bli i stånd att skåda vår brudgum." Och den gamla berättelsen tillägger: "när de tog emot Eukaristin från Gud, somnade de in i döden, och de placerades på en bädd, klädda i sina vita dopkläder." År 440 påbörjade S:t Patrick i sitt speciella arbete för Ulsters omvändelse. Under följande år berättar de gamla krönikeskrivarna om en underbar spridning av tron över provinsen. År 444 fick man en tomt till en kyrka vid Armagh av Daire, hövding för distriktet. Den fanns i dalen vid foten av en kulle, men helgonet var inte nöjd. Han hade speciella planer i sitt hjärta för detta område, och till slut bad ledaren honom att i sitt område välja ut vilken som helst tomt, som han skulle anse som mest passande för sitt religiösa syfte. S:t Patrick valde den vackra kulle, på vilken den gamla katedralen i Armagh står. När han markerade ut kyrkan med sina vänner, träffade de på en dovhjortshind och en dovhjortskalv, och helgonets vänner ville döda dem för att de skulle användas till mat; men S:t Patrick ville inte tillåta dem att göra så, och han tog dovhjortskalven på sina axlar och åtföljd av hinden fortsatte han till en närbelägen kulle och lade ner kalven och kungjorde, att man i framtiden där skulle ge stor ära åt den Allrahögste. Det var just på denna kulle, som sålunda fastställdes av S:t Patrick, man för ett par år sedan högtidligt invigde den nya och vackra katolska katedralen i Armagh. En representant för den Heliga Stolen presiderade vid det tillfället, och hundratals präster och biskopar var samlade där; och förvisso skulle man i sanning kunna säga, att hela det irländska folket vid detta tillfälle offrade denna ärorika katedral åt den Allrahögste som hyllningsgärd för deras enade tro och fromhet och deras aldrig sviktande kärlek till Gud.
Från Ulster fortsatte S:t Patrick troligen till Meath för att befästa organiseringen av gemenskaper där, och därifrån fortsatte han sin kurs genom Leinster. Två av helgonets mest framstående vänner, S:t Auxilius och S:t Iserninus, hade den rika Liffeydalen utsedd åt sig. Den förres namn finns fortfarande bevarat i den kyrka, som grundades vid Killossy, medan den senare hyllas som den föste biskopen av Kilcullen. Som vanligt var S:t Patricks primära omsorg att samla de härskande hövdingarna till fållan. Vid Naas, det kungliga palatset på den tiden, döpte han två söner till kungen av Leinster. Minnesmärken av helgonet finns fortfarande i överflöd i området --ruinerna av den gamla kyrkan som han grundade, hans heliga källa och de helgade platser på vilka Guds makt visade i mirakler. I Sletty, i omdelbar närhet av Carlow, blev S:t Fiacc, son till chefsbrehonen Dubthach, installerad som biskop, och under avsevärd tid fortsatte denna biskopsstol att vara religiöst huvudcentrum för hela Leinster. S:t Patrick fortsatte genom Gowran till Ossory; där uppförde han en kyrka under åkallan av S:t Martin, nära den nuvarande staden Kilkenny, och berikade den med många dyrbara reliker, som han hade tagit med sig från Rom. Det var i Leinster, på gränsen till de nuvarande grevskapen Kildare och Queen's, som Odhran, S:t Patricks körsven, förvärvade martyrkronan. Hövdingen för detta distrikt hedrade demon-avguden Crom Cruach med speciell tillbedjan, och då han hörde att denna avgud kastats ner, gav han löfte att hämnas på förolämpningen genom vår apostels död. Då Odhran passerade området råkade han få höra om den sammansvärjning, som höll på att organiseras för att mörda S:t Patrick, och när de gav sig iväg i triumfvagnen för att fortsätta sin resa, bad han helgonet att som en ynnest sätta sig i vagnen och tillåta sig själv att under en dag inneha platsen för heder och vila. Detta beviljades, och knappast hade de gett sig iväg, när en välriktad lansstöt genomborrade hjärtat på den hängivne körsvennen, som sålunda, genom att byta plats, räddade S:t Patricks liv och för sig själv vann martyrkronan.
S:t Patrick fortsatte härnäst till Munster. Som vanligt var hans ansträngningar inriktade att bekämpa fel i de olika maktcentra som fanns väl medveten om att kungarna och hövdingarna snart skulle åtföljas av sina undersåtar i omvändelsens spår. Vid "Cashel of the Kings" mottogs han med stor entusiasm, då hövdingarna och brehonerna och folket välkomnade honom med glädjerikt jubel. Medan helgonet var sysselsatt med att döpa den kunglige prinsen Aengus, son till kungen i Munster, lutade han sig mot sin kräkla och genomträngde med dess skarpa spets prinsens fot. Aengus uthärdade smärtan oberörd. När S:t Patrick vid slutet av ceremonin såg blodflödet och frågade honom, varför han hade varit tyst, svarade han med äkta hjältemod, att han trodde, att det kunde vara en del av ceremonin, en bestraffning för de glädjerika välsignelser som förlänades i tron. Helgonet beundrade hans hjältemod, och då han tog hövdingens sköld, inristade han på den ett kors med samma spets på kräklan och lovade att skölden skulle vara en signal till oräkneliga andliga och världsliga segertåg. Vår apostel tillbringade en avsevärd tid i det nuvarande grevskapet Limerick. Ryktet om hans under och helighet hade gått före honom, och invånarna i Thomond och norra Munster skyndade sig att ta emot hans undervisning, medan de for över Shannon i sina sköra fiskarbåtar. När han gav sin välsignelse till dem på toppen av kullen Finnime och tittade ut på de rika slätterna framför sig, sägs han ha profeterat om S:t Senanus' ankomst: "Till den gröna ön i Väst, vid havets mynning [dvs. Inis-Cathaigh, nu Scattery Island, vid Shannons mynning nära Kilrush], kommer ljuset för Guds folk att komma; kan kommer att bli ledare för rådgivning åt hela detta område." Vid Sangril (nu Singland), i Limerick, och även i området Gerryowen, pekar man ut helgonets heliga källor och plattan i klippan, som tjänstgjorde som hans bädd, och altaret, på vilket han varje dag frambar det heliga Offret. På stränderna till Suit och Blackwater och Lee och varhelst helgonet predikade under de sju år han tillbringade i Munster väntade honom ett hjärtligt välkommen. Den gamla biografin intygar: "Sedan Patrick hade grundat klosterceller och kyrkor i Munster och hade vigt personer av alla grader och botat de sjuka och återupplivat de döda, tog han farväl av dem och meddelade sin välsignelse till dem." Orden i denna välsignelse, som sägs ha givits från kullarna i Tipperary och som har registrerats i helgonets biografi, som jag just har hänvisat till, är särskilt sköna:
En välsignelse över Munsters befolkning-
män, ungdomar och kvinnor;
en välsignelse över landet
som ger dem frukt
En välsignelse över varje skatt
som skall produceras på deras slätter
där ingen skall sakna hjälp,
Guds välsignelse vare över Munster.
En välsignelse över deras höjder,
över deras kala kantstenar,
en välsignelse över deras trånga dalar,
en välsignelse över deras åsar.
Likt havets sand under skeppen,
må antalet vara i deras hjärtan;
på sluttningar, på slätter,
På berg, på kullar, en välsignelse.
S:t Patrick fortsatte fram till sin död att besöka och vaka över de kyrkor, som han hade grundat i alla provinserna i Irland. Han tröstade de troende i deras svårigheter, stärkte dem i tron, i praktiserandet av dygder och utnämnde herdar att fortsätta hans verk bland dem.
Det berättas i hans biografi, att han vigde inte mindre än 350 biskopar. Han utnämnde S:t Loman till Trim, som tävlade med själva Armaugh om sin överflödande skörd av fromhet. S:t Guasach, son till hans forne husbonde Milchu blev biskop av Granard, medan två döttrar till samme hedniske hövding grundade ett kloster i närheten, vid Clonbroney, med fromma jungfrur och förtjänade helighetens gloria. S:t Mel, brorson (eller systerson) till vår apostel, hade hand om Ardagh; S:t MacCartem, som förefaller ha varit särskilt älskad av S:t Patrick, gjordes till biskop av Clogher.
Berättelsen i den gamla helgonbiografin beträffade hans besök i distriktet Costello, i grevskapet Mayo, tjänar till att illustrera hans sätt att behandla hövdingarna. Han fann, säger den, ledaren Ernasc och hans son Loarn sittande under ett träd "och han stannade kvar där med honom tillsammans med sina tolv kamrater under en vecka, och de mottog från honom läran om frälsningen med uppmärksamt öra och sinne. Under tiden undervisade han Loarn i grunderna i lära och fromhet." En kyrka restes där, och efter några få år utsågs Loarn att ta hand om den.
De mångfaldiga dygder, varigenom de tidiga helgonen åtskildes, utstrålade i all sin fullkomning under S:t Patricks liv. När han inte var sysselsatt med arbete i den heliga tjänsten, tillbringade han all sin tid i bön. Många gånger om dagen beväpnade han sig själv med korstecknet. Han mildrade aldrig sina botgöringar. Klädd i en enkel tagelskjorta gjorde han den hårda klippan till sin bädd. Hans osjälviskhet kommer man särskilt ihåg. Oräkneliga konvertiter av hög rang skulle kasta sina dyrbara utsmyckningar för hans fötter, men alla återlämnades till dem. Han hade inte kommit till Irland för att söka materiell rikedom utan för att berika landet med dyrbara skatter i den katolska tron.
Då och då drog han sig tillbaka från sina andliga plikter i apostolatet för att ägna sig helt åt bön och botgöring. En av hans utvalda platser för ensamhet och reträtt var ön Lough Derg, som fram till våra dagar har fortsatt att vara en favoritplats för pilgrimer och är känd som S:t Patricks Purgatorium. En annan scen från hans mirakulösa makt och fromhet och självdisciplin i botgöring i västra Irland förtjänar särskild uppmärksamhet.
Långt bort i västra Connaught finns det en bergskedja med höga berg, som ordnade i kärvt majestät, bjöd utmaning för vågorna och stormarna i Atlanten. Vid spetsen av dess bergskedjor reser sig en ståtlig kägla i enslig storhet, omkring 1.300 m hög mot Crew Bay, och kastade sin skugga över de angränsande distrikten i Aghagower and Westport. Detta berg var i hednisk tid känt som Eagle Mountain (Örnberget), men alltsedan Irland blev upplyst av trons ljus är det känt som Croagh Patrick, dvs. S:t Patricks berg, och hedras som det Heliga Berget, Irlands "Sinai berg". S:t Patrick gjorde i lydnad inför sin skyddsängel detta berg till en helgad plats för reträtt.
I likhet med den store judiske lagstiftaren på Sinai tillbringade han fyrtio dagar på dess topp i fasta och bön och andra botgöringar. Hans enda skydd undan elementens raseri, vind och regn, hagel och snö, var en grotta eller fördjupning i den fasta klippan, och den kantsten, varpå han vilade sina trötta lemmar på natten utpekas fortfarande. Hela syftet med denna bön var att uppnå särskild välsignelse och nåd för det irländska folket, för vilket han evangeliserade.
Demonerna, som gjorde Irland till sitt slagfält, samlade all sin styrka att pröva helgonet och störa honom i hans ensamhet och om möjligt få honom att vända sig bort från sitt fromma syfte. De samlades runt kullen i form av stora flockar av förskräckliga rovfåglar. Så täta var deras led, att de tycktes täcka hela berget likt ett moln, och de uppfyllde så luften, att Patrick varken kunde se himlen eller jorden eller havet. S:t Patrick bönföll Gud att skingra demonerna, men för en tid kunde det tyckas som om hans böner och tårar var förgäves. Till slut ringde han i sin välljudande klocka, symbol för hans predikningar om de gudomliga sanningarna. Dess ljud hördes över alla dalarna och kullarna i Irland, och bringade överallt frid och glädje. Demonernas flockar började skingras. Han kastade sin klocka bland dem; de tog till brådstörtad flykt och kastade sig själva i havet.
Så fullständig var helgonets seger över dem, att som den gamla berättelsen tillägger, "fann man inte något ont under sju år i Irland." Helgonet ville dock ännu inte gå ner från berget. Han hade övervunnit demonerna, men han ville nu brottas med Gud själv, liksom fordom Jakob, för att befästa sitt folks andliga intressen. Ängeln hade förkunnat för honom, att för att belöna hans trohet i bön och botgöring skulle så många av hans folk samlas till himlen som de som skulle översålla landet och havet, så långt hans syn kunde nå. Långt mer vidsträckt var dock helgonets strävan, och han beslöt att framhärda i fasta och bön, till dess att fullaste mått av hans begäran hade beviljats. Åter och åter kom ängeln för att trösta honom och tillkännage nya medgivanden. Han ville inte ge upp sin tjänst på berget eller mildra sin botgöring, innan allt hade beviljats. Till slut kom budskapet, att hans böner var hörda:
"Många själar skulle bli fria från skärseldens plågor genom hans förbön.
"Vem som helst, som i en anda av botgöring ville recitera hans hymn före döden, skulle uppnå himmelsk belöning;
"barbariska flockar skulle aldrig få inflytande i hans Kyrka;
"sju år före domens dag skulle havet breda ut sig över Irland för att rädda dess folk från Antikrists frestelser och skräck; och
"störst av alla välsignelser var att Patrick själv skulle bli anförtrodd att döma hela det irländska folket på den yttersta dagen.
Sådana var de extraordinära ynnestbevis, som S:t Patrick med sin brottning med den Allrahögste, sina ständiga böner, sin oövervinneliga kärlek till himmelska ting och sina oavlåtliga botgöringar uppnådde för det folk han evangeliserade.
Man förmodar ibland, att S:t Patricks apostolat i Irland var en oavbruten serie av fridfulla segrar, och ändå var det precis motsatsen. Förvisso blossade ingen storm av förföljelse upp för att angripa den unga Kyrkan, men helgonet självt blev underkastat flera prövningar genom druiderna och andra fiender till tron. Han säger oss i sin "Confessio", att han och hans kamrater inte mindre än tolv gånger blev gripna och bortförda som fångar, och särskilt vid ett tillfälle blev han överöst med kedjor, och hans död påbjöds. Men han blev befriad från alla dessa prövningar genom en välvillig försyn. Det är på grund av de många svårigheter han uthärdade för tron som han i några gamla förteckningar över martyrer hedras som martyr. S:t Patrick, som nu hade avslutat sin seger över hedendomen och samlat Irland till Kristi fårfålla, förberedde sig för inkallelsen till sin belöning. S:ta Brigid kom till honom med sina utvalda jungfrur, och hon tog med sig den skrud, i vilken han skulle inneslutas. Det berättas, att när S:t Patrick och S:ta Brigid förenades i sin sista bön, blev en speciell syn visad för honom. Han såg hela Irland upplyst med de klaraste strålar från den gudomliga tron. Detta fortsatte under århundraden, och sedan samlades moln runt den helgade ön, och gradvis bleknade den religiösa glansen bort, tills det endast var i de mest avlägsna dalarna som något sken från dess ljus stannade kvar. S:t Patrick bad, att ljuset aldrig skulle utsläckas, och när han bad kom ängeln till honom och sade: "Frukta inte: ditt apostolat skall aldrig upphöra." När han sålunda bad, växte det skinande ljuset i glans och upphörde inte förrän ännu en gång alla kullar och dalar i Irland blev upplysta i sin forntida glans, och sedan tillkännagav ängeln för S:t Patrick: "Sådan skall den bestående glansen från den gudomliga sanningen vara i Irland." Vid Saul (Sabhall) mottog S:t Patrick inställelseordern till sin belöning den 17 mars 493. S:t Tassach betjänade honom med de sista sakramenten. Hans kvarlevor insveptes i skruden vävd av S:ta Brigids egna händer. Biskoparna och prästerna och det trogna folket från alla delar samlades runt hans kvarlevor för att ge e tillbörlig heder åt sin tros fader. Några av de gamla biografierna berättar, att ljus från himlen flera dagar sken runt hans likbår. Hans kvarlevor blev begravda vid chieftan's Dun (hövdingens fästning), tre km från Saul, där katedralen i Down senare restes.
SKRIFTER OM S:T PATRICK
"Confessio" och "Epistola ad Coroticum" erkänns av alla moderna kritiska författare ha obestridlig äkthet. Den bästa utgåvan, med text, översättning och kritiska noter, är av kyrkoherde Dr. White för Kungliga Irländska Akademin år 1905. De 34 kanoniska föreskrifterna i en synod, som hölls före år 460, av S:t Patrick, Auxilius och Isserninus har, även om de har förkastats av Todd och Haddan, av professor Bury placerats bortom all kontrovers. En annan serie av 31 kyrkliga kanoniska påbud med titeln "Synodus secunda Patritii", anses, trots det obestridliga irländska ursprunget och datering före slutet av 600-talet, vara av senare datum än S:t Patrick. Två traktater (in P.L., LIII), med titeln "De abusionibus saeculi", och "De Tribus habitaculis", författades av S:t Patrick på irländska och översattes till latin vid en senare period. Avsnitt från dem är tillskrivna S:t Patrick i "Collectio Hibernensis Canonum", som är av obestridlig auktoritet och dateras till år 700 (Wasserschleben, 2nd ed., 1885). Denna "Collectio Hibernensis" tillskriver även S:t Patrick det berömda dekretet från kyrkomötet: "Si quae quaestiones in hac insula oriantur, ad Sedem Apostolicam referantur." (Om några svårigheter uppkommer på denna ö, låt dem då hänföras till den Apostoliska Stolen): Den vackra bönen, känd som "Faeth Fiada" eller " S:t Patricks Lorica " (St. Patrick's Bröst-platta), först utgiven av Petrie i hans "Berättelse om Tara" är nu universellt accepterad som äkta. "Dicta Sancti Patritii" eller korta uttalanden av helgonet, bevarade i "Boken från Armagh" är riktigt utgiven av Br. Hogan, S:J: i "Documenta de S. Patritio" (Brussels, 1884). Den gamla irländska texten i "Patricks regel" har utgivits av O'Keeffe och en översättning av ärkebiskop Healy i tillägg till hans biografi om S:t Patrick (Dublin 1905). Det är en traktat med vördnadsvärd ålder och ger konkret form åt helgonets undervisning.
PATRICK FRANCIS CARDINAL MORAN
Skriven för Internet av Mary Doorley
Översättning till svenska från The Catholic Encyclopedia; www.newadvent.org
av Gunilla Gren
