Martinslegender

Legender om den helige Martin av Tours (316-397)

Minnesdag: den 11 november

Martin delar sin mantel

Vid den helige Martins tid gällde ett kejserligt edikt, som sade att sönerna till yrkessoldater togs ut i krigstjänst. Därigenom blev även Martin, mot sin vilja, vid 15 års ålder indragen i militärtjänst. Ännu var Martin inte döpt; men han förhöll sig inte i allt på sådant sätt som soldater annars förhöll sig. Han var vänlig mot sina kamrater, hans kärlek till nästan var underbar. Hans tålamod och anspråkslöshet översteg ojämförligt de andras. Hans kamrater vördade honom och höll honom redan då mer för munk än soldat. Ty trots att han ännu inte var döpt, visade han ett uppförande som en Kristus: Han hjälpte de sjuka, understödde de fattiga, gav mat åt de hungrande, klädde de nakna. Från sin lön behöll han för sig själv endast det som det dagliga livet krävde.

En dag, när Martin inte hade något annat på sig än vapen och den enkla soldatkappan, mötte han mitt i vintern, som var så ovanligt sträng, att många frös ihjäl, en naken stackare vid stadsporten i Amiens. Denne bönföll de förbigående om förbarmande. Dock sprang alla förbi den nödlidande. Då kände Martin, uppfylld av Gud, att den fattige, som de andra inte gav någon barmhärighet, var där för hans skull.

Men vad skulle han göra? Utom sin soldatmantel hade han ju ingenting. Alltså tog han sitt svärd och delade manteln itu på mitten. Den ena delen gav han den fattige, den andra delen svepe han åter in sig själv i. Några av de kringstående började skratta, ty Martin såg eländig ut med den halva manteln. Dock var det många, som hade mer insikt, som mycket beklagade att de själva inte hade hjälpt till, i synnerhet eftersom de var mycket mer välmående än Martin och hade kunna ge kläder åt den fattige utan att utblotta sig själva.

Följande natt, när Martin låg i djup sömn såg han Kristus vara klädd i den halva soldatkappa, som han hade givit åt den fattige. Han blev befalld, att han mycket uppmärksamt skulle betrakta den Herre och det klädstycke han hade skänkt: "Martin, som ännu är katekumen (=dopkandidat) har klätt mig i denna mantel". Jesus Kristus tänkte därvid särskilt på sina egna ord, som han en gång hade uttalat: "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" (Matt 25:40). Så bekände Jesus Kristus, att han blivit klädd i den fattige stackaren genom Martin. För att bekräfta värdet av ett så gott verk, visade han sig i just denna mantel. Denna vision förledde dock på intet sätt Martin till mänsklig ärelystnad. I sin gärning erkände han så mycket mer Guds godhet. Och när han var 18 år, lät han döpa sig.

Teol.dr Manfred Becker-Huberti, Köln

Översättning till svenska från "Heiliger Martin"; http://www.martin-von-tours.de/legenden/
av Gunilla Gren

Martin blir biskop av Tours

Vid den tiden )omkring 371/372) kallade man Martin till biskopsstolen i Tours.
Men Martin ville inte låta sig slitas från klostret. Då kastade sig en borgare med namnet Rusticus Martin ner för hans fötter och påstod, att hans fru var sjuk, och att Martin måste komma med, ty endast han kunde rädda hennes liv. Därmed ville Rusicus uppnå, att den helige kom med.

Medborgarna i Tours hade redan ställt upp sig längs vägen och liksom under bevakning ledde de Martin in i staden. På underbart sätt hade inte endast en otrolig mängd från staden utan även från grannstäderna infunnit sig till biskopsvalet. Alla hade endast en önskan, en röst och en mening: Marin skulle vara den mest värdige för biskopsämbetet, med en sådan biskop skulle Kyrkan verkligen skatta sig lycklig. Visserligen var det ett litet antal av folket och några bland biskoparna av dem som hade tillkallats för biskopstillsättningen, vilka motsatte sig den samvetslöse. De påstod, att Martin var en föraktlig människa: En med så eländigt utseende, med smutsiga kläder och ovårdat hår skulle vara ovärdig att bli biskop. Men folket var klokare och ansåg denna åsikt vara löjlig dårskap. De som ville förakta en berömd man, förkunnade dock därvid hans lov. Valmötet kunde inte göra annat än vad den övervägande delen av folket krävde för Guds skull.

Martin hade - så berättar en yngre legend - avlägsnat sig under diskussionen och sökte gömma sig från mängden för att undgå biskopsutnämningen. Då han inte hittade någon lämplig plats, sökte han slutligen tillflykt i ett gåsstall. När folkskaran sökte honom, fann de honom i detta gåsstall, eftersom gässen genom högt skrik gjorde dem uppmärksamma på den helige mannen. Så har alltså Martin övertagit biskopsämbetet.

Teol. Dr Manfred Becker-Huberti, Köln

Översättning till svenska från "Heiliger Martin"; http://www.martin-von-tours.de/legenden/
av Gunilla Gren

Martin uppväcker döda

När Martin var döpt men ännu inte biskop, levde han en tid i ett av honom grundat eremitage, för att få utbildning av den helige Hilarius från Poitiers. Under denna tid anslöt sig till honom en katekumen, som ville låta sig få undervisning i Martins levnadssätt. Redan efter några få dagar blev han dock svårt sjuk. Han plågades av häftig, svår feber. Men Martin var just frånvarande. När han återkom efter tre dagar, fann han den livlösa kroppen. Döden hade kommit så plötsligt, att han hade dött utan dop. Den bekymrade skaran av bröder omgav kroppen, som lagts på en bår. Under tårar och suckar kom Martin dit. Han kände sig invärtes uppfylld av den helige Ande. Han förvisade bröderna från den cell i vilken den döde låg, reglade dörren och lade sig över den döde broderns döda kropp. Under en tid bad han och kände sedan, att Anden meddelade en särskild kraft från Herren. Sedan reste han sig upp en aning, såg oavbrutet på den döde och väntade med full tillförsikt på frukten av sin bön och den gudomliga barmhärtigheten.

Knappt hade två timmar gått, då han såg, hur den döde så småningom rörde alla lemmarna; ögonen öppnades och började kisande att se. Men hög röst vände brodern sig till Herren. Hans starka ord av tacksamhet uppfyllde hela cellen. När de som stod framför cellen förnam detta, kom de snabbt in. För dem yppade sig ett underbart skådespel. De såg honom leva, som de hade lämnat död. När brodern på detta sätt hade återfått livet mottog han genast dopet. Han levde ännu många år och var den förste, som kunde ge vittnesbörd om Martins undergörande kraft.

Denne broder berättade, att han efter sin död blev förd inför domstol. Där har han förnummit ett fruktansvärt domsutslag, som förvisade honom till mörkrets ort för de fördömda. Plötsligt blev domaren underrättad av två änglar, att det var för denne man Martin bad. Då fick de båda änglarna i uppdrag att skänka den förebedjande Martin tillbaka till honom och ge tillbaka det tidigare livet. Från den tiden var Martin berömd inte endast som helig utan även som undergörare.

Inte mycket senare kom Martin förbi lantgården hos en Lupizinus, en ansedd man. Martin förnam det högljudda skriket och klagan hos en sorgsen folkmängd. Han närmade sig och frågade efter anledningen till deras klagan. Man förklarade för honom, att en dräng hade slutat sina dagar med repet. Efter denna upplysning gick han in i kammaren, i vilken den döde låg och skickade ut folket. Han lade sig över den döda kroppen och bad. Snart fick ansiktet hos den döde åter färg. Han riktade sina ännu trötta ögon mot Martins ansikte och försökte långsamt resa sig upp. Då fattade han Martins högra hand och ställde sig på fötterna. Han gick med Martin till husets entréhall, där alla människorna såg honom.

Teol. dr Manfred Becker-Huberti, Köln

Översättning till svenska från "Heiliger Martin"; http://www.martin-von-tours.de/legenden/
av Gunilla Gren

Från Nationalencyklopedin får man följande information:

Mårtensgås infaller den 10 november och betecknar dessutom den gås, som äts denna kväll, "mårtensafton". Ursprungligen går denna sed tillbaka till förkristen tid i Egypten, då man offrade gåsoffer till gudinnan Isis. I kristen tid kopplades gåsfesten till Sankt Martin av Tours, som levde på 300-talet i Frankrike. Under medeltiden var Martinsfesten en av de största högtiderna under hösten och varade i flera dagar. Det berättas, att den heliga Martin inte ville bli biskop och därför gömde sig i en flock gäss. Men de skrockade så högljutt, att han upptäcktes och senare blev vigd till biskop. Seden att fira gåsfesten till minne av den helige Martin av Tours spridde sig från Frankrike till Tyskland och vidare till Sverige, där drottning Kristina lär ha serverat "mårtensgås" vid sitt hov. Under de följande århundradena tycks seden ha förekommit inom högreståndskretsar i Stockholm med omnejd.
Uppfattningen att "mårtensgås" framför allt firas i Skåne som en lokal sedvänja har bara några hundra år på nacken. Seden att servera svartsoppa innan gåsen serveras, blev först aktuell i mitten av 1800-talet, och då först i Stockholm.