Den helige Martin av Tours
(316-397)

Frankrikes nationalhelgon; skyddshelgon för kantonen Schwyz; för soldater, kavallerister, riddare, hästar och häst- skomakare, för vapensmeder, vävare, garvare, skräddare, gördelmakare, handskmakare, utropare, hotellägare, mjölnare, borstbindare, tunnbindare, vindyrkare, vallare och hotellvärdar; för de resande, de fattiga, tiggare, alla behövande, fångar, dryckesbröder och nykterister; för husdjur och gäss.

Den helige Martin av Tours (lat: Martinus) föddes c:a år 316 i Sabaria (ty: Steinamanger; ung: Szombathely) i Övre Pannonien (Ungern). Den romerska provinsen Pannonien bestod av det som i dag är det västliga Ungern och delar av det östliga Österrike, Slovenien och Vojdovina i Serbien. Martin var son till en romersk officer, som hade stigit i graderna till tribun och som slagit sig ner i Pannonien, sedan han avslutat tjänsten. Föräldrarna var hedningar, men Martin fick likväl en kristen uppfostran i faderns hemort Pavia i Italien. Flera källor säger, att Martin växte upp i Pavia, eftersom fadern blev förflyttad dit.

När han var tio år gammal upptogs han bland katekumenerna, som förbereder sig för dopet, och redan som 12-åring hade han önskan att bli eremit. Men fadern motsatte sig detta på det bestämdaste, ty han ville att sonen skulle följa i hans fotspår och bli officer i hären. Så år 331 förde han den 15-årige Martin till den romerska galliska armén och drog fördel av en lag, som sade, att en son var tvungen att gå in i faderns yrke. I hären utmärkte sig Martin snabbt och blev snart utnämnd till kavalleriofficer i gardet hos kejsar Konstantin II (337-40). Sedan han hade tjänstgjort i ett romerskt ryttarregemente i Gallien lät han döpa sig år 335 i Amiens, 18 år gammal. Bakgrunden lär vara följande upplevelse, som har blivit så berömd även i konsten:

Den unge romerske officeren Martin kom en iskall vinterkväll ridande tillsammans med några kamrater. Vid stadsporten i Amiens stod det en nästan naken tiggare, skälvande av köld, och bad om en allmosa. Ingen brydde sig om honom, och Martin hade inga pengar med sig, så han tog svärdet och delade sin mantel i två delar och gav stackaren den ena halvan. Han svepte den andra halvan om sig och brydde sig inte om kamraternas hånfulla skratt. Samma natt såg han i en syn Kristus klädd i halva manteln, medan han sade till den härskara av änglar som omgav honom: "Denna mantel har jag fått av Martin, som ännu inte är döpt". Detta gjorde så starkt intryck på honom, att han strax sprang iväg för att låta döpa sig.

Martin stannade kvar i det militära ännu ett par år, men han lämnade soldatlivet som 20-åring omkring år 339, eftersom han inte kunde förena kristendomen med krigstjänsten mot andra kristna. Anledningen var en barbarinvasion i Gallien, då hans kompani beordrades att möta kejsar Julianus (den av avfällige), (som emellertid var kejsare först 361-63) ) i Worms för att ta emot den vanliga krigsbonusen före slaget. Martin nekade att ta emot denna och sade till Julianus: "Fram tills nu har jag tjänat dig som soldat. Låt mig nu tjäna Kristus. Ge bonusen till de andra - de kommer att kämpa, men jag är en soldat för Kristus, och det är inte tillåtet för mig att kämpa."

Den rasande kejsaren beskyllde honom för feghet, men på det svarade Martin, att han i Kristi namn erbjöd sig att ställa sig obeväpnad mellan frontlinjerna, endast beväpnad med ett kors. Han satt en tid i fängelse på grund av detta tidiga exempel på militärvägran, men han blev frisläppt sedan fientligheterna fått ett snabbt slut, och man inte verkställt någon åtgärd mot honom. Han uppsökte då den helige Hilarius av Poitiers, som senare blev biskop, för att få undervisning i kristendomen, och den store kyrkoläraren blev Martins lärare och förebild. Då Martin nekade att ta emot diakonvigningen, vigde Hilarius honom till exorcist; en av de lägre vigningarna.

Det lär ha bekymrat den unge kristne, att föräldrarna fortsatte att vara hedningar, och en natt drömde han, att han fick en kallelse att dra sig tillbaka till Pannonien. Det berättas, att han begav sig över Alperna på en lång och svår resa. Han blev angripen av rövare men kom undan på ett märkvärdigt sätt, innan han nådde Pannonien. Hans mors och andra omvändelse uppvägde många misstag, men han fick inte sin far omvänd.

Vi vet, att Martin inte begav sig direkt tillbaka till Poitiers, då han lämnade Pannonien. I stället reste han till Illyrien på kusten av Dalmatien, där han talade mot de triumferande arianerna i Illyrien. Men de förföljde honom och misshandlade honom och fördrev honom från landet. Han begav sig till Milano i Norditalien och ville resa därifrån till Gallien, men när han hörde, att arianerna härskade även där och hade fördärvat Hilarius, stannade han i Milano. Men han blev snart bannlyst från landet av den arianske biskopen Auxentius, så tillsammans med en liksinnad präst begav han sig till den lilla ön Gallinaria (Isola d'Albenga) i Genuabukten, och där levde han som eremit i fem år efter förebild av de egyptiska eremiterna.

År 356 blev Hilarius biskop av Poitiers, och då han hade kommit tillbaka från en exil i Frygien, vilken hans arianska motståndare stod bakom, kallade han år 360 sin lärjunge tillbaka till Gallien och gjorde honom till en av sina präster i Poitiers. Martin fortsatte sitt eremitliv efter det att han kom till Gallien. Han var inte den förste eremitmunken där, ty det fanns redan sådana före honom. I Ligugé, åtta kilometer söder om Poitiers, fick han ett landstycke av Hilarius för att följa det han kände som sin kallelse till ensamhet.

Men oundvikligen anslöt sig andra till honom, och Martin lade grunden till ett till hälften eremitiskt samfund för dem. Denna kommunitet var av den palestinska lavra-typen: I hålorna vid "bredden" av Loire bodde eremiterna i stora mängder, som på söndagarna samlades till mässa och samvaro. Detta räknas som det första klostret i Gallien och det första stora cenobitklostret i Väst. Här bodde Martin i tio år, gav vägledning åt sina lärjungar och predikade för folket i landsbygden runt omkring. Han skall också ha gjort många under. Klostret i Ligugé växte sig stort och fanns kvar till 1607. Det återöppnades av benediktinerna från Solesmes år 1852.

Martins fromma liv med botövningar och hans många undergärningar gjorde stort intryck på folket och prästerskapet i Tours norr om Poitiers. Så då den helige biskopen Lidorius, den andre biskopen av Tours, dog 371 eller 372 , började de att begära Martin som ny biskop av Tours. Men i sin stora anspråkslöshet var han ovillig att acceptera ämbetet. Legenden berättar:

Då folket ville välja Martin till biskop, prövade han att gömma sig undan bort bland gässen för att slippa valet. Men då folket gick och letade efter honom, kacklade gässen så högt att hans gömställe avslöjades.

En annan version går ut på att undergöraren Martin lockades till staden för att bota en som låg sjuk. Den "sjuke" han fann, var det tomma biskopssätet.

Traditionen berättar, att det är på grund av denna berättelse man äter Mårtensgås den 11 november. (Andra mer prosaiska själar säger, att det snarare är för att gässen togs in för vintern på dagen för Martinmässan, och detta firade man genom att äta en av dem.) Oavsett förklaringen - är det orättfärdigt nog alltid gässen det går ut över.

Några av grannbiskoparna, som hade tillkallats för att assistera vid valet, argumenterade att hans ovårdade utseende gjorde honom olämplig till ämbetet, men deras invändningar prövades snart av ett flertal av det lokala prästerskapet och folket. Valet av den helige Brictius (Brice), en av hans mest uttalade kritiker, till hans efterföljare som biskop, antyder att det nästan garanterat var ett fåtal, som betraktade Martin som utomstående, kände hans askes som en förebråelse och motsatte sig hans utnämning.

Martin böjde sig till slut och accepterade valet. Han var då 56 år gammal. Han blev vigd till den tredje biskopen av Tours den 4 juli 372. Han fortsatte trofast sitt enkla munkliv, och som biskop levde han först i en cell vid kyrkan. Men han blev snart störd av de många besökandena, så år 375 flyttade han till en enslig plats vid floden Loire, som snart utvecklade sig till ett annat berömt kloster Marmoutier (Majus monasterium), där antalet munkar snart nådde upp till åttio stycken. Det blev snart ett kulturellt centrum och en språngbräda för evangelisering av den fortfarande hedniska landsbygden i Gallien, och det utgick en rad galliska biskopar härifrån.

I motsats till så många andra av periodens helgon var Martin så gynnad att han hade en biograf (levnadstecknare), som kände honom personligen. Det var kyrkohistorikern Sulpicius Severius, som ofta besökte honom under de fyra sista åren av hans liv. Hans biografi, Vita Martini, skrevs efter modell av Athanasius' biografi om den helige abboten Antonius den Store. Den har sina svagheter, ty den är i viss mån en idealiserad berättelse, och det finns kronologiska problem, men Sulpicius använder inte Martin helt enkelt som en spik för att hänga upp ett moraliskt och religiöst ideal. Han försöker inte heller att beskriva livet hos en verklig man, som han menade förkroppsliga detta ideal. Att Martin blev så berömd har han i stor utsträckning att tacka denna biografi, som har sin betydelse genom att den var en av de första (om inte den första) som lovprisade en kristen för det sätt han levde, inte det sätt han dog, och den kan ha blivit läst i praktiskt taget alla medeltida kloster i Västeuropa.

Martin av Tours blev en gestalt av stor betydelse som evangelist och klosterväsendets far i Frankrike. Han blev en förebild för munkväsendet i hela Väst, och hans exempel och uppmuntran ledde även till upprättandet av flera kloster. Martin tog sin utgångspunkt i det egyptiska cenobitiska klosterlivet, men han och hans följeslagare skilde sig på en väsentlig punkt från sina kollegor i den egyptiska öknen genom att de starkt engagerade sig i missionen och det pastorala arbetet bland en befolkning, där ännu bara en minoritet var kristen.

De monastiska kommuniteter, som Martin grundade, blev centra för hans försök att föra kristendomen till landsbygden. På detta område, såväl som på andra områden, var Martin en pionjär, även om det troligen fanns andra lika nitiska biskopar, som inte var lyckliga nog att ha en biograf som kunde berätta för eftervärlden om deras bedrifter. Då kristendomen började sprida sig i Gallien,
gjorde den det först bland stadsbefolkningen och lämnade landsbygden opåverkad. Ordet pagus, som "pagun" (hedning) härletts av, var ett "landdistrikt", och pagani var helt enkelt folket, som bodde där.

Martin reste omkring och byggde kyrkor och kapell på hedniska kultplatser och förde den nya läran till de yttersta gränserna av sitt distrikt. Med sin omutliga hederlighet och sin äkta kärlek till folket var han den mest framgångsrika aposteln i Gallien. Tack vare hans och hans munkars missionsarbete spred sig kristendomen snabbt i området runt Tours, och hans efterföljare på 600-talet, den helige Gregorius av Tours, ger namn åt sex av de landsbygdskyrkor han lade grunden till.

Men några av hans metoder, särskilt det nitiska sätt han förstörde hedniska tempel på, för att inte tala om träd och andra föremål, som hölls heliga av folket, möttes av förståeligt motstånd. Fram till dess att kejsar Theodosius I (379-95) utfärdade lagar mot dem år 391/92 var hedniska tempel och föremål tolererade, så strängt taget bröt Martin och hans munkar lagen, då de förstörde dem. Men Martin som aldrig ville använda sin ställning för att uppnå fördelar, torde nog vara tämligen glad över att övertala myndigheterna att vända ett blint öga till hans förstörelse av det han uppriktigt menade vara djävulens verk..

Det finns arkeologiska bevis på denna sida av Martins verksamhet på flera ställen. Till exempel i Mont-Beuvray i Morvan söder om Avallon, där en folklig tradition, som säger att Martin fick ett hedniskt tempel förstört där, har blivit bekräftad genom att man har hittat ruiner av hedniska tempel under ruinerna av ett kapell vigt till Martin.

Martins stora mirakelkraft blev berömd, och legenden säger, att han till och med Guds hjälp skall ha botat lepra och uppväckt människor från döden. Många exempel på under, några mer extraordinära än andra, finns i hans biografi. Där nämns även Martins visioner och hans profetiska förmågor. I detta sammanhang saknade han inte kritik, och mot slutet av sitt liv pekade Brictius på Martins "övertro och hallucinationer" som bevis på, att han hade blivit senil. Men Martin var klar över Brictius' kritik, som han bar med en ovanlig grad av tolerans.

Sulpicius låter oss även ana de sträckor Martin tillryggalade. Varje år reste han utan tanke på sin egen bekvämlighet, till fots, på åsna eller med båt till fjärran liggande "socken" inom sitt biskopsdöme. Några gånger begav han sig utanför biskopsdömets gränser, något som kan ha gjort honom impopulär bland sina biskopskollegor. Enligt Sulpicius besökte han Touraine, Chartres, Paris, Autun, Sens och Wien (där han botade den helige Paulinus av Nola från en ögonsjukdom).

Martin sparade sig inte heller hemma i Tours. Vid ett tillfälle kom en arrogant och hänsynslös kejserlig officer vid namn Avitianus till Tours med en grupp fångar och gav order om att de skulle torteras och avrättas nästa dag. Martin, som skyndade sig från Marmoutier för att tala för deras sak, nådde icke Tours förrän framåt midnatt, men ändå begav han sig direkt till Avitianus och nekade att gå, innan han hade övertalat honom att göra om ordern.

Under loppet av sina 25 år som biskop blev Martin inblandad i en rad läromässiga stridsfrågor, men den viktigaste och mest berömda är striden med priscillianisterna. Denna extremt asketiska sekt, som har sitt namn efter sin ledare Priscillianus, fördömdes redan av den helige påven Damasus I (366-84) och den helige ärkebiskopen Ambrosius av Milano, då den fördömdes på en synod, som hölls i Bordeaux år 384 under beskydd av kejsaren Maximus Magnus (383-88). Priscillianus vädjade till kejsaren mot besluten på synoden, men han blev angripen av biskop Ithacius av Ossanova, som krävde hans avrättning. Martin intog i likhet med Ambrosius en mer moderat linje, delvis eftersom han var motståndare till att ta livet av kättare och menade, att det var tillräckligt att förklara dem för kättare och lät biskopen exkommunicera dem, och delvis eftersom han ogillade att se kejsaren blanda sig in i kyrkliga frågor.

Martin appellerade dödsdomarna till kejsaren Maximus Magnus i Trier år 384, även om han därmed själv riskerade att anklagas för kätteri. Kejsaren gick med på att spara livet hos Priscillianus och hans anhängare, men strax efter det att Martin hade lämnat Trier, gav han efter för trycket från Ithacius och dennes anhängare och överlämnade saken till prefekten Evodius. Han förklarade dem skyldiga till trolldom, något som medförde dödsstraff, och han fick dem halshuggna. Detta var den första dödsdomen mot kätteri och en inblandning av den världsliga makten i frågor som gick starkt emot Martin.

Både kejsaren Maximus och biskop Itachius blev bestraffade av den helige påven Siricius för sina roller i saken. Martin begav sig en gång till Trier för att bönfalla kejsaren att inställa blodbadet, som skulle sättas i gång mot priscillianisterna i Spanien. Kejsaren gick med på det villkoret att Martin försonade sig med biskop Ithacius, något han gjorde genom att delta i vigningen av en av hans män till biskop av Trier. Men resten av livet skulle han förebrå sig själv bittert att han gav efter i denna fråga. En annan sak som plågade honom livet ut var Bricius' anklagelse mot honom, att han hade syndat genom att fortsätta att slåss som soldat efter det att han blivit döpt.

En gång år 397 fick Martin en känsla av, att hans död närmade sig. När han berättade det för sina anhängare, bad de honom enträget att inte överge dem, men han bad: "Herre, om ditt folk fortfarande behöver mig, vill jag inte lämna mitt arbete. Låt din vilja ske". Martin besökte därefter Rom innan han begav sig på en visitationsresa till Candes sydväst om Tours för att åstadkomma förlikning i en teologisk strid ( i dag den lilla staden Candes-Saint-Martin). Han hade där upprättat en kommunitet.

Där blev han sjuk, och han gav då besked om, att man skulle bära in honom i koret i kyrkan. Där dog han den 8 november 397, ungefär 81 år gammal. Mer än tusen munkar följde biskopen till Tours, där han blev begravd den 11 november med en väldig mängd människor närvarande. Enligt egen önskan gravsattes han på fattigkyrkogården. Hans efterföljare Brictius byggde ett kapell över graven, och den helige biskopen Perpetuus (464-94) utvidgade det år 470 till en praktfull marmorplatta. Den helige biskopen Eufronius av Autun, en vän till Perpetuus, sände en marmorplatta med en skulptur för att lägga över sarkofagen.

Basilikan blev en av de största vallfartsmålen i Frankrike. En större basilika byggdes år 1014, men den brann år 1230 och återuppbyggdes ännu större. Denna helgedom var centrum för stora nationella vallfärder tills 1562, då hugenotterna plundrade den fullständigt, förstörde graven och det mesta av relikerna. Kanikerna fick kyrkan restaurerad, men under den franska revolutionen förstördes den fullständigt år 1793, bortsett från de två tornen, som fortfarande finns kvar. För att en återuppbyggning skulle bli omöjlig, anlade de ateistiska myndigheterna två nya gator över platsen.

I december 1860 utförde man noggranna utgrävningar, och man hittade platsen för Martins grav och några rester av den. C:a 1900 byggdes där en ny kyrka, som emellertid har långt mindre dimensioner än föregångarna. I kryptan i S:t Martinbasilikan finns fortfarande några reliker av Martin som undgick hugenotternas vrede.

Efter Martins död startade ögonblickligen hans kult, och valet av Brictius till hans efterträdare kan vara tecken på en anti-Martin-reaktion, åtminstone i Tours. Men så snart kulten började sprida sig, skedde det snabbt, något som inte minst beror på hans vän Sulpicius Severus' biografi, som fullbordades medan han levde (396) och tre långa brev skrivna av Sulpicius. Fram till 1562 var vallfärderna till Tours bland de mest populära i Europa. Och ett mycket stort antal kyrkor vigdes till Martins ära, inte bara i Frankrike, utan även i Italien, Spanien, Tyskland och Nederländerna. I England invigdes många kyrkor till honom, och den äldsta existerande kyrkan i England är S:t Martin, som står utanför den östliga muren i Canterbury. Om den heliga Beda har rätt i att den byggdes under den romerska ockupationen, kan den ursprungligen ha varit vigd till ett annat helgon, men den var definitivt vigd till Martin, då den helige ärkebiskopen Augustinus av Canterbury kom från Rom och började använda den. Kyrkan S:t Martin in the Fields i London är kanske den mest kända Martinkyrkan i England i dag.

Martin var ett av de första helgon, som ärades offentligt utan att ha lidit martyrdöden, och var alltså den förste bekännaren, firad sedan 400-talet. Hans minnesdag den 11 november har firats från 700-talet. Den är även markerad på den norska primstaven. Hans namn står i Martyrologium Romanum. En annan minnesdag för honom är den 4 juli, dagen för överlämnandet av hans reliker (translatio), men även för hans biskopsvigning och invigningen av hans kyrka i Tours. Hans kult spred sig snabbt. Nästan 500 byar och 3000 kyrkor i Frankrike bär hans namn. Hans inflytande var tydligt från Irland till Afrika och i Öst.

Under medeltiden var graven till "undergöraren från Tours" i S:t Martinbasilikan ett populärt vallfartsmål och räknades som Frankrikes nationalhelgedom. Gregorius av Tours, en av Martins efterföljare, skrev på 500-talet åtta böcker om under, de flesta hade skett tack vare Martin. Detta gjorde att Tours under tidig medeltid vid sidan av Jerusalem var det mest besökta vallfartsmålet i Väst.

Kung Klodvig utropade Martin till skyddshelgon för det frankiska kungahuset. Hans halva mantel ärades av de merovingiska kungarna som en riksklenod och var med på alla härtåg. Annars förvarades den i ett litet rum i det kungliga palatset i Aachen (franska Aix-la-Chapelle), särskilt vigt till gudstjänster, och det kom att heta Sainte-Chapelle, "capella" (cappa eller cappella= mantel), därifrån kommer ordet kapell och kaplan.

Martin avbildas gärna med ett eldsklot över huvudet, vilket man såg, medan han firade mässan. Han framställs ofta till hästs i färd med att dela sin mantel med ett svärd. Martin var enligt traditionen alla husdjurs beskyddare, men han räknades även för alla dryckesbröders skyddshelgon, antagligen eftersom han avbildades med ett dryckeshorn i handen. Legenden kan ge förklaring till dryckeshornet:

En gång var Martin gäst hos kejsar Maximinus, som räckte honom ett dryckeshorn för att biskopen skulle välsigna det och dricka av de först. Det gjorde Martin, men efteråt gav han hornet till sin präst i stället för till kejsaren. Med andra ord gav han en med låg andlig status rang före en världslig furste.

Vad som är sant, skall vara osagt.

Legenden berättar också att ingen ärlig mjölnare ville mala mjöl på S:t Martins dag. En gång skulle nämligen en oärlig mjölnare ha dristat sig till att stjäla av grannens kornsäckar under Mårtensgillet. Då fick han besök av djävulen, som lade honom mellan kvarnstenarna och satte igång kvarnen.

Martin Luther föddes den 10 november 1483 och döptes dagen efteråt., på den helige Martins dag och fick därför namnet Martin efter honom. I de protestantiska delarna av Tyskland, där man inte längre firade helgonet, döpte man därför om Martindagen till Martin Luther-dagen.

Ovanstående är översättning till svenska från www.katolsk.no
av Gunilla Gren