Den helige Januarius av Benevento- San Gennaro

Skyddshelgon för Neapel, guldsmeder och han ger beskydd mot vulkanutbrott. Han sågs tidigare tillsammans med de angivna följeslagarna Festus av Benevento, Desiderius, Sosius av Misenum, Proculus av Pozzuoli, Eutychius och Acutius.

Den helige Januarius (it. Gennaro) var enligt traditionen biskop av Benevento och led martyrdöden tillsammans med sex följeslagare i Pozzuoli, det romerska Puteoli, nära Neapel c:a år 305, men har inte blivit tillfredsställande identifierad. Hans martyrium på en eller annan plats runt Neapel har bevittnats av skrifter från 400-talet och av bilder av honom med en nimbus (gloria) från samma tid, och han uppträder i gamla kalendrar i både öst och väst, som Hieronymus' martyrologium, kalendern i Cartago (500-talet) och kalendern i Neapel (800-talet). Men detaljerna, som omtalas i hans akter, är inte trovärdiga. Legenden var likväl populär under medeltiden.

Legenden berättar, att Januarius föddes i Benevento i en förnäm familj på 200-talet. Under slutet av århundradet var han biskop av hemstaden. Under kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna var den hedniske Dracontius guvernör i Campanien, och han arresterade Januarius' vän, den helige Sosius, diakon i kyrkan Misenum, arresterad tillsammans med andra diakoner och lekfolk på grund av sin tro. Dracontius förhörde dem, tills de bekände sin tro, och han kastade dem i fängelse. Den orädde biskop Januarius begav sig till Neapel för att styrka de kristna i fängelset. Vaktarna berättade om besöket för myndigheterna, och detta gjorde ståthållaren Timotheos så rasande, att han arresterade Januarius tillsammans med hans diakon Festus och lektorn Desiderius, som var på besök, då Januarius blev arresterad. Man tog dem med till staden Nola. Guvernören bestämde, att de tre kristna skulle bära tunga kedjor framför hans vagn, medan han red från Nola till Pozzuoli. Här fanns fängelset med de fångar Januarius hade besökt. Alla kastades i samma fängelse och väntade på kejsarens order om avrättning.

Ståthållaren dömde Januarius att dö i en glödande ugn. Men Gud räddade honom, och han reste sig upp utan skador. Så dömdes han att dödas genom att bli uppäten av vilda djur (ad bestias), och nästa dag fördes han och sex andra till amfiteatern för att rivas sönder av vilda djur. Men rovdjuren rörde inte de heliga männen, och till åskådarnas besvikelse lade de sig ner för deras fötter. Därför blev bödlarna tvingade att halshugga dem. Janaurius' följeslagare var diakonen Festus av Benevento, lektorn Desiderius, diakonen Sosius av Misenum, diakonen Proculus av Pozzuoli och två andra kristna, Eutychius och Acutius. En kvinna skall ha samlat upp Januarius' blod i en glasflaska.
Januarius´ reliker flyttades flera gånger. År 431 hittades hans reliker av biskop Johannes I av Neapel och den 19 september 432 överfördes de till Capodimonte-katakomberna i Neapel, därav minnesdagen. I katakomberna kan vi ännu idag beundra fresker från 400-talet. Under början av 400-talet kom hans reliker från den kyrka, som var vigd till honom i Soltfara, till katedralen i Neapel, där man sedan dess kan ära relikerna. Under normandkrigen överfördes de till Beneveto och klostret Montevergine, men de återfördes till Neapel igen år 1497.

I Cappella San Gennaro i katedralen i Neapel förvaras stadens största skatt: den helige Januarius' huvudskalle i en skulptur av silver och två små glasampuller och något som påstås vara hans koagulerade blod. Det praktfulla barockkapellet i den gotiska domkyrkan är bland de mest betydelsefulla vallfartsplatserna i Italien.

"Blodundret i Neapel" är långt mer känt än Januarius' liv och martyrium. Reliken visas fram tre gånger varje år, och substansen blir flytande vid olika tidpunkter. Detta sker på hans tre festdagar, de övriga två är första lördagen i maj och den 16:e december och under åtta dagar därefter. Fenomenet har undersökts omsorgsfullt och tycks utan tvekan äga rum. Företeelsen har blivit omtalad under de senaste 500 åren, men man känner inte till, att den förmodade reliken av blod omtalas före år 1389, under mer än tusen år efter den förmodade tidpunkten för Januarius´ död. Ifall blodet inte blir flytande på en av festdagarna, tror folket i Neapel, att det förebådas stora olyckor för staden. Den sista gång det skall ha skett var, då Neapel valde en kommunistisk borgmästare….

På Januarius' festdagar utställs hans reliker och kyrkan fylls till sista platsen. På "evangeliesidan" av altaret står hans huvudskalle och på "epistelsidan" de två glasampullerna med hans blod, den ena lite större än den andra. Blodet är torkat och delvis fastklistrat vid glaset. Så snart ampullerna förs i närheten av huvudet, blir blodet flytande, och tar man bort ampullerna från huvudet, blir blodet ögonblickligen tjockt och fast. Även om det brinner en mängd vaxljus på altaret, förblir ampullerna alltid kalla, dessutom inträffar fenomenet i olika temperaturer. Många lärde har undersökt saken och måste medge, att det rör sig om ett oförklarligt fenomen. De dyrbara relikerna förvaras åtskilda. Det finns två lås och två olika nycklar. Två av dem har ärkebiskopen, och de två andra förvaras av en man av den så kallade "Skatt-deputationen", som består av tolv män. Dessutom är flaskorna förseglade - man har alltså vidtagit alla åtgärder för att utesluta ett bedrägeri, som har upprepats i många hundra år.

Fenomenet angrips av skeptiker, som hävdar, att innehållet är blandat med vax, som smälter i värmen. I verkligheten finns det inget samband mellan temperaturen och den ojämna hastighet processen tar för att bli flytande. Men det finns skillnad på vikten och tjockleken hos blodet i glasampullen. Fenomenet fortsätter oavsett förklaringar.

Blodet uppför sig även oväntat några gånger. Man har dokumenterat exempel på, att det har blivit flytande under reparationer, och flera gånger har undret inte skett under decemberfesten, till de troendes starka skräck och fasa. Helt oväntat blev blodet flytande under kardinal Cookes besök år 1978. Några påvar har knutit avlat till vördnaden av reliken.

Ett liknande fenomen tillskrivs blodreliker från andra martyrer och andra platser. De finns nästan alla i Syditalien, och några av relikerna är helt klart förfalskade, t.ex. de av Johannes Döparen och Stefanus. Å andra sidan har fenomenet iakttagits då och då i de autentiska blodrelikerna av den helige jesuiten Bernardin Realino under 200 år efter hans död år 1616. Läs även biografierna om den helige Pantalon och den helige Karl Makhlouf.

Janarius framställs som biskop med svärd; omgiven av vilda djur; bedjande i eldslågor; oskadd i en glödande ugn; med små flaskor med blod över evangelieboken i den vänstra handen och biskopsstaven i den högra; även med vulkan i utbrott: Han är skyddshelgon för Neapel och för guldsmeder.

Jaunarius' minnesdag är den 19 september. I Neapel firas även en "translationsfest" på första lördagen i maj. Festen den 16 december markerar hans patronat för Neapel och årsdagen för ett hotande utbrott från Vesuvius år 1631, vilket Janarius räddade staden från. Hans namn står i Martyrologium Romanum. Hans fest firas även i de östliga kyrkorna, men bysantinarna firar honom den 20 april. Befintligheten av Januarius' sex "ledsagare" har betvivlats och deras kult upphörde år 1969.

Översättning till svenska från The Catholic Encyclopedia; www.newadvent.org
av Gunilla Gren