S:t Columba

S:t Columba, abbot missionär, och kyrkogrundare

Abbot i Iona, föddes i Garten i grevskapet Donegal, Irland den 7 december 521, dog den 9 juni 597. Han tillhörde klanen O'Donnell och var av kunglig härkomst. Hans fader hette Fedhlimdh och hans moder Eithne. På sin fars sida var han barnbarns barnbarn till "Niall of the Nine Hostages", en irländsk kung på 300-talet. Hans dopnamn var Colum, som betyder duva, härav den latiniserade formen Columba. Det antar en annan form i Columcille, där ändelsen betyder "i kyrkorna". Han döptes vid Tulach-Dubhglaise, nu Temple-Douglas, av en präst som hette Cruithnechan, som senare blev hans lärare eller fosterfar. När han hade gjort tillräckliga framsteg i bokstäverna trädde han in i klosterskolan i Moville under ledning av S:t Finnian, som hade studerat vid S:t Ninians "Magnum Monasterium" på kusten vid Galloway. Columba levde klosterliv i Moville, han reste söderut till Leinster, där han blev elev till en ålderstigen skald, som hette Gemman. När Columba lämnade honom trädde han in i klostret Clonard, som på den tiden styrdes av Finnian, som liksom hans namne från Moville var anmärkningsvärd i fråga om helighet och lärdom. Här absorberade han traditionerna från Kyrkan i Wales, ty Finnain hade blivit utbildad i S:t Davids skolor. Här blev han även en av de tolv Clonardslärjungarna, i den följande historien kända som Irlands tolv apostlar. Vid ungefär samma tid upphöjdes han till prästerskapet av biskop Etchen av Clonfad. Berättelsen att S:t Finnain önskade, att Columba skulle vigas till biskop, men att av misstag endast prästvigningen tilldelades, betraktas av kompetenta auktoriteter som en uppfinning från senare tid (Reeves, Adam, 226).

En annan lärare till Columba var S:t Mobhi, vars kloster i i Glasnevin ofta besöktes av sådana kända män som S:t Canice; S:t Comgall och S:t Ciaran. En farsot som ödelade Irland år 544 orsakade att Mobhis lärjungar spreds omkring, och Columba återvände till Ulster, sin släkts land. Följande åren utmärktes av grundandet av flera viktiga kloster, Derry, Durrow och Kells. Derry och Durrow var alltid Columba särskilt kära. Det sägs, att han planerade en pilgrimsresa till Rom och Jerusalem, när han var i Derry, men han fortsatte inte längre än till Tours. Därifrån förde han med sig en kopia av de evangelier som hade legat i S:t Martins grav under period på 100 år. Denna relik deponerades i Derry (Skene, Celtic Scotland II:483). Columba lämnade Irland och for över till Skottland år 563. Motiven till hans flyttning har ofta diskuterats. Beda säger helt enkelt: "Venit de Hibernia…praedicaturus verbum Dei" (H.E. III:4); Adarnnan: "pro Christo perigrinari volens enavigavit" (Praef II). Senare författare påstår, att hans avfärd berodde på det faktum, att han hade förmått klanen Neill att resa sig och engagera sig i striden mot kung Diarmait vid Cooldrevny år 561. De skäl som anförs för denna handling hos Columba är: (1) Kungens kränkning av den rätt som tillkom Columbas person som munk med anledning av mordet på prins Curnan, helgonets släkting; (2) Diarmaits fientliga dom beträffande den kopia Columba i hemlighet hade gjort av S:t Finnians psaltare. Columba sägs genom sina böner ha understött de män från norr som stred, medan Finnain gjorde samma sak för Diarmaits män. Den senare blev besegrad med en förlust på tretusen man. Columbas samvete träffade honom, och han tog sin tillflykt till sin biktfader, S:t Molaise, som pålade honom denna stränga botgöring: att lämna Irland och predika evangeliet, så att han kunde vinna så många själar för Kristus som de liv som hade gått till spillo i Cooldrevny och att han aldrig mer skulle se tillbaka på sitt födelseland. Några författare anser, att detta är legender, som diktades upp av skalderna och författare till äventyrsromaner på senare tid, eftersom det i dem inte nämns något genom de tidigaste beläggen (O'Hanlon, Biografier om de irländska helgonen). Kardinal Moran accepterar inget annat motiv än det som angavs av Adamnan "en önskan att föra Evangeliet till en hednisk nation och att vinna själar för Gud". (Biografier om irländska helgon i Storbritannien) Ärkebiskop Healy anser tvärtom att helgonet inte sporrade till strid och han utropar: "O felix culpa….som frambringade så mycket gott för Irland och "Alba" (gammal beteckning för Skottland). (Schools and Scholars, 311).

IONA

Columba var i sitt fyrtifjärde år, när han avlägsnade sig från Irland. Han och hans tolv vänner for över havet i en fiskarbåt av flätverk täckt med djurhudar. De landade på Iona på Pingstaftonen den 12 maj 563. Ön var enligt irländska fackmän skänkt till klosterkolonister av kung Conall av Dalriada, Columbas släkting. Beda hänför gåvan till pikterna (Fowler s. 65). Det var ett lämpligt läge, halvägs mellan hans landsmän utmed den västra kusten och pikterna från Kaledonien. Han och hans bröder fortsatte genast att bygga sina oansenliga boningshus, som bestod av kyrka, reflektorium och celler, uppförda av flätverk och grova plankor. Sedan Columba tillbringat några år bland skottarna i Dalriada började han sitt stora livsverk, omvändelsen av pikterna i norr. Tillsammans med S:t Comgall och S:t Canice (Kenneth) besökte han kung Brude i hans kungliga residens nära Inverness. Missionärerna vägrades tillträde och portarna var stängda och reglade, men inför korstecknet flög spikarna undan, dörrarna stod öppna, och munkarna kunde gå in i slottet. Skräckslagen av ett så uppenbart mirakel lyssnade kungen med vördnad på Columba; och han blev döpt. Folket följde snart det exempel, som hade givits dem, och sålunda inleddes en rörelse, som utbredde sig till hela Kaledonien. Motstånd saknades inte, och det kom huvudsakligen från druiderna, som officiellt representerade nationens hedendom. De trettiotvå återstående åren av sitt liv tillbringade Columba huvudsakligen med att predika den kristna tron för invånarna i de trånga dalarna och skogbevuxna breda floddalarna i norra Skottland. Hans steg kan följas inte endast genom Great Glen utan även österut till Aberdeenshire. Boken om Deer talar om för oss, hur han och Drostan, så som Gud hade visat dem, kom till Aberdour i Buchan och hur Beda, en pikt, som var förvaltare hos Buchan, för alltid gav dem staden i frihet. Helgonets predikande bekräftades av många mirakler, och han vidtog åtgärder för att undervisa sina konvertiter genom att bygga talrika kyrkor och kloster. En av hans resor förde honom till Glasgow, där han mötte S:t Mungo, aposteln i Strathclyde. Han besökte ofta Irland; år 570 deltog han i synoden i Drumceatt, i sällskap med den skotske kungen Aidan, som han kort tidigare hade invigt att efterträda Conall av Dalriada. När han inte var sysselsatt med missionsresor, uppehöll han sig alltid på Iona. Talrika främlingar sökte honom där, och de tog emot hjälp till kropp och själ. Från Iona styrde han dessa talrika kommuniteter i Irland och Kaledonien, vilka betraktade honom som sin fader och grundare. Detta förklarar den unika ställning som innehades av Columbas efterträdare, som styrde hela provinsen av pikterna i norr, även om de endast hade tagit emot prästvigningen. Det ansågs opassande att någon efterträdare i befattningen som abbot i Iona skulle kunna äga en värdighet högre än grundaren. Biskoparna betraktades vara av högre vigning men inte desto mindre underkastade abbotens jurisdiktion. I Lindisfarne återgick munkarna till den vanliga lagen och underkastades en biskop (Beda, H.E. 27).

Columba sägs aldrig ha tillbringat någon timme utan studium, bön eller liknande sysselsättningar. När han var hemma var han ofta sysselsatt med avskrifter. På sin dödsdag var han på aftonen sysselsatt med arbetet att göra avskrifter. Det påstås, att han skrev 300 böcker egenhändigt, varav två stycken Boken om Durrow" och psaltaren kallad "The Cathach", har bevarats till vår tid. Psaltaren, som är innesluten i ett skrin, bars ursprungligen i strid av O'Donnells som ett löfte om seger. Flera av hans alster på latin och irländska har lämnats i arv till oss, den bäst kända är dikten "Altus Prosator", publicerad i "Liber Hymnorum", och även i en annan form av den framlidne Marquess av Bute. Det finns inte tillräckligt bevis för att bevisa att den regel, som tillskrevs honom, verkligen var hans verk. På våren 597 kände Columba, att hans slut närmade sig. På lördagen den 8 juni gick han upp för kullen och överblickade sitt kloster och välsignade för sista gången det hem som var honom så kärt. Denna eftermiddag var han närvarande vid Vesper, och senare, när klockan kallade kommuniteten till midnattsbön, förekom han de andra och gick in i kyrkan utan hjälp. Men han sjönk ner framför altaret, och på den platsen utandades han sin själ åt Gud, omgiven av sina lärjungar. Detta hände lite efter midnatt mellan den 8:e och 9:e juni 597. Han var på sitt sjuttiosjunde år. Munkarna begravde honom inom klostrets inhägnade område. Efter ett århundrades förlopp eller mer grävdes hans ben upp och placerades inom ett passande skrin. Men eftersom nordbor och danskar mer än en gång invaderade ön fördes relikerna i säkerhetssyfte till Irland och deponerades i Downpatricks kyrka. Sedan 1100-talet är historien tyst om dem. Hans böcker och kläder vördades i Iona, de ställdes ut och bars i procession och var medel varigenom mirakler utfördes (Adam II:44). Hans fest hålls vid liv i Skottland och Irland den 8 juni. I den skotska provinsen finns det i S:t Andrews och Edinburgh en mässa och ett officium passande till högtiden, som har rang som dubbelhelg av andra klassen med oktav. Han är skyddspatron för två skotska stift Argyle och Isles och Dunkeld. Enligt traditionen var S:t Columba lång med värdig hållning. Adamnan säger: "Han var änglalik i uppträdandet, behagfull i talet, helig i arbetet" (Praef II). Hans röst var stark, välljudande och klangfull, ibland i stånd att höras på långt avstånd. Han ärvde sin släkts ivriga temperament och starka passioner. Det har ibland sagts, att han var av en argsint och hämndlysten ande, inte endast på grund av sin förmodade del i slaget vid Cooldrevny utan även på grund av irritament berättade av Adamnan (II: 23 ff.) Men de gärningar som väckte hans indignation var fel som gjordes mot andra, och det straff som drabbade förövarna var snarare förutsagt än faktiskt nedkallat. De medfödda felen i hans natur, vilka de än var, besegrade han och han står fram inför världen känd för ödmjukhet och barmhärtighet inte endast mot sina bröder utan även mot främlingar. Han var generös och varmhjärtad, kärleksfull och vänlig även mot djur. Han var alltid beredd att visa sympati med andras glädjeämnen och sorger. Hans fastor och vigilior bars i stor utsträckning. Den stenkudde, på vilken han sägs ha sovit, finns fortfarande i behåll på Iona. Hans kyskhet beträffande kroppen och renhet i sinnet lovprisas av alla hans biografer. Trots sin underbara självdisciplin försäkrar Adamnan oss, att han var älskad av alla "för en helig glädje som alltid strålade ut från hans ansiktsuttryck, som avslöjade den glädje med vilken den Helige Ande fyllde hans själ". (Praef II)

INFLUENS OCH ATTITYD MOT ROM

Han var inte endast ett stort missionerande helgon, som vann ett helt kungarike för Kristus, utan han var statsman, vetenskapsman, poet, grundare av talrika kyrkor och kloster. Hans namn är lika kärt för både skottar och irländare. Och på grund av hans stora och ädla verk vördar även icke-katoliker hans minne. I avsikt att orsaka kontrovers har några hävdat, att S:t Columba ignorerade den påvliga överhögheten, eftersom han trädde in i sin mission utan påvens auktoritet. Adamnan är tyst om detta ämne; men hans verk är inte uttömmande beträffande Columbas liv, och inte heller låtsas han katalogisera sin skyddspatrons underförstådda och uttryckliga tro. Förvisso ansågs inte något mandat från påven på den tiden vara väsentligt för det verk S:t Columba åtog sig. Man kan dra slutsatsen till detta från S:t Gregorius den stores ord, som hänför sig till underlåtenheten hos det brittiska prästerskapet gentemot de hedniska anglosaxarna (Haddan och Stubbs III:10). Columba var son av den irländska Kyrkan, som från S:t Patricks dagar lärde, att ärenden av större vikt skulle hänvisas till den Heliga Stolen för överenskommelse. S:t Columbanus, Columbas landsman och präst av samma kyrka, bad om påvlig dom (judicium) i den fråga som berörde Påsken; så handlade biskoparna och abbotarna från Irland. Det finns inte något ringaste vittnesbörd, som bevisar att S:t Columba på denna punkt skilde sig från sina landsmän. Dessutom innehåller Stowe-missalet, som i enlighet med bästa auktoritet framställer mässan i den keltiska Kyrkan under tidigt 600-tal, i sin Kanon böner för påven, vilka är mer eftertryckliga än till och med de som finns i den romerska liturgin. Beträffande ytterligare invändning mot den förmodade frånvaron av kult till Vår Fru kan det påpekas, att samma Stowe-missale före sin Kanon innehåller en åkallan "Sancta Maria, ora pro nobis", som utgör en sammanfattning av all katolsk tillgivenhet inför den Välsignade Jungfrun. Beträffande svårigheten rörande Påsken sammanfattar Beda skälen till denna diskrepans: "Han (Columba) lämnade efter sig efterträdare kännetecknade av stor barmhärtighet, gudomlig kärlek och strikt iakttagande av de regler som fanns i disciplin och som förvisso följde osäkra perioder i beräkningen av Påskens stora högtid, ty långt borta som de var från världen, hade ingen försett dem med synodens dekret relaterade till iakttagandet av Påsken" (H.E. III:4). Så långt det kan fastställas finns det ingen egentlig symbolisk framställning om S:t Columba. De få försök som har gjorts är till största delen misslyckade. En lämplig illustrerad framställning skulle visa honom, klädd i den munkkåpa och kapuschong son vanligen bärs av Basilius' eller benediktinska munkar, med keltisk tonsur och kräkla. Hans identitet skulle bäst kunna fastställas genom att visa honom stående nära den snäckbeströdda stranden med fiskarbåt strax bredvid och det keltiska korset och ruinerna från Iona i bakgrunden.

COLUMBA EDMONDS Skriven för Internet av Joseph P. Thomas

Översättning till svenska från The Catholic Encyclopedia; www.newadvent.org
av Gunilla Gren