Föredrag om Da Vinci-koden

Dominikanpatern Henrik Alberius från Lund, en "sen" kallelse - han var nämligen journalist innan han blev munk - höll ett högaktuellt föredrag i Vår Frälsares församling måndagen den 14 februari. Högaktuellt dels för att den bok han berättade om är tidernas bästsäljare, men framförallt för att de antikatolska "sanningar" författaren till Da Vinci-koden framställer som sensationella nyheter i själva verket är gammal skåpmat från olika antikatolska religiösa och sekulära rörelser under historiens lopp, som idag utnyttjas flitigt världen över för att misskreditera Katolska Kyrkan.

Pater Henrik inledde med att konstatera att titeln på föredraget om Dan Browns bok är ledande. "Helig humbug eller bara humbug". Här följer en sammanfattning av det han sa:

Frågan om humbug kan komma in i bilden bara om någon medvetet vill bedra någon annan. Kan man applicera det på en skönlitterär roman? Nej, inte om den är en skönlitterär roman. En författare har rätt att handskas med fakta som hon eller han vill - underförstått att läsarna är införstådda med att romanen är ett påhitt och en konstnärlig komposition. Men är det så att författaren samtidigt menar sig vara påläst och ha gjort efterforskningar som presenteras i boken under täckmanteln att vara fakta mitt uppe i det fria skapandet, ja då kan det mycket väl bli tal om humbug.

Dan Brown som stämdes i september i fjol av de engelska journalisterna Michael Baigent och Richard Leigh som 1982 gav ut boken The Holy Blood and the Holy Grail" tillsammans med Henry Lincoln. De hade i denna bok plagierat ett historiskt falsarium fritt uppdiktat av fransmannen Pierre Plantard en fransk tronpretendent utan något som helst kungligt blod. Under kriget beundrade han general Pétain, medlem i den Hitlertrogna Vichy-regeringen, och han gav ut den antisemitiska tidskriften Vaincre. Han grundade också en rörelse som fick namnet Alpha Galates som leddes av Hans druidiska majestät, det vill säga han själv.

År 1971 uppstår en dispyt mellan Plantard och hans kompanjon som går ut offentligt och erkänner att uppgifterna är falska och att det är han som tillverkat dem. Under 1980-talet publicerar journalisten Jean-Luc Chaumeil ett par böcker om bluffen och gör tillsammans med BBC2 ett program 1996 som avslöjar hela affären.

En undersökningsdomare verkställer bland annat en husundersökning av Plantards våning 1993 där man bland annat hittar dokument som "bevisar" att Plantard är den verklige kungen av Frankrike. Det blev ett steg för långt och i ett förhör hos polisen erkänner Pierre Plantard att alltihop är - humbug.

Baigent och Leigh stämmer sedan Dan Brown för plagiat. Inte för att han har "lånat" idéer - vilket de själva gjort från Plantards förment hemliga dokument på Bibliothèque nationale - utan för att han plagierat "hela arkitekturen, hela pusslet" i deras efterforskningar. Dessutom har Brown inte givit några referenser till deras verk.

Det som sagts ovan är viktigt för att avkoda själva grunden för de "fantastiska och revolutionerande sanningarna" som Brown har kommit fram till i sina efterforskningar före bokens skrivning. Låt oss nu komma till några av de allra värsta grodorna i boken. De som presenteras som historiska fakta och som - om de skulle vara sanna -omkullkastar de flesta av kristendomens centrala dogmer. Vi börjar med:

Jesus var gift med Maria Magdalena - eller åtminstone hade de ett barn ihop. Det finns inga bevis för påståendet. Bakom det ligger de tre engelsmännen Baigent, Leigh och Lincoln. Visst var det ovanligt för en judisk man på Jesu tid att inte vara gift. Men inte alls ogörligt. Vi vet att en grupp inom den judiska sekten esséerna levde ett slags "munkliv" på Jesu tid. De bodde tillsammans i vad som skulle kunna kallas kloster och studerade och skrev ner sina skrifter för omvärlden. De var alltså ogifta, men stod i hög aktning i det judiska samhället vid den tiden. Och som det är pekar de historiska källor som finns - främst evangelierna - på att Jesus inte var gift. Mannen var unik och framställs som sådan. Och det faktum att det inte nämns - som till exempel att Petrus var gift - bör snarare ses som ett bevis för att Jesus inte var gift.

Kyrkan har alltid nedvärderat Maria Magdalenas roll det är sant att vi vet tämligen litet om Maria Magdalena. Vad vi vet är att hon kom från staden Magdala som är granne med Kafarnaum i Galiléen. I Lukas åttonde kapitel befrias hon av Jesus från sju demoner och blir därefter en av de första följeslagarna till Jesus. Och hon blir dessutom en av de allra viktigaste - det är hon som är det första vittnet till Jesu uppståndelse.

Under historiens gång har fromma predikanter blandat samman tre olika Marior till en, Maria Magdalena. Den förste var påven Gregorius den Store i en predikan år 591. De tre kvinnorna är Maria Magdalena själv, den prostituerade kvinnan som förlåts av Jesus och uppmanas att bryta med sitt förflutna och kvinnan som vid ett tillfälle med den dyrbara nardusoljan smörjer Jesu fötter innan hans död och uppståndelse (liksom Maria i Betania senare gör strax före Jesu död och uppståndelse). Att Gregorius gör det är snarare ett retoriskt knep och ett exegetiskt misstag.

Och att Kyrkan skulle ha förträngt henne i sin undervisning är bara inte sant. För hon är det första vittnet i Bibeln till uppståndelsen och det är hon som bringar den glada nyheten till apostlarna. Hon är inte bara ett av de första helgonen i Kyrkan. Hon har dessutom alltid kallats Apostlarnas apostel och därför är hon en av min egen Ordens skyddspatroner.

Den tidiga Kyrkan har bekämpat all form av gudinnedyrkan som tidigare samhällen har ägnat sig åt. Därmed förnekar Kyrkan balansen mellan manligt och kvinnligt - flera av de historiska religioner som Da Vinci koden påstår att kristendomen tagit intryck av tynade på Jesu tid och därmed under de första evangeliernas tid. Det är snarare så att Nya Testamentets läror är betydligt mer kvinnovänliga och jämställda än det mesta för 2000 år sedan. Och för att avvisa Da Vinci kodens anspråk på att Kyrkan i grunden är antikvinnlig kan jag väl bara visa på den periodvis mycket intensiva kulten av Jesu moder Maria, som understundom snarast blev en fjärde person i Treenigheten…

Det var kejsar Konstantin som bestämde att Jesus skulle ses som en gudomlig person - detta hävdar Brown liksom att Jesu första efterföljare, ja efterföljarna under de första tre århundradena i stället såg honom som en dödlig profet och värjde sig för gudomlighetsaspekten. Det var i stället kejsar Konstantin som av egna politiska skäl tvingade kyrkomötet i Nicea år 325 att anta dogmen mot sin vilja. Återigen är Brown ute och cyklar. Redan i evangelierna ses Jesus som gudomlig. Johannesevangeliet inleds med orden: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och så vidare. Den slutliga redigeringen av texten till Johannesevangeliet brukar förläggas till 90-talet efter Kristus. I Romarbrevet, som dateras till cirka 57 efter Kristus, skriver Paulus i nionde kapitlets femte vers: de har fäderna (alltså judarna), och från dem kommer Jesus som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet.

Därtill är det svårt att historiskt svälja att Jesu gudom skulle vara ett påhitt av Konstantin eftersom hans föregångare som romersk kejsare, Diocletianus, genomförde de kanske värsta förföljelserna mot de kristna just därför att de hävdade att Jesus var Gud och Guds son - den ende guden - och att de därför vägrade offra till den romerska kejsaren som gud. Skulle dessa biskopar och teologer som lidit svårt ha köpt något nytt som pålades dem från kejsaren. Nej, de lärde redan ut det.

Den tidiga kristenheten valde bort ett stort antal evangelier som betonar Jesu mänskliga sida och hävdar att han inte är gudomlig - de alternativa evangelier som nämns i boken är i huvudsak gnostiska evangelier. Gnostikerna var en utbrytargrupp ur den tidiga kyrkan som polemiserade mot kristendomen och vars evangelier skrevs betydligt senare än de fyra i Bibeln. Enligt gnostikerna sker frälsningen genom en högre insikt - sophia - som de har tillgång till. Det är en slags mysterievisdom. Om Jesus var människa eller inte spelar ingen roll för dem. För dem är han ett himmelskt andeväsen som iklätt sig en skenkropp.

Förvisso hittades 48 gnostiska skrifter därav ett par evangelier i Nag Hammadi nära Luxor i Egypten 1945/46. Men de nämner inget om den heliga graal och för övrigt väldigt litet om Jesus som människa. För det var ju för gnostikerna oväsentligt.

Att Brown i sammanhanget drar in Döda havsrullarna är olyckligt för hans egen del. Rullarna tillhör den judiska sekten esséerna och har inget med kristendomen att göra. De skrevs dessutom före Jesu födelse. I rullarna finns manuskript med böcker från Gamla Testamentet, det Första Testamentet, och deras egna skrifter om den stora eskatologiska slutkampen mellan ljusets barn och mörkrets makter.

Den katolska sekten Opus Dei är drivande för att förstöra historiska bevis för bokens "avslöjade sanningar" - rörelsen - för det är ingen sekt - kan inte anklagas för så mycket mer än att den är en öppen organisation som vill inspirera katoliker att leva fromt och gudfruktigt. Att den i grunden är en konservativ rörelse är inget mer än man kan bara konstatera. Att Silas i Da Vinci koden är en Opus Dei munk är en omöjlig dundertabbe, eftersom Opus Dei inte har några munkar. Det är en lekmannarörelse.

Leonardo da Vinci var stormästare i Prieuré de Sion och målade in hemliga budskap i sina målningar - eftersom Prieuré de Sion inte fanns förrän cirka 500 år efter hans död är det litet svårt att se att han målat in brödraskapets hemliga nycklar i sina målningar. Påståendet att det är Maria Magdalena och inte lärjungen Johannes som sitter på Jesu högra sida i Nattvarden får stå för Dan Brown. Konstexperter ifrågasätter inte att det är Johannes om än med slätrakade och kvinnliga drag. Han beskrivs ju i evangelierna som "ung".

Det finns fler exempel - många fler - av grova faktiska fel i Browns Da Vinci koden. Förutom direkta grodor och grova missförstånd av Dan Brown är det svårt att inte tro annat än att han med sin bok är ute efter att med hjälp av en påhittad historia om ett gammalt brödraskap torgföra och sälja in den gamla förvillelsen gnosticismen. Man kan inte annat än tro att hans plan är att sälja in den som en gångbar tanke och användbar för medelsvensson och för alla som ett riktigare alternativ till den kristendom som faktiskt vederlade den redan på trehundratalet Inget av allt det här är någon anledning till att ni inte ska läsa Dan Brown i fortsättningen. Men ni ska inte tro på vad han säger. För det är faktiskt - humbug.

Föredraget i sin helhet läs den här