Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Att leva eukaristiskt

Föredrag vid reträtt på Berget,
Rättvik 15-18 juni 2020

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag I

Herre, Jesus Kristus, vi ber dig att komma till vår hjälp, så att vi ser din närvaro ibland oss, så att din närvaro i eukaristin lyser upp och förvandlar vår tillvaro, så att vi helt kan leva till din ära, förvandlas av din nåd och sprida din sanning, barmhärtighet och kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Eukaristin är centrum i vårt liv som kristna, Där får vi den föda, den näring och det liv som sakta men säkert skall förvandla vår tillvaro. Där förbereds vi för himlens eviga härlighet, då vi skall leva i ständig tillbedjan, tacksägelse och lovsång. Frågan är om vi tar vi emot allt detta. Låter vi eukaristin verkligen förvandla också det vanliga livet eller blir det endast en högtidsstund på söndagen eller på den dagliga mässan?

Denna aspekt skall vi ta upp i de här föredragen och försöka se, att Gud i sin ofattbara barmhärtighet vill förvandla hela vår tillvaro, så att vi mer och mer genomsyras av det vi tar emot. All annan föda är det vi som assimilerar, den går upp i oss. Men genom eukaristin är det vi som Jesus vill införliva i sitt mysterium. Det är en process som började i dopet, när vi blir Guds barn i ordets fulla bemärkelse, när vi blir förenade med Jesus i hela hans mysterium. Processen måste hela tiden förnyas och hållas vid liv. Vår stora svårighet är att vi influeras mycket mer av andra källor och inflytanden som omger oss än av Kristus och hans budskap.

Därför är det så viktigt att vi verkligen låter den näring och den föda vi tar emot i eukaristin prägla oss på nytt, så att vår likhet med Kristus förstärks, så att vi mer och mer förvandlas av den nåd vi tar emot. Wilfrid Stinissen (1927-2013) brukade säga, att ordet förvandling är ett typiskt katolsk ord. Men i grund och botten tror jag, att alla kristna accepterar, att Gud genom sin frälsning vill förvandla hela vår tillvaro och att vi steg för steg kan genomsyras av evangeliet, eukaristin och budskapet. Men oftast är vi inte riktigt närvarande.

Det första vi har att göra, när vi kommer på reträtt, liksom varje söndag eller varje gång vi kommer till kyrkan är, att vi blir medvetna om Guds närvaro. I tro, hopp och kärlek tar vi till oss det faktum, som vi egentligen bejakar, men som ändå inte riktigt har trängt in i oss, att i varje ögonblick av vår existens är vi beroende av Gud. Det är han som skapar mig. Skapelsen är inte bara något långt borta i tidernas begynnelse, utan i varje ögonblick framgår jag ur Guds skapande hand. Jag kan inte existera ens under bråkdelen av en sekund, om inte Gud vill att jag skall existera. Jag är alltid helt beroende av att Gud är med i mitt liv.

Gud ger mig den existens och den plats i tillvaron som är min. Jag måste då uppfyllas av tacksägelse och glädje över att Gud vill att jag finns till. Samtidigt är det många människor som har svårt att acceptera sig själva. Därför är det viktigt, att vi är medvetna om att Gud skapar bara fulländade ting. Var och en av oss är ett mästerverk, ett unikt mästerverk som aldrig skall upprepas, kopieras eller klonas. Vi har svårt att riktigt ta till oss, att Gud verkligen vill, att vi skall vara de vi är. Vi vill så gärna vara någon annan. Många ungdomar vill vara som en rockstjärna. Sedan blir det något annat ideal som fastighetsmäklare. Ett tag var Lill-Babs Sveriges mest avundade kvinna. Sedan var det drottning Silvia. Det är lite olika vad man vill satsa på. Jag får tro och lita på, att Gud har skapat mig och att han vill att jag skall vara den jag är.

Samtidigt skall jag förvandlas, fördjupas och förädlas under hela mitt liv. Jag får livet här på jorden som en möjlighet att finslipas, så att jag mer och mer kan motsvara Gud ursprungliga dröm om mig. Detta förvandlingsverk sker alltid i dialog. Jag lever i en ständig relation till den Gud som har skapat mig och som i Jesus håller på att frälsa mig. På svenska säger vi ibland att vi är frälsta, speciellt i en mer frikyrklig atmosfär, medan vi utifrån ett mer klassiskt perspektiv skulle säga att Gud håller på att frälsa oss. Ända till mitt sista andetag kan han mer och mer förvandla mig genom sin nåd. Att ha detta perspektiv är mycket viktigt. Allt det som händer i mitt liv, allt det jag är med om, kan hjälpa mig att komma honom närmare och att motsvara hans kärlek och barmhärtighet.

Jag lever alltid i relation, i dialog. Det är lite svårare att ta till sig detta i vår tid, som är så präglad av individualismen. Den livsåskådning som präglar oss och vårt samhälle mer än vi kanske själva förstår är en slags sekulär humanism, där varje människa utgår från sin situation, sina behov, sin längtan. Det är jaget som står i centrum och inte du-et. Individualismen strider helt mot den bibliska tanken, där det är Gud som står i centrum, en teocentrisk grundhållning. Det är något vi så småningom måste lära oss, eftersom vi är mer präglade av det andra synsättet på grund av att vi har vuxit upp i ett samhälle och en kultur som är så präglade av individualismen. Därför kostar det ibland lite på att lära om och upptäcka den bibliska grundsynen, där allting genljuder av Guds närvaro. Människan är kallad att leva i ständig lovsång och tacksägelse.

Psaltarpsalmerna är en lärobok, en slags grundkurs i vad det innebär att leva i dialog med Gud. Där ser vi att allt mänskligt material finns med. Det kan chockera många, att man där ser hur människan är. Hon är missnöjd, fylld av hat och hämndkänslor. Det är sådant som kommer upp, när vi närmar oss Gud, men det är just det som skall renas i mötet med Gud. Vi uppfylls då inte genast av glädje, utan ofta tänker vi, att det är tråkigt att sitta så länge i tystnaden. Vi skulle gärna vilja ha ett trevligt TV-program att titta på eller spela på spelcasino, som har blivit den stora sysselsättningen under Corona-tiden.

Då måste vi konfrontera oss själva med att något i oss motsätter sig eller tycker det är tråkigt att hela tiden stå inför Gud. Vi måste acceptera, att vi behöver förändras och förvandlas. Vi kan inte omedelbart brista ut i lovsång, när kaffet inte smakar bra eller vi har fått ett annat rum än det vi ville ha. Alla de här små irritationsmomenten måste vi ta in i vårt förhållande till Gud, så att vi så småningom kan omskapas från den missnöjda människan till det vi kan kalla en homo eucharisticus, en människa präglad av tacksägelse till Gud, som har blivit människa i Jesus Kristus, lidit och dött för oss, uppstått och fortsätter att leva ibland oss i sin Kyrka, i eukaristin, och möter oss på otaliga sätt i vår vanliga, dagliga existens.

Vi behöver öppna ögonen för Guds underbara närvaro i vår tillvaro. Här är vi lite olika. I vår kultur är vi ofta väldigt öppna för Guds närvaro i naturen. Även den sekulariserade människan, som aldrig skulle kunna drömma om att gå in i en kyrka eller åka på reträtt, tycker om att vara ute i naturen, eftersom man där anar något av tillvarons djup. För oss är det alltid en oerhörd hjälp att i naturens skönhet ana den fördolda, ännu större skönhet som är Guds oskapade skönhet.

Under en reträtt är det viktigt att ta till sig och försöka se, att Gud, som har skapat allt, är fördold mitt ibland oss på så många sätt. Naturligtvis är eukaristin det stora och allt omvandlande mötet, där Gud själv, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, är närvarande i hela sin gudamänskliga verklighet för att möta oss, överväldiga oss och förvandla oss. För att ta till sig detta stora måste vi också öva upp oss att leva i den vardagliga atmosfären, där vi ständigt möter Gud. Guds närvaro är så mångfacetterad, så olikartad. Andra Vatikankonciliet betonar mycket starkt, att Gud har många sätt att möta oss på. Därför kan det vara bra att tänka efter i mitt eget liv, var jag spontant är mest öppen för Gud, vad jag är bra på men också vad jag är dålig på. Vi kan göra en ganska vanlig iakttagelse, att även människor, som sällan ber eller som rent av förnekar Guds existens, plötsligt börjar be när det är jobbigt.

Jag träffade en gång en colombiansk ordenssyster som sade, att innan hon träffade mig hade hon bara träffat en enda svensk. Det var en svensk affärsman på en flygtur över Anderna. När han såg att hon var en ordenssyster, frågade han, som vissa svenskar lite raljant, om hon trodde på Gud. Det antar man att en nunna gör. Det kan låta lite nedlåtande men inte direkt elakt att fråga så. Hon höll god min. Sedan kom det en riktig turbulens. Då blev det annat ljud i skällan. Bed, syster, sade han. Men snälla ni, ni tror ju inte på Gud, varför skall jag då be? I Sverige ser vi, att så fort det blir en katastrof öppnar man kyrkorna så folk kan gå och tända ljus, fast de aldrig skulle drömma om att gå dit vid något annat tillfälle. När människan verkligen har det svårt, är det svårt att helt förneka Gud. För många människor är det lättare att ta till sig Guds närvaro, när det är svårt, när det är någon olycka. För andra människor kan det vara tvärtom, att det är lättare att tacka Gud, när allt är fint och bra. Det gäller då att hitta rätt balans, så att vi upptäcker både vår svaga sida och vår starka sida.

Gud vill möta oss alltid och överallt, också när det är tråkigt. Barn och ungdomar är ofta ärligare än vi. Man hör föräldrar som säger, att barnen har svårt att slita sig från sina dataspel. De vill inte komma med till kyrkan, för de tycker att det är tråkigt där. Vissa föräldrar tvingar barnen att komma, medan andra säger, att de inte behöver följa med. Vi behöver lära barnen att det kan vara bra att också ha tråkigt ibland, att det inte hela tiden behöver hända en mängd saker. För att växa in i ett djupare gudsförhållande måste vi också kunna integrera upplevelsen av det som känns ganska torrt och tråkigt, det som mystikerna kallar öknen.

Att leva hela sitt liv i öknen ger kanske inte så många sinnesintryck och upplevelser. För många människor är en stor del av livet ganska halv-tråkig. Man kanske har ett halv-tråkigt jobb. Därhemma är de lika tråkiga. Man måste kunna acceptera, att livet inte alltid är fyllt av väldiga upplevelser på känsloplanet och acceptera, att det kanske är just det Gud förväntar sig av oss, att vi står ut med att ha det tråkigt en timme med honom. Vi kan rentav tacka Gud för att vi kan ha det lite halvtrist och att livet inte alltid måste innebära att det händer något utan bara är händelselöshet. En hel del människor har under Corona-tiden upptäckt charmen i att ha det lite tråkigt och att det kan ge dem en helt annan syn på tillvaron. Vi får integrera olika delar av tillvaron i vårt förhållande till Gud. Det gäller också vårt missnöje och vår otålighet, en känsla som naturligtvis är förståelig hos någon som har varit isolerad en längre tid, vare sig det är på en kriminalvårdsanstalt eller i en lägenhet på Östermalm, där man nu är instängd på grund av omständigheterna.

Jag kan lära mig att upptäcka Guds närvaro på nya sätt. Gud kan möta mig och jag kan ta emot honom i delar av verkligheten, där jag inte riktigt hade förstått att han var med. Då måste vi ha grundinställningen, att vi inte lever på egen hand. I Sverige brukar man säga att ungdomarna skall bli oberoende så fort som möjligt och stå på egna ben. Nu är det lite svårare, när det är så dyrt att få egen bostad. Men det ligger lite i vår kultur att man skall vara oberoende och stå på egna ben. Det finns ett dåligt och rent sjukligt beroende, men det finns också ett sunt beroende av andra människor och ännu mer av Gud.

Det är befriande att tro, att jag i varje ögonblick av min existens är beroende av Guds nåd och kärlek och att ingenting här på jorden egentligen behöver skilja mig från honom. Jag kan möta Gud i livets alla omständigheter. Livet är annorlunda, om jag är medveten om detta beroende. Då är det lättare att hantera vissa upplevelser, vissa inre stämningar och vissa möten. Då är jag inte ensam i mitt försök att hantera livet och dess utmaningar. Jag kan alltid ta emot Guds nåd och hjälp. Jag kan alltid räkna med att han ger mig sin hjälp och sin inspiration. Det är något vi måste öva in i det vanliga livet. Har vi inte gjort det, kan det vara mycket svårt, om vi råkar ut för en konflikt eller en svårighet av både yttre och inre art. Då är vi inte vana vid att räkna med Gud.

Därför behöver vi heliga rutiner: den söndagliga mässan, den dagliga bönen, bibelläsningen och meditationen, då vi övar in det heliga beroendet av Guds nåd och kärlek. Vi tackar Gud och ber om hans hjälp. Tidigare var det för många kristna en helig rutin att be morgonbön. Aftonbönen har fortfarande större acceptans. Många barn ber aftonbön. Men morgonbönen riskerar att bli bortglömd. Egentligen är morgonbönen ännu viktigare. Om vi börjar dagen med bön, är det större chans att vi fortsätter med bön under dagens lopp, så att vi impregnerar vår dag i bön. Vidare har vi bordsbön och ”pendlarbön”. Många människor pendlar långa vägar. Då sätter de in någonting i öronen och lyssnar på musik. Även om det inte är något direkt fromt man lyssnar på, kan all musik omvandlas till lovsång. Man kan be med dånande rockmusik. Det finns olika sätt att leva i tacksamhet och lovsång till Gud. Där har vi en helig frihet att hitta vårt sätt att leva i glädje och tacksamhet för Guds gåva.

Den helige Irenaeus (ca 130-202) skriver, att vårt sätt att tänka överensstämmer med eukaristin, och eukaristin i sin tur bekräftar vårt sätt att tänka. För honom hade eukaristin smugit sig in i hela hans tankevärld. Allt som spontant kom i hans tankar fick honom att tacka Gud. De små uttrycken för tacksamhet och tacksägelse kan förvandla oss inifrån. Jag kan tacka för att någon var otålig i dag. Det kan hjälpa mig att växa i tålamod. Jag kan tacka för att någon slog mig på ena kinden. Jesus har lärt mig att jag har en kind till, så man kan slå mig på den andra också. Riktigt så lätt är det inte alltid, för vi har också vårt motstånd. Men så småningom kan Irenaeus’ ord bli verklighet i oss, så att vi hela tiden associerar tankar, möten och intryck med vår tacksägelse till Gud. Det är ganska spännande att se, att allt det som sker i vårt liv kan hjälpa oss att tacka Gud. Men då måste vi först öva in den vanliga rutinen, där vi knyter det som händer till Gud.

Tidigare stod det i alla sakristior olika små böner, som prästen skulle be när han tog på sig de liturgiska plaggen. De börjar komma upp igen, ibland på latin. På morgonen, när man tar på sig sin t-shirt, kan man be en liten kort bön. Man kan tacka för den underbara t-shirten eller för de fina sandalerna. Det blir lite roligare, när vi kan knyta bönen till alldagliga, små händelser. Det gör den bibliska människan. Vi ser det mycket tydligt i den klassiska judendomen, där man har små, korta böner för livets alla omständigheter. År 2000 hölls det en förintelsekonferens i Stockholm, där jag var med. Vi satt i en stor aula och plötsligt kom kungen in. Jag satt då bredvid en from engelsk jude. O, viskade han till mig, då kan jag äntligen be en bön som vi skall be när vi möter en kung. Han var överlycklig att han kunde be den här bönen. Vi kan tycka att det är lite speciellt, men det uttrycker en biblisk grundtanke, att allt det som vi är med om, allt det som händer i livet, kan ge oss tillfälle att tacka Gud. Jag måste tillägga att under förintelsekonferensen ramlade jag och bröt handleden. Jag minns inte om jag just då tackade Gud för det. Jag hörde några säga, att i den här trappan är det nästan alltid någon som ramlar, så jag var inte den första den dagen.  Om vi kan tacka Gud också för det som är lite jobbigt och obehagligt, då tar vi inte bort själva det svåra, men det lindrar atmosfären. Speciellt i våra mänskliga relationer är det viktigt att få en viss distans till våra sinnesintryck. Om vi möter någon som är riktigt elak, kan vi få lite distans och säga: tack, raring, det var precis vad jag behövde höra i dag. Då kan det dämpa konflikten och atmosfären.

Det är viktigt att tro att mötet med Jesus i eukaristin präglar livet. Det är inte bara en engångsföreteelse, utan när vi tar emot Jesus som vår andliga föda, kan vi förändras och förvandlas av detta möte. Vi får del av Jesu sätt att tänka, tala och handla. Då växer vi i beredvillighet och öppenhet. Här kommer Jungfru Maria in. Vi tar emot Guds uppdrag, Guds vilja och Guds gåva. I Angelusbönen ber vi: ”Må det ske med mig som du har sagt”. På latin är det bara ett ord: fiat ( ja, amen, det bibliska amen). När Gud kommer in i vårt liv, säger vi: ja, ja tack eller amen – fiat. Grundförutsättningen är, att vi verkligen vill ta emot allt det Gud vill ge oss och hjälpa oss med.

Då kan vi inte koncentrera oss på våra egna känslor och stämningar, något som annars präglar oss väldigt mycket. Vi vill vara missnöjda, arga, hämndlystna eller avundsjuka. Därför måste vi hela tiden göra en slags helomvändning. Ibland måste vi göra det gång på gång, speciellt när det gäller förlåtelsen. Det kan vi se i vårt eget liv, där det ibland kan vara svårt att riktigt förlåta. Jag kan säga förlåt, men då får vi också räkna med en slags omvändelsetid. Likadant är det, när det gäller att tacka Gud. ”Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn” (Job 1:21), stod det ofta förr i begravningsannonserna. Nu står det ”varför?”, även när man dör vid 90 års ålder. Atmosfären har ändrats en hel del.

Det är viktigt att ta emot Guds nåd, även när det är jobbigt. Vissa människor har viljan att försöka se allt ur Guds perspektiv och vågar lita på att Gud vill dem väl, även om det tycks tvärtom. Det är därför den dagliga bönen - inte minst tidegärden – har en mycket helande aspekt. Bönen sprids ut under olika tider på dagen, så att vi helgar tiden och helgar dagen. Då helgar vi också vår egen atmosfär. Psaltarpsalmerna är verkligen enastående på det sättet, eftersom de är så mänskliga. Det är inte bara fromma människor som ber dem. Där finns också hat och hämndlystnad.

Jag skall aldrig glömma ett möte jag hade på en bokmässa i Göteborg. Då kom det fram en man till mig och frågade förskräckt, varför Gud ville att man skall dräpa alla spädbarn mot klippan (Ps 137:9). Han hade fastnat vid en fras i Bibeln. Där finns fruktansvärda saker. Det finns massmord på olika folk. Gud arbetar i en fallen värld. Även vi kristna har gjort oss skyldiga till fasanfulla ting genom tiderna. Men Gud arbetar med oss. Han arbetar med den fallna mänskligheten. I psaltarpsalmerna kan vi se att det börjar med ve- och klagorop, även hämndlystnad. Men så småningom mattas det av och blir mer och mer lovsång. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Ps 22:2). Den psalmen som också Jesus bad på korset, går över till överlåtelse och lovsång. Det är så vi får se på vårt liv. Ibland sitter vi fast i missnöje, uppgivenhet, hämndlystnad, agg, allt det alltför mänskliga.

Om vi tar in det svåra i vår bön, om vi vågar konfrontera oss med det inför Guds anlete, då kan det också hända någonting. Det kan ta tid. Det kan vara smärtsamt. Vi skall inte genast lägga locket på och säga, att vi inte alls känner hämndlystnad, för i nästa ögonblick tänker vi kanske ut vad vi skall hitta på för att göra livet odrägligt för alla andra. Jag får erkänna att nu sitter jag fast i det här, men du Herre, du får hjälpa mig. Det kan ta tid. Ändå är det oerhört viktigt att vi erkänner vår baksida. Det gör vi i bikten. Det gör vi i vår samvetsrannsakan när vi håller fram vår baksida för Gud och tror att han kan göra något åt det. Då kan eukaristin i stället börja prägla vårt tänkesätt. Lovsången tränger bort klagosången. Tacksägelsen får sista ordet. Vi svenskar har ett ganska bra försprång, när det gäller tacksamhet, för vi tackar ju för allt. Tack för i går. Tack för maten. Tack för att jag fick komma. Tack för att du finns till. Däremot säger vi sällan tack för att vi finns till. Det kan vara en god grund att bygga på att vi får leva i ständig tacksamhet för Guds godhet mot oss själva.

Den eukaristiska nåden kan mer och mer göra oss beroende av Guds nåd och kärlek, så att Gud också får möjlighet att omskapa och förvandla oss. Vi tror att Gud genom frälsningens nåd hela tiden vill slipa av oss, liksom krukmakaren som har lite råmaterial som är bra men som kan bli bättre. Allt kan bli bättre och förvandlas. När jag skulle predika en gång på julen, sade jag inte god jul utan en bättre jul. Det som är gott i vårt liv kan förbättras. Hela livet är en process, där krukmakaren med sin milda hand, eller ibland med en mer kraftfull hand, försöker omskapa oss, så att vi mer motsvarar den dröm Gud har om oss.

Vi är redan skapade som unika mästerverk, men det kan fullbordas och fulländas ännu mer. Då är den eukaristiska grundtonen och grundatmosfären mycket viktig. Vi är medvetna om att Gud håller på att förvandla oss. Allt det som sker kan hjälpa oss att ta emot honom på ett ännu djupare plan. Ingenting är enbart profant i vårt liv. Gud har en möjlighet att möta oss i alla livets skeden. Chesterton (1874-1936) sade en gång, att många undrar vad det betyder att det finns präster och katter i världen. Vad har de för betydelse? För vissa människor kan en präst öppna perspektiv. För någon annan kan det vara en katt. Vi människor kan öppna oss för mysteriet på så många olika sätt. Det är därför vi har alla dessa sten-katter utplacerade här i trädgården på Berget för de människor som har lättare att ana Gud genom katterna än genom prästerna! Det kan vara olika under olika skeden av vårt liv. Ibland kanske vi tröttnar på katter och tycker att det är roligare med präster eller tvärtom.

Vi kan bli mottagliga för Gud på så många olika sätt. Hela skapelsen, hela tillvaron är som vår Herres kurra-gömma-lek med oss. Han döljer sig, för att vi skall söka honom ännu mer. Det är det som Höga Visan handlar om. Bruden söker brudgummen, men plötsligt är han borta och döljer sig. Sedan dyker han upp igen i skapelsen. Likadant är det i vårt liv. Under vissa skeden av vårt liv undrar vi varför Gud har glömt bort oss, Herre, varför har du dolt dig? Ordet varför är så viktigt. Någon sade, att ordet varför är det stora gudsbeviset. Ingen vetenskap kan besvara ordet varför. Varför det finns katter, varför det finns det någonting alls och varför vi finns till, det kan ingen vetenskapsman och ingen teori besvara.

I den gamla katekesen frågades varför Gud skapade världen. Hur lärda vi än blir kan vi inte besvara det. För den bibliska människan är det en självklarhet. Det är för att vi skall kunna tacka och lova Gud, för att han har skapat allt så underbart. Frågan är om vi kan ta till oss detta. Jag kan undra varför jag finns till. Jag duger ingenting till och alla tycker att jag är oduglig. Det är eftersom Gud vill att min röst i all evighet skall förhärliga honom. Jag kan tillföra något eget och personligt till Gud. Jag som inte kan någonting, jag som inte duger något till, jag som aldrig har presterat någonting, jag kan ge Gud min lovsång och tillbedjan som ingen annan kan ge i mitt ställe. Om inte jag ger min lovsång kommer det alltid att fattas en ton i den kosmiska liturgin. Att inse sitt egenvärde inför Gud ger oss samtidigt en oändlig ödmjukhet. Mitt existensberättigande har ingen rätt att sätta ifråga, eftersom jag kan ge Gud något unikt, personligt, som ingen annan kan ge. Det kan ibland vara bra att tänka så, om man hamnar i ett riktigt förtvivlat läge i livet. Jag betyder något, kanske inte för någon annan människa men för Gud.

Eukaristin kan mer och mer förvandla oss inifrån. Då måste vi också vara mycket noga med att förbereda oss för mötet i eukaristin. Tidigare kom människor i god tid till kyrkan och bad. Nu kommer människor ofta när mässan redan har börjat och ibland går de innan mässan är slut. Tidigare var man ofta kvar i kyrkan en stund i tacksägelse. Man har nu ofta förlorat perspektivet på, att allt som är viktigt måste både förberedas och smältas. Skall vi lära oss ett yrke, behöver vi lång tid att förbereda oss. Skall vi gifta oss eller gå i kloster behöver vi också förbereda oss. Också när det gäller att möta Gud och ta emot honom i eukaristin behöver vi förberedelse.

En italiensk karmelitnunna från 1500-talet Maria Maddalena dei Pazzi (1566-1607) sade, att hon delade in dagen i två delar: förberedelsen för kommunionen och tacksägelsen efteråt. Allt var inriktat på mötet med Jesus i eukaristin. Nu förbereder jag mig, försöker rena mig, öppna mig och sedan under resten av dagen blir jag kvar i tacksägelse. På det sättet är det naturligt att leva eukaristiskt. För andra kan det ske under hela veckan. Jag väntar då på mötet med den uppståndne Kristus, den förhärligade Kristus i söndagsmässan. Då går allt liksom in i vartannat, både förberedelse och tacksägelse. Det är viktigt med medvetenhet om att Jesus är närvarande, att han ständigt är där i eukaristin. Det är därför man i alla katolska kyrkor har tabernaklet, så att människor kan komma in och tillbe.

I Stockholm, där vi har två kyrkor i centrala sta’n öppna dagligen, är det många som kommer in, inte bara fromma katoliker utan även unga muslimer och alla möjliga. Det är någonting som drar människor till denna närvaro. Ibland hör man folk undra, vad det är med kyrkan de besöker, vad det är som är så speciellt. De känner liksom något. Ibland har människor ett sjätte sinne att förstå den eukaristiska närvaron. Också i vardagen kan man slinka in en stund i en kyrka för att be. Jag kommer ihåg från slutet av 60-talet i Dublin, att då jag åkte buss gjorde alla korstecken så fort man åkte förbi en katolsk kyrka. Det var en naturlig sak att hela tiden vara inriktad på Kristi närvaro i eukaristin.

Den eukaristiska närvaron skall sedan bära frukt i vårt sätt att tänka. Det är intressant att Descartes (1596-1650) just betonar tänkandet: cogito ego sum, jag tänker, alltså finns jag till. Det är tänkandet som sedan skall prägla handlandet och talandet. Har vi i vårt sätt att tänka insupit den eukaristiska närvaron, präglar det också vårt sätt att tala och handla. Ibland är vi naturligtvis tanklösa och säger något olämpligt, beroende på temperament. Vissa människor måste hela tiden hålla tand för tungan för att inte säga en massa dumheter eller otrevligheter. Några har en tendens att kunna säga dräpande repliker, medan andra länge och väl måste tänka på att få ur sig den enklaste sak. Vi är olika i våra temperament, men en sak är säker, att det vi säger och det vi gör präglas av hur vi tänker. Har vi tanken inför ögonen, att Gud är närvarande i min värld, talar till mig genom Jesus Kristus, kommer till mig i eukaristin och omger mig på alla sidor, då märks det förhoppningsvis kanske lite mer i hur vi behandlar varandra och vad vi säger. Samtidigt måste vi ibland ha tålamod med oss själva och inse, att vi inte riktigt kan kontrollera detta, att det tar tid att genomsyras av det eukaristiska sättet att leva. Då blir det mycket spännande att leva. Nu får jag ett nytt kapitel i mitt liv i dag, och där skall jag försöka komplettera allt som händer med det eukaristiska sättet att leva. Jag skall försöka motsvara de utmaningar som ständigt möter mig.

Sedan börjar det i vardagen. Kaffemaskinen fungerade inte. På bussen fick jag trängas med en massa människor som var corona-smittade. Det var hela raden av incidenter. Det är då det visar sig, om jag kan bemöta det som sker utifrån den nåd jag har fått. Då kan jag upptäcka att jag också har möjlighet att prägla om tillvaron. Kaffemaskinen fungerade inte. O, vad bra, då kan jag göra bot och avstå från kaffet. Till de corona-smittade kan jag säga: stå på olika ställen på bussen, håll avstånd, jag skall rädda er från döden. Jag kan hitta på sätt att bemöta olika slags händelser. Jag är inte ett passivt paket, utan jag är en aktiv medaktör i frälsningsdramat. Frälsningen är något som präglar oss. Vår historia är frälsningshistoria. Jesus är med mig. Han vill hjälpa mig att illustrera evangeliet genom det jag tänker, säger och gör. Så småningom kan vi växa in i den djupa, ständiga Kristusgemenskap, som gör att eukaristin bär frukt. Vi lever ständigt i Guds närvaro.

Broder Lorens (1614-1691) säger: ”Gud är närvarande mitt i oredan i mitt kök”. Gud är med mig även i en tillvaro som ännu inte är idealisk, just för att jag skall få hans hjälp att förändra den verklighet där jag lever. Gud har sänt ut mig för att göra denna världen bättre att leva i. Jag har ett ansvar för min omgivning, för naturen, för sättet att leva tillsammans. Det är mitt sätt att tacka Gud för allt han har gjort, att jag med hans hjälp försöker förbättra den verklighet jag lever i. Då blir det mycket spännande att leva. Vad har Gud i beredskap för mig i dag? Var väntar han mig nu och i vilken fördold gestalt? Kanske i den arga busschauffören som alltid är ovänlig. Varför kan jag inte ge honom en chokladkaka? Vi kan hitta på en massa spännande saker att göra, när vi verkligen tror, att Gud använder oss, att han genom sina sakrament, genom eukaristins föda och näring vill, att hela världen skall lysas upp och bli genomsyrad av hans nåd och kärlek. Jag är inte bara ett passivt paket, utan jag står i ständig relation och dialog med Gud. Han kan inspirera mig att säga  och tänka det som överensstämmer med evangeliet.

Eukaristin fortsätter. Mässan tar inte slut. På latin säger man alltid: ite missa est, ett latinskt uttryck som är nästan omöjligt att översätta riktigt. Det betyder: gå ut i mission. Missa blir missio. Mässa blir mission. Under resten av dagen eller veckan är jag utsänd på en eukaristisk mission för att genomsyra världen med Guds godhet, så att vi alla kan leva i tacksägelse och lovsång till honom. Vi ber till sist, att vi får Guds hjälp att leva i denna eukaristiska mission, så att vi tillsammans med Jesus Kristus kan bidra till att Guds närvaro lyser fram, ger hopp och tillit åt människor, så att de vänder sig till honom, litar på honom, tillber och tackar honom.

Herre, Jesus Kristus, du kommer till oss i eukaristin som föda och näring. Hjälp oss att så förvandlas av denna föda att vi i vår tur kan bidra till att världen förvandlas, så att den genljuder av ditt lov och pris, så att vi tillsammans får leva i ständig tacksägelse till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.