Att vörda och anropa helgonen
"Det är varken möjligt för oss att någonsin svika Kristus, som led för frälsningen för sådant som skall frälsas över hela världen (han den oskyldige för syndarna) eller att tillbe någon annan. Ty vi tillber förvisso Honom som varande Guds Son; men martyrerna, som Herrens lärjungar och efterföljare, älskar vi med all rätt på grund av deras utomordentliga kärlek till sin egen Kung och Mästare, genom vilken vi även kan göras till följeslagare och medlärjungar! Centurionen placerade, då han såg missämjan som åstadkoms av judarna, kroppen mitt i elden och förintade den. Således tog vi efteråt upp hans ben som om de vore värdefullare än de mest utsökta juveler och mer luttrade än guld och förvarade dem på lämplig plats, där Herren, då de blivit hopsamlade, skall medge oss att med glädje och fröjd, som lägligt ögonblick medgav oss, högtidlighålla årsdagen av hans martyrium, såväl till minnet av dem som redan har slutat sitt lopp som till träning och förberedelse för dem som ännu skall gå i deras spår."
Polycarpus' martyrium, 17, 18 (År 157)
"(Bönfallande Daniels tre vänner) Tänk på mig, bönfaller jag er, så att jag med er kan uppnå samma martyriums lott."
Hippolytus från Rom, Om Daniel 11:30 (År 204)
"Så ofta som årsdagen inträffar, frambär vi offer för de döda för att hedra födelsedagen."
Tertullianus, Kronan 3 (År 211)
"Inte heller är denna slags äretitel beträffande vår älskade Celerinus något okänt och nytt ting. Han gör framsteg i sina släktingars fotspår; han konkurrerar med sina föräldrar och släktingar om likvärdiga hedersbetygelser i gudomlig underkastelse. Hans mormor (farmor) Celerina kröntes för någon tid sedan med martyriet. Dessutom förtjänade hans farbror och morbror, Laurentius och Egnatius, som också själva en gång stred i världens härar men var sanna och andliga Guds soldater, palmer och kronor från Herren genom sitt berömda lidande, när de kastade ned djävulen genom att bekänna Kristus. Vi frambär, som ni minns, alltid offer för dem, så ofta som vi firar martyrernas lidande och dagar i den årliga åminnelsen. Inte heller kunde han därför genom enskilda exempel på dygd och tro bli degenererad och underordnad den som denna familjs värdighet och en generös upphöjdhet framkallade. Men om det i en världslig familj är en angelägenhet av häroldsvärdighet och lovprisning att vara patricier, hur mycket större lovprisning och heder är det då inte värt att bli av ädel rang i den himmelska häroldsvärdigheten! Jag kan inte förtälja vem jag skulle kalla mer välsignad -antingen dessa förfäder för så lysande efterkommande eller honom för så ärorikt ursprung. Så den gudomliga beskyddartonen flödar lika mellan dem och passerar av och an, för att just som värdigheten hos deras avkomma förgyller deras kronor, så må också storslagenheten hos hans förfäder kasta ljus över hans ära."
Cyprianus, Till prästerna och folket, Brev 33 (39).3 (År 250)
"Jag är också av den meningen, att det fanns många personer med samma namn som aposteln Johannes, vilka genom sin kärlek till honom och sin beundran och sin efterliknelse av honom och sin önskan att bli älskade av Herren, såsom han var älskad, föranledde dem att anta även samma benämning, precis som vi finner, att många av de troendes barn kallas Paulus och Petrus."
Dionysius av Alexandria, Löftenas böcker 5 (År 257)
"Sedan firar vi även åminnelsen av dem som insomnar före oss, först och främst patriarkerna, profeterna, apostlarna, martyrerna, att Gud genom deras böner och förböner må ta emot vår bön. Vidare för de heliga påvarnas och biskoparnas räkning, dessa som insomnat före oss, och med ett ord av alla som tidigare år insomnat bland oss, i tro att det kommer att bli till stor välsignelse för de själar för vilka bönen uppsänds, medan det heliga och högst ohyggliga offret framställs."
Cyrillus från Jerusalem, Kateketiska föreläsningar 23:9 (År 350)
"Sålunda skulle du kunna trösta oss; men vad skall vi säga om hjorden? Skulle du först kunna lova uppsikten och ledarskapet över dig själv, en man under vars vingar vi alla skulle kunna svara glatt och efter vars ord vi törstar ivrigare än människor som lider av törst efter den renaste källa? Övertyga honom sedan för det andra om att den gode herden, som gav sitt liv för fåren, inte ens nu har lämnat oss; utan han är närvarande och ser till och leder och känner sina egna och är känd av sina egna, och trots att han kroppsligen är osynlig erkänns han andligen och försvarar sin hjord mot vargar, och han tillåter inte att någon klättrar över in i fållan som rövare eller förrädare; för att genom en främlings röst förleda och stjäla bort själar under sanningens (sken) fagra ledning. Ack, jag är helt säker att hans förbön är till mer nytta nu än hans vad hans föreskrifter var i forna dagar, eftersom han nu är närmare Gud, nu då han skakat av sig sina kroppsliga bojor och befriat sin själ från det stoft som förmörkade den, och håller förbindelsen öppen med öppenheten hos den ursprungliga och renaste själen; under det den befordras, om det inte är förhastat att säga så, till en ängels rang och förtroende."
Johannes Chrysostomos, Om sin faders död, Oration 18:4 (År 374)
"Han åtog sig frivilligt hela arbetet med resan; han ledde de troendes verksamhet på platsen; han övertygade motståndarna genom sina argument; i närvaro av präster och diakoner och många andra som fruktar Herren tog han fram relikerna med all tillbörlig vördnad, och han har hjälpt bröderna att bevara dem. Dessa reliker tar ni emot med en glädje som motsvarar den bedrövelse varmed deras tillsyningsmän har skilts från dem och skickat dem till er. Låt ingen tvista; låt ingen tvivla. Här har ni den obesegrade atleten. Dessa ben som deltog i konflikten med den välsignade själen är kända av Herren. Dessa ben skall han kröna tillsammans med den här själen på den rättmätiga dagen för hans vedergällning, såsom det står skrivet 'vi måste stå inför Kristi domstol, för att var och en må avlägga räkenskap för de gärningar han har utfört i kroppen'. En likkista hade plats för den hedrade kroppen. Ingen annan låg vid hans sida. Begravningen var fin; en martyrs hedersbetygelser bevisades honom. Kristna som har välkomnat honom som gäst och sedan egenhändigt har lagt honom i graven har nu grävt upp honom. De har gråtit som män som berövats en far eller en vän. Men de har sänt honom till er, ty de satte er glädje före sin egen tröst. Fromma var de händer som gav; obetingat aktsamma var de händer som tog emot. Det har inte funnits något utrymme för bedrägeri; inget utrymme för svek. Jag bär vittnesbörd om detta. Låt den obefläckade sanningen bli accepterad av er."
Basilius, Till Ambrosius, biskop i Milano, Brev 197 (År 375)
"Vidare, hur kan det vara något fördelaktigt i fråga om att nämna namnen på de döda? Vad är mer lämpligt eller mer utmärkt än att de som fortfarande är här skulle tro att de avlidna verkligen lever och att de inte har dragit sig tillbaka till intighet, utan att de finns och lever tillsammans med Mästaren…Till gagn är även den bön som är utformad på deras vägnar…Ty vi gör åminnelse av de rättfärdiga och av syndare: av syndare som ber om Guds nåd för sig; av de rättfärdiga och av fäderna och patriarkerna och profeterna och apostlarna och evangelisterna och martyrerna och bekännarna och av biskoparna och de ensamma och av hela listan på dem…."
Epiphanius, Panarion, 75:8 (År 377)
"Må endast den kraft komma över oss vilken stärker svagheten genom hans böner (dvs Paulus). Han gjorde sin egen styrka fullkomlig i kroppslig svaghet."
Gregorius av Nyssa, Mot Eunomius, 1:1 (År 380)
"Men Gud må förbjuda att någon i denna fläckfria församling skulle uppträda där och lida sådant! Men genom de heliga fädernas böner, vilka rättar till alla våra överträdelser och som har visat upp dygdens överflödande frukt, må vi skiljas från detta livet med mycken förtröstan."
Chrysostomos, om statyer, Homilia 6:19 (År 387)
"Det är sant, att vi vägrar att dyrka eller tillbe, säger jag, inte endast martyrernas reliker utan även solen och månen, änglarna och ärkeänglarna och 'varje namn som nämns inte endast i denna världen utan även i den kommande'. Ty vi får inte tjäna skapelsen förmer än Skaparen, som är välsignad för evigt. Likväl hedrar vi martyrernas reliker för att vi må tillbe Honom, vars martyrer de är. Vi hedrar tjänarna för att deras heder må återspeglas på deras Herre som själv säger: 'Den som tar emot er, tar emot mig.' Jag frågar Vigilantius. Är Petrus' och Paulus' reliker orena? Var Mose kropp oren, den om vilken det enligt den korrekta hebreiska texten säges, att den begravdes av Herren själv? Och betygar vi varje gång vi går in i apostlarnas, profeternas och martyrernas basilikor vördnad för avbildernas helgedomar? Är vaxljusen som brinner vid deras gravar endast tecken på avguderi? Jag vill likväl gå vidare och ställa en fråga som kommer att få denna teori att studsa tillbaka på dess uppfinnares huvud och som kommer att antingen döda eller bota hans vanvettiga hjärna, så att de enkla själarna inte längre skall brytas ner av hans skändliga resonemang. Låt honom svara mig på detta: Var Herrens kropp oren, när den placerades i graven? Och vaktade änglarna som var klädda i vit skrud endast en död och befläckad kropp, för att denna döda människa tidsåldrar efteråt skulle kunna hänge sig åt drömmar och kräkas upp sin snuskiga övermättnad, för att han likt förföljaren Julianus antingen skulle förstöra helgonens basilikor eller förvandla dem till hedniska tempel?"
Hieronymus, Till Riparius, Brev 109:1 (År 404)
"Ty du säger att apostlarnas och martyrernas själar har sin boning antingen i Abrahams sköte eller på vederkvickelsens plats eller under Guds altare, och att de inte kan lämna sina egna gravar och vara närvarande var de vill. De är, förefaller det, av en senators rang och de är inte underkastade det värsta slags fängelse och mördares sällskap utan de förvaras avsides i liberalt och ärofullt förvar på de saligas öar och i de himmelska boningarna. Vill du fastställa lagen för Gud? Vill du kedja fast apostlarna? Så att de till domens dag skall förvaras i fängsligt förvar och inte är med sin Herre, trots att det beträffande dem är skrivet: 'De följer Lammet varthelst det går'. Om Lammet är närvarande överallt, måste man tro detsamma beträffande dem som är med Lammet. Och under tiden vandrar djävulen och demonerna genom hela världen och presenterar sig överallt själva med alltför stor hastighet; skall martyrerna, sedan de utgjutit sitt blod, förvaras utom synhåll instängda i en likkista, varifrån de inte kan undkomma? Du säger i din broschyr, att så länge vi lever kan vi be för varandra; men när vi en gång dör, kan inte någon persons bön för någon annan bli hörd, och detta så mycket mera, eftersom martyrerna, även om de ropar efter hämnd för sitt blod, aldrig ha varit i stånd att uppnå sin bön. Om apostlarna och martyrerna, medan de fortfarande befinner sig i kroppen, kan be för andra, när de ännu borde vara angelägna om sig själva, hur mycket mer måste de då inte göra så, när de en gång vunnit sina kronor, segrat och triumferat?
En enda man, Mose, förvärvar förlåtelse från Gud för sexhundra tusen beväpnade män; och Stefanus, Herrens efterföljare och den förste kristna martyren, bönfaller om förlåtelse för sina förföljare; och när de en gång har inträtt i sina liv med Kristus, skall de då ha mindre makt än tidigare? Aposteln Paulus säger, att tvåhundrasjuttiosex själar blev givna åt honom i skeppet; och när han efter sin död börjat vara med Kristus, måste han då tillsluta sin mun och bli oförmögen att säga ett ord till dem som överallt i hela världen har trott på hans evangelium? Skall Vigilantius, den levande hunden, vara bättre än Paulus, det döda lejonet? Jag torde ha rätt, när jag säger så enligt Predikaren, om jag medgav att Paulus är död i anden. Sanningen är, att helgonen inte kallas döda utan säges sova. Därför säges Lasarus, som just stod i begrepp att uppstå igen, ha sovit. Och aposteln förbjuder thessalonikerna att tycka synd om dem som sov. Det är som med dig, när du är klarvaken sover du, och du sover när du skriver, och du ger mig en apokryf bok, som under namnet Esra läses av dig och dem som tillhör dig, och i denna bok står det skrivet, att ingen efter döden vågar be för andra. Jag har aldrig läst boken, ty till vilken nytta är det att ta upp sådant som Kyrkan inte tar emot? Det kan knappast vara din avsikt att jämföra mig med Balsamus och Barbelus och Thesaurus från Manichaeus och det löjliga namnet Leusiboras; även om du möjligen, eftersom du bor vid Pyrenéernas fot och gränsar till Iberien, efterföljer de otroliga undren hos den gamle heretiske Basilidus och hans så kallade kunskap, som där är okunnighet och framställer det som fördöms av hela världens auktoritet. Jag säger detta, ty i din korta avhandling citerar du Salomo, som om han vore på din sida, även om Salomo aldrig över huvud taget skrev orden ifråga; så att liksom du har en andra Esra, kan du ha en andra Salomo. Och om du vill, kan du läsa alla patriarkernas och profeternas fingerade uppenbarelser, och när du har lärt känna dem, kan du sjunga dem bland kvinnorna i deras vävstugor eller snarare befalla att de skall läsas i dina värdshus, så mycket lättare genom dessa melankoliska dikter för att stimulera den okunniga massan att fylla sina bägare."
Hieronymus, Mot Vigilantius, 6 (År 406)
"Beträffande vårt hedrande av martyrernas minne och Faustus' anklagelse att vi tillber dem i avbildernas ställe, skulle jag inte ha lust att svara på en sådan anklagelse, om det inte vore för att visa hur Faustus i sin önskan att förebrå oss har överskridit de manikeiska påfunden och tanklöst fallit till en populär föreställning som man finner i hednisk poesi, trots att han är så ivrig att skilja sig från hedningarna. Ty då han säger att vi förvandlat avgudarna till martyrer, talar han om att vi tillber dem med liknande riter och att vi blidkar de avlidnas själar med vin och mat. Tror du då på själar? Vi har aldrig hört er tala om sådana ting, inte heller har vi läst om dem i era böcker. Faktiskt motsätter ni er vanligen sådana föreställningar, ty ni talar om för oss att de dödas själar, om de är onda eller inte är renade, göres så att de kan gå genom olika förändringar eller lida ännu strängare straff; medan de goda själarna placeras i båtar och seglar genom himlen till den inbillade ljusets region, som de dog i kamp för. Enligt er kan då inga själar bli kvar nära kroppens begravningsplats; och hur kan det då finnas några själar hos de avlidna? Vad och var är de? Faustus' förkärlek att tala ont har fått honom att glömma sin egen trosbekännelse; eller kanske han talade i sömnen om sina andar och inte vaknade upp när han såg sina ord i skrift.
Det är sant, att kristna betygar religiös heder åt minnet av martyrerna, både för att stimulera oss att imitera dem och för att få del av deras förtjänster och hjälp av deras böner. Men vi bygger inte altaren till vilken martyr som helst utan till Guds martyrer, även om det är till minnet av martyrerna. Ingen som officierar vid altaret vid helgonens begravningsplats säger någonsin: Vi frambär ett offer till dig, o Petrus eller o Paulus eller o Cyprianus. Offret frambärs till Gud, som gav martyrkronan, medan det sker till minnet av dem som sålunda kröntes. Känslan stärks genom associationer till platsen, och kärlek uppväcks både mot dem som är våra exempel och mot Honom, genom vars hjälp vi kan följa sådana exempel. Vi betraktar martyrerna med samma ömma förtrolighet som vi känner mot Guds heliga män i detta livet, när vi vet att deras hjärtan är beredda att utstå samma lidande för evangeliets sanning. Det finns mer tillgivenhet i vår känsla mot martyrerna, eftersom vi vet att deras strid är över; och vi kan tala med större förtrolighet i fråga om att lovprisa dem som redan segrar i himlen än i fråga om dem som fortfarande strider här. Det som i egentlig mening är gudomlig tillbedjan, vilken grekerna kallar latria, och för vilken det inte finns något ord på latin, ger vi, såväl i läran som i praktiken, endast åt Gud. Till denna dyrkan hör frambärandet av offer; som vi ser i ordet avgudadyrkan, som innebär att ge denna tillbedjan till avgudar. I enlighet härmed frambär vi aldrig eller kräver att någon skall frambära offer till någon helig själ eller till någon ängel. Var och en som gör detta misstag blir undervisad av läran antingen genom rättelse eller genom varning. Ty de heliga varelserna själva, vare sig det är helgon eller änglar, vägrar att acceptera det som de vet endast tillkommer Gud. Vi ser detta hos Paulus och Barnabas, när männen från Lycaonia önskade offra till dem som gudar på grund av undren de utförde. De rev sönder sina kläder och höll tillbaka folket, under det de skrek till dem och övertygade dem om, att de inte var gudar.
Vi ser det även om änglarna, när vi läser i Uppenbarelseboken att en ängel inte skulle tillåta att själv bli tillbedd och sade till dem som tillbad honom: 'Jag är er medtjänare och av era bröder'. De som gör anspråk på denna tillbedjan är stolta andar, djävulen och hans änglar, något som vi ser i hedningarnas alla tempel och riter. Några stolta människor har kopierat deras exempel; något som berättas om kungarna i Babylon. Sålunda blev den helige Daniel anklagad och förföljd, ty när kungen utfärdade ett dekret, att ingen bön skulle framföras till någon gud utan endast till kungen, fann man, att han tillbad och bad till sin egen Gud, det vill säga den ende sanne Guden. Beträffande dem som dricker omåttligt vid martyrernas fester fördömer vi naturligtvis deras uppträdande; ty att göra så även i sina egna hus skulle stå i motsats till den sunda läran. Men vi måste försöka att ändra det som är dåligt såväl som att föreskriva det som är gott, och vi måste med nödvändighet för en tid stå ut med vissa ting som inte är i överrensstämmelse med vår lära. Reglerna för kristet uppförande skall inte tagas från den omåttliges missbruk eller från den svages krämpor. Likväl är även i detta skulden genom missbruket mycket mindre skulden genom gudlöshet. Att offra till martyrerna och även att fasta är värre än att gå hem berusad från deras fest: att offra till martyrerna är, påstår jag, är något annat än att offra till Gud till minnet av martyrerna, som vi ständigt gör på det sätt som krävs alltsedan Nya Testamentets uppenbarelse, ty detta tillhör tillbedjan eller latria, som endast tillkommer Gud allena. Men det är fåfängt att försöka att få dessa heretiker att förstå den fulla innebörden i dessa ord hos psalmisten: 'den som frambär lovets offer ärar mig, och på detta sätt vill jag visa honom min frälsning'.
Före Kristi ankomst förebådades köttet och blodet i detta offer i slakten av djur; i Kristi passion fullbordades förebilderna genom det sanna offret; efter Kristi himmelsfärd gör man en åminnelse av detta offer i sakramentet. Mellan hedningarnas offer och judarnas finns hela den skillnad som finns mellan en falsk imitation och ett typiskt föregripande. Vi föraktar inte eller fördömer jungfruligheten hos heliga kvinnor, eftersom det fanns vestaliska jungfrur. Och på samma sätt är det inte någon förebråelse av våra fäders offer att även hedningarna hade offer. Skillnaden mellan kristen och vestalisk jungfrulighet är stor, likväl består den helt och hållet i den existens till vilket löftet gjorts och erlagts; och så gör skillnaden i den existens till vilken hedningarnas och judarnas offer framburits en stor skillnad mellan dem. I det ena fallet frambärs de till djävlar som övermodigt gör detta anspråk i avsikt att bli ansedda som gudar, eftersom offret är en gudomlig heder. I andra fallet frambärs de till den ende sanne Guden som en förebild för det sanna offret, som också skulle frambäras till honom i Kristi kropps och blods lidande.
Augustinus, Mot Faustus, 20:21 (år 400)
"Även om vi tillverkar bilder av fromma män, är det inte för att vi ska kunna tillbe dem som gudar, utan för att vi när vi ser dem må bli manade att imitera dem."
Cyrillus av Alexandria, Om Psalmerna 113 (115) (År 444)
"De ädla själarna hos de triumferande promenerar runt himlen, dansar i körerna hos dem som saknar kropp; och det finns inte en enda grav för var och en vilken gömmer deras kroppar, utan städer och byar delar upp dem och kallar dem själarnas och kropparnas helbrägdagörare och bevarare och vördar dem som städernas bevakare och beskyddare; och när de ingriper som ambassadörer inför universums mästare, uppnås gudomliga gåvor genom dem; och även om kroppen har delats har dess nåd fortsatt odelad. Och den lilla partikeln och den minsta relik har samma makt som den absolut och fullständigt odelade martyren."
Theodoret från Cyrus, Botemedlet för hedniska sjukdomar, 8:54 (År 449)
"Du vinner ingenting, du förmår ingenting, o omänskliga grymhet. Hans dödliga kropp befrias från dina påhitt, och när Laurentius går hädan till himlen är du besegrad. Lågan från Kristi kärlek kunde inte besegras av dina lågor, och elden som brann på utsidan var mindre stark än den som brann inuti. Du gjorde inte annat än att betjäna martyren i din vrede. O förföljare: du gjorde inte annat än att öka belöningen genom att lägga till pinan. Ty vad gjorde din sluga uppfinning som inte lände till besegrarens ära, när till och med tortyrens instrument räknades som del av triumfen? Låt oss då glädjas med andlig glädje, du högt älskade, och skryta med det lyckliga slutet hos denne ryktbare man i Herren, vilken är 'underbar i Sina helgon,' och i vilken han har givit oss en hjälp och ett exempel. Och han har så spritt sin ära överallt i världen, att klarheten från hans diakons ljus verkligen skiner från solens uppgång till dess nedgång, och Rom har blivit lika berömt genom Laurentius som Jerusalem har upphöjts genom Stefanus. Genom hans bön och förbön litar vi på, att vi vid alla tider skall få hjälp; att vi må bli styrkta med kärlekens ande och bli befästa att besegra alla frestelser genom uthålligheten i orubblig tro, eftersom det är som aposteln säger, 'alla som önskar leva heligt i Kristus, lider förföljelser'. Genom vår Herre Jesus Kristus".
Påven Leo den store (påve 440-461) Om martyren Laurentius' fest, predikan 85:4 (År 461)
"Helgonen måste man visa heder som Kristi vänner, som Guds söner och arvtagare: med teologen och evangelisten Johannes' ord: Åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds söner. Så är de inte längre tjänare utan söner; och om de är söner är de också arvingar, Guds arvingar och arvingar med Kristus: Och Herren säger i sina heliga evangelier till apostlarna: Ni är mina vänner. Hädanefter kallar jag er inte längre tjänare, ty tjänaren vet inte vad hans herre gör. Och vidare, om alltings Skapare och Herre även kallas Konungarnas konung och Herrarnas Herre och Gudarnas Gud, då är säkerligen även helgonen gudar och herrar och kungar. Ty Gud är över dessa och kallas Gud och Herre och Kung. Ty jag är Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, sade han till Mose. Och Gud gjorde Mose till en gud för Farao. Nu menar jag gudar och kungar och herrar, inte i fråga om naturen, men som härskare och mästare över deras passioner och som dem som bevarar en sanningsfull likhet med den gudomliga avbilden enligt vilken de skapades (ty avbilden av en kung kallas också kung) och som förenas med Gud av egen fri vilja och som tar emot honom som invånare och som genom nåden genom delaktighet i honom blir vad han själv av naturen är. Skall då inte helt visst tillbedjare och Guds vänner och söner hållas i ära? Ty den ära som visas de mest trogna av medtjänarna är ett bevis på god känsla mot den gemensamme Mästaren."
Johannes Damascenus, Ortodox tro 4:15 (År 743)
Vi fastställer därför med all övertygelse och omsorg, under det vi följer den konungsliga vägen och den gudomligt inspirerade auktoriteten hos våra heliga fäder och traditionerna i den Katolska Kyrkan, (ty, som vi alla vet, har den helige Ande tagit sin boning i henne), att bilden med det dyrbara och livgivande korset på samma sätt som de vördnadsvärda och heliga bilderna, såväl som målningar och mosaiker liksom i annat lämpligt material, skulle kunna ställas fram i Guds heliga kyrkor och på de heliga kärlen och på mässhakarna och på draperierna och på bilderna både i husen och vid vägkanten, nämligen bilden av vår Herre Gud och Frälsaren Jesus Kristus och av vår obefläckade Fru, Guds Moder, av de ärofyllda änglarna, av alla helgonen och av alla fromma människor. Ty så mycket oftare som de ses i konstnärlig framställning, lyfts genom så mycket större beredvillighet män fram för att man skall minnas deras förebilder och för att man skall längta efter dem; Och till dessa skall man ge tillbörlig hälsning och örofylld vördnad, förvisso inte den sanna tillbedjan i tro (latria) som endast anstår den gudomliga naturen; men för dessa liksom för bilden med det dyrbara och livgivande korset och för boken med evangelierna och för de andra heliga föremålen kan man frambära rökelse och ljus enligt gammal from sed. Ty den heder som bevisas bilden går vidare till det som bilden representerar, och den som vördar bilden vördar i den det ämne som presenteras. Ty så stärks undervisningen från våra heliga fäder, det vill säga den Katolska Kyrkans tradition, som från jordens ena ände till den andra har tagit emot Evangeliet."
Ekumeniskt koncilium i Nicea II, aktion VII (År 787)
Översättning till svenska från Joseph A. Gallegos, 1999
