Översättningen från franska av en artikel av den egyptiske jesuitpatern Samir Khalil Samir. Titeln för artikeln på svenska var "De kristna församlingarna, aktiva medlemmar av det arabiska samhället under historiens gång", på franska "Les communautés chrétinnes, membres actifs de la société arabe au cours de l'histoire". Den har publicerats i tidskriften Proche Orient Chrétien 47, 1997, 79-102.
Pater Samir Khalil Samir är expert på arabisk teologi, historia och litteratur. Han undervisar vid olika universitet i Mellanöstern, bl.a. vid Jesuiterna universitet i Beirut Saint Joseph.
Hans artikel har översatts av Yvonne Liljefors och Kerstin Holm som är katoliker och bor Malmö.
Titeln pekar just på det jag vill belysa, dvs de kristnas aktiva roll i uppbyggandet av det arabiskt-muslimska samhället. Men jag kommer också att studera deras roll som "medborgare" i det muslimska imperiet. Dessutom är det nödvändigt att precisera uttrycket "under historiens gång" ty deras ställning förändras under historiens gång, både på grund av sociologiska och politiska motiv.
Jag vill dela upp mitt arbete i tre delar. I den första delen lägger jag fram den kristnes situation i det muslimska samhället såsom varande dimmi ("skyddad"). Jag ska alltså kort säga något om de kristnas juridiska situation i det muslimska samhället som medlemmar i en samhällsgrupp som erkänns av Koranen och av den muslimska Staten.
Den andra och den tredje delen kommer att handla om hur de kristna araberna bidrog till uppbyggandet av det arabiskt-muslimska samhället och av civilisationen, först under medeltiden (abbassidernas period) och sedan under den moderna tiden. Jag kommer att utveckla dessa båda delar mer ingående eftersom detta ämne är mindre känt såväl i Öst som i Väst och det belyser de kristnas inflytande på det arabiskt- muslimska samhället.
I alla tre delarna kommer jag bara att behandla den arabiska Mellanöstern och försöka göra det genom att peka på olika attityder under historiens gång.
Från Islams första början hade Mohammed kontakter med kristna, i Mekka (mellan 610 och 622). De kristna var tillräckligt många för att påverka honom, men var inte organiserade som församling och hade troligtvis inte några präster knutna till sig. Dessutom var Waraqah Ibn Nawfal, en nära släkting (farbror eller kusin) till Khadijah, Mohammeds fru, kristen. Det sägs att det var han som ordnade med de bådas giftermål. I Medina (mellan 622 och 632) är de kristna få och har ingen social betydelse. I gengäld är judarna talrika och inflytelserika och utgör tre välkända stammar.
Sålunda möter Mohammed troende, judar och kristna, som innehar en skriftlig uppenbarelse, en helig Bok. Han skapar uttrycket "Bokens Folk" (Ahl al-Kitab) som en sammanfattande beteckning. I början stödjer han sig mycket på dessa troende för att rättfärdiga sitt budskap. Men allteftersom hans socio-politiska ställning stärks blir han mindre beroende av deras stöd och tar alltså visst avstånd från dem. Å sin sida upptäcker kristna och judar alltefterhand de olikheter som skiljer dem från Mohammed, och de börjar också ta avstånd från honom. Mohammeds inställning till "Bokens folk" ändras alltså med åren. Denna förändring är mycket klar i förhållande till judarna som han bekämpar i Medina redan från andra året; följaktligen ska man inte längre vända sig mot Jerusalem (qubla)utan mot Mekka när man ber.
Mohammed organiserar med tiden Medinas sociala och politiska liv. Ett nytt samhälle växer fram baserat på beduinernas och stadsbornas arabiska sedvänjor, anpassade och ändrade enligt "Koranens uppenbarelse", för att använda det muslimska uttrycket. Det är ett samhälle där politiken påverkar alla mänskliga aktiviteter, på alla plan: politik, ekonomi, sociala relationer, handel, äktenskapliga och sexuella relationer, hygien, etc. Det är ett samhälle grundat på en djup religiös insikt, det vill säga en total och absolut underkastelse under Guds vilja såsom den uttrycks i Koranen.
Det sätt på vilket man i dag uppfattar Islam i Västerlandet, är Islam såsom Mohammed förstod och levde det i Medina, alltså inte enbart en religion. Det är snarare en teokratisk Stat (samhälle). Det är inte först och främst relationen mellan Gud och människor som betonas utan snarare relationen mellan människor på ett socialt och politiskt plan. Det är detta muslimska samhälle som muslimerna i dag betraktar som det ideala samhället och som de vill förverkliga konkret i dagens värld. Det är åtminstone den plan de föreslår världen i dag.
Det är enligt denna plan som Mohammed föreslår judarna i Medina en överenskommelse om principer för samexistens. Detta dokument kallas Sahifa. Där bestämmer Mohammed de plikter och skyldigheter som "Bokens Folk" måste följa om de vill leva i det muslimska samhället. I gengäld har de rätt till muslimernas skydd.
En sådan modell var vanlig vid denna tid, inte i det arabiska samhället, men i det persiska och det bysantiska samhället, där vissa grupper hade möjlighet att vara delaktiga i samhället, samtidigt som de hade en speciell status. I denna modell togs inte de enskilda personerna i beaktande, utan bara såsom medlemmar av en grupp: i den mån gruppen har en status har individen det också. Personen lämnas att klara sig själv bäst den kan om den grupp den tillhör inte har någon status. Det är denna idé som det första muslimska samhället i Medina följer. De personer som tillhör offentligt erkända grupper åtnjuter skydd. Detta system kallas dimma. En muslim är förpliktad att skydda dessa grupper och deras medlemmar (dimmis), och dessa grupper måste i sin tur underkasta sig det muslimska systemet.
Målet förblir dock att bygga upp ett muslimskt samhälle, där människor som inte tillhör islam (därför att de inte är muslimer) ändå tolereras. Härav kommer uttrycket islams "tolerans", ofta använt av muslimerna, som inte märker den negativa klang detta uttryck kan ha i dag i sin traditionella mening. I själva verket är detta uttryck helt godtagbart om man använder det i dess historiska kontext.
Visserligen tolererade islam en stor kategori människor, alla dem som tillhör kategorin "Bokens Folk", men de tolererar inte dem som inte tillhör denna kategori, dem som man tidigare kallade för kuffar (och senare zanadiqa), och som i dag motsvarar icke-troende, ateister, agnostiker, etc. Det fanns alltså en tolerans gentemot vissa grupper, en begränsad tolerans, som man kunde föreställa sig under Medeltiden i Medelhavsländerna. Denna tolerans skiljer sig mycket från upplysningstidens innebörd av ordet.
Den muslimska toleransen tillåter dessa grupper - som för övrigt var i majoritet efter den arabisk-muslimska erövringen av Mellanöstern - att spela en aktiv och viktig roll inom alla samhällsområden om det skedde under det muslimska systemets kontroll och lag eller enligt muslimsk ordning. Dessa icke-muslimer blev sålunda det muslimska samhällets grundläggare. Ur deras led kommer sekreterare och administratörer, dessa berömda kuttab (pluralis av katib) kristna, i synnerhet nestorianer, såväl i Irak som i Egypten; de blir det muslimska imperiets styrka ty de känner till hur man bygger upp ett sekretariat och reglerna för administration. Dessutom blir de ekonomins stöttepelare och de bygger upp skattesystemet i Egypten, ty de känner till det bättre än andra, då de alltid praktiserat det; de organiserade arrendesystemet och hela skattesystemet under bysantinerna.
Även på andra områden, i synnerhet det kulturella, spelar de en betydande roll. Man anlitar dem och detta inte minst därför att man inte kan klara sig utan dem. Dessutom arbetar de på ett utmärkt sätt med systemet som syftar till att kvalificera islam att genomtränga samhället i alla avseenden och på alla nivåer.
Ett samhälle organiserat på detta sätt har onekligen tendens att bli totalitärt. Men detta system tycks mycket överlägset, om man jämför det med vad västerlandet kan erbjuda vid samma tidpunkt på Medeltiden, ty människans plats är garanterad förutsatt att hon ingår i en erkänd grupp.
Det är därför som man i slutet på 700-talet och början på 800-talet fick använda list för att en grupp som inte tillhörde Bokens Folk skulle kunna existera. Det handlar om mazdeerna som levde i Harran-regionen. I princip skulle de inte haft rätt att finnas till i det muslimska imperiet utan att konvertera. I verkligheten bestod listen av att kalla dem sabéer (sabi'un), ett namn som påträffas i Koranen vid sidan om judar och kristna och som betecknar en grupp människor som verkligen trodde på en enda Gud. Man gav dem detta namn (med vilket de inte har något samröre) för att de skulle kunna överleva. Systemet respekterades och människorna överlevde.
Islam visar sig alltså som ett politiskt-socialt-ekonomiskt-religiöst system, som försöker att på bästa sätt hantera alla de människor som lever inom systemet. Målet för kalifen som är ledare av den muslimska församlingen, är att garantera beståendet och utbredandet av detta system, men också av den muslimska religionen. Det första målet är i allmänhet ej av religiös art, utan social-politiskt, dvs detta samhälles fortbestånd. Detta är så uppenbart att man under vissa perioder bromsade konversioner till islam, detta av rent ekonomiska skäl. Dessa konversioner kan nämligen medföra ett allvarligt bakslag för den islamska ekonomin, eftersom konvertiterna inte behövde betala särskilda skatter, gizyah (mantalsskrivningsskatten) och harag (skatt på jord). Det är alltså bättre att de förblir kristna tills vidare.
Jämfört med det västerländska systemet på medeltiden , är dimmah-systemet mer än tillfredsställande. Om man således inte har några politiska anspråk, om man inte eftersträvar någon maktposition, vilken makt det vara må, går allt mycket bra: man kan skaffa sig den utbildning man vill inom sin egen kulturgrupp och sin egen religion, bara man accepterar islams överhöghet och dess rätt att islamisera befolkningarna utan att det finns något motstånd från de kristnas eller judarnas sida. Utom i några sällsynta fall, har det inte varit tal om förföljelse. Så i mitten på 800-talet, under al-Mutawakkil, och speciellt senare i Egypten i början på 1000-talet, under al-Hakim bi-Amr Allah.
Under Mamelouk Bahriterna (1293-1354) däremot blir förföljelserna systematiska: de muslimska historikerna har fäst uppmärksamheten på tiotals förstörda kyrkor och talrika påtvingade konversioner. Denna intolerans pågick då stadigt men alldeles speciellt under åren 1293,1301,1303, 1309, 1314, 1315-1316, 1318, 1321, 1324, 1331, 1336, 1337. 1343, 1351 och 1354, vilket modern forskning har visat.
Sådana övergrepp är dock inte jämförbara med dem som de kristna fick lida på 200-talet och 300-talet under Deceus' eller Dioclétianus' förföljelser, och inte heller med moderna förföljelser i vissa kommunistiska länder. I gengäld var det ofta, för att inte säga ständigt, ett mycket påtagligt tryck, då som nu. Islam är nämligen ett politiskt-religiöst system som lätt kan utöva, när den vill, starka påtryckningar på de icke-muslimska grupperna och ibland även på de muslimska grupperna som inte fogar sig i majoriteten.
I dag överöses den icke-muslim som t ex lever i Egypten av en aldrig sinande muslimsk propaganda, på gatan, via radio eller television, i skolan, på arbetet, på kontoret eller i de allmänna kommunikationsmedlen, då det är fest eller begravningar, etc. Han drunknar verkligen i muslimsk propaganda och i fler och fler angrepp på hans egen religion.
Eftersom islam är allomfattande når dess påtryckningar alla sektorer. Dessa grundar sig på regelverk som ibland är skrivna, ibland vedertagna av hävd men lika tvingande som lagar. De är inspirerade av de berömda "umariska villkoren" (al-surut al-'umariyyah), ett dokument som tillskrivs kalifen 'Umar (död 644) men som lika gärna kunde tillskrivas 'Umar II (681-720).
Dessa villkor begränsar starkt de rättigheter som dimmis hade och syftet är att förödmjuka dem, i enlighet med koranversen som säger om dem att de måste betala sin skatt 'an yadin wa-hum sagirum, vilket kan översättas med: "ur sin egen hand (= personligen) i det att de förödmjukas". Här är några exempel:
På det andliga planet tillåter islam att kristna och judar utövar sin religion utan problem, men det får inte vara för synligt. Man får således inte bära ett synligt kors, eller sätta ett stort kors på kyrkan, eller ha en procession utanför kyrkan eller ringa i klockorna (i dag är detta tillåtet inom vissa gränser). Om man har fått byggtillstånd för en kyrka eller en synagoga (vilket inte är givet) får de inte vara för höga: byggnaden måste vara lägre än alla muslimska byggnader i närheten.
Eftersom det var förbjudet att konvertera till kristendom (eller till judendom) blev i princip de som konverterade och de som tog emot dem dömda till döden enligt strikt tillämpning av en text ur koranen och av det man kallar enligt muslimsk lag "konvertionsstraffet"
(hadd al-riddah). I våra dagar debatteras denna princip i flera länder i den muslimska världen, många liberala muslimer ifrågasätter denna paragraf. De betonar att denna paragraf finns i Koranen av politiska skäl och gäller en särskild situation då muslimerna fortfarande var få. Muslimerna skulle alltså inte längre behöva verkställa det i dag eftersom det nu är det religiösa valet som gäller. I själva verket är det endast en minoritet som försvarar denna ståndpunkt och de officiella muslimska skolorna håller sig till den traditionella tolkningen av Koranen.
Enligt dessa "umariska villkor" är det förbjudet för kristna och judar att bygga nya kyrkor eller synagogor eller till och med att restaurera några. Ända sedan islams början har man tillämpat stränga regler för byggande av nya kyrkor eller för restaurering av gamla; oftast är ett bygglov beroende av den muslimske guvernörens välvilja.
Under alla tider och i alla länder har ett stort antal kyrkor - flera hundratals - och bland dem de vackraste blivit omvandlade till moskéer. Även om denna expropriering och sättet att tillägna sig dessa egendomar fördömdes av de politiska makthavarna så kunde dessa kyrkor eller synagogor på inga villkor lämnas tillbaka till de kristna och judiska församlingarna, då detta skulle ha inneburit en nedvärdering och ett ringaktande av den nya moskén. I några fall tillät den välvillige guvernören de kristna eller judarna att bygga en ny kyrka/synagoga, oftast på egen bekostnad.
Under vissa perioder har man också begränsat arabiseringen i den mån den skulle vara en fara för det muslimska samhället och kanske få någon att bli kristen. Vi finner detta även i vår moderna tid, sålunda har en arabisk version av Evangeliet förbjudits i Algeriet och i andra muslimska länder (långt före bildandet av F.I.S), eftersom den var alltför lockande för muslimerna. Redigerad på liknande sätt som Koranen, det vill säga på rimmad prosa, har den en utsida, dekorerad som Koranen. Saudiarabien tillåter inte införsel av biblar på arabiska.
Kristna tidningar och tidsskrifter kontrolleras i Egypten, inte enbart av Statens censur - för närvarande på ett ganska rimligt sätt -, men framförallt av Azhars religiösa censur som har tilltvingat sig obegränsade rättigheter och privilegier inom detta område.
Kort sagt dimmin har rätt att fritt utöva det religiösa livet men inom mycket strikta gränser. Så länge som den kristne eller juden inte utgör ett socialt hot mot det muslimska samhället, kan han utöva sin tro. Men om man, av någon som helst anledning, även psykologisk, finner att det föreligger fara för samhället, kommer denna rättighet att förvägras honom och begränsas.
Den underliggande mentaliteten till hela regelverket är denna: en viss frihet, så länge som det social-politiska målet är klart definierat och uppnått. Detta politiska mål är dubbelt. Å ena sidan har Staten som mål att se till att det muslimska samhället har möjlighet att leva enligt islams principer och å andra sidan att breda ut sig över världen - Därför måste den muslimska statens överhuvud föra det heliga kriget mot de otrogna efter att ha uppmanat dem att bli muslimer - och vinna de andra tolererade och skyddade religiösa samfunden. Dessa tolereras i egentlig mening, om de accepterar uppfattningen att politiken ska vara knuten till en bestämd religion. I annat fall måste de bekämpas.
Denna tolerans, även om den är mycket begränsad, får till resultat en utveckling av de kristna på många plan, speciellt socialt, kulturellt och vetenskapligt. Ur sociologisk synvinkel förhåller det sig så med varje betydande och dynamisk minoritet. Det är just detta man finner i den arabiskt-muslimska världen, vad angår de kristna (likaväl som judarna, med den skillnaden att deras antal är mer begränsat). Dessa social-politiska restriktioner sporrar dem att utvecklas inom vissa fria områden, särskilt inom konst och framförallt inom vetenskap.
Å andra sidan bidrar detta system av kontrollerad tolerans till att urholka de kristna och judiska kommuniteterna både nerifrån och uppifrån. Nerifrån det vill säga hos den breda massan. De vanliga motiven är ekonomiska, sociala eller politiska: ekonomiska, för att kunna finna ett bättre arbete; sociala, speciellt för att kunna gifta sig, skiljas eller få bättre anseende; politiska, därför att plötsligt blir påtryckningarna starkare. I dessa fall konverterar de svagaste bland dimmis till islam. Uppifrån det vill säga på elitens nivå med samma motiv. Kalifens ministrar eller läkare som hela tiden känner trycket att konvertera till islam, även om det bara vore till namnet, för att kunna behålla tjänsten. Det finns gott om historiska dokument som redogör för detta.
Vi finner även ett flertal teologiska rättfärdiganden. Det finns särskilt en text av den berömde muslimske teologen och tänkaren Ghazali, död 1111, som kallas "islams bevis" (huggat al-islam), som i huvudsak säger: "Visst det är inte bra att utöva påtryckningar när det gäller religion. Men man måste medge att ibland är svärdet eller piskan mer ändamålsenliga än filosofin eller övertygelsen. Och om den första generationen ansluter sig till islam endast till namnet, kommer andra generationen att göra det av hjärtat och den tredje generationen kommer att känna sig som om den alltid varit muslim."
Det är just det som verkligen händer. Vi har t ex på 1300-talet i Egypten en hel kategori koptiska ministrar som blev muslimer och som kallas al-qibti (= kopten). Detta fenomen blev så vanligt att man skapade ett speciellt ord för att tala om dessa konvertiter: man kallar dem Musulmani, (nybildat ord som man skulle kunna översätta med "musulmaniserade"), det vill säga "har blivit muslimer". Ofta fortsätter dessa ministrar att vara kristna i hemlighet, så att ibland någon qadi klagar hos kungen, eller hetsar upp muslimerna mot dem. Men kungen föredrar att blunda, ty han behöver dem och vet mycket väl att så småningom kommer hela familjen att bli muslim. Det händer också ibland att vissa konvertiter är särskilt svåra mot de kristna och utövar större förtryck och tvång för att bevisa allvaret i sin nya tro.
Detta system varade mer än tusen år och blev t o m ganska väl accepterat av de kristna själva. Men på 1800-talet börjar de kristna få en annan syn på begreppet tolerans. De får nämligen mycket starkare och närmare kontakt med Väst än resten av befolkningen i sitt land. Upplysningstiden, den amerikanska revolutionen, men framförallt den franska revolutionen ger en annan syn på begreppet frihet. De kristna kommer med nya anspråk, inte i form av särskilda privilegier utan i form av rättigheter för alla, för dem och för de andra.
Först försöker de att förbättra sin status som dimmis genom att få hjälp av de europeiska länderna som de gör till sina allierade. Det blir ""kapitulationernas" epok. Senare på 1800-talet är det inte längre en status som dimmis de gör anspråk på utan de vill vara medborgare. Det är då uttrycket watan (fädernesland) blir aktuell. Muslimska tänkare använde sällan detta ord. Även om det i dag används allmänt av liberala tänkare, så föredrar de traditionella muslimska författarna uttrycket ummah (=samhälle) underförstått menas då det muslimska samhället, så till den grad att man ibland tvekar att använda detta ord för det "arabiska" samhället och man talar inte gärna om ummah 'arabiyyah.
Emellertid kommer uttrycket watan som hävdas av de kristna som väsenskilt från ummah att komma i bruk. Detta ord har blivit så vedertaget att man nyligen därav bildat ordet muwatanah (medborgarskap), det började användas under de senaste decennierna och används allmänt i dag. I praktiken är det emellertid så att även efter spridningen av västerländska politiska begrepp förblir det traditionella synsättet detsamma: individen i nationen ses som medlem av ett samhälle - millah som blev millet på turkiska, ta'ifah i dag - och har en på förhand bestämd status. Det är enbart i kultiverade och upplysta miljöer som individen ses som en medborgare och inte framförallt som medlem i en given grupp. Det är detta som jag tycker kan ställa till problem i fråga om begreppet dimmah. Inte så att denna status från början var orättvis - än en gång, det var den inte alls under den tid då den skapades - men i den politiska filosofin som styr i den moderna världen är den oacceptabel. I själva verket, med begreppet dimmah blir individen politiskt insatt som medlem i en grupp som blir mellanhand mellan individen och Staten, medan individen själv vill vara betraktad som medborgare.
Det moderna begreppet medborgarskap har svårt att tränga in i mentaliteten hos de flesta arabiskt-muslimska länderna och det går långsamt trots de ansenliga ansträngningarna från intellektuella inom alla sektorer. Man har intrycket att i det undermedvetna (om inte i lagen) hos många muslimer de klassiska grupperingar ummah och dimmah , det vill säga en dominerande grupp och andra grupper mer eller mindre dominerade, fortfarande lever kvar. Den kristne, vare sig han vill det eller ej, betraktas alltid som dimmi, även om detta uttryck inte längre finns i de flesta länders lagtext.
Dimmah-systemet gav de kristna möjlighet att aktivt delta i uppbyggnaden av det arabiskt-muslimska samhället, under den stora abbassidiska epoken då den arabiska civilisationen nådde sin höjdpunkt.
När de muslimska araberna erövrar ett land i Mellanöstern häpnar de över den civilisation de möter. I varje fall är det vad alla historiker meddelar i detta sammanhang. De beundrar kyrkorna, klostren, monumenten och byggnaderna i allmänhet; de häpnar över teknik och vetenskap - arkitektur, mekanik, geometri, läkekonst, etc - som de själva inte kände till. Vart de än kommer: Syrien, Iran eller Egypten blir de hänförda inför dessa folks kultur: naturvetenskap, filosofi, humanistisk vetenskap och civilisation i allmänhet, kunskaper okända för den tidigare arabiska traditionen.
Enligt de muslimska historikerna frågade sig erövrarna då vad de borde göra: måste allt detta förstöras eftersom det är spår efter de otrognas verk, eller ska det respekteras? Dessa historiker ger oss också kalifens svar, svar som är mer eller mindre stereotypa och som är desamma oberoende av land (jag har påpekat det speciellt när det gäller Egypten och Iran). Svaret på dessa frågor blir: " endera så stämmer det med Koranen och då behöver vi det inte ty Koranen befriar oss från det, eller också är det mot Koranen och alltså ännu större orsak att förstöra det. I bägge fallen, förstör det!" Enligt dessa historiker skedde så.
Verkligheten är en helt annan. Det är t ex inte sant att araberna förstörde Alexandrias bibliotek ty detta skedde redan före deras ankomst 641. Det som är intressant är att det är de muslimska, arabiska historikerna som påstår att det är sant. Varför? Därför att det återspeglar den föreställning de har om den kulturella konfrontationen mellan Koranen och civilisationen. I den uppenbarade Boken finns allt och man behöver alltså ingenting annat. Det är teorin. Men i praktiken (och det är detta som i slutändan räknas eftersom människan inte är teoretiker), i verkligheten häpnar erövrarna över den kultur de möter i dessa länder.
Med tiden kommer de själva och ber denna kulturs innehavare - oftast kristna - att undervisa och inkulturera dem. Då börjar en översättning av den grekiska kulturen från grekiska till arabiska och från fornsyriska till arabiska (nästan ingenting från koptiska till arabiska). Dessa översättningar går ofta omvägen över fornsyriskan. I fortsättningen kommenterar man dessa verk innan man kritiserar dem och kompletterar dem för att till slut gå vidare.
Det är värt att nämna betydelsen av Alexandria i denna utveckling såsom t ex den store filosofen al-Farabi framställer för oss i mitten av 900-talet. Han förklarar hur den grekiska kulturen förflyttas till Alexandria efter det att Justinianus beordrat stängningen av akademin i Aten. Där blomstrar den grekiska kulturen och föder många tänkare och den mest kände är onekligen Jean Philopon, mitten på 500-talet, och som araberna känner väl under namnet Yahya al-Nahwi och som de har översatt. Sedan förklarar Farabi hur denna grekiska filosofi har förts vidare från Alexandria till Harran. Man kan påpeka att det är via syrier som studerat i Egypten och efter återkomsten till Syrien gjorde den grekiska filosofin känd där. Bland dem var den blivande patriarken Severius av Antiokia den mest kände. Under denna period lever den berömde Sergios de Rash'ayna, den store syriske översättaren som också hade studerat i Alexandria; han översätter Aristoteles (och det som tillskrivs honom) från grekiska till fornsyriska.
Mellan 500- och 700-talet arbetar man intensivt med att översätta profana verk från grekiska till fornsyriska. Under 700-talet leder detta arbete till upprättandet av en fornsyrisk aktsamling (corpus), som innehåller det väsentligaste av det då kända grekiska arvet: inom filosofi, Aristoteles och hans kommentatorer (Alexander från Aphrodise och andra), Platon och hela neo-platonismen (Porphyre, etc.); inom medecinen de två stora stöttepelarna inom den antika medecinen Hippokrates och Galenos; inom naturvetenskapen Euclides, avhandlingen om koner och diverse naturvetenskapliga avhandlingar inom matematik, trigonometri och astronomi.
Detta ofantliga grekiska arvegods på fornsyriska kommer på 700-talet till det arabiska imperiet där majoriteten av befolkningen är kristna (vilket man alltför ofta glömmer).
Kaliferna visar stor öppenhet inför det nya, särskilt under abbassiderna, efter Bagdads grundande år 750. För dem är det viktigt att hämta kunskapen där den finns och hos de som äger den. De bildar översättarteam som litet senare ca år 830, blir till den berömda Bayt al-Hikmah, "vishetens hus", första översättarskolan som organiserades i den arabiska världen. Man talar ibland om "första universitet"; uttrycket är inte korrekt, ty det rör sig helt enkelt om ett arbetslag runt en lärare.
Man betalade forskare för att översätta. Följande är en talande anekdot: Det berättas att Hunayn (som var den mest berömde av översättarna) betalades enligt vikt, allt eftersom hur mycket papper han använde. Följaktligen valde han tjockt papper och skrev med stora bokstäver. Den intelligente kalifen sade: "Han tror att han lurar mig, men det är jag som vinner mest på det." Detta bevisar den muslimska maktens klarsynthet och samtidigt de kristnas förmåga.
Dessa fornsyriska kristna översatte alltså allt vad de fann intressant i det tillgängliga grekiska arvet. Ofta gjorde de det i två steg: först från fornsyriska till arabiska och sedan när de reviderade arabiskan mot det grekiska originalet. Därför har man två och ibland tre översättningar av dessa verk.
Parallellt har vi översättningen av de kristna verken, Bibeln naturligtvis, och sedan kyrkofäderna. Jag fick tillfälle att upprätta förteckningen över den helige Efraims verk på arabiska som jag aldrig har kunnat publicera därför att det skulle behövas mer än 1000 sidor för att enbart trycka den. Det finns faktiskt flera hundra hymner på arabiska som tillskrivs den helige Efraim, ofta i flera versioner (ända upp till fem på varandra följande versioner), där översättningen successivt förbättras. Så arbetade dessa vetenskapsmän.
Det ovansagda är allmänt känt bland specialister i den arabiska världen. Och överallt i den arabiska litteraturhistorien eller filosofin finns ett kapitel som heter al-Naqalah (översättarna). Men detta ger inte rättvisa åt historien. I själva verket är dessa översättare även vetenskapsmän och författare. Hunayn Ibn Ishaq t ex , död år 1873 - samtidigt som den store muslimske (konverterad till islam från kristendomen) filosofen al-Kindi, som kallas Faylasuf al-islam -, har skrivit några hundra avhandlingar. Dessa lärda är alltså samtidigt översättare, kommentatorer och sedan producenter.
Å sin sida har de kristna författarna skapat filosofiska och medecinska skolor och har medverkat till en liten del i de matematiska vetenskaperna. Ett exempel lånat från filosofin visar de kristnas betydelse i den arabiska civilisationen. Det är exemplet al-Farabi, som man kallar den andre Mästaren (den förste var naturligtvis Aristoteles). Denne filosof av turkiskt ursprung föddes i Turkestan omkring 870. Han kom till Harran där hans första lärare i filosofi var Ibrahim al-Marwazi, en nestorian ursprungligen från Merv i Khorasan. Därifrån kom också Yahya Ibn Haylan, en annan nestoriansk filosof, som sedan emigrerade till Bagdad efter år 908. Al-Farabi studerade med dessa bägge mästare. När Yahya dog, man vet inte vilket år, studerade Al-Farabi med en annan kristen filosof från Bagdad, Abu Bishr Matta Ibn Yunus. Efter hans bortgång 940 stannar Farabi ännu någon tid i Bagdad. Två år senare, då han ansåg att han inte längre hade något nytt att lära där accepterade han år 942 en inbjudan från den bildade pamdanitiske fursten Sayf al-Dawlah, och reste till Aleppo där han ingick i kretsen kring fursten ända till sin död i Damaskus år 950.
Med honom fanns kring Abu Bishr en grupp kristna lärjungar, den mest berömde Abu Zakariyya Yahya Ibn 'Adi. Denne Yahya var också lärjunge till al-Farabi. Efter den senares död blev det Yahya Ibn som blev den store mästaren i den muslimska världens filosofiska skola. Man frågar honom till råds från alla håll i den muslimska världen, vilket bevisas av hans svar på de filosofiska frågor som muslimer, kristna och judar ställde till honom. Han dog 974 och hade då under 24 år haft den muslimska världens absoluta suveränitet när det gäller den aristoteliska undervisningen.
Det är han som gav den kristna aristoteliska Skolan i Bagdad, grundad av Abu Bishr, dess anseende. Tilltalsnamnet "aristoteliska" gavs av Richard Walzer och Shlomo Pines (en av de största kännarna av den arabiska filosofin under denna period, död i Jerusalem för några år sedan). Under hans ledning utbildades ett tiotal berömda lärjungar, utan att räkna de mindre berömda: fem bland dem var muslimer, -bland dem Abu Hayyan al-Tawhidi och al-Sijistani, två stora namn inom den muslimska filosofin - , fyra kristna, bland dem var Abu 'Ali 'Isa Ibn Zur'ah, den mest berömde, - och en jude.
Dessa kristna fortsätter att översätta och kommentera verk från den grekiska filosofin, samtidigt som de skriver filosofiska verk inspirerade av denna tradition. 'Isa Ibn Zur'ah, Yahya Ibn 'Adis meste lärjunge, utbildade andra lärjungar, huvudsakligen kristna. Han dog i Bagdad 1008.
Den berömde läkaren och filosofen Abu al-Faraj 'Abdallah Ibn al-Tayyib, lärjunge till 'Isa Ibn Zur'ah, når längre än sin mästare och fortsätter att undervisa den grekiska filosofin, särskilt inom medicin genom att utbilda många lärjungar, framförallt muslimer. Vid sin död år 1043 i Bagdad efterlämnade han ett stort arbete inom alla vetenskaper: filosofi, medicin, juridik, teologi, exeges, etc. Han blev också direktör för det ansedda sjukhuset grundat av ministern 'Adud al-Dawlah (936-983), det berömda al-Bimaristan al-'Adudi.
Denna tradition fortsatte ännu ett halvsekel ända till al-Mukhtar Ibn Butlan, den siste i denna berömda krets av filosofer, död 1080. Det är han som gav oss i det stora arabiska manuskriptet i Paris, skrivet av hans egen hand, hela samlingen av Aristoteles' Organon, (logikens åtta böcker). Denna, grunden för all skolundervisning, omarbetades flera gånger och kommenterades av kristna lärare. Vissa andra böcker av Aristoteles och Platon och av deras grekiska kommentatorer har också kommenterats av Bagdad-Skolan såsom boken "Petit Alpha" om Aristoteles' Metafysik, kommenterad av Yahya Ibn 'Adi.
Exemplen från medicinen är än mer påtagliga, eftersom de kristna har haft en avgörande betydelse såväl på det vetenskapliga som det praktiska planet. I band III av "Geschichte des arabischen Schrifttums" vilket handlar om medicinen fram till år 1000, finns en lista på olika verk och mer än 80% av dessa är skrivna av kristna. Detta är ett historiskt faktum. Professorn i medicin Avicenne var den store nestorianske läkaren i Bagdad och kallades al-Masihi, dvs "den kristne". Han erkänns som en av sin tids störste.
Jag kan inte vidareutveckla denna fascinerande period i början av abbassidernas epok, som har kallats den stora Nahdah, den stora arabiska renässansen. Det är denna kan man säga, som gav Västerlandet tillfälle att lära känna detta grekiska arv, tack vare de översättningar som gjordes på 1100-talet, i synnerhet av andalusiska judar. Dessa översatte ibland direkt från arabiska till latin, men oftare från arabiska till hebreiska och därefter till latin. Innan Thomas av Aquino fick direktkontakt med grekiskan, lärde han känna Aristoteles genom latinska översättningar av arabiskan.
Detta är välkänt nu och man berömmer i Västerlandet och det med rätta, arabernas vetenskapliga insikt under medeltiden. Ibland säger man t o m bildligt uttryckt, att då Västerlandet var sänkt i okunnighetens mörker, badade den arabiska världen i vetenskapens och kunskapens ljus. Detta uttalande är korrekt, men man glömmer alltför ofta (eller är okunnig om detta) att även om denna arabiska värld var muslimsk till sin struktur, var de vetenskapsmän som ägde denna kunskap nästan uteslutande kristna och de förde den vidare, från grekiskan eller fornsyriskan.
Man får vänta till slutet på 1000-talet och på 1100-talet för att möta de stora muslimska vetenskapsmännen inom medicin och naturvetenskap och i det grekiska arvet, särskilt Avicenne i mitten på 1000-talet och senare Averroès. Men de har ärvt tre eller fyra seklers obrutna verk av de kristna araberna.
Om det är så hur kan man då förklara de kristnas minskade inflytande på det kulturella, sociala och politiska planet? Framförallt när man vet att på 800-talet t ex ett stort antal sekreterare vid de statliga ämbetsverken i Bagdad var kristna. Svaret är tydligt: antalet kristna sjunker kraftigt. Vad jag vet, finns det inga, av alla accepterade, siffror på proportionen kristna och muslimer på 800- och 900-talen. Man säger ofta att det är runt år 1000 som proportionen tippar över. Genom mina studier av kulturen är jag benägen att tro att detta sker litet tidigare. För mig verkar det som om det var i början på 900-talet som muslimerna börjar bli fler än de kristna.
Det verkar också som om det vore omkring 1300-talet, särskilt under trycket från mamelukerna, som antalet kristna sjönk drastiskt och nådde ungefär dagens proportioner; man säger allmänt att det låg runt 10% i länder som Egypten, Syrien eller Irak.
Det som är förbluffande är, att om man betraktar det som producerats av kristna arabiska tänkare och det som mer allmänt producerats av arabiska tänkare, får man två kronologiska kurvor som i stort sett är parallella. Grafiskt skulle man få två kurvor som samtidigt går uppåt eller nedåt vid samma tidpunkt. Kurvorna varierar något: det kristna bidraget är proportionnellt mycket starkare i början (800- och 900-talet) och på slutet (1800- och 1900-talet) än i mitten. Den varierar också på samma sätt enligt de kulturella sektorerna och de geografiska regionerna. Men de allmänna dragen är ganska likartade.
Med andra ord är båda samhällenas kulturella utveckling parallell även om de kristnas roll minskar successivt ända till början av 1900-talet som vi har konstaterat. Detta betyder att de kristna inte lever i ghetton, utan kontakt med omgivande samhället, utan de är fullständigt integrerade i "nationen", och delar samhällets upp- och nedgångar.
Från och med 1000-talet dyker de stora encyclopedierna "Tornet" (al-Migdal) av 'Amr Ibn Matta, och "Guiden" (al-Mursid) av Yahya Ibn Jarir upp hos de kristna i Irak dvs nestorianer och sedan jakobiter. Hos kopterna dyker encyclopedierna upp i stort antal eftersom kopternas arabiska litteratur började 200 år senare än litteraturen i Palestina och Irak. Så får man "Somme théologique" (Magmu' Usul al-Din) d'al-Mu'taman Ibn al'Assal ca 1265, sedan "Perle précieuse" (al-Gawharat al-Nafisah) d'Ibn Sabba' (slutet på 1200-talet), "Lampe des ténèbres" (Misbah al-Zulmah) d'Abu al-Barakat Ibn Kabar (ca 1310-1320) och "l'Englobant" (al-Hawi) d'al-Makin Jirjis Ibn al-'Amid slutet på 1300-talet. Det är "encyclopediernas tidsålder", dvs de sammanfattar all kunskap och gör det till en enhet; det är naturvetenskapernas höjdpunkt.
Samma fenomen finner man litet senare hos muslimerna. Det skulle bli för omfattande att omnämna verken. Det kröntes av ett geni, som inte är en verklig encyclopedist, Ibn Khaldun (1332-1406), historiker och tänkare utöver det vanliga, den stora arabiska periodens sista frukt.
Efter honom samlar man ihop arvet, man lånar, men man skapar ingenting nytt. Det är början på förfallet. I början på 1400-talet sker en minskning av den arabisk-kristna produktionen och av den arabiska produktionen helt enkelt, som kommer att nå sin lägsta nivå på 1500-talet och 1600-talet. Det är det som vanligtvis, i den arabiska litteraturen, kallas förfallets epok ('Asr al-Inhitat). Detta fenomen gäller lika för de kristna och för muslimerna och det gäller all litterär produktion: vetenskap, litteratur och religion.
Oftast nöjer sig författarna med att kopiera eller återge sina föregångare. Jalal al-Din al-Suyuti, död år 1505, är utan tvekan den bäste representanten för denna period: han har skrivit flera hundra verk över de mest varierande ämnen, men detta är huvudsakligen lån från tidigare verk.
Mot slutet av 1600-talet skymtar man en lätt återhämtning hos de kristna, tack vare förhållanden som härrör sig från tiden för den abbassidiska renässansen, dvs kontakten med två kulturer och civilisationer: Östs och Västs. Under denna period sker detta kulturmöte mellan kristna. På 700- och 800-talen var Väst det samma som Bysans för den arabiska världen; på 1600-talet är Väst det samma som Europa, dvs Italien och sedan Frankrike.
Kontakt-tillfället för dessa två världar blev grundandet av det maronitiska kollegiet i Rom 1584. Man måste ställa grundandet i sin socio-kulturella ram, dvs i "den katolska reformationen" (som de tyska historikerna i allmänhet kallar för "mot-reformationen), som initierades av konciliet i Trent (1545-1563) och som förstärktes med påven Gregorius XIII (1572-1585).
Det är perioden då det i Rom grundades påvliga seminarier och universitet - "Gregoriana" grundad 1551 av Ignatius av Loyola och utvidgad av Gregorius XIII - och nationella kollegier (för engelsmän, tyskar och andra); målet var att utbreda den katolska läran och att svara på protestanternas kritik. Dessa kollegier var avsedda för att utbilda samtida blivande präster som kom från länder där protestantismen fått fotfäste. Det är då som den katolska kyrkan gör en ny prövning av sina böcker och redigerar nya: en Katekes (1566), ett Breviarium (1568), ett romerskt missale (1570) och en Corpus juris canonici (ca 1578).
Det är i denna kontext som tanken på att bilda "nationella" kollegier för orientalerna kommer upp, där katolska präster skulle utbildas i samma anda, som svar på de ortodoxas kritik och försöka "vinna" dem till katolicismen.
För detta ändamål sänds Jean-Baptiste Eliano av påven först till Egypten tillsammans med fader Christophe Rodriguez 1561, för att försöka få till stånd ett närmande till kopterna. Eliano hade dock ingen framgång och återvänder till Venedig 1563 för att undervisa i hebreiska och arabiska vid kollegiet i Rom fram till 1577 på Pius IV:s begäran. Sedan sänder man honom till Libanon, först 1578-79 åtföljd av fader Jean-Baptiste Bruno, och en andra gång 1580-1582. Där finns kristna som är mycket nära Rom: maroniterna. När han kommit till Tripoli den 29 juni 1580, arbetade han för att sammankalla en maronitisk synod som ägde rum i Qannubin från 15 till 17 augusti 1580. Där kom Eliano med den geniala idéen - stadfäst, men inte utan svårighet, av Gregorius XIII - att skapa, ett maronitiskt kollegium i Rom, i likhet med de kollegier som skapats för de nordeuropeiska länderna.
(16: För att få igenom sin plan beskrev han maroniterna som om de led av stor intellektuell och teologisk misär och som om de riskerade att förlora sin katolska tro. Under de kommande seklerna var det många orientaliska missionärer som använde samma taktik för att få hjälp från väst.)
Eliano återvänder till Egypten (1582-1585) för att än en gång försöka en union med koptiska kyrkan, inspirerad vid tanken om den syriske patriarken jakobiten Ignatius Nik'matallah närvaro i Rom (fom 1578). Men det blir ett misslyckande delvis på grund av romarnas tröghet. Eliano dör i Rom den 3 mars 1589.
Man låter ungdomar från de bergiga regionerna i norra Libanon eller från Cypern komma för att studera i Rom. De ta del i alla nya discipliner, konst och vetenskap (man befinner sig mitt i renässansen i Rom). De lär sig språk särskilt latin och italienska och de fördjupar sina kunskaper i fornsyriska och klassisk arabiska, där de kristna ofta hade dåliga kunskaper. Några bland dem läser också grekiska eller franska. De följer kurser i filosofi och teologi vid Gregorianska Universitetet och öppnar sig för renässansens kultur.
Tillbaka i Syrien eller Libanon anstränger de sig att förmedla sina kunskaper till sina landsmän i predikningar och daglig undervisning. De introducerar nya former av andakt och apostolat och förnyar fullständigt sättet att predika. De förnyar det monastiska livet och moderniserar det enligt det västerländska religiösa livet. Dessa kloster blev andliga och kulturella centra. Vissa översätter de handböcker de använt i Rom eller andliga verk de tyckte om. På det intellektuella planet återskapar de den väg som de kristna i Bagdad följde på 800-talet och 900-talet: de översätter, kommenterar och producerar västinspirerade verk.
Detta utvecklas under ett och ett halvt sekel. Maroniterna grundar de första skolorna av västerländsk modell. Man nöjer sig inte längre med att lära sig litet fornsyriska med utgångspunkt från evangeliet och psaltarpsalmerna - i likhet med muslimernas madrasah och kuttab - förutom i religion undervisade man barnen i historia och geografi, matematik och fysik, grammatik, retorik, antika och moderna språk, logik och filosofi.
Samtidigt försöker de att introducera, från mitten på 1600-talet den arabiska boktryckarkonsten som de hade lärt sig att sätta så stort värde på i Europa. Det är faktiskt i Italien som det började och den första boken på arabiska som någonsin tryckts i världen är ett litet breviarium som användes av melkiterna, tryckt i Fano (på den adriatiska kusten) 1514.
Inte förrän på 1600-talet fick man ett tryckeri i Libanon, i melkitiska klostret Dayr Yuhanna al-Sabigh (= Johannes Döparen) i Khonsharah i bergen. I Egypten är det först i början på 1800-talet som Bonaparte inför den arabiska boktryckarkonsten i Kairo (i Boulac), och som den muslimska världen börjar upptäcka det tryckta ordet. Maroniterna hade, det är sant, byggt ett boktryckeri i bergen. Det hade emellertid inga arabiska skrivtecken endast fornsyriska; få människor bland dem kunde den arabiska skriften och flertalet präster skrev arabiska i garsuni (dvs på arabiska, men med fornsyriska skrivtecken.)
Till sist mot slutet av 1600-talet och början på 1700-talet kom den maronistiske biskopen från Aleppo, Germanos Farhat, som också ska åter-arabisera de kristna. Han går i skola hos muslimska schejker och skapar en grammatik på arabiska som baseras på Evangeliet, som de andra skapade en grammatik på arabiska som baserades på Koranen. Han författar dikter på klassisk arabiska och samlar kring sig en grupp bildade kristna, tillhörande alla de kristna församlingar som blir föregångare för denna intellektuella och kulturella förnyelse. I Germanos Farhat kan man se den sanne fader (eller farfader) till den andra arabiska renässansen, som förberedde 1800-talets Nahdah.
Denna kristna Nahdah som utgick från Aleppo på 1700-talet är en religiös förnyelse, fortfarande ganska inåtvänd. Dess upphovsmän är nästan alla präster. Deras första mål är att reformera Katolska Kyrkan i dess olika församlingar i Syrien och Libanon. I grund och botten söker de uppnå i Orienten det som den tridentiska reformen hade påbörjat i Väst. Under denna tid bosatte sig många av dem i Libanon.
Den Nahdah som ägde rum från mitten av 1800-talet igångsattes även den av kristna i Syrien och Libanon. Lärjungar till denna prestigefyllda grupp från Aleppo som hädanefter var bosatta i Libanon utvidgade förnyelserörelsen till att omfatta alla områden särskilt de profana vetenskaperna. Kontakten med Väst blir inte längre begränsad till det religiösa området.
En viktig politisk omständighet bidrar till att utbreda rörelsen i arabvärlden: situationen i Egypten. Mellan åren 1798 och 1801 är Egypten ockuperat av Bonaparte. Egypterna blev väldigt imponerade av fransmännens militära styrka och även av det forskarteam som följde med militären. År 1801 träder Muhammad 'Ali till makten fram till 1851. Han inför en regim som är praktiskt taget oberoende av det ottomanska imperiet och mycket öppen mot Väst, särskilt mot Frankrike. Han sänder de mest framstående personligheterna ur armén och kulturlivet till Frankrike för att utbildas, han gynnar industrin och skapar de första specialskolorna som senare blir universitet, öppnar Egypten för utrikeshandel, etc. Kort sagt han inleder en öppenhetens politik med syftet att göra Egypten till en modern nation av västerländsk typ. Hans son Ibrahim fortsätter i samma anda liksom hans efterföljare.
Lockade av detta klimat av öppenhet och frihet emigrerar många kristna från Syrien och Libanon till Egypten. Historien tycks upprepas: 1000 år tidigare i Bagdad, hade de kristna inbjudits att komma med sitt kulturella bidrag till den unga abbassidiska staten och hade svarat med entusiasm. Således möts två grupper: å ena sidan den muslimska Staten som önskar öppna sig mot den moderna världen och å andra sidan kristna som redan är öppna mot denna värld genom sina kontakter med Väst. Detta möte ger upphov till denna extraordinära renässans som kallas just (la Nahdah) och som den arabiska världen levde ända till mitten på 1900-talet.
Den utövas på alla plan: ekonomi, politik, litteratur, vetenskap, filosofi, kultur och konst. Alla de moderna idéerna från början av 1900-talet, denna tid av otyglad liberalism förmedlas till de kristna araberna genom tidningar och tidskrifter som de ger ut i Kairo, i Alexandria och i Beiruth. I själva verket ger de ut ett stort antal tidningar och tidsskrifter. Varje kultiverad kristen med självrespekt ger ut en ny tidsskrift som varar 5 eller 6 år. Ofta försöker de att börja om på nytt någon annanstans med samma begränsade succé. De vill införa nya idéer. I brist på radio och television startar de tidningar, den tidens massmedia, för att sprida sina idéer.
De skapar nya uttryckssätt: teater, roman, historiska romanen (med Jirji Zaydan), den fria poesin, målarkonsten. De första historiska böckerna av den arabiska litteraturen skapas också av de kristna. Likadant på den politiska arenan: de flesta oppositionspartierna, inklusive det kommunistiska partiet, lanseras av kristna eller judar i Egypten. Det är en sannskyldig explosion av liv och frihet som uttrycks med alla medel. Dessa tidningar och tidsskrifter och i sin helhet, mer allmänt, den västerländskt inspirerade liberala rörelsen, främjar i dag den islamitiska reaktionen. Men redan från åren 1928-1930 startar Hasan al-Banna rörelsen "muslimska Bröder" för att försvara och skydda det bestående.
Den store sunnitiske reformatorn i Egypten, schejk Muhammad 'Abduh 1849-1905 lyckas med att skapa i början på seklet en öppen attityd i den muslimska världen. Men redan hans lärjunge schejk Rashid Rida (1865 -1935), en libanes som emigrerat och bosatt sig i Egypten och som anser sig vara "hans främste lärjunge" och genom vilken vi lärt känna Muhammad 'Abduh stänger systematiskt till allt han kan, alla Muhammad 'Abduhs "öppningar". Rent allmänt skriver Rahid Rida i Commentaire du Coran (med titeln Tafsir al-Manar): "Mästaren, Imanen har sagt …" (qala l-ustad al-imam…), så tillägger han: "jag säger" (aqulu), och ger därmed en mycket mer trångsynt uppfattning, och åstadkommer på så sätt en systematisk tillbakagång.
Rashid Rida blir Hasan al-Bannas (1906-1959) mästare. Denne fullföljer tillbakagången och tillbakavridningen. Efter det att Gamal 'Abd al-Nasir (Nasser) hade avrättat Hasan al-Banna antar hans efterträdare Sayyid Qutb en än mer omedgörlig hållning; hans kommentarer till Koranen (Fi zilal al-Quran) är praktiskt taget ett politiskt handlingsprogram av mycket aggressivt slag. Efter honom får det muslimska Brödarskapet en ännu hårdare attityd som ger upphov till olika grupper av islamistiska terrorister. Dessa rörelser får desto mer framgång som de politiska regimerna som följer på varandra i Egypten, liksom i övriga arabiskt-muslimska Stater på 60-talet, önskade vara sekulariserade.
De nya nationella regeringarna väckte stort hopp hos de kristna. Man levde i ett liberalt system ur alla synsätt: politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och även andligt. Här kan nämnas den kvinnliga rörelsen i Egypten, som redan från 1920-talet leddes av muslimska kvinnor, ofta med västerländsk eller kristen utbildning.
Under samma tid ger schejk 'Abd al-Raziq upphov till en rörelse som kritiserade den muslimska politiken. Han dömdes av al-Azhar och fråntogs sina uppdrag. Den store, blinde författaren Taha Husayn kritiserar den allmänna opinionen om det för-islamiska klassiska arabiska språket och påstår att det har hittats på av senare författare för att rättfärdiga ovanliga uttryck i Koranen. Detta gjorde han i ett litterärt verk med titeln: "De la littérature pré-islamique" (Om den förislamiska litteraturen) . Han fråntogs titeln uléma och hans bok fördömdes. Andra åter studerar Koranens text och ser olika "litterära genrer". De påverkades av västerländska litterära metoder, ofta tillämpade på Bibeln. Alla dessa tankegångar fördöms av den officiella muslimska opinionen som symboliseras av det muslimska universitetet i al-Azhar.
Hela denna rörelse inger stort hopp. De intellektuella känner det som om de äntligen hade kommit in i en ny era. Framförallt Egypten känner sig som en del av Europa ur alla synpunkter. Det blev anledning till en oändlig våg av liberalism. Den stora utopin blev då att tro att man inte längre kunde "gå tillbaka", att historiens rörelse framåt var oåterkallelig och att den gick mot större öppenhet mot världen och mot det nya.
Sedan kom den stora desillusionen, den stora chocken, omkring 1970-73. Alla dessa liberala intellektuella översvämmades av den islamistiska vågen som växte dag för dag. Denna rörelse var inte ny i den muslimska världen, den var alltid närvarande, som vi har sett. Vissa tider försvagas den för att sedan dyka upp igen. Det tycks mig som om en sådan rörelse inte kan försvinna, ty det är en integrerad del av den muslimska visionen. Än mer, den är nödvändig för det projekt, även religiöst, som Muhammed gjorde i Medina mellan 622 och 632. Det är en autentisk tolkning av islam såsom Mohammed tänkt ut det under sitt livs sista 10 år.
Detta mål är skapandet av en genomträngande religion som måste tränga in i varje liten detalj, ända in i bröllopssviten. Denna vision är djupt rotad i den traditionella undervisningen om Islam. Även om den ibland för en tynande tillvaro, är den alltid beredd att dyka upp igen. I denna vision av samhället och av islam är den kristnes roll mycket mer begränsad. I ett sådant samhälle känner han sig inte bara illa till mods, han kvävs. Vad kan han då göra?
De kristna försöker då att finna stöd någonstans. Antingen i Väst och det är den utopi som de kristna i Libanon levde i, men hade de i realiteten något annat val? Eller i en uppfattning av ett konfessionslöst samhälle, som t ex Ba'th-partiet, uttänkt och skapat av den kristne Michel 'Aflaq. Men hur länge kan det bestå och skulle det ha överlevt om det inte hade fått stöd av "auktoritära" regimer i Syrien och Irak? Det är inte någon tillfällighet att de flesta konfessionslösa partierna eller kommunistpartiet startades av kristna. Men dessa partier fick ingen framgång hos den muslimska massan.
Under en viss tid ingav socialismen hopp åt många liberala tänkare och politiker, muslimer såväl som kristna. Varje person som "tänkte rätt" var vänsteranhängare. Och vilken ödets ironi! de mest vänsterinriktade bland dessa intellektuella blev mer eller mindre missionärer för islam f o m 80-talet.
Det verkar som om den enda utvägen vore att försöka bygga ett arabiskt-muslimskt system som är tillräckligt liberal. Det är vad många muslimer hoppas på, liksom de flesta kristna. Hur mycket är detta en ny utopi? Historien kommer att visa det. Men att luta sig mot Väst kan inte vara annat än kortlivat.
Det gäller mer att finna i det autentiska muslimska systemet, några vägar, några milstolpar på vägen mot en pluralistisk modern vision av en förnyad arab-muslimsk Stat. Det är en krävande utmaning som den moderna världen ger den arabiska världen. Här har de kristna något att komma med, nämligen en lång erfarenhet. Detta kan emellertid inte göras mot Staten, inte heller vid sidan av Staten eller av muslimer, utan tillsammans med de mest öppna delarna av den muslimska världen. Detta är, tror jag den socio-politiska och kulturella kallelsen för den kristna araben i den muslimska världen: föreslå ett samhälle öppet mot världen och det nya, med respekt för det djupaste i våra respektive religiösa traditioner.
