Lourdes – 30 år med Tro och ljus

Lourdes

har, säg, 365 hotell. Under lika många dagars tid hade de ansvariga för vår Tro och Ljus-grupp från Sverige sänt papper till de franska organisatörerna och upprepade gånger påpekat att fem personer sitter i rullstol. Men då vi kom fram på kvällen insåg vi mycket snabbt: Hissen är för liten för stolarna. De fem och de som assisterar dem måste byta hotell.

De som hade svårast att förflytta sig blev tvungna att göra det. Hade man glömt att räkna med dem?

Kanske kan man säga att Tro och Ljus fötts ur en smärtsam upp­levelse, och att det vi fick vara med om första kvällen var en aning om den.

1968 for ett franskt par med sina två barn, som hade grava handi­kapp, till Lourdes. De hade dessförinnan nekats att följa med dit på sin församlings vallfärd. Föräldrarna blev mycket nedslagna då de slutligen kom till Lourdes: På hotellet fick de äta på rummet med sina barn, och på gatan tittade människor stort.

 

De vände sig till Marie-Hélène Mathieu, som arbetade med att stödja föräldrar till personer med handikapp. Jean Vanier hade några år tidigare grundat 1’Arche, Arken, en kommunitet där dessa personer är själva hjärtat. Han hade redan gjort vallfärder med dem. Nu fick de idén att ordna en pilgrimsfärd, speciellt för personer med utvecklingsstörning.

Påsken 1971 samlades 12 000 människor i Lourdes. Många familjer upptäckte att de inte var ensamma om sitt lidande. Efter hemkomsten fortsatte de i sina olika länder att mötas regelbundet för att be, samtala och fira.

Och i år var då vårt 30-årsjubileum!

Om vår svenska grupp fick ta del av våra grundares smärta den där kvällen, fylldes vi också av hopp som de! Tillsammans med Tro och Ljus-grupper från över 70 länder firade vi Jesu död och uppståndelse. Det var en glädje att sjunga, spela, be och dansa med varandra, att se färgglada banér och strålande ansikten!

”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:3) Kanske är det vad vi upptäckte på nytt i Lourdes, och nu bär med oss hem till våra grupper i Göteborg, Stockholm och Uppsala: Vårt eget mörker, vår inro känsla av ensamhet, är en del av vår verklighet. Men det är inte det slutgiltiga. Jesus Kristus är med oss, sådana som vi är. Det räcker att vi är!

Elise Ingvarsson

Backe upp och Backe ner

Backe upp och backe ner
genom vindlande kvarter
står butickerna i rader,
men nu får jag spader.

Refräng:
Vattnet man i flasker häller,
guldmedaljer, rosenkransar,
plastmadonner, karameller:
allting för mitt öga dansar.

Sedan vi i Lourdes damp ner
har vi vandrat mer och mer,
ner till grottan gemon staden
samt haft skoj på Esplanaden.

Ofta sågs en pigg madam
ur butiken titta fram.
När vi fram och åter strövar
dom oss våra franc berövrar.

Likt en spindel i sitt nät
ser dom vem som verkar tät,
säkert som ikyrkan, Amen,
kommer då butiksmadamen.

"Köpa rosenkrans, Madam?"
hörs det genom avgasdamm.
Men se upp för alla bilar
ni som hastight framåt ilar!

Nu är denna valfärd slut
så nu kan vi pusta ut.
Vallfärdstanken är nog käck, men
på mej tog den nästan knäcken.

Clas Lindgren