Den heliga treenigheten

"Och för det första lärde de oss samstämmigt, att Gud gjorde allting av ingenting; ty ingenting fanns samtidigt med Gud. Men han, som hade sin egen plats och som inte var i behov av någonting och som fanns till före tidsåldrarna, ville göra människan, varigenom han kunde bli känd; han förberedde därför världen för henne. Ty hon som har skapats behöver också hjälp; men han som inte är skapad befinner sig inte i behov av någonting. Gud, som hade sitt eget Ord inom sitt eget inre, avlade henne och sände ut henne tillsammans med sin egen visdom före all tid. Han hade detta Ord som en hjälpare i det ting som skapats av honom, och genom honom gjorde han allting. Han kallas den styrande principen (arche), eftersom han härskar och är herre över allting som formats genom honom. Han, som var Guds Ande och den styrande principen och visdom och den högstes makt, kom ner över profeterna och talade genom dem om världens skapelse och om allting. Ty profeterna fanns inte, när världen kom till, däremot Guds visdom, som fanns i honom, och hans heliga Ord, som alltid var närvarande med honom, fanns till. Därför talar han sålunda genom profeten Salomo: När han beredde himlarna var jag där, och när han bestämde jordens grundvalar var jag hos honom likt en som tillskrevs honom. Och Moses, som levde många år innan Salomo, eller snarare Guds Ord genom honom som instrument, säger: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

(Theophilus av Antiokia, Till Aotolycus, II:10 (år 181).

"Under tidens lopp föddes Fadern i sanning, och Fadern led, Gud själv, Herren den allsmäktige, honom som de i sin predikan förklarade vara Jesus Kristus. Men vi tror - något vi verkligen alltid har gjort och detta på ett så mycket mer specifikt sätt, eftersom vi fått en bättre undervisning genom Parakleten, som leder människorna till hela sanningen - att det endast finns en Gud, men under följande fördelning, eller ekonomi, som det kallas, att denne ende Gud också har en Son, hans Ord, som utgick från honom själv och genom vilken allting har skapats och utan vilken ingenting har skapats. Honom tror vi vara sänd genom Fadern till Jungfrun och vara född av henne—honom som var både Gud och människa, Människoson och Guds Son och som fick namnet Jesus Kristus. Vi tror, att han har lidit, dött och blivit begravd, i enlighet med Skrifterna, och att han efter det att han uppväckts igen genom Fadern och tagits tillbaka till himlen, skall sitta på Faderns högra sida och skall komma tillbaka för att döm levande och döda. Enligt sitt löfte sände han också från himlen, från Fadern, den Helige Ande, Parakleten, trons heliggörare hos dem som tror på Fadern och Sonen och den Helige Ande. Och denna trosbekännelse har kommit till oss från evangeliets början, t o m före någon av de gamla heresierna, långt före Praxeas, gårdagens hycklare, och kommer att bli uppenbar såväl alltifrån det sena datum som utmärker alla heresier som också alltifrån den absolut nya karaktären hos vår nymodige Praxeas."

Tertullianus, Mot Praxeas, 2 (år 213).

"Kom alltid ihåg, att detta är den trosbekännelse jag lovar; genom den bär jag vittnesbörd om, att Fadern och Sonen och Anden är oskiljaktiga från varandra, och så kommer du att förstå med vilken betydelse detta sägs. Observera nu att mitt påstående är, att Fadern är en, Sonen är en och Anden är en, och att de är skilda från varandra. Detta påstående förstås på felaktigt sätt hos var och en som är obildad, likaväl som av varje perverst disponerad person, som om man skulle påstå en variation i en sådan betydelse, som skulle medföra en åtskillnad mellan Fadern och Sonen och Anden. Jag är dessutom förpliktad att säga detta, när man (genom att upphöja monarkin till skyarna på bekostnad av ekonomin) påstår, att det finns en identitet mellan Faderns och Sonen och Anden, att det inte är genom någon åtskillnad, som Fadern är olik Sonen utan genom fördelning. Det är inte genom delning som han är olik utan genom åtskillnad. Ty Fadern inte är den samme som Sonen, eftersom de är åtskilda från varandra i sitt sätt att vara. Ty Fadern har den fulla substansen, men Sonen är en härledning och del av helheten, så som han själv erkänner: Min Fader är större än jag. I Psalmen beskrivs hans underlägsenhet såsom varande något lägre än änglarnas. Sålunda är Fadern åtskild från Sonen och är större än Sonen, lika mycket som han som avlar är en, och den som avlas är en annan. Han som sänder är också en, och den som sänds är en annan. Och vidare. Han som skapar är en, och den genom vilken allting är skapat är en annan. Gynnsamt använder Herren själv detta uttryck om Parakletens person, för att beteckna inte en åtskillnad eller söndring utan en disposition (av ömsesidiga relationer i gudomen). Han säger nämligen, jag skall be Fadern, och han skall sända er en annan tröstare…även sanningens Ande. På så sätt åtskiljer han Parakleten från sig själv, liksom vi också säger, att Sonen är åtskild från Fadern. Han visade en tredje rang i Parakleten, liksom vi tror, att den andra rangen finns i Sonen, på grund av den ordning som iakttas i ekonomin. Men innebär inte själva det faktum, att de har olika namn som Fader och Son en förklaring att de är åtskilda i fråga om personlighet? Ty naturligtvis blir allting vad deras namn framhåller, att de är. Och det de är och alltid skall förbli, det skall de kallas. Och den åtskillnad, som antyds av namnen, tillåter inte alls någon sammanblandning, ty det finns inte någon sådan i de ting de betecknar. "Ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo".

Tertullianus, Mot Praxeas, 9 (213)

"Vi tror på en Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är.

Och på en Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sanna Gud av sann Gud, född och icke skapad av samma väsen som Fadern…Och på den Helige Ande."

Nicaenska trosbekännelsen (år 325).

"Låt därför ingen skilja Gamla Testamentet från Nya Testamentet. Låt ingen säga, att Anden i det förra är en och i det senare en annan. Ty han förolämpar då den Helige Ande själv, som tillsammans med Fadern och Sonen äras och som vid tiden för det heliga dopet inkluderas med dem i den heliga treenigheten. Ty Guds enfödde Son sade klart till apostlarna: Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Vårt hopp finns i Fadern och Sonen och den Helige Ande. Vi predikar inte tre Gudar. Låt marcioniterna bli nedtystade. Men med den Helige Ande genom den ende Sonen predikar vi den ende Guden. Tron är odelbar. Tillbedjan är oskiljaktig. Vi varken, som somliga, separerar den heliga Treenigheten, inte heller åstadkommer vi som Sabellius någon sammanblandning. Men enligt vår gudsdyrkan känner vi den ende Fadern, som sände sin Son som vår Frälsare, vi känner den ende Sonen, som lovade, att han skulle sända Tröstaren från Fadern. Vi känner den Helige Ande, som talade i profeterna och som på Pingstdagen kom ner på apostlarna i form av eldstungor, här i Jerusalem, i apostlarnas övre kyrka…"

Cyrillos av Jerusalem, Katekes- föreläsning, 16:4 (år 350).

"Jag kan inte se någon begränsning i mitt vågstycke att tala om Gud med termer som han själv använde. Han har fastställt namnen - Fadern, Sonen och den Helige Ande - som är vår information om den gudomliga naturen. Ord kan inte uttrycka eller sympatiskt innefatta eller skäligt begripa följderna av de undersökningar man vidare utfört. Allt är outsägligt, ouppnåeligt, oförståeligt. Språket är uttömt på grund av ämnets storhet. Prakten från dess lyster förblindar det betraktande ögat, intellektet kan inte fatta dess gränslösa omfattning…När Israel hör, att dess Gud är en, och att ingen annan gud, som människor kan anse vara Gud, kan liknas vid honom, som är Guds Son, så menar uppenbarelsen, att Gud Fadern och Guds Son tillsammans är en, inte genom sammanblandning av personen men genom enhet i substansen. Ty profeten förbjuder oss, eftersom Gud, Sonen, är Gud, att likna honom vid någon annan gudomlighet…Men jag kan inte beskriva honom, vars böner för mig jag inte kan beskriva. Liksom det skedde i uppenbarelsen, så föddes den enfödde av dig före evig tid, när vi upphör att strida med tvetydigheter i språket och svårigheter i tanken, och så blir den enda vissheten beträffande hans födelse något som finns kvar. Så håller jag i mitt medvetande fast vid sanningen, att den Helige Ande är från dig och genom honom, trots att jag inte genom mitt intellekt kan fatta det."

Hilarius från Poiters om Treenigheten, 2:5, 4:42, 112:56 (år 359)-

"De borde bekänna, att Fadern är Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, så som de blivit undervisade genom de gudomliga orden och av dem som förstått dem i deras djupaste betydelse. Gentemot dem som öppet beskyllde oss för att vara treteister, skall vi svara, att vi bekänner en enda Gud, inte i fråga om antal men i fråga om naturen. Ty allting som kallas ett är inte absolut ett till antal och inte heller osammansatt i fråga om naturen. Men Gud bekänns universellt vara osammansatt och inte sammansatt. "

Basilius, Till Caesareans, Brev 88 (år 360)

"Ty denna synod i Nicaea är i sanning ett fördömande av all heresi. Den omintetgör dem som hädar den Helige Ande och kallar honom en skapad varelse. Ty fäderna tillade genast sedan de talat om tron på Sonen: ‘Och vi tror på den Helige Ande’ för att de genom att fullständigt och helt bekänna tron på den heliga Treenigheten skull tillkännage den exakta formen av tron på Kristus och den katolska kyrkans lära. Ty det har gjorts klart både bland er och bland alla, att ingen kristen kan ha en tvivelaktig uppfattning beträffande denna punkt, att vår tro inte är på någon skapad varelse utan på en Gud, allsmäktig Fader, skapare av alla synliga och osynliga ting och på en Herre, Jesus Kristus, hans enfödde Son och på den Helige Ande; en Gud, känd i den heliga och fullkomliga Treenigheten, till vilken vi har blivit döpta och i vilken vi har blivit förenade med gudomen, och vi tror, att vi också blivit arvtagare till himmelriket i Jesus Kristus, vår Herre, genom vilken äran och makten från evighet till evighet tillkommer Fadern. Amen."

Athanasius, Till biskoparna i Afrika, 11 (år 372).

Treenighetens substans är så att säga ett allmänt väsen, i vilket det finns en tydlig, en obegriplig, outsäglig substans. Vi håller fast vid en åtskillnad, inte en sammanblandning av Fadern, Sonen och den Helige Ande; en åtskillnad utan separation, en åtskillnad utan flertal; och sålunda tror vi på Fadern, Sonen och den Helige Ande, där var och en existerar från evighet till evighet i detta gudomliga och underbara mysterium. Vi tror inte på två fäder, inte på två söner och inte på två andar. Ty det finns en enda Gud, Fadern, av vilken allting är till och vi är i honom; och en enda Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är till och vi är till genom honom. Det finns bara en som är född av Fadern, Herren Jesus, och därför är han den enfödde. Det finns också en enda Helig Ande, vilket samme apostel har sagt. Så tror vi, så läser vi, så fasthåller vi. Vi känner till åtskillnadens faktum, vi känner ingenting av de dolda mysterierna; vi ber inte till det som orsakar något men vi håller det yttre tecknen värdiga bland oss."

>Ambrosius, Om den kristna tron, 8:92 (år 380).

"Vi tror på en Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt ät; Och på en Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och inte skapad, av samma väsen som Fadern, genom vilken allting har blivit till…Och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och som tillika med Fadern tillbedes och förhärligas…"

Trosbekännelsen från Konstantinopel (år 381).

"Ty varken centurionen eller den fattiga kvinna, som i tolv år hade försvagats av ett blodflöde, hade trott på Treenighetens mysterier, ty dessa uppenbarades för apostlarna efter Kristi uppståndelse; så att tron på något sådant som tro på Treenighetens mysterium kan ha sin tillbörliga överlägsenhet. Men det var hennes målmedvetenhet och hennes hängivenhet för sin Gud som bemöttes av vår Herres bifall: "Ty hon sade inom sig själv, om jag endast får röra vid hans klädnad, så skall jag bli botad." Detta är sådan tro man sällan finner, sade vår Herre. Detta är sådan tro, som är svår att finna fullkomlig även hos dem som har en rätt tro. "Må det ske dig som du tro", säger Gud. Jag tycker verkligen inte om ljuden från de orden. Ty om det skall med mig som jag tror, då skall jag förgås. Och likväl tror jag förvisso på Gud Fader, jag tror på Gud, Sonen, och jag tror på Gud, den Helige Ande. Jag tror på en enda Gud; inte desto mindre skulle jag inte vilja att det skulle ske med mig enligt min tro".

>Hieronymus, Mot det som bekänner sig till Lucifer, 15 (år 382).

"Men de (d v s katolikerna) tillber Fadern och Sonen och den Helige Ande, en enda gudom; Gud Fadern, Gud Sonen och (förargas inte) Gud den Helige Ande, en natur i tre personer, intellektuella, fullkomliga, i sig själva existerande, numeriskt separata, men inte separata i gudomen."

Gregorius av Nazians, Mot arianerna och beträffande honom själv, Oration 33:16 (år 389).

"Ser du, att han låter förstå, att det inte finns någon skillnad i gåvorna från Fadern och Sonen och den Helige Ande? Förväxla inte personerna, må Gud förbjuda det, men förkunna den jämlika äran hos detta väsen. Ty det som Anden tilldelar, det säger han, att Gud också utför; detta att Sonen på samma sätt påbjuder och ger. ändå om den ene vore underlägsen den andre, eller tvärtom, så skulle han ändå inte ha tryckt ned och inte heller skulle han ha tröstat den person som blev upprörd".

Johannes Chrysostomos om Första Korintierbrevet, 29:4 (år 392).

"I fråga om dem som pånyttföds från döden till evigt liv är det genom den heliga Treenigheten, som den livgivande makten ges åt dem som i tro anses värdiga nåden. På samma sätt är nåden ofullkomlig, om någon , vem det än må vara, utelämnar namnen i den heliga Treenigheten i det räddande dopet - ty pånyttfödelsens sakrament fullbordas inte i Sonen och Fadern allena utan Anden. Inte heller förlänas livets fullkomliga välsignelse i dopet i Fadern och Anden, om Sonens namn undertrycks. Inte heller fullbordas uppståndelsens nåd i Fadern och Sonen, om Anden utelämnas. -- Av detta skäl förlitar vi hela vårt hopp och övertygelse om våra själars frälsning på de tre personerna, som erkänns genom dessa namn. Och vi tror på vår Herre Jesu Kristi Fader, som är livets källa, och på Faderns enfödde Son, som är livets upphovsman, som aposteln säger, och på den Helige Ande, beträffande vilken Herren har talat: "Det är Anden som ger liv". Och eftersom odödlighetens nåd ges oss som har förlossats från döden, och detta som vi har sagt, genom tron på Fadern och Sonen och den Helige Ande, så tror vi vägledda genom dessa, att intet underdånigt, intet skapat intet i tanken ovärdigt Guds majestät skall associeras med den heliga Treenigheten. Det gäller, säger jag, eftersom vårt liv är ett liv som kommer till oss genom tron på den heliga Treenigheten och har sitt ursprung från allas Gud och strömmar ut från Sonen och verkar i oss genom den Helige Ande. Då vi har då full försäkran om detta, döptes vi så som vi fått befallning, och vi tror som vi har blivit döpta, och vi fasthåller som vi tror; så full harmoni finns mellan vårt dop, vår tro och vårt tillräknande av lovprisning till Fadern och Sonen och den Helige Ande. Men om någon nämner två eller tre Gudar eller tre gudomligheter, låt honom då vara förbannad. Och om någon följer Arius’ förfall och säger, att Sonen eller den Helige Ande tillkom genom ting som inte finns till, låt honom då vara förbannad. Följande gäller om dem vilka enligt vårt bedömandevhar samma uppfattning som vi och tillsammans med vilka vi har förhoppning att ha del i Herren: De går enligt sanningens bekännelse och erkänner de tre personerna, som hängivet erkänns i sina många egenskaper, och de tror, att det finns en enda gudom, en godhet, ett herravälde, en auktoritet och makt, och ingen ifrågasätter den ende Högstes överhöghet eller förfaller till polyteism eller driver gäck med personerna eller låter den heliga Treenigheten bestå av heterogena och olika element, men i enkelhet tar de emot läran om tron och grundar allt sitt hopp om frälsningen på Fadern, Sonen och den Helige Ande".

Gregorius av Nyssa, Till staden Sebasteia, Brev 2 ( år 394).

"Alla dessa katolska utläggare av de gudomliga Skrifterna, både Gamla och Nya testamentet, vilka jag har kunnat läsa och som har skrivit före mig om den Treenighet, som är Gud, har haft för avsikt att undervisa denna lära i enlighet med Skrifterna, att Fadern och Sonen och Anden antyder en gudomlig enhet av en och samma substans i en odelbar likhet. Och detta sker därför, att det inte finns tre Gudar utan endast en Gud. Trots att Fadern har fött Sonen, så är han som är Fadern inte Sonen. Och Sonen är född av Fadern, men han som är Sonen är inte Fadern. Och den Helige Ande är varken Fadern eller Sonen, utan endast Anden är av Fadern och Sonen, han själv är också jämlik Fadern och Sonen och tillhör Treenighetens enhet. Likväl var det inte denna Treenighet som föddes av jungfru Maria och korsfästes under Pontius Pilatus och uppstos igen på tredje dagen och uppsteg till himlen, utan det var endast Sonen. Inte heller var det denna Treenighet, som kom ner i form av en duva på Jesus, när han döptes. Inte heller var det samma Treenighet som på Pingstdagen, efter Kristi himmelsfärd, när det kom ett ljud från himlen som från en stormande, mäktig vind, satte sig på var och en av dem med kluvna tungor som av eld, utan det gällde endast den Helige Ande. Inte heller var det denna Treenighet, som sade från Himlen, Du är min Son, vare sig när han döptes av Johannes eller när de tre lärjungarna var med honom på berget eller när rösten lät, Jag har både förhärligat det och skall åter förhärliga det, utan detta var endast Faderns ord, som talades till Sonen. Trots att det finns Fadern och Sonen och Anden, så är deras verk odelbart, ty de är odelbara. Detta är också min tro, eftersom det är den katolska tron."

Augustinus, Om Treenigheten, I:4,7 (år 416)

"Men efter honom bröt Sabellius’ schism ut som reaktion mot ovannämnda heresi, och när han förklarade, att det inte fanns någon åtskillnad mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande, drev han ogudaktigt gäck, så långt det var möjligt, med personerna och misslyckades att urskilja den heliga och outsägliga Triniteten. I tur och ordning efter honom som omnämnts, följde hädelsen beträffande Arianus’ perversitet, vilken för att undvika att se ut som om man drev gäck med de heliga personerna, förklarade, att det fanns åtskilda och olika substanser i Treenigheten."

Johannes Cassianus, Kristi inkarnation, 2 (år 430)

"I Gud finns det en substans men tre personer; i Kristus två substanser, men en person. I Treenigheten finns det flera personer, inte flera substanser (åtskilda personer, inte åtskilda substanser)…Ty Fadern är en person, Sonen en annan och den Helige Ande an annan. Men likväl finns det inte flera naturer (skilda naturer) utan endast en och samma natur."

Vincent av Lerins (430)

"Men, mina kära, trots att den utförda verkliga formen underbart otvivelaktigt överskred den jublande kören av alla mänskliga språk, så var den Helige Andes majestät närvarande, och får ingen tro, att hans gudomliga substans uppenbarade sig i det som kan ses med kroppsliga ögon. Ty hans natur, som är osynlig och delade gemenskapen med Fadern och Sonen, visade karaktären på sin gåva och sitt verk genom det yttre tecken som behagade honom, men behöll sin väsentliga egenskap inom sin egen gudom, ty mänsklig insikt kan inte längre förnimma den Helige Ande i högre grad än beträffande Fadern och Sonen. Ty i den gudomliga Treenigheten är ingenting olikt vartannat, och allt vad man kan tänka om dess substans tillåter inte någon åtskillnad i vare sig makt, ära eller evighet. Och beträffande varje persons egenskap är Fadern en, Sonen en annan och den Helige Ande en annan, så är gudomen ändå inte åtskild och olikartad. Ty medan Sonen är Faderns enfödde Son, den Helige Ande Faderns och Sonens Ande, inte på så sätt att varje skapad varelse har skapats av Fadern och Sonen, utan den är som en som lever och har makt från båda och är en som evigt existerar från det som är Fadern och Sonen."

Påven Leo den store (440-461), Predikan 77:2 (år 461).

"Eller om någon kanske skulle tro, att detta görs av vördnad för den höga Treenigheten, så finns det varken någon invändning mot att genast doppa ned den person som skall döpas i vattnet, eftersom det finns en substans i tre "existenser". Det kan inte på något sätt vara klandervärt att doppa barnet i dopet vare sig tre gånger eller en gång, då man ser att genom tre neddoppningar kan Treenighetens personer betecknas och genom en gudomens enhet."

Påven Gregorius den store (590-604), Till Leander, biskop i Hispalis, Brev 43 (år 591).

översättning till svenska av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från Joseph A. Gallegos 1997, Cor unum apologetic web sitehttp://www.cin.org/users/jgallegos/