Traditionen, Bibeln eller båda?


Reformatorerna sade att Bibeln är den enda källan till religiös sanning, och förståelsen av den måste man finna genom att endast se på textens ord. Detta är den protestantiska teorin sola scriptura. (Latin för: genom skriften allena), en synpunkt vanligtvis kallad "Bibeln allena". Enligt den , kan ingen annan auktoritet påtvinga en tolkning och ingen annan auktoritet, som Kyrkan, har av Kristus blivit tillsatt som domare mellan motstridiga tolkningar.

Som arvtagare till reformatorerna, arbetar fundamentalisterna på basis av sola scriptura, och de för fram detta begrepp så fort de får tillfälle. Man skulle tro att det vore lätt för dem att förklara varför de tror på denna princip. Men det finns kanske ingen större missräkning, när man har att göra med evangelikaler och fundamentalistiska protestanter än i att försöka ta reda på varför Bibeln överhuvud taget skall tas som regel för tron, för att inte säga den enda, tillräckliga normen för tron. Det hela kommer till frågan om varför fundamentalisterna accepterar Bibeln som inspirerad, därför att Bibeln kan endast tas som norm för tron om den först tas för inspirerad och därigenom ofelbar.

Nu är detta ett problem som inte håller många kristna sömnlösa om natten. De flesta har aldrig gett det en allvarlig tanke. I den mån de tror på Bibeln, tror de på den därför att de lever i en miljö som, om än post - kristen på många sätt fortfarande är full av kristna förutsättningar och tankegångar.

En ljummen kristen som inte skulle ha den minsta tilltro till Koranen skulle tänka två gånger innan han skulle förtala bibeln. Den har en officiell status för honom, även om han inte kan förklara det. Man kan säga att han accepterar bibeln som inspirerad ( vad det nu kan betyda för honom) av någon "kulturell" anledning, men det är knappast någon tillräcklig orsak, eftersom Koranen, på en sådan basis, rätteligen skulle betraktas som inspirerad i ett muslimskt land.

"Det är gott nog för mig"

På samma sätt är det knappast tillräckligt att säga att min familj alltid har trott på Bibeln, "och det är gott nog för mig". Det kan verkligen var gott for en person som är obenägen att tänka, och man skall inte förringa en enkel tro, även om den bygger på en verkligt svag orsak, men endast vana kan inte säkerställa att Bibeln är inspirerad.

Vissa fundamentalister säger att de tror att bibeln är inspirerad därför att den är "inspirerande", men det är ett ord med dubbel betydelse. Å ena sidan, om det används i strikt teologisk mening, ställer det klart frågan: Hur vet vi att bibeln är inspirerad, dvs "skriven" av Gud, men genom mänskliga författare?

Och om inspirerande inte betyder någonting annat än "upplyftande" eller "rörande", kan någon med ett bristfälligt poetiskt sinne tänka att en poets arbete är inspirerat. Dessutom, kan delar av Bibeln däribland flera hela böcker i Gamla Testamentet inte kallas för "inspirerande" i den meningen, om man inte arbetar med principen, refererad av Ronald Knox, om den äldre kvinnan som var så rörd varje gång hon hörde det "välsignade ordet Mesopotamien". Man begår ingen respektlöshet i att medge att delar av Bibeln är torra som militär statistik - verkligen, vissa delar är ingenting annat än militär statistik - och det finns bra litet där som kan röra känslorna.

Så det är inte tillräckligt att tro på att Bibeln är inspirerad endast på grund av kultur eller vana, inte heller är det tillräckligt att tro på dess inspiration därför att det är en så vackert skriven eller emotionellt rörande bok. Det finns andra religiösa böcker, och vissa helt profana som vida slår det mesta i Bibeln vad gäller fin prosa eller poesi.

Vad Bibeln säger om sig själv.

Har bibeln något eget anspråk på inspiration? Det finns inte många ställen där ett sådant anspråk görs eller ens tangeras, och de flesta böckerna i Gamla och Nya testamentet har inget sådant anspråk alls. Faktum är att ingen av författarna till Nya Testamentet gör anspråk på att ha skrivit under den helige Andes inflytande, förutom Johannes, Uppenbarelsebokens författare.

Inte ens om varje bibelbok började med "Följande är en inspirerad bok" skulle det bevisa någonting. Koranen gör anspråk på att var inspirerad, så gör Mormons bok, och så gör de olika religiösa böckerna i österns religioner. även Mary Baker Eddy, Christian Sciences grundare, och Ellen G White, Sjundedags adventisternas grundare, har givit ut skrifter med anspråk på att vara inspirerade. Bara att påstå att en bok är inspirerad räcker inte för att fastställa en boks bona fides.

I brist på sådana tester, faller de flesta fundamentalister tillbaka på påståendet att "den helige Ande talar om för mig att bibeln är inspirerad", en övning i subjektivism som är besläktad med deras påstående att den helige Ande vägleder dem i texttolkningen. Den anonyme författaren till "Hur kan jag förstå bibeln?", en liten skrift distribuerad av den evangeliska organisationen "Radio Bible Class", listar till exempel upp tolv regler för bibelstudium. Den första är "Sök den helige Andes hjälp. Anden har givits för att upplysa skrifterna och göra dem levande för dig när du studerar dem. Följ hans vägledning."

Om man nu uppfattar det så att var och en som ber om en ordentlig tolkning av bibeln kommer att få en sådan av Gud-- och det är exakt så som de flesta fundamentalister anser att den helige Ande arbetar-- då kommer mångfalden av tolkningar, även bland fundamentalister, att ge folk en gnagande känsla av att den helige Ande inte har skött sitt jobb speciellt effektivt.

Inte genom slutledning.

De flesta fundamentalister säger inte klart och tydligt, att den helige Ande har talat till dem direkt och försäkrat dem om bibelns inspiration. De säger det inte på det sättet. Utan i stället är de övertygade om att när de läser bibeln så är det Guds ord, de får en positiv "känsla" av att den är inspirerad, och det är det- som ofta minskar deras godtagande av Bibeln till kultur eller vana .

Det spelar ingen roll hur man tittar på det, fundamentalisternas ställningstagande är inte något noggrann utformat sådant. Det är sällan en fundamentalist, även för argumentets skull, först närmar sig bibeln som om den inte vore inspirerad och sedan, när han läser den, kommer till slutsatsen att den är det. I själva verket börjar fundamentalisterna med det faktum att den är inspirerad--just som de tar de övriga fundamentalistiska doktrinerna för givna, inte som härledningar- och de finner saker i bibeln som tycks stödja tanken om inspiration, och hävdar genom cirkelresonemang att bibeln bekräftar tanken om att den är inspirerad, vilket de ju redan visste.

Den som brottas med det fundamentalistiska sättet att närma sig inspirationen ( eller vilket annat sätt som helst för övrigt) blir till sist ändå otillfredsställd ty han vet att han inte har någon god grund för sin tro. Det katolska sättet är det enda som slutligen kan tillfredsställa en person intellektuellt.

Den katolska metoden att visa hur bibeln är inspirerad är denna: Först närmar man sig Bibeln som vilken antik skrift som helst. Man utgår inte ifrån att den är inspirerad. Genom textkritik kan vi avgöra att vi har en text vars riktighet är säkrare än andra antika texters.

En tillförlitlig text

I "The Story of the Bible", noterar Sir Frederic Kenyon att " För alla antikens klassiker måste vi lita på manuskript skrivna långt efter det de egentligen blev författade. Den författare som är det bästa exemplet i detta fall är Virgilius, ändå är det tidigaste manuskriptet vi har av honom skrivet cirka 350 år efter hans död. För alla andra klassiska författare är intervallet mellan författaren och det tidigaste manuskriptet av hans verk mycket större. För Lividius är det ca 500 år, för Horatius 900, för det mesta av Platon 1300, för Euripides 1600." ändå är det ingen som på allvar hävdar att vi inte skulle ha riktiga kopior av dessa författares arbeten.

Det är inte bara så att de bibelmanuskript vi har är äldre än de vi har av klassiska författare, utan vi har också många fler manuskript att arbeta med. En del är hela bibelböcker, andra fragment med bara några få ord, men det finns bokstavligen tusentals manuskript på hebreiska, grekiska, latin, koptiska, syriska och andra språk. Detta betyder att vi kan vara säkra på att vi har en exakt text, och att vi kan arbeta utifrån den med tillförsikt.

Först ur historiskt perspektiv

Nästa steg är att se vad bibeln säger oss ur historiskt perspektiv, särskilt nya testamentet och alldeles särskilt evangelierna. Vi utforskar vad som sägs om Jesu liv och död och det som rapporteras om hans uppståndelse.

När vi använder vad som finns i själva evangelierna, vad vi finner i utombibliska skrifter från de första århundradena och vad vi vet om den mänskliga naturen (och vad vi på annat sätt, från naturteologi, kan veta om den gudomliga naturen), kan vi komma fram till att Jesus antingen var det han påstod sig vara- Gud- eller så var han galen. (Det vi vet att han inte kan ha varit, är att han inte bara var en bra man som inte var Gud, ty någon som helt enkelt bara var en bra människa skulle inte påstått sig vara den han påstod sig vara.)

Vi kan utesluta att han var en galning inte bara från det han sade - ingen galning har någonsin talat som han; inte heller någon frisk person förresten - utan från vad hans efterföljare gjorde efter hans död. En bluff (den tomma graven) är en sak, men ser du människor gå i döden för en bluff, åtminstone inte för en som inte leder till någonting. Resultatet av detta resonemang är att vi måste ta för sant att Jesus uppstod från de döda och att han därför var Gud och därför att han var Gud menade det han sade och gjorde det han sade han skulle göra.

En sak han sade han skulle göra var att grunda en kyrka, och både från bibeln (fortfarande sedd som en historiebok, och inte som en inspirerad sådan) och andra antika skrifter, ser vi att Kristus grundade en kyrka med de grunder vi ser i den katolska kyrkan idag- Påvedöme, hierarki, prästämbete, sakrament, läroauktoritet och som en konsekvens av det sista, ofelbarhet. Kristi kyrka måste ha ofelbarhetsläran för att kunna göra vad han befallt den att göra.

Vi har hittills tittat rent historiskt på materialet och kommit fram till att det existerar en kyrka, som är den katolska kyrkan, gudomligt beskyddad från villfarelse. Nu är vi vid sista delen av resonemanget.

Denna kyrka talar nu om för oss att Bibeln är inspirerad, och att vi kan lita på att kyrkans ord är sant därför att kyrkan är ofelbar. Endast efter att ha fått veta av en korrekt tillsatt auktoritet ( dvs. en som Gud har tillsatt för att säkerställa sanningen i trosfrågor, som t.ex. bibelns status) att bibeln är inspirerad kan vi börja använda den som en inspirerad bok.

Ett Spiralargument.

Lägg märke till att detta inte är något cirkelresonemang. Vi baserar inte bibelns inspiration på kyrkans ofelbarhet och kyrkans ofelbarhet på en inspirerad bibel. Det vore verkligen ett cirkelresonemang! Vad vi har är ett verkligt spiralresonemang. I första hand hävdar vi Bibelns giltighet som historia. Av detta drar vi slutsatsen att en ofelbar kyrka grundades. Och sedan tar vi till oss det denna ofelbara kyrka säger om att bibeln är inspirerad. Detta är inget cirkelresonemang därför att den avgörande slutsatsen (att Bibeln är inspirerad) inte är en upprepning av det första påståendet (att Bibeln är historiskt tillförlitlig), och det första påståendet (att Bibeln är historiskt tillförlitlig) är på intet sätt baserat på den avgörande slutsatsen (att bibeln är inspirerad).Vad vi har påvisat är att utan kyrkans existens skulle vi inte kunna säga om Bibeln var inspirerad.

Det vi nu har diskuterat är naturligtvis inte den typ av mental gymnastik som människor går igenom innan de sätter tilltro till bibeln, men det enda verkligt vettiga sättet är att göra så. Varje annat sätt är sämre- psykologiskt korrekt kanske, men ändå sämre. Inom matematiken accepterar vi "i tro" (dock inte i den teologiska meningen av ordet) att ett och ett blir två och att ett tillsammans med vilket annat tal som helst kommer att utgöra närmaste högre tal. Dessa sanningar tycks oss elementära och vi är nöjda med att ta det för vad det är, men blivande matematiker måste gå igenom en termins kurs för att bevisa dessa "självklara" saker.

Otillräckliga skäl.

Saken är den att fundamentalisterna har rätt när de tror att Bibeln är inspirerad, men deras skäl att göra det är inadekvat därför att kunskapen om bibelns inspiration kan endast baseras på att en auktoritet tillsatt av Gud talar om det för oss. Och den auktoriteten är Kyrkan.

Och det är här ett svårare problemet börjar. Det verkar som det för vissa inte spelar någon roll varför man tror att Bibeln är inspirerad, bara man tror det. Men grunden till varför man tror på inspirationen avspeglas direkt i hur man tolkar Bibeln. Katoliken tror på inspirationen därför att kyrkan säger så- det sägs rent ut - och samma kyrka har auktoriteten att tolka denna inspirerade text. Fundamentalisterna tror på inspirationen, fast på svaga grunder, men de har ingen med auktoritet att tolka texten förutom dem själva.

Kardinal Newman uttryckte det sålunda i en uppsats om inspirationen som publicerades första gången 1884: "Således, om uppenbarelserna och texterna i skriften riktas endast till oss personligen, är det absolut nödvändigt att det ibland oss finns officiella granskare och uttolkare. Det är klart oförnuftigt att tro att en bok så komplex, så osystematisk, delvis så oklar, produkten av så många tankar, tider och platser, skulle anförtros oss från ovan utan stöd av någon auktoritet; som om den möjligen kunde av sakens natur tolka sig själv. Dess inspiration garanterar dess sanning, inte dess uttolkning. Hur ska enskilda läsare kunna skilja på vad som är pedagogiskt, historiskt, vad som är fakta och vad som är vision, vad som är allegoriskt och vad som är bokstavligt, vad som är (idiomatiskt) och vad som är grammatikaliskt, vad som är uttryckt formellt och vad som är skicklighet, vad som är giltigt endast för en viss tid och vad som förpliktar för alltid. Sådant är vår naturliga förkänsla, och det har bara blivit alldeles för väl bekräftat under de tre senaste århundradenas händelser, i de många länder där enskilda bedömningar av skriftens text har fått råda. Inspirationens gåva behöver som komplement ofelbarhetens gåva"

Den katolska hållningens företräden är två: Först, bevisas inspirationen ordentligt, inte endast "på känn". För det andra, huvudfakta bakom beviset- faktum om en ofelbar, vägledande kyrka- leder oss naturligt till ett svar på det problem som oroade den etiopiske hovmannen (Apg 8:3): Hur kan man veta vilken tolkning som är den rätta? Samma kyrka som bevisar bibelns äkthet och som fastslår att den är inspirerad, är den auktoritet som Kristus själv har grundat för att tolka hans ord.

översättningen till svenska av Thommy Johansson med uttryckligt tillstånd från Catholic Answers.http://www.catholic.com/


Till KATOLIKnu