Den helige Josef, Jungfru Marias brudgum

Sankt Josef böner, litania, länkar, novena

Josef, den rättfärdige
av Emmanuel Martens, karmelit

Det är ganska tyst i vår tid om "Josef, Marias man", adoptivfar till "Jesus som kallas Kristus" (Matt 1:16). Men just dessa två titlar låter oss ana något om hans utomordentliga, något mysteriösa personlighet. En ingående granskning av Matteusevangeliet kan föra oss närmare detta stora, sympatiska helgon.

Hela Matteus' första kapitel är ett svar på frågan: är Jesus "son av David", alltså arvtagare till de messianska löftena? I kapitlets första del, "släkttavla för Jesus Kristus, son av David" konstateras att han i fysisk bemärkelse inte härstammar från Davids släkt. Men den andra delen, som vanligen kallas "Jesus födelse" men innehållsmässigt bättre skulle betecknas som "budskapet till Josef", alltså ett slags parallell till Lukas budskap till Maria, förklarar då hur Jesus trots allt kan vara den utlovade Messias tack vare "Josef, Davids son", som var villig" att föra hem Maria som hustru".

Budskapet till Josef - Matt.

Josefs stora roll i människoblivandets, och därför även i frälsningens mysterium, kommer tydligt fram i detta textavsnitt. Tyvärr är det så att de flesta översättningar, även den traditionella latinska, illustrerar det kända ordspråket: traduttore traditore. Man tolkar och psykologiserar för mycket. Några moderna exegeter försöker att undvika det och kommer så till en text som är helt klart och i vilken Josefs roll betonas ännu mer. Jag följer här den kände exegeten Dr.I. de la Potterie, jesuit.

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans, visade det sig att hon var havande genom helig ande.
Det grekiska texten för "visade sig" uttrycker inget mer än ett enkelt konstaterande: det var så (ställt) med henne. En översättning får inte säga mer än den ursprungliga texten. Evangelisten konstaterar bara ett faktum. Vi kan naturligtvis undra: visste Josef om det, har Maria talat med honom?
Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet.
"Dra vanära över" är en tolkning. Det grekiska verbet betyder bara "att bringa i ljuset" och har ingen nedsättande innebörd. Det viktiga ordet" rättfärdig" betyder inte "lagtrogen" utan " rättfärdig inför Gud".
De bibliska rättfärdiga drar sig vördnadsfullt tillbaka när Gud uppenbarar sig. Därför kan vi uppfatta denna mening så här: Josef, som var en rättfärdig (helig) man inför Gud och som inte ville avslöja Marias hemlighet (vi kan tänka oss att Maria själv har berättat denna hemlighet för honom), tänkte då, i vördnad för Guds mysteriösa ingripande, dra sig tillbaka och överlämna sin brud åt Gud.

Men när han hade beslutat sig för det, uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru…"
"Davids son" säger ängeln, det är just denna titel som Josefs kallelse grundar sig på. Orden: "Var inte rädd" får bara mening då vi ser dem i ljuset av den rättfärdiges vördnad och fruktan när Gud uppenbarar sig.

…ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus…
Denna översättning, i likhet med de flesta andra, som låter ängeln underrätta Josef om barnets övernaturliga ursprung har varit orsak till alla felaktiga tolkningar i detta avsnitt av texten. Men en annan översättning är ur språklig synvinkel fullt möjlig, näml: "Låt vara att barnet har blivit till genom helig ande (som du vet), hon skall föda en son och det är du som skall ge honom namnet Jesus." Detta är det egentliga budskapet: genom att ge barnet dess namn, skall Josef uppträda som dess far.

Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel…
Här ändrar Matteus den profetiska texten. I stället för "hon" skriver han pluralformen "de" (man) och bestyrker så vad han vill betona: Josefs faderskap. Och så avslutar Matteus sitt första kapitel med orden: Och han gav honom namnet Jesus.

Det var alltså Josefs kallelse att vara Jesu Kristi fader i rättslig, juridisk mening och därför Guds moders brudgum. Det är dessa hans två stora
titlar som ger honom en helt speciell plats i frälsningsmysteriet. Naturligtvis är det så att det inte är själva kallelsen som garanterar vår hemlighet. En präst blir inte nödvändigtvis heligare än en fabriksarbetare. Var och en har sin egna plats i gudsriket. Heligheten beror på hur vi motsvarar Guds utkorelse, hur vi samarbetar med hans nåd. I själva verket är det högsta i vårt Kristna liv något som är gemensamt för alla: näml. att som "söner i Sonen" bli upptagna i Guds treeniga liv och gudomliggjorda, något som i sig självt är högre än att bli utkorad till Guds människoblivne Sons juridiske far, högre
t o m än att vara hans mor. "Salig hon som trodde", säger Elisabeth till Maria (Luk 1:45). Naturligtvis utrustar Gud oss med de egenskaper och nådegåvor som just vi behöver för den egna kallelsen. Men han respekterar också alltid vår mänskliga frihet. Vi kan alltid välja mellan det som Gud vill och vår egenvilja, och det hela livet igenom, för en kallelse förverkligas dag efter dag… Frågan är nu: Vet vi något om Josefs personliga helighet, alltså hans sätt att svara på Guds vilja som Marias man och Jesu far?

Josefs tro

Josef var inte alls oförberedd på sin kallelse, han kallas ju "rättfärdig" och rättfärdighet (som kan jämföras med helighet) är faktiskt en frukt av Guds nåd men också av människans fria vilja. Den "rättfärdige" i Gamla Testamentet är någon som är from och gudfruktig, som lever i Guds närvaro- vilket tydligt visar sig i Psaltarpsalmerna - öppen för hans vilja eftersom allt vad den Helige gör är rätt, uppriktigt trogen hans föreskrifter men också förtröstande på hans godhet och hjälp ("Herren är min herde…").

I Matteusevangeliet möter vi en ung man som står inför ett avgörande val. Att han var ung är självklart enligt de bestämmelser som dåtidens rabbiner gjort upp: 18 år betraktades som den lämpligaste åldern, högst 24. Bara vissa apokryfer har kommit på tanken att Josef var en gammal man, de ville ju understryka Marias jungfruliga renhet. Josef hade valt sig (om inte, som mestadels var fallet, föräldrarna hade gjort det) en passande flicka, och detta sannolikt med det heliga budet inför ögonen: "Var fruktsamma och föröka er" (1 Mos 1:28). Så kan vi lätt förstå att ängelns budskap till Maria, och även det som han själv fick i sin dröm, innebar ett inte så litet offer för honom: att sexuellt avstå från sin utkorade, den han hade tänkt sig som mor till sina egna barn.
Josef var ju en helt normal ung man som inte var befriad från arvsynden. På samma gång måste budskapet ha uppfyllt honom med glädje och stolthet: han fick ju vara Guds verktyg för den utlovade Messias ankomst. Men som den rättfärdige man Josef var, var det bara en sak som gällde: när Gud talar skall människan i ödmjuk vördnad och tro bortse från sig själv och lyda, inte med motvillig lydnad, även om den inte alltid kan vara fri från besvikelse och lidande, utan av hela sitt fria hjärta. Gud är ju den Helige, och allt han gör och vill är rätt. Josefs självklara, tveklösa tro, är något som Matteus särskilt betonar: tre gånger kommer en ängel med ett bud från Gud och varje gång finner han Josef beredd att, utan invändningar, ja, utan ett enda ord, utföra befallningen. "Josef gjorde som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade" (1:24) - "Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten" (2:14) - "Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land" (2:21).

Guds tjänare lyder ödmjukt och tveklöst. Men inte som en automat. Inte utan att hans tro ställs på prov. är det långsökt att föreställa sig en inre kamp hos denne rättfärdige? Barnet är frälsaren, den utlovade, den av alla efterlängtade… det vet Josef, förtrogen med Skriften som han är. Måste det då inte ibland ha varit svårt att tänka på i vilka omständigheter denne frälsare föddes (som en hemlös och okänd), hur han måste räddas genom att bli gömd i ett främmande land, och senare hur han växte upp som ett vanligt människobarn i en liten by med fattiga, inskränkta invånare - allt så helt annorlunda än han genom att läsa Skriften hade föreställt sig. Josefs väg var, trots hans utomordentliga kallelse, en väg i tro. Att få vara Guds tjänare, Guds verktyg, var för denne fromme jude en utkorelse och en ära, men det gick samman med lidande och kamp.

Familjefader

Jesus växte upp och blev så småningom en mogen, helt harmonisk personlighet inom ramen för en mänsklig familj, visserligen en helig familj, men ingenting tillåter oss att förutsätta att det hela tiden hände underbara saker, så som apokryferna berättar. Jesu uppväxt följde de normala psykologiska lagarna och detta gör inte bara Marias utan också Josefs roll och inflytande så mycket viktigare. Exegeterna har med rätta dragit vissa slutsatser av detta faktum angående Josefs helighet.
För det första får vi förmoda ett innerligt samband mellan Jesu jordiske och hans himmelske Abba. Husfadern var i Israel verkligen familjens överhuvud, han kallades "herre" av fru och barn och var ansvarig för allt. Den vördnad som hans barn var honom skyldiga kom mycket nära den de var förpliktade att visa Gud. Så växte Jesus upp under ledning av en man som han hade stor respekt och en äkta vördnad för, eftersom han representerade Gud för honom, även om han var medveten om en annan Fader (se Luk 2:29). Men denna respekt måste ha gått samman med en öm kärlek, som han säkert som barn har uttryckt med det förtroliga ordet "abba". Så återfinner vi i hans sätt att bedja och i den bön han lärde oss något av hans förhållande som barn till Josef, sin abba, på vars godhet och hjälp han alltid kunde lita och som han hade en obegränsad vördnad för.

Som husfader var Josef ansvarig för Jesu både religiösa och mänskliga uppfostran. Det var han som ledde de gemensamma bönerna och som förde de sina till synagogan, där han, som ansedd jude, kanske ofta föreläste. Josefs hem måste ha lämnat ett outplånligt intryck på barnet Jesu känsliga hjärta: den sanna fromheten som rådde där, den förtröstansfulla relationen till den Allsmäktige och en självklar, uppriktig trohet mot lagen (vilken betydelse hade inte psaltarpsalmerna i en sådan familj) och allt detta i ett liv under jämförelsevis fattiga, otrygga förhållanden, hårt arbete och mitt i en trångsynt, småaktig omgivning… Så har Jesus i Josefs hem vuxit till den mogna, stabila personlighet som möter oss i evangeliet, en man med en barnslig förtröstan och kärlek till sin himmelske Fader men på samma gång öppen för sina medmänniskor och deras behov. Jesu gudamänskliga person förblir naturligtvis alltid ett mysterium för oss. Men detta hindrar oss inte att förmoda ett stort inflytande från de föräldrars sida som med sin kärleksfulla överlåtelse, sin ömsesidiga tillgivenhet och sin tjänstvillighet gentemot nästan på ett inte så litet sätt måste ha präglat hans mänskliga väsen.

En omständighet som inte kan ha undgått den lille pojkens uppmärksamhet var hans föräldrars ömsesidiga förhållande. De var inte bara frommare, mer upphöjda över det dagliga livets skiften och banala händelser än andra. Det var något helt speciellt hos dem, en tillgiven kärlek till varandra som han inte såg hos grannarna. Ett barnaöga ser klart och jämför spontant de andra barnens föräldrar med de egna. Den speciella kallelse som Jesus senare skall tala om och som innebar att leva i jungfrulighet för himmelrikets skull (jfr Matt 19:12) har han förvisso lärt känna och uppskatta i sitt föräldrahem. Josef har verkligen inte levt sitt jungfruliga liv som en börda eller bara accepterat det som något ofrånkomligt. Jesus måste ha upplevt sin mor och hennes man som lyckliga, innerligt fria människor som älskade varandra med en ren, osjälvisk kärlek. Och vi får föreställa oss att det var i Josefs hem som han själv så småningom blev medveten om sin egen kallelse till att leva i jungfrulighet för himmelrikets skull.

Så är den rättfärdige Josefs liv en tankeställare för oss alla. Alla måste vi våga bli Guds verktyg i enlighet med vår personliga kallelse i gudsriket. Allt som behövs är Josefs ödmjuka och lydiga "ja". Gud är större än våra mänskliga planer och beräkningar. Bara om han får handla, blir vårt liv alltigenom något stort och oersättligt för hans eviga Rike.

(från Karmel katolsk andlig tidskrift, 1, årg.33-199)

 

Litania till den Helige Josef

 

Novena till den Helige Josef

Se även vår sida med engelska länkar om den Helige Josef:
nästaSaints

Till KATOLIKnu