För att endast avgöra fakta utan att avgöra huruvida de kan förklaras av övernaturliga orsaker eller inte, omtalar historien för oss att många med extaser på sina händer, fötter sida eller panna bär märken av Jesu lidande med motsvarande och intensiva lidanden. Dessa kallas synliga stigmata. Andra har endast lidanden utan några yttre märken, och dessa fenomen kallas osynliga stigmata.
Deras existens är så väl historiskt etablerad, att de som något generellt inte längre bestrids av icke troende, som nu endast söker att förklara dem naturligt. Sålunda medger klart en fritänkande läkare, Dr Dumas, professor i religiös psykologi i Sorbonne dessa fakta (Revue des Deux Mondes, 1 maj 1907), så gör även Dr Pierre Janet (Bulletin de l’Institut psychologique international, Paris, juli 1901).
S:a Catharina av Siena hade först synliga stigmata, men av ödmjukhet bad hon att de skulle göras osynliga, och hennes bön blev hörd. Detta var även fallet med S:a Catharina från Ricci, en dominikansyster från Florens på 1500-talet, och med åtskilliga andra stigmatiserade. Lidandena kan betraktas vara en väsentlig del av synliga stigmata. Substansen i denna nåd består av medlidande med Kristus, deltagande i hans lidanden, sorger och i samma syfte – försoningen av de synder som oupphörligt begås i världen. Om lidande hade saknats, skulle såren inte vara något annat än en tom symbol, en teatralisk framställning, som leder till stolthet. Om stigmata verkligen kommer från Gud, skulle det vara ovärdigt Hans visdom att delta i sådan ytlighet och att göra så på grund av ett mirakel.
Men denna prövning är långt ifrån den enda helgonen har att uthärda: "De stigmatiserades liv", säger Dr Imbert, "är inte annat än en lång serie av sorger som uppkommer från den gudomliga sjukdomen av stigmata och som slutar först i döden: (op.cit.infra, II,x). Det tycks historiskt säkert, att endast extatiker bär stigmata; dessutom har de visioner som motsvarar deras roll att vara medlidare, i det de från tid till tid skådar de blodfläckade scenerna i passionshistorien. För många stigmatiker var dessa uppenbarelser periodiska, t ex S:t Catherina från Ricci, vars Passionsextaser började, när hon var tjugo år (1542), och den påvliga bullan med hennes kanonisering påstår att de under tolv år återkom med minutiös regelbundenhet. Extasen varade exakt tjugoåtta timmar, från torsdag middag till fredag eftermiddag klockan fyra, där det enda avbrottet var då helgonet tog emot den heliga kommunionen. Catharina konverserade högt, som om hon uppförde ett drama. Detta drama var indelat i omkring sjutton scener. Då helgonet kom ut ur extasen var hennes lemmar täckta med sår, som gjorts av piskspön, rep osv. Dr Imbert har försökt att räkna antalet stigmatiserade med följande resultat:
Ingen är känd före 1200-talet. Den först nämnda är S:t Franciskus från Assisi, hos vilken stigmata var av ett slag som aldrig har setts senare; i såren på fötter och händer fanns utväxter av kött, vilka föreställde spikar, de på ena sidan hade runda spikhuvud, de på andra sidan hade ganska långa spetsar, som böjde sig bakåt och grep tag i huden. Helgonets ödmjukhet kunde inte hindra att ganska många av hans bröder att med sina egna ögon såg existensen av dessa underbara sår under hans livstid såväl som efter hans död. Detta faktum intygas av ett antal samtida historieskrivare, och festen med S:t Franciskus stigmata firas den 17 september.
Dr Imbert räknar 321 stigmatiserade hos vilka det finns varje skäl att tro på en gudomlig handling. Han tror, att man skulle finna andra genom att konsultera biblioteken i Tyskland, Spanien och Italien. På denna lista finns det 41 män.
Det finns 62 helgon eller saligförklarade av båda könen, varav de bäst kända (till antalet tjugotvå stycken) var:
Det finns 20 stigmatiker under 1800-talet. De mest berömda var:
Av dessa tillbringade Marie de Moerl sitt liv i Kaltern, Tyrolen (1812-68). Vid tjugo års ålder blev hon extatisk och extasen var hennes vanliga (habituella) tillstånd under de återstående trettiofem åren av hennes liv. Hon avlägsnade sig därifrån endast på befallning ibland endast själsligt, från den franciskan som var hennes andlige ledare, för att sköta uppgifterna i sitt hus vilket gav skydd åt en stor familj. Hennes vanliga hållning var att knäfalla vid sängen med händerna i kors på bröstet och med ett ansiktsuttryck som djupt imponerade på åskådarna. Vid tjugotvå års ålder fick hon stigmata. På torsdag kväll och fredag utgjöt dessa stigmata mycket klart blod, droppe för droppe och blev torra på de andra dagarna. Tusentals personer såg Marie de Moerl, däribland Görres (som beskriver sitt besök i sin "Mystik", II,xx), Wiseman och Lord Shrewsbury, som skrev ett försvar av den extatikern i sina brev publicerade av "The Morning Herald" och "The Tablet" (jfr Boré, op.cit.infra).
Louise Lateau tillbringade sitt liv i byn Bois d’Haine, Belgien (1850-83). De nådebevis hon mottog bestreds även av några katoliker, vilka som något generellt litade på en ofullständig och felaktig information, som hade fastställts av Kanon Thiery ("Examen de ce qui concerne Bois d’Haine", Louvain, 1907). Vid femton års ålder ägnade hon sig åt att vårda koleraoffren i sin församling, vilka var övergivna av de flesta invånarna. Inom en månad vårdade hon dem, begravde dem och bar dem mer än en gång till kyrkogården. Vid arton års ålder blev hon extatisk och stigmatiserad, vilket inte hindrade henne från att understödja sin familj genom att arbeta som sömmerska. Talrika läkare var vittnen till hennes smärtsamma fredagsextaser och fastslog som faktum, att hon under tolv års tid inte intog någon näring utom kommunion varje vecka. Som dryck var hon belåten med tre eller fyra glas vatten per vecka. Hon sov aldrig utan tillbringade sin nätter i kontemplation och bön, i det hon knäföll vid fotändan av sin säng.
Av de fakta som blivit framlagda återstår det att uppge de förklaringar som har erbjudits. Några fysiologer, både katoliker och fritänkare, har hävdat, att såren skulle ha kunnat tillkomma på rent naturligt sätt genom en enkel fantasihandling sammankopplad med livliga sinnesrörelser. Hos den person som blivit ivrigt påverkad av Frälsarens lidande och genomträngd av en stor kärlek verkar tankekoncentrationen på henne eller honom fysiskt och framställer Kristi sår. Detta skulle på intet sätt förminska hans eller hennes förtjänst att acceptera prövningen, men den omedelbara orsaken till fenomenet skulle inte vara övernaturlig.
Vi skall inte försöka att lösa denna fråga. Fysiologisk vetenskap tycks inte vara tillräckligt avancerad att medge en definitiv lösning, och författaren till denna artikel antar den förmedlande ställning, som förefaller honom vara obestridd, som innebär att visa att argumenten till förmån för naturliga förklaringar är illusoriska. De är ibland godtyckliga hypoteser, liktydiga med blott och bart påståenden, ibland argument baserade på överdrivna eller feltolkade fakta. Men om utvecklingen i medicinska naturvetenskaper eller i psykofysiologi skulle presentera allvarliga invändningar, måste man komma ihåg att varken religion eller mystik är beroende av någon lösning av dessa frågor, och att kanoniserings-processerna räknas inte stigmata som obestridliga mirakler.
Ingen har någonsin gjort anspråk på att fantasin skulle kunna producera sår i ett normalt subjekt; det är sant att denna förmåga kan uppträda lindrigt på kroppen, som Benedict XIV sade, den kan accelerera eller retardera nervsystemet, men det finns inget exempel på dess verkan på dessa vävnader. (De canoniz., III, xxiii, n 31). Men med hänsyn till personer i ett onormalt tillstånd, såsom extas eller hypnos, är frågan svårare; och trots talrika försök har hypnos inte framlagt särskilt klara resultat. På sin höjd och i ytterst sällsynta fall har den medfört utsvettningar eller en svett mer eller mindre färgad, men detta är en mycket ofullkomlig imitation. Dessutom har ingen förklaring erbjudits till dessa tre omständigheter framförda rörande helgonens stigmata:
å andra sidan ger dessa sår hos stigmatatiker i motsats till naturliga sår av viss varaktighet inte någon illaluktande lukt. Beträffande detta känner man endast till ett undantag: S:a Rita av Cassia har på sin panna fått ett övernaturligt sår, som åstadkommits av en tagg avskild från krucifixets krona. Trots att detta avgav en outhärdlig lukt, fanns det aldrig någon varbildning eller sjuklig förändring i dessa vävnader.
Ibland utsände dessa sår vällukt, t ex hos Juana av Korset, franciskansk priorinna i Toledo, och hos den saligförklarade Lucia av Narni. Sammanfattningsvis finns det endast ett medel att vetenskapligt bevisa, att inbillningen, dvs självsuggestionen, kan åstadkomma stigmata: istället för en hypotes måste analoga fakta framställas på naturligt sätt, dvs sår tillkomna oberoende av någon religiös idé. Detta har inte gjorts.
Med hänsyn till blodflödet har det invänts att det har funnits blodiga svettningar, men Dr Lefebve, professor i medicin i Louvain, har svarat, att sådana fall, som har undersökts av läkarna, inte berodde på någon moralisk orsak utan på någon specifik sjukdom. Dessutom har det ofta visats med hjälp av mikroskop, att den röda vätska som sipprar fram inte är blod. Dess färg beror på en särskild substans, och den produceras inte från något sår, utan är liksom svett beroende av en utvidgning av porerna i huden. Men det kan invändas, att vi otillbörligt underskattar förmågan i inbillningen, eftersom den i kombination med en känsla kan producera svett. Och liksom blott och bart tanken på att ha en sur karamell i munnen producerar riklig saliv, så kan även de nerver som verkar på grundval av inbillningen förorsaka avgivande av en vätska, och denna vätska kan vara blod. Svaret är att i de nämnda exemplen finns det körtlar (svett- och saliv-) som i normalt tillstånd utsöndrar en speciell vätska, och det är lätt att förstå att inbillningen kan frambringa denna avsöndring. Men de nerver som gränsar till huden avslutas inte i en körtel som avger blod, och utan ett sådant organ saknar de makt att producera resultaten i fråga. Det som har sagts om de stigmatiska såren är även tillämpligt på lidandena. det finns inte något enkelt experimentellt bevis att inbillningen skulle kunna producera dem, speciellt i våldsamma former.
En annan förklaring till dessa fenomen är, att patienterna åstadkommer såren antingen bedrägligt eller omedvetet under anfall av sömngång. Men läkare har alltid gjort mätningar för att undvika dessa felkällor, under det de gått fram med stor noggrannhet, särskilt i modern tid. Ibland har patienten vakat natt och dag, ibland har lemmarna varit inhöljda i förseglade bandage. Pierre Janet placerade på ena foten på en stigmatiserad en kopparsko med fönster, genom vilket utveckling av såret kunde iakttagas, medan det var omöjligt för någon att vidröra det.
Aug.Poulan Omskrivning av William G.Bilton, Fil dr
Till minne av den högt vördade Leo T.Maher,
Biskop i Sankt Rosa och San Diego, Kalifornien
översättning till svenska från The Encyclopedia, Volume XIV
Se även: