San Miguel del Milagro Nativitas, Tlaxcala

"…….. framför denna plats kan man finna en källa med vatten som har mirakulös effekt på alla krämpor och svagheter. Ljuset som Ni kan se stiga ned från himmelen är den renhet som Gud ger denna källa för att bringa hälsa och läkedom. Låt detta bli bekant för alla". (ärkeängeln S:t Mikael visade sig i "Vår Frus´ av Guadalupe" hundrade år den 25 april 1631).

I "Vår Frus´ av Guadalupe" helgedom i Mexico City saligförklarade i maj 1990 den Helige Fadern Johannes Paulus II tre barn från Tlaxcala vilka lidit martyrdöden - Cristobalito, Antonio och Juan. Dessa barn (12-13 år gamla) var de första själarna i den nya världen som blev martyrer och därför helgonförklarade. Av denna anledning intar provinsen Tlaxcala en framträdande plats i den mexikanska kyrkans historia. Barnen bevittnade och deltog i den spanska evangelisation på de amerikanska kontinenterna, och de fick alla ge sina liv under åren 1527-1529 när de vägrade att förneka sin tro på Kristus. Cristobalitos far, en hednisk stamhövding, lät slå sin son med påkar, därefter brändes pojken. Antonio och Juan blev slagna till döds med påkar.

Endast 10 år efter det att den Heliga Jungfru Maria hade visat sig för Juan Diego i Mexico City (1531) uppenbarade hon sig i Tlaxcala för en annan man, Juan Diego Bernardino. Vid detta tillfälle förde Maria mannen till en okänd källa i en ravin beväxt med ekar. På en av ekstammarna brändes en bild av Maria in. Detta under slog såväl franciskanern Juan Diego som de tillströmmande byborna med vördnad och förundran.

På en bergstopp ovanför Tlaxcala City finns en anslående basilika till Marias ära, och där förvaras den i ekstammen inbrända avbilden som en helgonrelik. Under 450 år har pilgrims-färder gått till Tlaxcala, och oräkneliga är de underverk som skett vid källan. Precis som en gång utsagts av den Heliga Jungfrun har detta källsprång - som fortfarande flödar ymnigt - extra-ordinära läkande krafter. Minsta droppe av det mirakulösa vattnet är tillräckligt………

I samma stad, i San José-katedralen, finns en oskattbar skulptur av Jesus-barnet, framställd av en lokal konstnär. Vid ett tillfälle fördes skulpturen till en liten flicka som låg på sin döds-bädd och den "fick liv", Jesus talade genom skulpturen till flickan, och det lidande barnet återfick hälsan. Samtidigt antog skulpturen ett mera levande utseende, vilket kvarstår ännu idag.

Diego Lázaro

År 1613 inträffade något i den lilla staden San Barnabé i provinsen Tlaxcala som är föga känt men mycket betydelsefullt: Diego Lázaro de San Francisco föddes. Som redan nämnts är Tlaxcala - den minsta av Mexicos provinser - uppenbarligen favoriserad av Gud, och tillika anses den av många vara den vackraste med sina dalar och sluttande berg, yppig grönska och vänliga människor. Det var i denna miljö som Diego Lázaro växte upp, nära naturen och Gud, och det var dessutom här som Guds ord förkunnades allra först i Nya Världen (Amerika). Det var här man först antog katolicismen, och det är här man finner Amerikas första martyrer och helgon. Diego Lázaro blev - efter undervisning av franciskaner - en av de första katolikerna här. I enlighet med infödingarnas lokala traditioner gifte Diego sig när han var endast 17 år gammal, och han levde ett enkelt och fattigt liv på en bergssluttning utanför staden, precis som sina förfäder.

Första uppenbarelsen

När Diego Lázaro ett år efter sin vigsel deltog i en festprocession, fick han i en inre uppen-barelse se ärkeängeln Mikael som talade till honom: "Jag är ärkeängeln Mikael. Jag har kom-mit för att berätta för dig att det är Guds och min vilja att du ska tala om för alla i byn och dess omgivningar att i en ravin mellan två kullar finns det en källa med undergörande vatten för alla krämpor. Tvivla inte på vad jag sagt, lyd min befallning".

Eftersom detta var en inre uppenbarelse - som alltså inte på något sätt kunde upplevas eller uppfattas av någon i Diegos närhet - så blev han mycket förvirrad och förbryllad, en yttre och för andra synlig uppenbarelse hade varit lättare att förstå. Snabbt övertygade han sig själv om att hålla tyst om saken och att ignorera S:t Mikaels budskap och påbud. Skälet härtill var att Diego ansåg sig vara så obetydlig och anspråkslös att han var säker på att ingen ändå skulle sätta någon tilltro till honom, en fattig och obildad landsbygdsbo i Tlaxcala.

I likhet med vad som tidigare observerats hos personer som tvekat att acceptera Guds diktat, dröjde det bara några dagar innan Diego Lázaro insjuknade svårt i vad som till det yttre verkade vara ett livshotande värmeslag eller solsting. Han led svåra kval på sin dödsbädd medan han lyssnade till familj och vänner som bad för hans själs lyckliga frigörelse. Diego själv hade ingen aning om att hans tillstånd kunde bero på den olydnad han visat S:t Mikael, men han svävade faktiskt mellan liv och död.

Andra uppenbarelsen

13 dagar efter S:t Mikaels första uppenbarelse och budskap inträffade nästa sensationella händelse (vilken betraktas som den största uppenbarelsen). Diego låg döende i sin hydda medan hans nära och kära bad för honom. Plötsligt - våldsamt och förskräckande - verkade en ljungande blixt slå in genom fönstret. Alla församlade - även Diegos egna familje-medlemmar - blev vettskrämda och rusade ut ur hyddan nerför bergssluttningen för att rädda sina liv.

Vad hände? Lämnad ensam, chockad och bestört, fick Diego Lázaro nu ensam åter privilegiet att ännu en gång möta ärkeängeln. Avsikten med S:t Mikaels våldsamma entré hade varit att skrämma de övriga närvarande på flykten, ty enligt Guds påbud var ärkeängelns budskap avsett enbart för Diegos öron, antingen han ville lyssna eller ej. Efter en stund återvände de bortskrämda människorna, som förväntade sig att finna hyddan förstörd och Diego död. Men icke så. Till sin stora förvåning och överraskning fann de att hyddan var helt oskadad, och dessutom låg Diego - fullt vid liv och med klara ögon - lugnt kvar på sin bädd.

"Var inte rädda", sade Diego, "S:t Mikael har uppenbarat sig för mig och givit mig min hälsa tillbaka. På något sätt ledde han mig till en ravin här i närheten. Han sade: Här där jag rör med min stav är den källa jag visade för dig om när du gick i processionen. Du måste berätta om den för alla, annars kommer du att bli hårt straffad". S:t Mikael stötte en gyllene stav mot marken och ett ljussken liknande en blixt sköt fram ur skyn och markerade platsen för källan. "Detta ljus från himmelen som du nu har sett är den kraft som Gud ger denna källa att hela och läka alla sjukdomar och svagheter. Låt detta bli känt för alla!".

ärkeängeln S:t Mikael hade nu alltså andligen fört Diego till den plats som ängeln utpekat i sitt första påbud, samt avslöjat platsen för den mirakulösa källan. När Diego äntligen fattat vad som hänt rusade han upp ur den bädd där han strax innan legat döende. Vid denna åsyn insåg de kringstående att detta inte bara var en dröm eller ett fantasifoster av någon som drabbats av solsting. Det är ingen överdrift att påstå att det som hände den kvällen lämnade alla - och inte minst Diego Lázaro själv - helt förstummade, detta var en Guds ängels befallning. Det straff Diego drabbats av bekräftade Guds vilja och manade alla till hörsamhet och respekt för sina skyddsänglar.

Spridandet av budskapet

Med förhoppningen att få presentera ärkeängelns budskap för indianerna reste Diego Lázaro cirka 20 km österut till provinshuvudstaden Tlaxcala för att träffa deras styresman. Men precis som han hade fruktat var det ingen som trodde på de "vilda fantasier" som en fattig och obildad man hade att komma med. Han blev inte bara hånfullt bemött, han blev dessutom kraftfullt tillrättavisad och hotades med fysiska straff om han envisades med sin förkunnelse. Diego lät sig emellertid inte avskräckas av något, tvärtom gjorde alla glåpord och smädelser honom starkare än han kunnat föreställa sig själv. Det var något oförklarligt i hans inre som hindrade honom från att ge upp inför alla dem som inte trodde på honom och som motarbetade honom.

Och ändå, när han återvände hem till sin hustru och sina föräldrar, var han i stort behov av deras uppmuntran och stöd innan han blev övertygad om att fortsätta kämpa mot alla hot och motgångar. Med deras kollektiva stöd beslöt han sig för att de alla skulle försöka finna den av S:t Mikael utpekade platsen som helgats av Gud.

Att gräva efter nåd

Platsen för den mirakulösa källan var en kulle som delades av en ravin som kallades "De turkiska odjurens plats" och "Bakvattnet". Halvvägs upp genom denna klyfta fanns den plats som S:t Mikael hade pekat ut med sin gyllene stav, fast den heliga källan syntes inte direkt. Den var täckt och skymd för insyn av ett stort stenblock, precis som ärkeängeln utsagt vid den andra uppenbarelsen. Vid ankomsten till den heliga platsen visade Diego Lázaro sin hustru och sina föräldrar exakt var de skulle gräva för att finna källan. Men Diegos kunskaper visade sig otillräckliga, trots att alla fyra hjälptes åt så lyckades de inte med förenade krafter att rubba stenblocket som täckte källan, det var alldeles för tungt.

Medan de förgäves kämpade för att blottlägga den heliga källan uppenbarade sig en ung ståtlig man - en främling som inte synts till i trakten varken förr eller senare - och erbjöd sig att hjälpa till. Han vidrörde stenblocket helt lätt, och genast började det röra på sig. Därpå började alla fyra åter gräva tills de fick se vatten. Den heliga källan innehöll vatten som var klarare än bergsluft. Alla blev lyckliga över att ha funnit denna skatt, men deras lyckorus varade inte länge. ännu en gång slarvade nämligen Diego Lázaro med att följa S:t Mikaels påbud. Beklagligtvis - och trots att S:t Mikael uppenbarat sig två gånger för Diego - tvivlade han fortfarande, han krävde ytterligare motivation för att stå fast i sin övertygelse.

Den tredje uppenbarelsen

Ungefär sex månader senare, under mässan den 13 november, blev Diego Lázaro på något mystiskt vis överväldigad och drabbades av fysiska smärtor. Han kände att något - osynligt - angrep hans lemmar med sådan kraft att det kändes som om alla ben i kroppen hade rubbats ur sina lägen, det gjorde ont överallt. Ur stånd att uthärda denna mystiska och olidliga smärta släpade han sig tillbaka till sin lilla hydda under våldsamma kval, förvirrad och mycket brydd. Här drog han sig undan, plågad av krafter som han upp-levde genom smärtor liknande dem när han tidigare legat döende. Han kunde inte röra sig och hans sinnen och känslor var lamslagna - när S:t Mikael en tredje gång uppenbarade sig för en nu mycket ödmjuk Diego Lázaro. S:t Mikaels tillrättavisning var denna gång kraftig, han talade med kraftig och befallande stämma:

"Varför är du försumlig och vårdslös i att utföra det jag anförtrott åt dig? Skall jag straffa dig även på andra sätt för din olydnad? Stå upp och förkunna det som jag befallt dig!".

Det verkliga spridandet av budskapet

Efter denna sista stränga befallning från S:t Mikael försvann Diegos oförklarliga lidanden. Uppfylld av ärkeängelns ord kände Diego ett nytt mod och en ny tilltro. Han var inte längre en tveksam budbärare om Guds nåd, fogligt och snabbt begav han sig till den mirakulösa källan och fyllde åtskilliga behållare med stora mängder av det heliga vattnet. Pånyttfödd i anden gav sig Diego Lázaro ut för att dela med sig av sin välsignade skatt, fast inte till några civila myndigheter. I stället reste han till Puebla de los Angeles - änglarnas stad - där provinsens biskop fanns, och lyckades få audiens hos denne. Till Diegos glädje - efter att han avslutat sin berättelse om S:t Mikaels uppenbarelser och det heliga vattnet - möttes han inte av några strafftal eller tillrättavisningar utan av faderligt tillmötesgående och biskopens löfte om att låta undersöka dessa uppenbarelser.

Av ren försiktighet, och för att pröva berättelsens trovärdighet, påbjöd emellertid biskopen att det vatten som Diego Lázaro delade ut också skulle fördelas bland de sjuka i hans hushåll och till de intagna på Royal Hospital. Alla som drack av vattnet återfick full hälsa. Detta var början till många fantastiska händelser som bekräftade Guds välvilja mot dem som tror, tillber, älskar och förtröstar på honom. I den nära källan belägna basilikan finns idag seklers rapporter om de mirakel som här har skett med Guds trogna, arma och behövande barn.

De första troende

Från första början stödde franciskanermunkarna i Tlaxcala Diegos berättelser. Långt innan kyrkan officiellt erkände uppenbarelserna refererade munkarna ofta till dessa i sina predikningar. De organiserade processioner med skolbarn till den mirakulösa källan, och de erbjöd ofta mässans Heliga Sakrament där. Redan tidigt började S:t Mikaels anhängare ta reliker av marken och leran vid och runt källan för att sedan sända dessa ut i hela det spanska riket. Dessa reliker bearbetades till piller eller kakor som delades ut till sjuka, varav många botades och återfick hälsan. Förutom som läkemedel för sjuka användes källans mirakulösa vatten även vid många andra lidanden och för att fördriva djävulen. Källans vatten är mycket ömtåligt och känsligt, välsmakande och sött. Enligt traditionen skall vattnet inte användas urskillningslöst, vilket kan ge skadliga verkningar. Den tvivlande och motsträvige Diegos lidanden ger tilltro och substans till denna försiktighet.

Roms godkännande

Kyrkan började nästan genast pröva trovärdigheten av uppenbarelserna. Den första av tre formella undersökningar började 1632, endast några månader efter S:t Mikaels sista besök. Den beordrades av biskop Guttierre Bernardo Quiroz, som gav i uppdrag åt doktor Alonso Herrera att klarlägga alla fakta och att ta fram djuplodande information i ärendet. Under detta arbete blev Herrera helt övertygad om sanningshalten i uppenbarelserna och gav med glädje sitt godkännande. Han till och med sjöng "Te Deum" vid en mässa på platsen den 29 oktober 1632.

Den andra undersökningen beordrades av don Juan de Palafox med följande ord: "…. Efter att ha besökt platsen och blivit informerad om att vi här har ett av Guds underbara verk, förmedlat av ärkeängeln, befullmäktigas härmed Gabriel Pérez de Alvarado, präst i Nativitas, att undersöka detta. Puebla 1 december 1643". Tio vittnen valdes ut, sju spanjorer och tre mexikaner. Bland de senare fanns en kusin till Diego Lázaro, Andrés Perez och hans mormor Isabel Castillan Xuchitl, 80 år gammal. Denna undersökning slutfördes under 1644.

Den tredje undersökningen initierades av doktor José Salazar Varona från katedralen i Puebla. Han påbörjade sitt arbete i juli 1675, det avslutades påföljande år. även denna mycket ingående undersökning visade att alla uppenbarelserna kom från Gud. Alla vittnesmål kompletterade varandra på ett tillfredsställande sätt och utvisade att Diego Lázaro var en trovärdig person.

Ett levande vittne

Diego Lázaro ägnade de sista tre åren av sitt liv åt att ödmjukt tjäna ärkeängeln S:t Mikael vid den mirakulösa källan. Han levde som en eremit, var trots omvårdnad ständigt sjuk, men vittnade ständigt om de himmelska uppenbarelserna. Enligt traditionen såg byborna i hans hemby strålande solar på hans dödsdag, och när hans kropp undersöktes för några år sedan befanns den vara helt intakt.

Under generationer har basilikan och staden till ärkeängelns ära kallats San Miguel del Milagro (Miraklets S:t Mikael). De under och omvändelser som ägt rum här är otaliga, hela rum är fyllda med redogörelser över dessa händelser. Tusentals människor från hela Mexico vallfärdar årligen på smala och vindlande vägar hit till den pittoreska lilla bergsbyn. Den 29 september årligen, på S:t Mikaels dag, börjar veckor av festligheter. Vid denna tid på året är det omöjligt att med bil köra till basilikan och dess reliker eftersom den enda vägen upp till berget är fylld av pilgrimer och köpmän från gryning till skymning. Förutom de mera profana festligheterna inträffar alltid glädjande nog minst ett eller två underverk under dessa pilgrimsfärder.

Av någon oförklarlig anledning började källan - som under många år hade varit uttorkad - att åter flöda igen. Fader Alberto i San Miguel del Milagro säger: " När människorna blir botfärdiga börjar källan flöda. Gör de inte bot så sinar källan". Efter ytterligare torrperioder började källan så åter flöda igen den 28 juli 1990. S:t Mikaels budskap är lika aktuellt idag som det var 1631!!!

The Pocito

Domen med de mångfärgade takpannorna omsluter källan och den mark som helgats av S:t Mikael och den Heliga Treenigheten. Hit kommer många troende dagligen för att få sin dagliga ranson av det mirakulösa vattnet. Under perioder av torka går stadsborna i procession med sin helgade bild av S:t Mikael och åberopar hans hjälp. Mestadels hinner de inte ens fram till kyrkdörren förrän de blir bönhörda.

Intressanta fakta

Biskop Palafox blev så upptänd av S:t Mikaels helighet att han omedelbart efter kyrkans godkännande for land och rike runt för att mobilisera arbetare, hantverkare och donatorer för att förverkliga den nu befintliga helgedomen. Den byggdes under biskopens övervakande öga på bara ett år med hjälp av folk från Mexicos alla provinser. Väggarna i tacksägelsekammaren vägg i vägg med Förlåtelsekapellet är täckta med vackra vittnesbörd om alla de underverk som skett genom S:t Mikael under 360 år. Ett reträtt- och konferenscenter färdigställdes vid helgedomen i november 1990.

Bön

"ärkeängel S:t Mikael, försvara oss i strid, var vår beskyddare mot djävulens ondska och försåt som Gud må näpsa. Må Du, prins av de himmelska härskarorna, med hjälp av Guds heliga makt, fördriva djävulen till helvetet tillsammans med alla andra onda andar som hemsöker världen för att ödelägga våra själar. AMEN".

översättning Margithe Rosander-Haglund