Sankt Sigfrid Hans liv och missionsgärning

Officium Sancti Sigfridi

(Ur Codex Laureentii Odonis)
I valda delar I översättning från latinet av fil dr o teol lic Tryggve Lundén

Prolog

De heliga fädernas bedrifter föreläsas i Guds kyrka, på det att åhörarnas hjärtan genom deras lära och goda gärningar må upptändas av kärlekens och den fromma uppbyggelsens eld. De tröga människorna uppmuntras för det mesta genom deras exempel till att bliva så mycket ivrigare för Guds kärlek, som de se sig vara ringare, i arbete och flit än dess helgon. De övas ju genom att läsa om de gamla fäderna, som, upptända av den gudomliga kärlekens längtan att samla en församling åt Herren, icke sparade sig själva, i fromt och uppoffrande arbete för de troende. Till deras antal hörde den helige Sigfrid, som försmått fosterland, fränder, rikedom och världslig ära och som för Guds sak åtagit sig resan österut. Hur han lämnade det engelska öriket och, ledd av Gud, kom till Sverige, skola vi nu söka berätta i korthet, till ära för vår Herre Jesus Kristus, som vill frälsa alla människor och låta dem komma till kunskap om sanningen, och till heder för detta helgon, som först predikat den kristna tron för oss. 

Vid den tiden fanns det en konung i Sverige vid namn Olov, en man av mycket ädelt sinnelag, ojämförligt dugande som fältherre och gudfruktig till sin själ, ehuru ej upplyst, ty han var hedning och dyrkade avgudar och visste ej om något annat. Han hade nog hört talas om kristendomen, men vad denna lära innebar, det var han innerst inne okunnig om, ty Kristus kände han icke, och han hade icke blivit styrkt i tron genom någon missionärsförkunnelse. Han hade knutit en så fast vänskap med Mildred, konungen av England, att de hedrade varandra med kungliga gåvor och hade slutit ett fredsförbund mellan de båda rikena.

Så hände sig, att bland lönnliga ärenden, som gingo dem emellan, konung Olov, vars hjärta Gud i sitt allgoda rådslut upptänt, bad engelsmännens konung att sända honom någon, som var fullt lärd i den katolska tron; han sade, att han ville bli kristen, om han blott finge säker kunskap om denna. Då konung Mildred av England hörde detta och förstod, att hans hjärta hade besökts av Herren, lyckönskade han honom högligen till denna gudomliga besökelse och gladde sig däröver, upptog välvilligt hans begäran och erbjöd sig att samverka till hans själs frälsning. Därför kallade den engelske konungen klerker och präster till ett gemensamt koncilium och meddelade dem, att det var sveakonungens fromma önskan och föresats att strida för himlarnas konung och böja nacken under trons ok. Konungen höll koncilium i tre dagar, och där höllos många manande och fromma tal om den predikant i den kristna tron, som skulle sändas till sveakonungen, men ändå fanns det i en så stor skara av Kristi präster ingen, som ville underkasta sig en sådan mödosam färd för Guds sak, ty detta folks vildhet var bekant för många och därför hade fruktan betagit deras hjärtan.

Men den allsmäktige Guden, som vet allt tillkommande, han, som icke vill att någon skall gå förlorad utan vill frälsa alla före tidernas begynnelse, hade utsett en missionär åt dem, som var värdig att förjaga själarnas villfarelse. Då konciliet varat i tre dagar och ingen beslutat åtaga sig en så mödosam resa, uppstod mitt i församlingen den helige Sigfrid, ärkesbiskop av York, en man av stort anseende, mycket from, synnerligen lärd i bokliga konster och en som kunde draga fram nytt och gammalt ur sin skattkammare, talade till konungen och alla de förnäma män, som kommit samman, och sade: "Heliga fäder och herrar, som kommit samman till detta möte genom Guds behag och konungens bud, hören nu på. Varför rättar vi oss icke efter Guds vilja och vår konungs böner, då det är alldeles tydligt, att det är den gudomliga försynens mening att detta hednafolks förvillelse skall skingras genom Guds kraft och sanningens väg kungöras till själarnas frälsning? Ty om vi outtröttligen, med all vår håg, arbeta för timlig vinning i vår jordiska konungs tjänst, till hans namns heder och hans rikes ära, hur mycket mera böra vi icke lyda den gudomliga viljan och försynen, av vilken vi böra hoppas belöning för allt arbete, så snart det icke arbetas för jordiska eller förgängliga ting utan endast för att förvärva själar åt Herren. Saliga skola vi vara, om vi lida eller dö för Gud, ty saliga äro de, som lida förföljelse för rättfärdighets skull, och saliga äro de som dö i Herren. Fästen därför eder håg och eder klokhet på Herren, och anammen med fromt sinne denna resas möda, på det att ni efter dessa lekamliga vedermödor må vinna den eviga vedergällningens lön."

Då han så talat detta, uppfylld av Gud, i allas närvaro, behagade hans ord alla, och med den gudomliga nådens bifall bådo alla honom, att han skulle åtaga sig denna mödosamma färd; ty då skulle han otvivelaktigt till sist vinna den eviga lön, varom han talat, för sitt jordiska arbete. Såsom en Guds kämpe, förtröstande på Herren sin Gud, åtog hans sig lydigt, som på allas bud, utan fruktan denna färd; han anbefallde sig och de sina åt Guds bistånd och deras fromma förböner, tog farväl av dem och lämnade dem. Den helige mannen befallde, att man skyndsamt skulle vidtaga nödiga förberedelser för färden och påskynda skeppets utrustning med allt vad därtill hörde. Sedan allt det för färden nödvändiga gjorts i ordning, besteg den helige Sigfrid skeppet, lämnade sitt fosterland, sina fränder och sin hembygd och begav sig på väg med de sina över det vida havet under gynnsamma vindar, och efter få dagar landsteg han i Danmark.

När konung Sven av Danmark fått veta att hann kommit, blev han mycket glad, så ock allt hans husfolk. Rikets stormän och ädlingar gingo tillsammans med konungen ut för att möta honom, och de mottog honom med stor ära, i det de sade: "Välsignad vara han, som kommer i Herrens namn." Men sedan någon tid förlidit, varunder konungen alltmer fröjdats åt samvaron med honom, meddelade gudsmannen konungen att han ville resa. Sigfrid erhöll därför lejd av konungen; de tog farväl av varandra, och, såsom en Kristi starke stridsman, icke skrämd av fruktan för lidande utan skönt beväpnad med trons och kärlekens vapen, satte gudsmannen sin förtröstan på Herren sin Gud och styrde, som han börjat, kosan mot Sverige.

Han hade de svåraste vägar att gå. över branta berg och klippor och genom täta skogar kom han slutligen till det land som heter Värend, den sydligaste delen av Sverige. Mycket gott fanns där, såsom fiskrika floder, bin och honung, ängar och fruktbara åkrar, täta och vidsträckta skogar med allehanda villebråd uti. Till denna bygd anlände, som sagt, den Helige ärkebiskop Sigfrid av York allra först, och han kom, ledd av Herren, till den plats, som nu heter Växjö, där man till ära för detta helgon och Johannes Döparen byggt en kyrka av sten, vilken är biskopssäte ännu i dag.

Efter många dagars förlopp började detta lands inbyggare strömma dit, några av undran, andra (nämligen de, vilkas hjärtan mottagit den Helige Andes ingivelse) av fromhet. Då de sågo en man i biskopsskrud, utrustad med mitra och kräkla, tyckte de att han hade horn på huvudet och kunde inte förundra sig nog, ty något liknande hade de aldrig sett. Då Herrens man sedan fick tillfälle att predika, förkunnade han manligen Herrens Ord för alla dem som kommo. Några gåvo akt på honom av beundran för hans vältalighet och ordkonst; andra som voro klokare, lyssnade för hans läras skull. Ty Herren samverkade med hans arbete och predikan för att upplysa åhörarnas hjärtan. Många av landets stormän, då de hörde den nya tron predikas; de vande sig vid den gudomliga läran och mottogo utan gensägelse, med uppmärksamt sinne, livets ord.

När den ovannämnde konung Olov hörde att Sigfrid kommit till Sverige, skickade han hedersamt sändebud till honom och bad honom komma till sig. Denne ordnade nu de nödvändiga sakerna i den kyrkliga förvaltningen och satte sin systerson Unaman, en både from och duktig man, att förestå Guds kyrka, och Sunaman och Vinaman till att vara hans medhjälpare. Och han bad att de ständigt skulle framhärda i bön till Gud och åkallan, i Herrens namn döpa det folk, som strömmade samman till dopet, och trofast förkunna livets Ord för folket. Styrkta genom hans uppmaning och befästa i lydnad strävade de med all nit och mod att fylla det värv, som ålagts dem: de predikade och döpte dem, som flydde till Gud från avgudadyrkans fåfänglighet, och överlämnade sig och dem åt Herrens bud, tillfogade de djävulen ofantlig skada.

Medan den helige biskopen uppehöll sig hos konungen, voro hans tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman, som sagt, på den plats, som nu heter Växjö och varest helgonet byggt en kyrka av trä, och omvände genom flitig predikan och förmaning folket till tron på den heliga Treenigheten. Men medan de icke fullständigt kände landets sed och språk, hade de tagit till sig några förnäma män, vilka även ansågs som visare än de andra, när det gällde underhandlingar, och de stödde sig för det mesta på dessas råd vid sitt arbete. Och de voro så förtroliga mot dem att de ofta åto tillsammans med dem och de höllo inte hemligt för dem. Männen fingo se deras prydnader och nyttighets föremål, prydda med dyrbar och skiftande utsmyckning, skålar, fat och skedar av guld och silver, och de häpnade över allt detta. Efterhand uppeggade djävulen, som är avundsman och förföljare av allt gott, de tolv nämnda männen mot dem och upphetsade dem till den grad, att de övervägde, hur de skulle kunna ta livet av dem och röva deras ägodelar. Men eftersom de fruktade för folket och befarade, att de ej skulle kunna fullborda den planerade ogärningen, kastade de efter hedningars sed lott mellan sig, och de tolv männen utvalde bland sig åtta, vilka nattetid skulle utföra det beslutade illdådet mot de oskyldiga. Och det gick också i verkställighet. Ty djävulens drabanter bröto om natten in i tjället, där de heliga männen lågo, drogo svärden, dödade dem och höggo av deras huvuden. När det avskydda brottet var begånget, samlade mördarna deras huvuden och lade dem i ett stort kar; vid karet bundo de en väldig sten, som ett par oxar näppeligen förmått draga, och de sänkte det mitt i den sjö, som ligger vid dessa martyrers kyrka.

När den Helige Sigfrid fått budskap om dråpet på sina systersöner och orsaken till deras mördande blivit honom bekant, tackade han Gud, som genom martyrkronan ryckt dem från denna onda värld och förunnat dem att komma hem till sig genom blodsutgjutelse och en dyrbar död. Men Kristi bekännare ömkade sig mycket över de får, som anförtrotts åt honom och som nu berövats varje omvårdnad och hugnad, och han beredde sig att påskynda sin återkomst till dem för att besöka och trösta dem. Han fick tillstånd av konungen, underrättade denne om tidpunkten för sin resa och bjöd de sina vidtaga nödiga anstalter för färden. Konungen sörjde mycket över att den helige mannens systersöner blivit så grymt mördade. Han skickade gudsmannen i förväg dit med sin svit och lovade att snart följa honom. "Gå du förut med de dina, helige man", sade konungen, "för att återställa din församlings nya plantering och återföra den till sitt forna tillstånd. Men vi skola utan uppskov följa dig och upprätta din kränkta ära. Vi skola rannsaka och rättvist straffa dina systersöners grymma död." Konungen fruktade nämligen, att gudsmannen, pådriven av den stora sorgen över sina fränders dråp, skulle lämna ett folk, som ännu var svagt i tron.

När nu den helige Sigfrid återvänt till Värend, fann han, som sagt, sina systersöner dödade, alla de nyttoföremål och nödvändiga redskap, som han bestämt för gudstjänsten eller hushållets bruk, bortrövade och förskingrade, folket vacklande i tron och kyrkan lutande mot sin undergång. Häröver sörjde han storligen. Han lade nu möda till sin sorg, genomvakade nätterna i bön, och predikade och förmanade om dagarna, sörjde över dem som fallit i synd, stärkte några i tron och omvände andra till denna och befästade dem i tron, tog huldrikt emot dem, som skyndade till dopet, och sparade icke sig själv i Guds tjänst.

Vid den tiden bad den helige mannen beständigt att Gud nådeligen ville visa honom vad som hade blivit av hans systersöner. En natt gick han ut ur sitt tjäll och strövade längs den sjö, som ligger vid kyrkogården till Växjö kyrka. Han fick då se tre ljus i sjön, glimmande som klara stjärnor, och de svävade mot östra stranden. När Herrens man såg detta, blev han glad, prisade Gud och skyndade snabbt till detta ställe, som låg utanför stadsgränsen. Då dessa ljus nalkades land, tog Herrens man skorna av sina fötter och vadade ut för att möta dem. Guds helgon förstod att han blivit bönhörd av Herren och begynte lova Herrens underbara och outsägliga barmhärtighet, som låter sina helgon värdigt förhärligas i himlen och på jorden. Herrens man gick nu närmare för att fortare vinna det som hans hjärta åstundade, men då försvunno ljusen ur hans åsyn. Han letade så noggrant han förmådde och fann till slut ett träkar med de tre huvuden i och en stor sten bunden därvid. Han tog upp karet och förde det till land. Där satte han sig och lade huvudena i sitt knä. Sörjande och gripen av kärlek och medlidande med dem sade han: "Må Gud hämnas!" Genast svarade en röst från det ena huvudet och sade: "Det varder hämnat." Det andra sade: "När?" Det tredje svarade: "På barnabarn." Deras huvuden syntes så friska och oförmultnade, som om de samma timma blivit avhuggna från kropparna.

Och hur underbar är icke Guds kraft! Hur bör icke hans makt prisas överallt! Hur bör icke hans barmhärtighet lovas genom allt och i allt, hans om värdigats glädja sina bekännare genom att med många miraklers vittnesbörd visa hur dyrbar han håller sina heligas död! Ett ljus från himmelen strålade på en ödslig sjö bland krusade vågor, icke fruktande vindarnas kraft; en stor sten sam på böljorna; huvudenas livlösa munnar läto höra de klaraste röster och talade tydligt och fullkomligt! Vem må icke bli förvånad över att höra något dylikt! Vem kan undgå att förstummas!

Herrens man gömde och förvarade hedersamt sina systersöners heliga huvuden hos sig. Hänförd över så stora underverk och över Herrens barmhärtighet och styrkt i hoppet på Herren, blev han nu starkare i Herrens kraft och dag för dag allt verksammare. Han späkte sig med vakor och fastor och under ständiga böner och frambar tacksägelser åt Gud allsmäktig.

Emellertid kom nyssnämnde konung Olov, sedan hären samlats, med väldig krigsmakt till Värend och dömde de mördare och sammansvurna, som anstiftat dråpet på helgonen, till ett rättvist straff.

När detta var utfört, grep Herrens man åter till sina vanda vapen, offrade sig under böner och tårar åt Gud som en ljuv vällukt och anbefallde åt Herren den hjord, som överlämnats i hans vård. Han genomvandrade trakterna i Sverige, predikande, döpande och omvändande folket till tron på Kristus, och dem, som han undervisat i tron, förmanade han fromt, att de skulle framhärda däri och så vinna evig lön av Gud. Han byggde kyrkor, vigde präster och ålade dem att genom predikande och dop vinna folket åt Herren. Sedan han i dessa trakter vunnit en talrik skara åt Herren återvände han till den kyrka som han byggt i Värend, och där utbetalade han som en vis och trogen tjänare, trofast åt sin Herre det pund, som blivit honom överlämnat. Han levde där en lång tid, tjänade Gud i helighet och ödmjukhet, och i hög ålder flyttade han saligen till Herren, som han alltid trofast tjänat. Han är begravd på den plats, som han utvalt till vilostad åt sig.