Vem kan bli frälst?

Populär-media har gjort mycket av kontroversen bland protestanter om kriteriet för frälsningen. Blir alla frälsta eller krävs det uttryckligt erkännande av Jesus för att bli frälst? Hur kan Gud, som är helt kärleksfull och helt god döma människor, som utan eget förvållande undgått att lära känna Jesus? Hur kan man å andra sidan förbise Skriftens insisterande, att tron på Kristus är nödvändig för frälsningen? Båda sidor tycks ha sanningen, och likväl förefaller deras positioner vara ytterst oförenliga. Vi vill undersöka denna sanning om frälsningen, först genom att undersöka den mänskliga personen och hennes relation till sanningen. Sedan vill vi undersöka en tredje ståndpunkt i ärendet (en ståndpunkt som får föga betoning, eftersom den överlappar kontroversen). Det gäller katolska kyrkans undervisning. Innan vi avslutar skall vi undersöka kriteriet för frälsning för i tur och ordning icke troende och troende.

Sanningen och den mänskliga personen

Det internationella tillstånd hos mänskliga varelser, vilket förenar dem med sanningen är samvetet. Samvetet talat om, vad som är rätt och vad som är fel. Det är nära "Gud röst", och vi måste följa samvetets maningar, närhelst det är visst om något. Detta är den första rollen hos samvetet.

Sankt Bonaventura lär, att "samvetet är likt Guds härold och budbärare; det befaller inte ting på grund av egen auktoritet, men befaller sådant som kommer från Guds auktoritet, likt en härold när han proklamerar kungens påbud. Det är därför samvetet har bindande kraft. Sålunda kan det sägas, att samvetet bär vittnesbörd om människans egen rättrådighet eller orättfärdighet beträffande människan själv. Sammantaget med detta, är samvetet, även på förhand vittnesbörd om Gud själv. Hans röst och hans dom genomtränger djupen i människans själ och kallar henne fortiter et suaviter till lydnad. Moraliskt samvete tillsluter inte människan i en oöverstiglig och ogenomtränglig ensamhet, utan öppnar henne för kallelsen, för Guds röst. I detta och inte i något annat ligger hela mysteriet och värdigheten i det moraliska samvetet, genom att det är platsen, den heliga platsen, där Gud talar till människan."

Emellertid är det, som vi ofta erfar i det dagliga livet, så att samvetet inte är ofelbart, det kan ta fel. Därför måste vi till den första rollen för samvetet tillägga en andra roll: Alla människor har ansvar att forma sitt eget samvete i enlighet med sanningen. När samvetet följaktligen är tveksamt eller klart tar fel, måste man söka efter sanningen för att korrigera samvetet.

Samvetet, som dom över en handling, är inte undantaget möjligheten att visa fel. Det är som konciliet säger: Inte sällan kan samvetet visa fel som resultat av oövervinnerlig okunnighet, även om det inte i det hänseendet mister sin värdighet. Men detta kan inte sägas, när en människa visar ringa angelägenhet att söka det som är sant och gott. Och samvetet blir gradvist nästan blint genom att vänjas vid synden". Med dessa korta ord summerar konciliet den lära kyrkan genom århundraden har utvecklat beträffande det missvisande samvetet.

Förvisso måste människan för att få ett "gott samvete" (1 Tim 1:5) söka sanningen och hon måste fälla domar i enlighet med samma sanning.

Nu i modern tid talar man mycket om samvetets frihet, men denna värderas inte mycket. Verkligheten är att det framför allt är positiv frihet: frihet för en mänsklig person att hålla fast vid sanningen. Det är därför också ett stort ansvar.:

Det är i överensstämmelse med deras värdighet som personer – d v s såsom utrustade med förnuft och fri vilja och därför privilegierade att bära personligt ansvar – att alla människor skall eggas av naturen och också är förpliktade genom moralisk förpliktelse att söka sanningen, speciellt religiös sanning. De är också förpliktade att hålla fast vid sanningen, då de en gång lärt känna den, och att inrätta sina liv i enlighet med sanningens krav. (Deklaration om religiös frihet i andra Vatikankonciliet, nr 2).

"Frälsningen", samvetet och den katolska kyrkan

För den katolska kyrkan är frälsningen något som engagerar djupet i det mänskliga hjärtat. Tron är naturligtvis nödvändig för frälsningen. Men den nödvändiga kronan för tron är sakramentet som är inledningen för de troende i livet i Kristus. I dopet inkluderar kyrkan dessa, som trots att de inte formellt är döpta, har givit sina liv för Kristus (det kallas blodsdop), och dem som dör innan de blivit döpta, men som hade en allvarlig längtan efter dop tillsammans med kärlek och ånger av sina synder (det kallas önskedop). (Jfr KKK 1258-1259). Inte desto mindre kan det mycket väl vara så, att Gud har andra saker i beredskap för några, ty vägarna för Guds nåd och oändliga nåd förblir ett mysterium för människans begränsade förstånd.

Kyrkan känner inte till några andra medel än dopet, som ger försäkran om inträde i den eviga saligheten. Det är därför hon aktar sig att försumma det missionsuppdrag hon fått från Herren att se till att alla som kan döpas "föds på nytt av vatten och Ande". Gud har bundit frälsningen till dopets sakrament, men han själv är inte bunden av sakramenten. KKK 1257)

Varje människa, som är okunnig om Evangeliet hos Kristus men söker sanningen och gör Guds vilja i enligt med sin förståelse därav, kan räddas. Man kan förmoda, att sådan personer uttryckligen skulle ha önskat dopet, om de hade känt till dess nödvändighet. (KKK 1260, jfr 1258 om önskedop).

Men för kyrkan är tron något mer än ett legalt tillstånd i fråga om överensstämmelse med Gud, vilken uppnåtts genom tro på en människa vid namn Jesus, som levde för tvåtusen år sedan. Jesus är mer än en människa – han är den evige Faderns Son, genom vilken kosmos kom till. Han är urtypen av allt som är till och särskilt av höjdpunkten för den synliga skapelsen, människan. Tron på Kristus framställer alltså inte endast tron på Jesus, utan också ett särskilt släktskap till Sanningen – sanningen om sig själv och det övriga i universum.

De som utan eget förvållande inte känner till Evangeliet om Kristus eller hans kyrka men som inte desto mindre söker Gud av allvarligt hjärta och rörda av nåden i sina handlingar försöker att göra hans vilja, sådan de känner den genom samvetets maningar – dessa skall också uppnå evig frälsning. (Lumen Gentium 16)

Sanningen och de icke troende

Frälsningen är möjlig för alla. Nu borde det vara klart, att det vi säger inte är, att alla är frälsta, men att alla kan bli frälsta, så långt det beror på Gud. S:t Paulus säger just det, när han skriver, att "(Gud) vill, att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen". (1 Tim 2:4). Här vidrör vi ett stort mysterium: medan frälsningen kommer genom Guds nåd och i själva verket är omöjlig utan denna nåd, så krävs det också fri samverkan från den som tar emot nåden. (Kärnan i mysteriet är faktiskt, att den fria samverkan kräver, att man först får Guds nåd.) Med andra ord, om frälsningen inte krävde själens fria samtycke, om Gud medvetet bestämde vissa själar att få evig fördömelse, hur skulle då någon opartiskt utsättas för klander över att bli fördömd? Skulle det dessutom inte vara höjden av förmätenhet att göra anspråk på att ha löst det oändliga mysteriet om Guds nåd?

Gud har med rätta anspråk på frälsning för dem som inte tror. även mänskliga varelser utan uppenbarelsens förmån kan komma till kunskap om Guds existens och om den moraliska lagen, som S:t Paulus skriver.

Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet. Det man kan veta om Gud kan de själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa, men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. (Rom 1:18-23)

När hedningarna, som inte har lagen, av naturen gör det lagen kräver, är de sig själva en lag, även om de inte har lagen. De visar, att det lagen kräver är skrivet i deras hjärtan, medan deras samvete också bär vittnesbörd, och deras motsägande tankar anklagar eller kanske urskuldar dem på den dagen, när Gud i enlighet med evangeliet dömer människornas hemliga tankar genom Jesus Kristus. (Rom 2:1-16; intressant sammanfattar S:t Paulus Visheten 13-19 i dessa två kapitel i Romarbrevet.)-

Deras "egen lag" är människans delaktighet i Guds eviga lag, ibland känd som den naturliga lagen. Signifikativt har S:t Paulus nämnt tron på Kristus som ett villkor för denna naturliga lag. Det är en lag, som är möjlig att bli känd av alla människor utan att ta hänsyn till tron. Som S:t Paulus säger, är det skrivet i människornas hjärtan, även om det kan fördunklas av synden.

Innebörden av Paulus’ ord för frälsningens resultat blir litet klarare, när vi inser, att "Guds vrede" är det onda människorna gör. Detta är ett resultat av förnekelsen av sanningen om Gud och människans beroende av honom. (Det var detta som primärt hände vid våra första föräldrars synd). I det andra kapitlet diskuterar S:t Paulus de eviga konsekvenserna av onda handlingar. "Han skall löna var och en efter hans gärningar". (Rom 2:6). Kort uttryckt: Syndiga handlingar kommer av att man förkastar Gud och sanningen. Evig fördömelse kommer av syndiga handlingar.

Guds specifika krav på varje individ är något som dödliga människor inte känner till. Signifikativt framställer S:t Lukas, som var lärjunge till S:t Paulus, i sitt evangelium Jesu ord:

Och den tjänaren som visste, vad hans herre ville, men som ingenting förberedde och inte handlade efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Av den som har fått mycket, skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera. (Luk 12:47-48, jfr Luk 19:26, Matt 25:29, Mark 4:25).

Det är slutligen Gud ensam som ser in i människornas hjärtan och vilken sanning som getts dem i livet. Och det är han som vill döma dem på denna basis. Det är inte något för mänskliga domar att åtskilja fåren från getterna. Naturligtvis tar inte någon bort det vi sagt om de kristnas ansvar att proklamera sanningen för andra. Utan tvivel har de som lever i Kristus sanningens fullhet och större lycka än någon, annan även i detta livet. "Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria". (Joh 8:32)

Tron fullbordar det som den naturliga lagen börjar.

Början till frihet är att bli fri från brott (man själv begått)…som mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, bedrägeri, vanhelgande o s v. Då man en gång är fri från dessa brott…börjar man lyfta sitt huvud mot frihet. Men detta är endast början till frihet, inte perfekt frihet…(Augustinus, I Johannes Evangelium Tractatus, 41,10, jfr Veritais Splendor nr 13).

Sanningen och de troende

Priset är mycket högre för dem som tror än för dem som inte tror, ty de har uttryckligen fått sanningens fullhet om Guds bud, så deras handlingar accepterar eller förkastar uttryckligen sanningens fullhet.

Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. (Rom 2:12-13).

Dessutom har de troende även mindre ursäkt, ty de har fått nåd av Gud och har en speciell relation till Gud, vilken tillåter dem att bättre känna Guds vilja och att underlätta uppfyllelsen av hans vilja.

En del skulle lugnt vila i ett löfte om "tron på Jesus" för sin frälsning, men "även demonerna tror det och darrar" (Jak 2:19). Tron garanterar inte någons frälsning. Det som är nödvändigt är uthållighet striden att göra gott. "Men den som håller ut till slutet skall bli räddad". (Matt 10:22, 13:13).. Vi måste dö i kärlek till Gud. Denna strid vid det slutliga ögonblicket i vårt liv kräver en hel livstids förberedelse – en konstant daglig strid mot oss själva:

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig". (Matt 16:24, jfr Mark 8:34, Luk 9:23).

"Se till, bröder, att ingen av er är ond och trolös i sitt hjärta och avfaller från den levande Guden. Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. Ty vi har del i Kristus, om vi ända till slutet orubbligt håller oss till samma grundval som i början…"(Hebr 3:13-14).

"Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. (Hebr 4:1).

Därför ber vi alltid för er att vår Gud skall finna er värdiga hans kallelse och ge framgång åt varje gott uppsåt och varje handling, gjord i tro och med hans kraft" (2 Thess 1:11)

Om vi istället för "judar" läser "kristna" återfår dessa ord hos S:t Paulus sin ursprungliga betydelse:

Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist. Han skall löna var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet, men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst, men också greken. Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst, men också greken. Gud gör inte skillnad på människor." (Rom 2:1-11).

även för dem som tror, finns det inget utrymme för självbelåten förtröstan på det vi gjort i det förgångna.

Därför mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta. (Fil 2:12).

Slutsats

Frälsning är en fråga om hur vi besvarar den sanning vi får i livet. Endast för dem som har mött sanningens fullhet i Kristus är en formell proklamation om tron på Kristus nödvändig.

Den protestantiska stridigheten om kriteriet för frälsningen missar målet, eftersom båda sidorna har en del av sanningen, men ingen av dem fattar sanningen i dess fulla djup. Ena sidan rentvår syndens realitet i världen genom att proklamera universell frälsning. Den andra försöker erhålla vetenskaplig visshet utifrån den heliga Skrift genom att läsa den som juridisk skrift. Ingen av sidorna förstår, att nyckeln till frälsningen är samvetet – den del av den mänskliga personen, vilken ligger dold för alla åskådare utom Gud.

I ännu större mening, genom fokusering på frälsningen, missar man kärnan i evangeliet. Om vi älskar Gud och andra människor så mycket vi kan – om vi helt identifierar oss med Gud i Kristus och inte räknar priset för oss själva – behöver vi inte oroa oss om himlen eller helvetet, ty Gud har omsorg om de sina.

översättning till svenska från engelska av Gunilla Gren. Texten är översatt med uttryckligt tillstånd från "The Augustine Club at Columbia University", 1997.http://www.columbia.edu/cu/augustine/a/