Död, uppståndelse och ingen reinkarnation

"Vi kan kullkasta deras lära beträffande själavandring från en kropp till en annan genom det faktum, att själarna inte kommer ihåg någonting av de händelser, som ägde rum under deras tidigare existenstillstånd. Ty om de sändes iväg med avsikt, att de skulle ha erfarenhet av varje slags handling, måste de nödvändigtvis minnas en påminnelse om de ting som tidigare har utförts. De skulle komma ihåg, att de måste komplettera det som fortfarande var bristfälligt och detta inte genom att alltid och utan avbrott stryka omkring i samma efterspaningar och genom att tillbringa sitt arbete förgäves och eländigt. (Ty enbart föreningen av en kropp med en själ kunde inte helt och hållet kväva minne och betraktande av ting, som tidigare erfarits.) Och detta var särskilt fallet, eftersom de kom till världen just för detta ändamål."
Irenaeus, Mot heresierna, 2, 33, 1, år 180

"Med hänsyn till dessa invändningar uppfann Platon, den gamle atenaren, som även var den förste som introducerade denna uppfattning, när han inte kunde sätta dem åt sidan, en glömskans bägare. Det gjorde han, i det han inbillade sig, att han på detta sätt kunde undkomma denna svårighets avkomling. Han försökte sig inte på något slags bevis för sitt antagande, utan han svarade helt enkelt dogmatiskt ( på invändningen i fråga), att när själar går in i detta livet, är de förorsakade att dricka för att glömma. Och detta sker genom den demon, som bevakar deras ingång i det här livet, innan de verkställer ett inträde i kropparna (som är utsedda för dem). Han undgick (genom att tala så) att falla i en annan större förvirring. Ty om glömskans bägare, sedan den har druckits, kan utplåna minnet av alla de gärningar som man har utförts, hur uppnår du, o Platon, kunskap om detta faktum (eftersom din själ nu är i kroppen), att innan den kom in i kroppen, hade den gjorts för att av demonen dricka ett gift som orsakade glömska?"
Irenaeus, Mot heresierna 2,33:2, år 180

"Ge svar på tal, om nu några filosofer försäkrar, såsom Laberius fasthåller, i det han följer en åsikt från Pythagoras, att en man kan ha sitt ursprung i en mulåsna, en orm i en kvinna, och med skicklighet att tala förvrider varje argument för att bevisa sin synpunkt. Kommer han då inte att vinna gynnsamt mottagande och hos några verka övertygelse om, att de, med hänsyn till detta, även skulle avstå från att äta animalisk föda? Kan någon ha övertygelsen, att han så skulle avhålla sig, av fruktan att han händelsevis i sin biff äter något av sina stamfäder? Men om en kristen lovar, att en människa skall återvända till en människa och just Gaius från Gaius, så kommer ropet från folket att få honom stenad. De kommer inte ens så mycket som att ge honom något förhör. Om det finns någon grund till att mänskliga själar skall röra sig fram och tillbaka till olika kroppar, varför skulle de då inte återvända till just samma substans de lämnat, idet man ser, att detta är att återställas att bli det som man har varit?"
Tertullianus, Apologin, 48, år 197

"O, ni filosofer, lär ni oss, och hur nyttigt underrättar ni oss, att efter döden inträffar belöningar och bestraffningar, och de kommer då inte att väga lika tungt. Så är fallet, under det att om några domar alls väntar själarna, så borde det snarare antagas, att dessa skulle bli tyngre vid livets avslutning, eftersom ingenting är mer fullständigt än det som kommer allra sist - ingenting är dessutom mer fullständigt än det, som är särskilt gudomligt. I enlighet härmed kommer Guds dom att bli mer fullständig och komplett, eftersom den kommer att uttalas allra sist i en evigt oåterkallelig mening. Så sker i fråga om både bestraffning och tröst (på människor vars) själar inte har vandrat över till djur, utan skall återvände till sina egna kroppar. Och allt detta sker en gång för alla, och också på den dag, som Fadern allena känner, för att tron genom bävande förväntan helt må sättas på prov genom sin ängsliga uppriktighet, i det den alltid håller sin blick på den dagen, i sin ständiga okunnighet om den, under det den dagligen fruktar det den ändå dagligen hoppas på."
Tertullianus, Avhandling om själarna, 23, år 200

"Det sker då, som vi redan har anfört, för att vi må kunna bevisa dem vara ateister, i fråga om både åsikt och tänkesätt ( i fråga om att behandla en fråga) och faktiskt för att visa, varav det kommer, att deras försök till teorier har uppstått hos dem, och att de har bemödat sig om att fastställa sina dogmer, under det de inte tagit något från de heliga skrifterna - inte heller är det genom att bevara successionen från något helgon, som de besinningslöst har skyndat på till denna åsikt. - Men deras läror har lett sitt ursprung från grekernas vishet, från slutsatserna hos dem som har format filosofin i system och från det som skulle kunna vara mysterier och nycker hos astrologer…Men framför allt instämmer han i dogmen om själarnas vandring från kropp till kropp, i det han uttrycker sig på följande sätt: 'Ty förvisso var jag både ung och jungfru, och buske och fågel och fisk från den avlägsna oceanen.' Denne filosof upprätthöll förvandlingen av alla själar att beskrivas som något slags djur. Ty Pythagoras, läraren av dessa påståenden, påstod att han själv hade varit Euphorbus, som i expeditionen mot Ilium påstod, att han hade känt igen hans sköld. De föregående är Empedocles' dogmer."
Hippolytus, Vederläggning av alla heresier, Prol 3, år 222

" 'Och de frågade honom, Vad då? är du Elia?. Och han sade, det är jag inte' Ingen kan undgå att i detta sammanhang komma ihåg, vad Jesus sade om Johannes: 'Om ni vill ta emot detta, det är Elia, som skulle komma.' Hur kan då Johannes komma och säga till dem som frågar honom: 'är du Elia? -- 'Det är jag inte.' Som första punkt skulle man kunna säga, att Johannes inte visste, att han var Elia. Detta kommer att vara förklaring för dem som i vårt avsnitt finner understöd för sin lära om kropparnas överföring, som om själen klädde sig själv i en ny kropp och inte helt kunde komma ihåg sina tidigare liv…Men någon annan, en kyrkans man, som förkastar läran om kropparnas överföring som varande falsk, tillåter inte, att Johannes själ någonsin var Elia, kan åberopa de ovan citerade orden från ängeln och påpeka, att det inte var Elias själ det talas om vid Johannes' födelse utan Elias ande och makt."
Origenes, Om Johannes 6:7, år 229

"Som beträffande profeternas andar har dessa blivit dem givna av Gud, och man skall tala om dem så, som om de på sätt och vis var deras egendom (slavar), eftersom profeternas andar är underordnade profeterna', och 'Elias ande vilade på Elisha'. Sålunda sägs det, att det inte finns något absurt i att anta, att Johannes i 'Elias ande och kraft' vände fädernas hjärtan till barnen, och att det var på grund av denna ande han kallades 'Elia som skulle komma.' "
Origenes, Om Johannes 6:7, år 229

"Om läran i fråga verkligen var i omlopp vida omkring, borde då inte Johannes ha tvekat att uttala sig om den, av fruktan att hans själ verkligen hade varit i Elia? Och här kommer vår kyrkoman att åberopa historien, och han kommer att be sina antagonister att fråga experterna i hebréernas hemliga lära, om de verkligen håller fast vid en sådan tro. Ty om det skulle förefalla som om de inte gjorde det, visar sig det argument som baseras på sådant påstående vara helt utan grund."
Origenes, Om Johannes 6:7, år 229

"Celsus' åsikt och hans likasinnades ansågs vara underlägsen honom som degraderar gudomligheten inte endast till det rationellas och de dödliga djurens rang, utan även till en irrationell sådan - ett synsätt som går långt bortom den mytiska läran om själavandring, enligt vilken själarna faller ner från himlens höjd och kommer in i kroppen på oskäliga djur, både tama och vilda!"
Origenes, Mot Celsus, 20, år 248

"Borde vi bota dem som har fallit i dårskapen att tro på själavandringen genom läkarnas undervisning? De senare låter det framstå som om den förnuftiga naturen ibland stiger ner till alla slags oförnuftiga djur och ibland till ett existenstillstånd, som inte har förmåga att använda fantasin. Varför skulle vi inte kunna förbättra våra undersåtars själar med hjälp av en lära, vilken inte lär, att ett tillstånd av okänslighet eller irrationalism produceras i den omoraliske istället för bestraffning, men som istället visar, att de vedermödor och den aga som påläggs den omoraliske av Gud är ett slags medicin, som leder till omvändelse?"
Origenes, Mot Celsus, 75, år 248

"Någon skulle emellertid kunna säga, att Herodes och några av folket höll fast vid den falska dogmen om själavandringen in till kroppar, i enlighet med vilken de lärde, att den föregående Johannes hade uppenbarat sig igen genom en ny födelse och hade kommit från döden till livet som Jesus. Men tiden mellan Johannes födelse och Jesu födelse, vilken inte var mer än sex månader, tillåter inte att denna falska åsikt skall anses vara trolig. Och snarare var kanske någon föreställning i Herodes tänkeätt, att de makter som verkade i Johannes hade gått över till Jesus. Och i konsekvens med detta trodde folket, att Jesus var Johannes Döparen. Och man skulle kunna använda följande tankegång i sitt argument. Precis som det var på grund av Elias ande och kraft och inte på grund av hans själ, så sägs det om Johannes : 'Detta är Elia som skulle komma,' och så har anden och makten i Elia har gått över till Johannes - så Herodes trodde, att makterna i Johannes beträffande hans fall utförde gärningar i dop och undervisning -för Johannes gjorde inte något under, men mirakulösa förebådande tecken i Jesus."
Origenes, Om Matteus, II:17, år 249

" 'Den kananeiska kvinnan, som hade kommit, tillbad Jesus som Gud och sade: 'Herre, hjälp mig', men han svarade och sade: 'Det är inte möjligt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna'. Låt då andra, som är främlingar till kyrkans lära, anta att själarna passerar från människornas kroppar till hundarnas kroppar, i enlighet med varierande grad av gudlöshet. Men vi finner inte alls detta i den gudomliga Skriften".
Origenes, Om Matteus II:17, år 249

"På denna plats förefaller det mig inte, att det genom Elia skulle talas om själen, på det att jag inte skall falla i själavandringens dogm, som är främmande för Guds kyrka och som inte har förts vidare genom apostlarna och inte heller har framlagt någonstans i Skrifterna. Ty det står också i motsats till det uttalande, som säger att 'tingens avkomma är något timligt' och att 'denna tidsålder skall få en fullbordan' och också uppfyllelse av uttalandet: 'Himmel och jord skall försvinna' och 'denna världen sätt skall försvinna', och 'himlarna skall försvinna' och det som följer därav."
Origenes, Om Matteus 13:1, år 249

"Men om grekerna, som introducerar läran om själavandring, med nödvändighet ger upp ting, vilka inte står i harmoni härmed, och inte erkänner, att världen skall förstöras, så är följande lämpligt. När de rakt i ansiktet betraktat Skrifterna, vilka tydligt förklarar, att världen skall försvinna, skall de antingen låta bli att tro dem eller finna på en rad argument beträffande tolkningen av de ting som berör förstörelsen; De kan till och med önska, att de inte skall vara i stånd att göra så."
Origenes, Om Matteus 13:1, år 249

"Jag säger, att det är människans verkliga död, när själar, som inte känner Gud, förintas i långt utdragen plåga i rasande eld. Dit skall särskilt intensivt elaka varelser kasta dem, som var okända inför Kristus, och de fördes till ljuset endast genom hans vishet…Därför finns det inget skäl till att detta skulle leda oss fel…Men om också det är sant, som sägs i de mer gömda mysterierna, att själarna från en ond människa, när de lämnar sina mänskliga kroppar, går över till nötkreatur och andra varelser, då visas det ännu mer klart, att vi är allierade med dem och inte åtskilda genom något stort mellanrum, eftersom det är på samma grund såväl de som vi sägs vara levande varelser, och vi skall handla som sådana."
Arnobius, Mot hedningarna 2:14-16, år 305

"Vad skall vi säga om Pythagoras, som var den förste som kallades filosof, och som dömde att själarna verkligen var odödliga, men att de gick över till andra kroppar, antingen boskap eller fåglar eller nötkreatur? Hade det inte varit bättre, om de hade förstörts tillsammans med sina kroppar, än att de på detta sätt skulle dömas att gå över till andra djurs kroppar? Skulle det inte vara bättre att inte alls existera, än att leva som ett svin eller en hund efter det att man varit människa? Och den dåraktiga människan sade för att få tilltro för sitt påstående, att han själv hade varit Euphorbus i det trojanska kriget, och att han, när han blivit dödad, gått över till andra djurs gestalter och till sist blivit Pythagoras. O lyckliga människa, åt vilken ensam man gett så stor åminnelse; eller snarare olycklig, när hon efter att ha förvandlats till ett får, inte tilläts vara okunnig om vad hon varit!"
Lactanius, Gudomliga stiftelser, 36, år 307

"Eftersom den lära, som finns innesluten i båda dessa teorier, är öppen för kritik - läran lik deras som tillskriver själarna fabulös tidigare existens i särskilt tillstånd och deras som tror, att de skapades vid senare tid än deras kroppar, är det kanske nödvändigt att inte lämna något av de påståenden som ryms i lärorna utan undersökning. Ja att fullständigt förplikta sig till och brottas med lärorna på varje sida och att avslöja det absurda, som finns inneslutet i teorierna, skulle behöva en stor förbrukning i fråga om både argument och tid. Vi skall emellertid kortfattat överblicka, så gott vi kan, vart och ett av de synsätt som omnämnts och sedan sammanfatta vårt ämne. De som håller fast vid den förra läran och påstår, att själarnas tillstånd finns innan deras liv i köttet finns, tycks mig inte vara fria från de fabulösa lärorna hos hedningarna, som de håller fast vid, när det gäller att vara föremål för successiv inkorporation. Ty om man sökte noggrant skulle man finna att deras lära med nödvändighet fört er till detta. De talar om för oss, att en av deras visa män sade, att han, i det han var en och samma person, föddes som man och senare antog en kvinnas form och flög omkring med fåglarna och växte som en buske och antog en vattenvarelses liv; och han som sade dessa ting om sig själv befann sig, så långt jag kan bedöma det, inte så långt från sanningen. Ty sådana läror som detta påstående, att en själ går genom så många förändringar, passar verkligen pratet om grodor eller kajor eller fiskarnas enfald eller trädens okänslighet."
Gregorius av Nyssa, Om att göra människor 28:2,3, år 379

"Basilius, stor bland helgonen, hade lämnat detta livet för att gå till Gud; och impulsen att begråta honom delades av alla kyrkor. Men hans syster, läraren, levde fortfarande…Vad beträffar tänkarna, fortsatte läraren, har de utanför vårt eget tankesystem med alla sina olika sätt att betrakta tingen, ett tänkesätt beträffande en punkt, ett annat beträffande en annan. Hon närmade sig och berörde läran om uppståndelsen: Medan ingen av dem exakt stämmer överens med oss, har de inte i något fall övergett en sådan förhoppning. Några gör förvisso den mänskliga naturen eländig i sin uppfattning, i det de påstår, att en själ omväxlande blir något som tillhör en människa och något irrationellt. Den vandrar till olika kroppar, förändras efter behag från en människa till hönsfågel, fisk eller nötkreatur och återvänder sedan till något mänskligt slag. Några utsträcker denna absurditet även till träd och buskar, så att de betraktar sitt liv som träd som korresponderande mot och besläktat med mänsklighet, andra håller endast fast vid, att själen utbyter en människa mot en annan människa, så att det mänskliga livet alltid fortsätts med hjälp av samma själar. Dessa är alltid samma till antalet och föds ständigt, först i en generation, sedan i en annan. Vad oss själva beträffar grundar vi vår ståndpunkt på kyrkans dogmer och påstår, att det kommet att vara bra att acceptera endast så mycket av dessa spekulationer som är tillräckligt för att visa, att de som är tillfreds med dem i viss utsträckning är i överensstämmelse med läran om uppståndelsen."
Gregoriuis av Nyssa, Om själen och uppståndelsen, år 379

"Det är en anledning till förundran, att de inte tror på uppståndelsen. Likväl stadgar de i sin vänliga omsorg, att den mänskliga rasen inte skall förgås och säger så, att själarna går över och flyttar till andra kroppar för att världen inte skall dö. Men låt dem säga, vilket som är svårast för själarna att flytta över eller att återvända, att komma tillbaka till det som är deras eget eller att söka efter nya platser att bo. Men låt dem som inte har fått undervisning tvivla. För oss som läser lagen, profeterna, apostlarna och evangeliet, är det inte legitimt att tvivla. För vem kan tvivla, när han läser: 'Och på den tiden skall allt ditt folk räddas bland dem som finns skrivna i boken; och många av dem som sover i gravarna i jorden skall stå upp, somliga till evigt liv och somliga till skam och evigt fördärv."
Ambrosius, Om tron på uppståndelsen, 65-66, år 380

"Men är deras ståndpunkt är att föredra, som säger, att våra själar, när de har passerat från våra kroppar, flyttar över till djurens kroppar eller till kroppar som tillhör andra levande varelser? Filosoferna själva brukade bevisa, att detta är löjliga fantasier av poeterna, sådana som skulle kunna produceras genom klunkar av Circes droger. Och de säger, att det inte så mycket är de som representeras som genomgått sådana ting som känslorna hos dem som uppdiktat sådana talesätt. De har förändrats till olika formar av djur, såsom det hände med Circes bägare. Ty vad är mer likt ett under än att tro, att människor kan förvandlas till olika former av djur? Hur mycket större under skulle det då inre vara, om själen, som härskar över människan själv, skulle kunna anta ett djurs natur, vilken är så motsatt människans, och genom förståndet bli i stånd att vandra över till ett irrationellt djur, än att formen på kroppen skulle ha förändrats? Ni själva som lär dessa ting river ner det ni lär. Ty ni har gett upp produktionen av dessa vidunderliga förvandlingar med hjälp av magiska besvärjelser. "
Ambrosius, Om tro på uppståndelsen, 127, år 380

"Ty om vår själ skulle vara av Guds substans, men genom själavandringens process till nya kroppar slutligen förs över till gurkor och meloner och lök, varför skulle då Guds substans vandra över till gurkor!…Ser du det oanständiga i deras gudlöshet? -- Men varför önskar de inte, att kroppen skall uppstå? Och varför säger de, att kroppen är ond?"
Chrysostomos, Om Apostlagärningarna 2:3, år 388

"Anfall Pythagoras' tystnad och Orphics bönor och det nya sättet att beskriva 'Mästaren sade.' Gå till anfall mot Platons idéer och våra själars vandringar och vägar och minnena och själens osympatiska kärlek till vackra kroppar."
Gregorius av Nazians, Första Orationen 9, år 389

Beträffande läror om själen finns det ingenting omåttligt skamligt de lämnat osagt. De påstår, att människornas själar blir flugor och myggor och buskar, och att Gud själv är en själ. Med några andra finns det samma oanständigheter."
Chrysostomos, Om Johannes 2:3, år 391

"Och om du öppnar gravarna, som vitkalkats kommer du att finna dem fulla av förstörelse och stank och ruttna ben. Så är det också med filosofens läror, om du klär av dem deras blomsterrika diktamen, kommer du att bli uppfylld av mycken avsky. Så är der speciellt, när han filosoferar över själen, vilken han både hedrar och talar illa om utan begränsning. Och detta är djävulens snara, att aldrig hålla sig till rimliga proportioner utan att på någondera sida överskrida för att vilseleda dem som är invecklade däri att tala illa. Vid ena tillfället säger han, att själen är av Guds substans. Vid ett annat tillfälle, sedan han upphöjt den omåttligt och ogudaktigt, överdriver han igen på ett annat sätt och behandlar den med förolämpning, i det han låter den vandra över till svin och åsnor och andra djur som uppskattas mindre än dessa."
Chrysostomos, Om Johannes, 2:6, år 391

"Undvik dumheterna hos de arroganta filosoferna, som inte blygs att likna sin själ vid en hunds. De säger, att de själva tidigare varit kvinnor, buskar, fiskar. Har de någonsin varit fiskar? Jag vet inte, men jag är inte rädd att påstå, att de i sina skrifter visar mindre förstånd än en fisk."
Basilius, Hemaemeron, 8:2, år 393

"Vi kommer härnäst till ordningen för den HELIGA KYRKANS tro. Vi har ovan nämnt varför trosbekännelsen inte här som i föregående artikel säger 'På den heliga kyrkan'. De därför, som har lärt sig ovanstående att tro på en Gud, under Treenighetens mysterium, måste också tro, att det finns en helig kyrka, i vilken det finns en tro och ett dop och i vilken vi tror på Gud Fader och på en Herre Jesus Kristus, hans Son, och på en Helig Ande. Detta är den heliga katolska kyrkan, som är utan fläck eller skrynka. Ty många andra har slutit sig samman i kyrkor som Marcion och Valentinus och Ebiion och Manichaeus och Arius och alla de andra heretikerna. Men de kyrkorna är inte utan otrons fläck eller skrynka. Och därför sade profeten om dem: 'Jag hatar de illvilligas kyrka, och jag vill inte sitta bland de ogudaktiga.' Men kyrkan som helt håller sig till tron på Kristus, hör vad den helige Ande säger i Höga Visan: 'Min glöd är en; den perfekta sådan hos hennes moder är en-' Låt då inte den som tar emot denna tro på kyrkan vända sig bort i fåfängans koncilium, och låt honom inte gå in tillsammans med dem som praktiserar orättfärdighet. Ty Marcions sammankomst är fåfängans koncilium, i det han förnekar, att Kristi Fader är Gud, Skaparen, som skapade världen genom sin Son. Ebions sammankomst är fåfängans koncilium, eftersom han lär, att medan vi tror på Kristus, är vi med om att iaktta köttets omskärelse, att hålla sabbaten, de vanda offren och alla andra förordningar i enlighet med lagens bokstav. Manichaeus' koncilium är ett fåfängans koncilium i fråga om hans undervisning. Så är det för det första, eftersom han kallar sig själv Parakleten, och vidare genom att han säger, att världen skapades av en ond Gud, han förnekar Gud Skaparen, förkastar Gamla Testamentet, påstår att det finns två naturer, en god, den andra ond, vilka inbördes motsäger varandra, påstår att människornas själar är eviga tillsammans med Gud, och att de i enlighet med Pythagoras återvänder genom olika födelsecirklar till boskap och djur och nötkreatur, förnekar köttets uppståndelse, håller fast vid att Herrens lidande och födelse inte verkligen skedde i köttet utan endast var ett sken."
Rufinus, Om den apostoliska tron, år 404

"På det att han då inte skall anses skyldig att med Pythagoras hålla fast vid själavandringen, trissar han upp den onda tankegång, varmed han har sårat sin läsare."
Hieronymus, Till Avitus, år 410

"Därför är uppfattningen hos några av Platons lärjungar, att det finns en nödvändig revolution, som kör iväg själarna och för dem runt igen till samma varelser, falsk."
Augustinus, Guds stad, 10:30, år 426

"Ty om vi säger, att inget sådant ting skall reproduceras i en mänsklig kropp, antar de, att de vederlägger oss genom att åberopa de sårmärken vi påstår, att man hittade i den uppståndna kroppen hos Herren Kristus. Men den svåraste av alla dessa frågor är, till vems kropp det kött skall återvända vilket ätits och assimilerats av någon annan människa, som av hunger så tvingats använda det. Det har nämligen omvandlats till kött av den människa, som använde det som sin föda, och det fyllde igen de förluster av kött, vilka hungern hade åstadkommit. För att då förlöjliga uppståndelsen frågar de: 'Skall detta återvända till den människa, vars kött det först var, eller till den vars kött det senare blev? Och på så sätt söker de även ge löften till den mänskliga själen om förändring av sann misär och falsk lycka i enlighet med Platons teori. Eller så sker det i enlighet med Porphyrus, som lärde, att efter många själavandringar till olika kroppar slutar misärerna för att aldrig mer återvända till dem. Det sker emellertid inte genom att uppnå en odödlig kropp utan genom att undslippa varje slag av kropp."
Augustinus, Guds stad, 22:12, år 426

"Han antog även i enlighet med Pythagoras' och Platons undervisning om 'själavandringen', att han ägdes av Alexanders själ, eller snarare att han själv var Alexander i en annan kropp. Denna löjliga fantasi vilseledde honom och förorsakade att han förkastade de underhandlingar om fred, som föreslogs av persernas kung."
Socrates Scholasticus, Kyrkohistoria, 2:21, år 439

översättning till svenska av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från Joseph A. Gallegos 1998, Cor unum apologetic web site; http://www.cin.org/users/jgallegos/