Skärselden

Johannes Paulus II:

Skärselden en nödvändig rening inför mötet med Gud

Från L’Osservatore Romano. Vid den helige faderns allmänna audiens den 4 augusti 1999, den 19:e i serien om Gud Fadern.

1. Som vi har sett i de föregående två katekesföredragen finner vi, att den mänskliga varelsen på grundval av det definitiva valet för eller emot Gud, möter en av dessa alternativ: antingen att leva med Herren i evig salighet eller att förbli långt från hans närvaro.

För dem som finner sig själva i ett tillstånd, där de är öppna mot Gud, men på ett ofullkomligt sätt, kräver resan mot saligheten en rening, vilken Kyrkans tro illustrerar i läran om "skärselden" (jfr Katolska Kyrkans Katekes 1030-1032).

För att ta del i det gudomliga livet måste vi bli fullständigt renade.

2. I den heliga Skrift kan man finna vissa element, som hjälper för att förstå innebörden av denna lära, även om den inte uttrycks formellt. De uttrycker tron att man inte kan närma sig Gud utan att undergå något slag av rening.

I enlighet med den religiösa lagen i Gamla Testamentet måste det som har bestämts för Gud vara perfekt. Följaktligen krävs också fysisk fullkomlighet för allt som kommer i kontakt med Gud på det plan som har att göra med offer, t ex offerdjur (jfr 3 Mos 22:22) eller på det institutionella planet, så som fallet är med prästerna som tjänstgör vid gudstjänsterna (jfr 3 Mos 21:17-23). En total hängivenhet från individer och samhälle som helhet (jfr 1 Kon 8:61) till Förbundets Gud svarar mot denna fysiska fullkomlighet i enlighet med linjerna från den stora undervisning, som återfinns i 5 Moseboken (jfr 6:5,). Det handlar om att älska Gud med hela sin varelse, med hjärtats renhet och gärningarnas vittnesbörd (jfr ibid 10:12f).

Behovet av fullkomlighet blir uppenbarligen nödvändigt efter döden för att inträda i den perfekta och fullkomliga gemenskapen med Gud. De som inte äger denna fullständighet måste gå genom en rening. Detta antyds i en text hos S:t Paulus. Aposteln talar om värdet i varje persons handlingar, som skall avslöjas på domens dag, och han säger: "Om det verk, som en människa har byggt på grundstenen (som är Kristus), överlever, skall hon få lön. Om en människas verk bränns upp, skall hon lida förlust, även om hon själv skall bli räddad, men som ur eld" (Enl. den italienska översättningen 1 Kor 3:14-15).

3. Ibland krävs en persons förbön eller förmedling för att nå ett tillstånd av perfekt fullkomlighet. Till exempel uppnår Mose förlåtelse för folket med en bön, där han erinrar om det räddande verk Gud gjort i det förflutna, och han ber om Guds trofasthet i enlighet med den ed, som gjorts till hans stamfäder (jfr 2 Mos 32:30, 11-13). Gestalten i Herrens lidande tjänare, skisserad i Jesajas bok, framträder också genom sin roll i fråga om förbön och försoning för många. Vid slutet av sitt lidande skall han "se ljuset" och "göra många rättfärdiga", i det han bär deras orättfärdighet (jfr Jes 52:13-53, 12, spec. v 53:11).

I enlighet med Gamla Testamentets perspektiv kan Psalm 51 betraktas som en syntes av en försoningsprocess: syndaren bekänner och erkänner sin skuld ( v 6), ber enträget om att bli renad eller gjord ren (v 4, 9, 12, 17), så att han kan förkunna Guds lov (v 17).

Skärselden är inte en plats utan ett existenstillstånd

4. I Nya Testamentet framställs Kristus som förebedjaren som antar översteprästens funktioner på försoningsdagen (jfr Heb 5:7; 7:25). Men i honom framträder prästadömet i en ny och definitiv form. Han går in i den himmelska helgedomen en gång för alla för att be till Gud för vår räkning (jfr Heb 9:23-26, spec v 24). Han är både präst och "försoningsoffer" för hela världens synder (jfr 1 Joh 2:2).

Jesus, som den store förebedjaren som ger försoning åt oss, skall helt uppenbara sig själv vid vårt livs slut, när han kommer att framställa sig själv som erbjudande om barmhärtighet men även den oundviklige domaren för dem som vägrar att ta emot Faderns kärlek och förlåtelse.

Detta erbjudande om nåd utesluter inte plikten att träda fram rena och fullkomliga inför Gud, rika på den kärlek som Paulus kallar det "band som ger fullkomlighet". (Kol 3:14).

5. Genom att följa evangeliets uppmaning att vara fullkomliga liksom vår himmelske Fader (jfr Matt 5: 48) under vårt jordiska liv, kallas vi att växa i kärlek, att vara oförvitliga och hela inför Gud Fader, "när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga" (1 Thes 3:12f). Dessutom inbjuds vi att "rena oss från allt som befläckar kropp och ande" (2 Kor 7:1; jfr 1 Joh 3:3), ty mötet med Gud kräver absolut renhet.

Varje spår av fastsittande vid det onda måste avlägsnas, varje ofullkomlighet i själen måste rättas till. Reningen måste bli fullständig, och i verkligheten är det just detta som avses med Kyrkans undervisning om skärselden. Termen antyder inte en plats utan ett existenstillstånd. De som efter döden befinner sig i ett reningstillstånd är redan i Kristi kärlek, som avlägsnar ofullkomlighetens återstod från dem (jfr ekumeniska konciliet i Florens, Decretum pro Graecis, Ekumeniska konciliet i Trient, Decretum de iustificationes, Decretum de purgarorio).

Det är nödvändigt att förklara att reningens tillstånd inte är en förlängning av den jordiska situationen, nästan som om det efter döden skulle ges ännu en möjlighet att förändra sin bestämmelse. Kyrkans lära beträffande detta är otvetydig och fastställdes på nytt av Andra Vatikankonciliet, som lär: "Eftersom vi inte vet varken dag eller stund, behöver vi följa Herrens råd och ständigt vaka, så att, när vårt jordiska liv har avslutats (jfr Heb 9:27), vi blir värda att gå in med honom till bröllopsmåltiden och räknas bland de saliga och inte likt de onda och slöa tjänarna befalls att gå bort till den eviga elden, till det yttersta mörkret, där "man skall gråta och skära tänder" (Matt 22:13; 25:30) (Lumen gentium).

6. En sista viktig aspekt, som Kyrkans tradition alltid har påpekat behöver åter framläggas idag: gemenskapsdimensionen. De som befinner sig i reningens tillstånd är förenade både med de saliga, som redan åtnjuter det eviga livets fullkomlighet, och med oss på jorden som är på väg till Faderns hus (jfr Katolska Kyrkans Katekes 1032).

Liksom de troende är förenade med den enda mystiska Kroppen under sitt jordiska liv, så erfar de som befinner sig i reningens tillstånd efter döden samma kyrkliga samhörighetskänsla, som verkar genom bön, förbön och kärlek från de andra bröderna och systrarna i tron. Reningen levs i det väsentliga band som åstadkoms mellan dem som lever i denna världen och dem som åtnjuter den eviga saligheten.

översättningen är gjord av Gunilla Gren från L’Osservatore Romano, Editorial and Management Office, Via del Pellegrino, 001 20, Vatican City, Europe;   förmedlad genom Petersne:  http://www.petersnet.net