En populär bild-dekal (självhäftande text på bilens kofångare) uppvisar frasen "Fråga auktoriteten". Från 1776 fram till nuvarande tid har det varit en rättighet, som tagits för given i den amerikanska kulturen, att visa en attityd av misstänksamhet mot auktoritet. Likväl har de kristna blivit andligt uppfostrade i läror med underkastelse, ödmjukhet och lydnad. Så ser vi en bild-dekal ger vi sken av vårt "Amen", med ett flin. Vi tänker fromt: "Nåväl det är just typiskt för den upproriska, sinnliga attityden i vår förvärldsligade tidsålder."
När protestantiska pastorer läser samma bild-dekal är deras reaktion snarast: "Jag undrar om det är frågan om min diakons bil?". De olika samfunden i protestantismen är fulla av schismer och upproriskhet, ty en biprodukt till den protestantiska reformationen är en medfödd misstänksamhet mot all auktoritet.
Protestantismens första ord är "protest". Och denna protest riktades från början mot kyrkans auktoritet. I sin renaste betydelse innebär termen "protestera" att "vittna för". Och med den innebörden definierar de som försvarar Luther och Calvin sina historiska protester. Men frånsett allt detta ger det inte svar på problemet med en lekfull upproriskhet, som har plågat protestantismen alltsedan dess början. När jag var inspektör vid en syfabrik i Jacksonville i Florida, hade jag ett samtal med en av mina arbetare, vilket illustrerar, hur denna teologiska tagg i det protestantiska köttet berör mannen på gatan.
Bucky var vid den tiden en okyrklig hedonist. Han var så långt från kyrkan, att när hans fader dog, bad hans familj mig att predika vid begravningen. Ingen i familjen kände till någon predikant, och jag var den religiösaste man han kände. Efter denna chans av tillfällighet att låta honom komma i förbindelse med andlighet, försökte jag att dela min tro med honom och föra honom till kyrkan. "Varför inte komma med mig till kyrkan på söndag, Bucky", frågade jag honom. "Nåväl", svarade han, "jag behöver inte någon människa, som talar om för mig, vad Gud säger". Medan han utstötte en svart ström av tobaksvätska, fortsatte han: "Mannen där uppe fick mig att förstå någonting".
Vad var det Bucky förstod? Möjligen var det, att en sann protestant inte behöver någon religiös auktoritär person. Bucky stod i den protestantiska traditionen. Kulturellt var han en vit anglosaxisk protestant.
Jag kommer ihåg, att jag i min baptistkyrka som barn hörde en av våra inflytelserika diakoner beklaga sig över en av pastorns predikningar. "Vad tror mannen att han är? Han flåsar på samma sätt som jag gör." Diakonen tuggade inte tobak och gömde inte heller undan pornografiska bilder bakom framsätet på sin lastbil som Bucky gjorde. Men han talade likväl i samma ande som Bucky gjorde. Men de gjorde mer än att ifrågasätta auktoritet. De föraktade och förkastade den. Pastorn, en kär vän och fadersfigur för mig, sändes i fängelse.
Genom det sätt på vilket många i kyrkan reagerar mot auktoritet, kan man fråga sig, om de betraktar känslorna genom bild-dekal vara gudomligt inspirerade. Protestanter i allmänhet anser det vara en gudomlig rättighet inte endast att ifrågasätta utan också att trotsa auktoritet. Det är accepterat bland många studenter i historien, att den store protestantiske reformatorn John Calvin satte underförstådd tilltro till rätten att göra revolution.
Jag förmodar, att om vi skulle intervjua hundratals och tusentals ledare i andra kyrkor än den katolska, vilka presiderar över kyrkor som brutit sig ut i sekter och skilda schismer, skulle vi upptäcka att var och en uppvisar texter från Bibeln och klara, allvarliga definitioner med moraliskt syfte. Alla skulle betrakta deras ifrågasättande av auktoritet som gudomlig mission.
Oavsett de skrifter som används och målen eller motiven hos dem i andra kyrkor, är faktum att protester och åsiktsskillnader är integrerade och accepterade normer inom den protestantiska gemenskapen. Protestantismens första ord är protest. Ibland innebär det att vittna för—och ibland innebär det upproriskhet.
Anne Roche Muggeridge skriver i sin bok "Den övergivna staden", att den protestantiska reformationen i sitt insisterande på den privata domens överlägsenhet över yttre auktoritet framställde opposition mot auktoritet i nivå med teologisk princip. Det må så vara, att hon inte endast isolerade en historisk nyans i protestantisk teologi utan träffade den i en grundläggande brist, som har förts vidare genom tiderna och fortfarande påverkar nutida relationer mellan kyrkorna. Luther och Calvin, som ifrågasatte det romerska systemet beträffande auktoritet, hastade inte desto mindre att återupprätta religiöst styre, som kräver att dess auktoritet skall åtlydas. Men Pandoras låda har öppnats, och allt eftersom nästa generation frikyrkliga i sin tur splittrades från Luther och Calvin (där varje oliktänkande förde fram sitt eget anspråk på Sola scriptura, d v s man höll sig endast till Skriftens auktoritet och ansåg att varje individ hade rätt att själv uttolka Skriften). Protestantisk teologi kunde inte längre förbli odelad. Luthers revolt började med ivrig reform av evangeliet ,något som hans äldre samtida Erasmus tidigare hade uttalat, men vältaligare och försiktigare. Men Luther hade den råa styrkan hos en primitiv evangelist och var ingen diplomat. Hans 95 teser emot avlatshandel, med åtföljande traktater och böcker, betraktades i vederbörlig ordning som en attack mot all auktoritet. Paul Johnson skriver i "Kristenhetens historia" att den explosion som detonerade genom luthersk protest ofrånkomligt blandades med ekonomiskt missnöje och antog ett bondeupprors form. Detta är naturligtvis det som tenderade att hända i hela samhället. Det var svårt att skilja ett lyckosamt anfall mot en aspekt av auktoritet ifrån bestridande av en annan auktoritet. Luther blev känd hos de bönder, som hade följt hans ledning. Hans uppror mot Rom passade väl in i Tyskland. Emellertid protesterade bönderna mot förtrycket från deras tyska härskare, vilka utgjorde den grupp som understödde Luther.
Det tycks som om de som gör motstånd, även om de inte är i besittning av någon ädel, moralisk rättssak, ofta själva är stolta, självbelåtna och maktlystna. John Calvin, som hade lämnat katolicismen vid 24 års ålder trodde, att han själv från Gud tagit emot rikligare upplysning än andra. Sedan han hade kastat bort det romerska oket, tänkte han ut ett eget. Han normer och regler för religion och samhälle var tillämpliga på Geneve, där valda råd, äldste och pastorer upprätthöll den moraliska normen "att ha omsorg om allas liv…och utöva broderlig tillrättavisning."
Paul John talar om för oss, att Calvin försökte men misslyckades med att tillförsäkra sina pastorer i Geneve civil jurisdiktion. Men han lyckades skicka iväg sina motståndare som fritänkare, fördrev och i vissa fall torterade och verkställde….pastorerna avlade årliga besök i vars och ens hem för att upptäcka felaktigheter.
Då Luthers lära etablerades som statsreligion, måste alla andra former av kristendom (slutligen utvidgades det till andra former av protestantism) elimineras. Johnson säger, att Calvin 1531 gick med på att vederdöpare och människor som tillhörde liknande former av protestantism skulle dömas till döden genom civil auktoritet. Calvin betraktade det uppenbarligen vara upproriskhet, när vederdöparna
"vittnade för detta". Det plågade honom att andra önskade sätta igång sina egna eldstäder precis likt den han byggt och värmt sig vid.
Detta är inte avsett att förringa de rika arven från Luther och Calvin och andra reformatorer. Det är helt enkelt att säga att upproriskhet, även då den begås av helgon, ger bitter frukt.
Säkerligen flödade Guds nåd genom skilda strömmar från den framväxande protestantiska rörelsen. Men den bittra roten, som förorsakade reformatorerna att kasta bort romersk auktoritet och detta endast för att föra fram sin egen, visade sig vara mer varaktig än nåden, i fråga om några av de nedåtgående hävdvunna protestantiska samfunden.
För att åter citera Muggeridge. "Från reformationens centrala tanke om den riktning i vilken auktoriteten strömmar ut, utvecklades det distinkta rörelser och institutioner i den moderna världen - upplysningen, den franska revolutionen, romantiken (och dess förhärligande av den ensamme upprorsmakaren), populär suveränitet, liberalism, kapitalism, förfäktande av jämlikhet, feminism, marxism."
Så egendomligt att upprinnelsen till vår världsliga kultur skedde inom den protestantiska reformationens ramar.
Vårt världsliga samhälle har föga blick för kyrkan eller dess präster och pastorer, och detta samhälle ifrågasätter och överger auktoriteten hos kyrkan och hennes Bibel på alla punkter. Sorgligt nog är protestantismen handlingar och attityder ofta ett eko av samhällets tankar.
T ex rapporterade den södra baptistkonventionen, att under en 18 månaders period, som avlutades 1989, skulle 2 100 pastorer avskedas. Detta vittnar om en ny konsumtionsmentalitet bland dem som går i kyrkan. Man ser pastorer som handelsvaror eller som försäljare av religiösa produkter och program, och detta lika ofta som man betraktar dem som Guds orakel. De som går i kyrkan har lärt sig att diskriminera eller, skulle vi kanske säga, att protestera.
I en tidningsartikel 1991 av Hank Whittemore beklagade sig en pastor över den typiske kyrkobesökaren: "Istället för att hålla fast vid kyrkan går folk runt och handlar religiösa tjänster. Istället för att arbeta på att lösa problem, när de inte får vad de vill, går de någon annanstans. Eller de gör sig kvitt pastorn…du får förmåga att kämpa för hur pengar skall spenderas, vilka program som erbjuds, även vilka predikningar som hålls. Allt detta bidrar till att ge en mängd osäkerhet och stress hos prästerskapet. Hebreerbrevet 13:17 kräver att läsas i detta avseende: "Lyd era ledare och underordna er deras auktoritet. de vakar över er eftersom de en gång skall avlägga räkenskap. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er".
En svår fråga blir presenterad för oss. är det möjligt för någon som fruktar Gud att lyda Skriften och ändå ifrågasätta dess auktoritet?. Kanske är det så, men en finkänslig balans måste upprätthållas. Vi måste erkänna, att Gud har valt att handla genom särskilda mänskliga ombud för att ge människorna kunskap om honom själv. Gud verkar genom mänsklig personlighet och särskilt, även om inte exklusivt, genom hans kyrkas medverkan. Inom sin kyrka upprätthåller han en ledning: "Tillsyningsmän (biskopar) och tjänare (diakoner)" (Fil 1:2) och "apostlar…profeter…evangelister…herdar och lärare" (Ef 4:11).
David, som var känd att vara en man som levde i enlighet med Guds eget hjärta, uppvisade en ovanlig ödmjukhet, vilket det berättas om i 1 Sam 20:29. även om berättelsen var en list för att förhindra kung Sauls försök att döda honom, så sände David bud till kungen, att han hade gått hem till Betlehem i lydnad för sin äldre broders befallning. Vem skulle kunna visa en sådan lydnad i vår tid? Vi hedrar sällan vår fader, så mycket mindre lyder vi våra bröder.
Vid denna tidpunkt i sitt liv var David vuxen. Han hade blivit smord av Samuel att bli kung i framtiden. Han vann ryktbarhet i striden och var till hjälp för Saul. Likväl hade lydnaden för auktoritet större betydelse än hans sociala eller politiska ställning.
Aposteln Johannes’ tredje brev skrevs som svar till Diotrephes, som gjorde uppror mot apostelns auktoritet. Skriften avslöjar inte Diotrephes lära. Allt vi vet är, att den oliktänkande ville få bort Johannes som auktoritet i denna särskilda kristna församling. Här fanns en tidig protestant med okända motiv. Utan tvekan ansåg Jesus att genomsnittliga äldste och fariséer på hans tid vara ynkliga modeller, men han tillrådde inte upproriskhet. Han sade om dem: "Lagens lärare och fariséerna sitter på Mose stol. Så ni måste lyda dem och göra allt vad de säger". (Matt 23:2-3). Han rådde dem inte att göra uppror trots att han sade: "Handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat" (Matt 23:3)
Paulus talar om sin auktoritet, som Herren gav honom för att bygga upp dem och inte för att riva ner dem. (2 Kor 13:10). Guds tjänare måste respekteras och även bli lydda, en vämjelig tanke för den moderna protestanten, om de skall förbereda Guds folk för deras tjänande verk. (Ef 4:12).
Ty om Muggeridge har rätt, när han säger, att protestanterna har väckt opposition mot auktoritet till en teologisk princips nivå, så skall vi aldrig under något baner på vår pilgrimsfärd böja oss för lydnad under den apostoliska förmaningen att nå enhet i tron. Ty så snart som ett baner har rest, så registreras en protest.
Säkerligen talar de flesta protestanter varmt och allvarligt om enheten i tron, men våra gärningar avslöjar mer det som splittrar och åtskiljer än sådant som bygger upp. Man missar något heligt. Jag hävdar att det är fruktan för Gud, vilken om vi ägde den skulle få oss att visa påtaglig respekt för auktoritet och vördnad för kyrkan och dess präster och pastorer. Dystert nog saknas detta i hör grad. Det är den teologi som kan reduceras att tillhöra en bild-dekal, vilken kan ifrågasättas. I Luk 10:16 sade Jesus: "Den som har öron må höra mig, och den som förkastar er förkastar mig, och den som förkastar mig förkastar honom som har sänt mig." Vi som kan läsa sådana ord utan att darra har blivit varnade att ett steg för långt i att ifrågasätta auktoritet.
Av Louis Templeman. En erkänd pastor i "Foursquare Gospel Church". Publicerat i maj/juni numret av The Catholic Answer; Our Sunday Visitor; 200 Noll Plaza; Huntington, Indiana 46 750
översättning till svenska av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från The Augustine Club at Columbia University, 1999; http://www.columbia.edu/cu/augustine/a/