En hoppfull vision om himmel, helvete & skärseld

44. Att protestera mot Gud för rättfärdighetens skull hjälper inte. En värld utan Gud är utan hopp (jfr Ef. 2:12). Endast Gud kan skapa rättfärdighet. Och tron ger oss vissheten att han gör så. Bilden av yttersta domen är inte i första hand en skräckbild utan en hoppets bild; för oss kan det även vara den avgörande bilden av hopp. Är det inte även en skrämmande bild? Jag skulle vilja säga: det är en bild som väcker ansvar, därför en bild av den fruktan om vilken den helige Hilarius talade, när han sade att all vår fruktan har sin plats i kärleken (jämför Tractatus super Psalmos, Ps 127, 1-3: CSEL 22, 628-630). Gud är rättfärdig och skapar rättfärdighet. Detta är vår tröst och vårt hopp. Och i hans rättfärdighet finns det även nåd. Detta vet vi genom att vända vår blick på den korsfäste och uppståndne Kristus. Båda dessa ting - rättfärdighet och nåd - måste ses i sitt inre samband. Nåden upphäver inte rättfärdigheten. Den gör inte det som är fel till rätt. Den är inte en svamp som torkar bort allting, så att vad man än har gjort på jorden så har det till slut samma värde. Dostojevski t.ex. gjorde rätt då han protesterade mot detta slags himmel och detta slags nåd i sin roman Bröderna Karamazov. Till slut sitter inte de som gör det onda till bords vid den eviga festen bredvid sina offer utan åtskillnad som om ingenting hade hänt. Här skulle jag vilja citera ett avsnitt från Platon, som uttrycker en föraning om den rättfärdiga dom som i många avseenden förblir sann och hälsosam även för de kristna. Trots att han använder mytologiska bilder uttrycker han sanningen i en otvetydig klarhet och säger, att till slut skall människorna stå nakna inför domen. Det spelar inte längre någon roll vad de en gång var i historien utan endast vad de i sanning är: "Ofta när det är kungen eller någon annan monark eller potentat som han (domaren) måste ha att göra med, finner han att det inte finns någon sundhet i själen över huvud taget; han finner den gisslad och märkt med ärr av olika handlingar präglade av mened och felaktigt handlande….; den är skev och förvanskad av lögner och fåfänga, och ingenting är rent, ty sanningen har ingen del i dess utveckling. Makt, lyx, stolthet och omåttlighet har lämnat den så full av brist på proportion och av förskräcklighet, att när han har inspekterat den sänder han den direkt till fängelset, där den vid sin ankomst kommer att genomgå den förtjänta bestraffningen… men ibland lyser domarens öga på en annan själ som har levt i renhet och sanning… sedan slås han av beundran och skickar honom till de saligas öar" (Gorgias 525a-526c). I liknelsen om den rike mannen och Lasaros (jfr Luk 16:19-31) förmanar Jesus oss genom bilden av en själ som förstörts av arrogans och rikedom och som har skapat ett oöverstigligt svalg mellan sig själv och den fattige mannen; svalget att snärjas in i materiella nöjen; svalget att glömma andra, oförmågan att älska andra, som sedan blir en brännande och outsläcklig törst. Vi måste lägga märke till att i denna liknelse refererar inte Jesus till det slutliga målet efter den yttersta domen, utan han tar upp en föreställning som man bland annat hittat i tidig judendom, nämligen ett mellantillstånd mellan döden och uppståndelsen, ett tillstånd i vilket den slutliga domen senare skall uttalas.

45. Denna tidiga judiska föreställning om ett mellantillstånd inkluderar synen att dessa själar inte endast är i ett slags provisoriskt förvar, utan, som liknelsen om den rike mannen illustrerar, redan straffas och upplever en provisorisk form av lycksalighet. Där finns även föreställningen att detta tillstånd kan föra med sig rening och botande som får själen att mogna för gemenskapen med Gud. Den tidiga Kyrkan tog upp dessa föreställningar och i Kyrkan i Väst utvecklades de så småningom till läran om skärselden. Vi behöver inte här undersöka de komplexa historiska vägarna i denna utveckling; det är tillräckligt att fråga vad det faktiskt innebär. Med döden blir vårt livsval definitivt - vårt liv står inför domaren. Vårt val, som under loppet av ett helt liv tar en viss form, kan ha en mångfald former. Det kan finnas människor som helt har förstört sin längtan efter sanning och beredvillighet att älska, människor för vilka allt har blivit en lögn, människor som har levt för hat och som har dämpat all kärlek inom sig själva. Detta är en skrämmande tanke, men alarmerande profiler av denna typ kan man se hos vissa gestalter i vår egen historia. Hos sådana människor skulle inget vara möjligt att råda bot på dem och det godas undergång skulle vara oåterkallelig: detta är vad vi menar med ordet helvete (Jämför Katolska Kyrkans Katekes, 1033-1037). Å andra sidan kan det finnas människor som är ytterst rena, fullständigt genomträngda av Gud och sålunda helt öppna för sin nästa - människor för vilka gemenskapen med Gud redan nu ger anvisning för hela deras varelse och vilkas väg till Gud endast fullbordar vad de redan är (jfr. ibid., 1023-1029).

46. Likväl vet vi från erfarenheten att ingetdera fallet är det normala i det mänskliga livet. För den stora majoriteten av människor - kan vi förmoda - förblir det i djupet av deras varelse en grundläggande inre öppenhet för sanningen, för kärleken, för Gud. Vid de konkreta valen i livet täcks den över av ständigt nya kompromisser med det onda - mycket smuts täcker renheten, men törsten efter renhet finns kvar och den träder fortfarande fram över allt som är simpelt och förblir närvarande i själen. Vad händer med sådana människor när de kommer fram inför domaren? Kommer all den orenhet de har samlat ihop under livet att plötsligt upphöra att betyda något? Vad annars kan hända? Paulus ger oss i sitt första brev till korinthierna en föreställning om det olikartade utslaget i Guds dom enligt varje persons särskilda omständigheter. Han gör detta genom att använda bilder som på något sätt försöker uttrycka det osynliga utan att det blir möjligt för oss att göra oss en föreställning om dessa bilder - helt enkelt eftersom vi varken kan se in i den värld som finns bortom döden eller har någon erfarenhet av den. Paulus börjar med att säga, att det kristna livet är byggt på en gemensam grund: Jesus Kristus. Denna grund består. Om vi har stått fast på denna grund och byggt vårt liv på den, vet vi att den inte kan tas ifrån oss ens i döden. Sedan fortsätter Paulus: " På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. (1 Kor 3:12-15). I denna text är det i varje fall uppenbart att vår frälsning kan anta olika former, att något av det som byggdes kan brännas ner, att vi för att bli frälsta personligen måste gå igenom "eld" för att bli helt öppna för Gud och i stånd att inta vår plats vid bordet vid den eviga bröllopsfesten.

47. Några nyare teologer har uppfattningen att den eld som både bränner och räddar är Kristus själv, Domaren och Frälsaren. Mötet med honom är den avgörande handlingen i domen. Inför hans blick smälter all falskhet undan. Detta möte med honom tillåter oss, när det bränner oss, förvandlar oss och befriar oss, att bli sanna mot oss själva. Allt som vi har byggt upp under våra liv kan visa sig bara vara halmstrå, rent raseri och det faller ihop. Ja, i smärtan vid detta möte, när orenheten och sjukdomen i våra liv blir uppenbara för oss, finns frälsning. Hans blick, beröringen med hans hjärta helar oss genom en obestridligt smärtsam förvandling "som genom eld". Men det är en välsignad smärta, i vilken hela makten i hans kärlek bränner oss likt en låga och gör oss i stånd att helt bli oss själva och därigenom helt Guds. På detta sätt blir även det inbördes förhållandet mellan rättfärdighet och nåd klart: vårt liv är inte likgiltigt, men vår befläckning besudlar oss inte för evigt, om vi åtminstone har fortsatt att sträcka oss mot Kristus, mot sanningen och mot kärleken. Förvisso har det redan bränts bort genom Kristi lidande. I domens stund upplever vi och införlivar vi den överväldigande makten i hans kärlek över allt det onda i världen och i oss själva. Kärlekens smärta blir vår frälsning och vår glädje. Det står klart att vi inte kan beräkna "varaktigheten" i detta förvandlande brännande i termer som man använder för kronologiska mått i denna världen. Det förvandlande "ögonblicket" i detta möte undandrar sig jordisk tideräkning - det är hjärtats tid, det är "övergångens" tid till gemenskap med Gud i Kristi Kropp (Jfr Katolska Kyrkans Katekes, 1030-1032). Guds dom är hopp, både på grund av dess rättfärdighet och på grund av dess nåd. Om det endast vore nåden, som gjorde att alla jordiska ting upphör att vara av betydelse, skulle Gud fortfarande vara skyldig oss ett svar få frågan om rättfärdigheten - den kritiska fråga vi ställer till historien och till Gud. Om det endast vore rättfärdighet skulle det när allt kommer omkring endast kunna ge oss alla fruktan. Guds inkarnation i Kristus har så intimt sammanlänkat de två - rättfärdighet och nåd - att rättfärdigheten är orubbligt upprättad: vi arbetar alla på vår frälsning "med fruktan och bävan" (Fil 2:12). Icke desto mindre tillåter oss nåden att hoppas och att förtröstansfullt möta domaren, som vi vet är vår "advokat" eller parakletos (jfr 1 Joh 2:1).

48. En ytterligare punkt måste nämnas här, ty den är viktig för praktiserandet av det kristna hoppet. I tidiskt judiskt tänkande finns föreställningen att man kan hjälpa de avlidna i deras mellantillstånd genom bön (se till exempel 2 Mack 12: 38-45; första århundradet f.Kr.). Motsvarande praktiserande upptogs av de kristna och är gemensamt för Kyrkan i Öst och Väst. Öst erkänner inte det renande och försonande lidandet hos själarna i livet efter detta, men de erkänner förvisso olika grader av salighet och av lidande i mellantillståndet. De avlidnas själar kan dock ta emot "tröst och vederkvickelse" genom eukaristi, bön och allmosegivande. Tron att kärleken kan nå till livet efter detta, att ett ömsesidigt givande och tagande är möjligt, i vilket vår tillgivenhet för varandra fortsätter bortom dödens gränser - detta har varit en fundamental övertygelse i kristenheten tidsåldrarna igenom och förblir en källa till tröst i dag. Vem skulle inte känna behovet att överbringa ett tecken på vänlighet till sina älskade avlidna, en gest av tacksamhet eller till och med en bön om förlåtelse? Nu uppstår en ytterligare fråga: om "skärselden" helt enkelt är en rening genom eld i mötet med Herren, Domaren och Frälsaren, hur kan då en tredje person träda emellan, även om han eller hon står särskilt nära den andra? När vi ställer en sådan fråga bör vi erinra oss, att ingen människa är en isolerad varelse, som helt går upp i sig själv. Våra liv är förbundna med varandra, genom oräkneliga växelverkningar sammanlänkas de med varandra. Ingen lever ensam. Ingen syndar ensam. Ingen blir frälst ensam. Andras liv flödar ständigt över till mitt: i det jag säger, gör och åstadkommer. Och motsatt flödar mitt liv över till andras: på gott och ont. Så min bön för andra är inte någonting ovidkommande för den personen, någonting utvärtes, inte ens efter döden. I det ömsesidiga beroendet i tillvaron kan min tacksamhet till den andre - min bön för honom - spela en liten roll i hans rening. Och för detta finns det inget behov att förvandla den jordiska tiden till Guds tid: i själarnas gemenskap har man överskridit den tid som endast är jordisk. Det är aldrig för sent att beröra någon annans hjärta, inte heller är det förgäves. På detta sätt klargör vi ytterligare en viktig beståndsdel i den kristna uppfattningen av hoppet. Vårt hopp är i grunden alltid också ett hopp för andra; endast detta är sant hopp även för mig själv (jfr Katolska Kyrkans Katekes, 1032). Som kristna borde vi aldrig inskränka oss till att fråga: hur kan jag rädda mig själv? Vi borde också fråga: vad kan jag göra för att andra också skall bli räddade och för att hoppets stjärna även skall gå upp för dem? Då kommer jag även att ha gjort mitt yttersta även för min egen personliga frälsning.

Översättning till svenska av Gunilla Gren från den engelska texten vatican.va