Kardinal John Henry Newman
Den Saliga Jungrun Maria
Katolikernas tro, Maria, Den andra Eva, Marias helighet
Inledning
Många böcker har skrivits varje år för att ära och sprida ryktbarheten om Guds Moder. Jungfrun Maria,
bönböcker och andaktsböcker, som har avser att stärka tron och hängivenheten hos de troende och att inspirera dem till kärleksfull förtröstan på makten hos henne som kallats "Omnipotentia
supplex", den allsmäktiga supplikanten.
Denna bok, "Den mystiska rosen" är inte någon ny. Det är en samling skrifter om Jungfrun Maria av kardinal John Henry Newman, som av många betraktas vara den störste religiöse tänkaren under senaste århundradet. Det är en bok för studium och andakt. Det kan inte finnas någon sann fromhet utan idéer, utan lära. Tron är objektiv. Den är alltid och överallt densamma. Fromhet å andra sidan är subjektiv och växlar med tid och plats. Variation i fromhetsutövning på olika tider och olika platser har aldrig ens varit något störande moment för den gemensamma tron hos katoliker.Det är karakteristiskt för kyrkan att tillåta olika fromhetsutövningar inom strikt enhet i fråga om tron. även efter det att John
Henry Newman blivit katolik kunde han aldrig fullständigt förstå vissa yttre fromhetsformer som praktiserades t.ex. i Italien. Och likväl kunde ingen betvivla Newmans levande tro och hans djupa hängivenhet för Jungfru Maria, något som detta verk utförligt bär vittnesbörd om.
Denna boks intention är att vara en praktisk hjälp för de troende att tillbringa en månad eller en tidsperiod tillsammans med Maria, Guds Moder och vår Moder, särskilt i maj månad, den vackraste månaden under året, månaden som ger löfte och glädje.
I gamla tider var maj månad helgad åt sexuell kärlek med dess riter till Pans ära. Kyrkan har gjort ett förvånansvärt förädlingsverk genom att förvandla dessa hedniska och sinnliga riter till kult av den renaste Jungfrun. Månaden maj är årets vår, och Maria är nådens vår. Maj månad är blommornas månad, och Maria är "Blomman", den mystiska rosen.
Det var påven Pius VII, som när han återvände till Rom från sin franska exil i maj månad, genom två svarsskrifter publicerade 1815 och 1822 erkände det ljuvliga bruket att tillägna vår Fru maj månad. Detta skedde samtidigt som han tillmätte särskild ynnest vid bruket. Hela den katolska världen förstod då, att denna sköna tillgivenhet var full av mening. Det var som att offra de första frukterna till Maria.
Det föreliggande verket är utarbetat i två delar. Var och en av dem består av utdrag från kardinal Newmans skrifter. Avsnitten i den första delen har tagits från två av Newmans verk. Först finns det utdrag från "Brev till kyrkoherde E B Pusey", vilka ryms i Newmans "Anglikanernas svårigheter", volym II. I denna avhandling söker Newman visa att katolsk undervisning om Maria är baserad på Nya Testamentet och fäderna från den gamla kyrkan. Fromhetsformerna kan ha skiftat med tidsperioderna, men tron har förblivit oförändrad.
Sedan följer sex utdrag från Newmans "Föredrag för blandade kongregationer", 1849, vilka är anmärkningsvärda på grund av form och språk.
Den andra delen av volymen är ett slags fin utbrodering av den Lauretanska litanian. Det är prosa övergjuten med levande poesi. Det är helt taget från Newmans verk "Meditationer och andaktsövningar" som utkom 1893, tre år efter den store kardinalens död. Det tillföll fader Neville i Birmingham Oratory att publicera det. Det var kanske Newmans intention att "Meditationer och andaktsövningar" skulle ingå i en vidare plan, del av "år av hängivenhet", i likhet med "Det kristna året" av hans anglikanske vän John Keble. Ett år av hängivenhet tenderade att helga det liturgiska året. Olika omständigheter hindrade kardinal Newman från att komplettera ett arbete som skulle varit ett sant manna av hängivenhet och uppbyggelse för de trogna.
Det verkar knappast vara nödvändigt att säga något om den välkände personligheten kardinal John Henry Newman. Denne framstående religiöse man, som lämnade anglikanska kyrkan för att övergå till den katolska efter år av inre strid och som helgade hela sitt liv åt sökande efter sanningen och som gav upp allting för helighet, "först helighet", och som föredrog helighet framför fred, "helighet snarare än fred" och som fastän han levde i vår värld alltid hade sina tankar med de heliga andarna i himlen och som i vår jordiska pilgrimsfärd alltid och endast såg en skugga av evigt liv, "ex umbris et imaginibus in veritatem" (ut från skuggorna till verkligheten). Denne man kan inte bli ignorerad i sin intimaste och mest kännetecknande karaktär sin helighet. Biskop Ullathorne i Birmingham vilken kände honom väl skulle kunna säga om honom: "Det finns ett helgon i denne man."
Tankarna samlade i denna bok om den välsignade Jungfrun visar oss Newman sublima tro på Maria och hans hängivenhet för henne. Läsaren kommer att hämta ny styrka för sin tro och en alltmer öm och förtröstansfull kärlek till vår himmelska Moder.
Katolikernas tro
Jag börjar med att göra en distinktion, distinktionen mellan tro och hängivenhet. Jag medger helt, att
hängivenhet gentemot den välsignade Jungfrun ökat bland katolikerna under århundradenas gång. Jag anser inte, att läran om henne undergått någon tillväxt. Jag tror nämligen att det funnits ett och samma innehåll (samma substans) från början.
Med "tro" menar jag trosbekännelsen och instämmande i trosbekännelsen. Med "hängivenhet (fromhet)" menar jag sådana religiösa hedersbetygelser, som hör till vår tros objekt och belöningen för dessa hedersbetygelser. Tro och hängivenhet är i verkligheten lika åtskilda som de är i våra föreställningar. Vi kan verkligen inte vara fromma utan tro, men vi kan tro utan att känna hängivenhet.
Var och en har erfarenhet av detta fenomen både hos sig själv och hos andra. Vi bär vittnesbörd om detta så ofta vi inser en sanning eller låter bli att inse den. Det kan illustreras med större eller mindre exakthet genom händelser som möter oss. T ex kan en stor författare eller offentlig person erkännas som sådan under en rad år. Likväl kan det bli en stegring, en ebb och flod, i hans popularitet. Och om han får en varaktig plats bland sina landsmäns uppskattning, kan han gradvis eller plötsligt uppnå denna. Uppfattningen i de allmänna opinionen om att Shakespeare är en stor poet har bestått från mycket tidigt datum. Det fanns åtminstone några individer då som förstod och hedrade honom lika mycket som engelska folket nu hedrar honom. ändå tror jag, att det i våra dagar finns en nationell hängivenhet som aldrig förr. Detta har hänt på grund av att allmänbildningen stigit i landet. Fler och fler har möjlighet att tränga in i hans poetiska geni.. Många av dessa har kapacitet till en djup och kritisk förståelse av honom. Likväl har han från första början utövat ett stort omedvetet inflytande på nationen, något man kan se på den omständigheten att hans fraser och sentenser till stor del kan numreras och de har nästan blivit till ordspråk bland oss. I filosofin och konsten och vetenskapen har stora sanningar och principer ibland blivit erkända under en lång rad år men så inte kommit till uppskattning antingen på grund av svaghet i den intellektuella styrkan hos mottagarna eller på grund av yttre omständigheter av tillfälligt slag. Sålunda sägs kineserna ha känt till magnetens egenskaper från urminnes tider och haft användning därav för landsexpeditioner men likväl inte gjort det på sjön. De gamla kände till vattnets egenskaper och att vattnet finner sin egen nivå (vattenpass), men de verkar inte ha gjort någon tillämpning av sin kunskap. Aristoteles var bekant med induktionens princip. ändå lämnades det åt Bacon att utveckla denna till en experimentell filosofi. Illustrationer sådana som dessa tjänar, även om de inte är helt och hållet riktiga, till att förmedla distinktionen mellan tro och tillgivenhet, något jag insisterar på. Det påminner om distinktionen mellan objektiv och subjektiv sanning. Solen måste skina många timmar på våren innan den är i stånd att smälta frosten, göra jorden brukbar och få löven att komma fram. ändå skiner den utan att först bli förstådd, även om dess makt endast känns gradvis. Det är en och samma sol, även om dess influens blir större dag efter dag. På samma sätt är det i katolska kyrkan med Jungfrun, Modern. Hon är en och samma varelse från början till slutet. Katolikerna har alltid ha erkänt henne, och likväl, trots detta erkännande, kan deras hängivenhet inför henne ha varit liten under en tid och på en plats och överflödande under en annan tid. Denna distinktion har med våld övertygat om en förändring som en säregenhet i den katolska religionen. Tron är alltid en och samma, men en stor frihet beviljas i fråga om privat bedömning och benägenhet vad beträffar föremålen för hängivenhet. Vilken som helst stor kyrka med dess samlingar och grupper av människor kan illustrera detta. Själva byggnaden är helgad åt Gud, den allsmäktige och detta under åkallande av den välsignade Jungfrun eller något särskilt helgon eller av något mysterium som hör till det gudomliga namnet eller inkarnationen eller av något mysterium som associeras med
den välsignade Jungfrun. Kanske finns det i kyrkan 7 altaren eller fler, och dessa i sin tur har sina särskilda helgon. Då finns fest passande för den eller den dagen, och under mässans firande har alla de tillbedjande som samlats runt altaret sina egna fromhetsuttryck att följa riten med. Ingen stör sin granne. De går med på att vara olika, att utöva andakt på skilda sätt ock komma överens om ett gemensamt slut. De går på skilda vägar, som sammanstrålar när de kommer inför Gud. Så finns det brödraskapen som hör till kyrkan. -till det heliga hjärtat, eller det dyrbara blodet, sammanslutningar med bön om en god död, eller för de döda själarnas vila, eller för hedningarnas omvändelse, fromhets-utövningar som förbinds med det bruna, blå eller röda skapularet, för att inte tala om det stora ordinarie
ritualet, som iakttags under de 4 årstiderna, eller om den ständiga närvaron i det välsignade sakramentet, eller dess ständigt återkommande välsignelserit och dess extraordinära utställande under 40 timmar. Eller se på sådana handböcker i bön som Racccolta och du kommer genast att se både ett antal och en variation i fråga om fromhetsutövning, som finns för individuella katoliker att välja bland, avpassat efter deras religiösa smak och förväntningar i fråga om personlig uppbyggelse.
Nu kom inte dessa olika sätt att ära Gud till på en dag eller endast från apostlarna. De är hopsamlade
under århundraden och under årens lopp har några dykt upp och andra avtagit och dött. Några är lokala
till minnet av något speciellt helgon, som råkar vara evangelist eller skyddspatron eller nationens stolthet eller ligger begravda i kyrkan. Och dessa fromhetsutövningar kan naturligtvis inte vara av tidigare datum än dagen för helgonets död eller begravning där. Den första av dessa heliga observanser, långt innan dylika nationella minnesfester, var hängivenheten inför apostlarna, därefter inför martyrerna. Likväl fanns det helgon som stod närmare vår Herre än vare sig martyrerna eller apostlarna. Men som om dessa heliga personer förminskades i utstrålningen av hans ära och på grund av att de inte ville manifestera sig själva, så blev det så under en lång tid, att de blev mindre ihågkomna. Emellertid utövade apostlarna och senare martyrerna under tidens gång ett mindre inflytande än tidigare i folkets medvetande, och lokala helgon, nya skapelser genom Guds makt övertog deras plats, eller så blev det så att helgon från någon religiös orden här och där etablerades. Senare, när jämförelsevis lugnare tider följde, har de religiösa meditationerna hos heliga män och deras hemlighetsfulla umgängelse med himlen gradvis utövat inflytande och genomträngt den kristna befolkningen genom predikans förmedling och genom kyrkans ceremoniel. I längden uppstod härav de lysande stjärnor i de kyrkliga himlarna, vilka fick mer upphöjd dignitet än några som föregått dem, och de kom sent till upphöjelse av det enkla skälet att de var så speciellt ärorika. De namn som vid första anblicken skulle kunna förväntas snart inträda i de troendes hängivenhet, skulle med större anledning kunna se fram mot ett senare datum, och upptäckten av dem kom verkligen sent. S:t Josef utgör det mest slående exemplet på denna iakttagelse. Här finns det klaraste exemplet på åtskillnad mellan lära och fromhetsutövning. Vem hade, utifrån sina privilegier och vittnesbörd om hur de kom till oss, ett större anspråk på att få ett tidigt erkännande än han? Han var ett helgon från Skriften. Han var fosterfar till vår Herre. Han var föremål för den kristna världens universella och absoluta tro från första början.. ändå är fromhetsutövningarna till honom av jämförelsevis sent datum. När den en gång började verkade man vara förvånad över att man inte tänkt på detta tidigare. Och nu håller man honom närmast
den välsignade Jungfrun i fråga om religiös tillgivenhet och vördnad.
Maria, den andra Eva
Vad är den stora elementära undervisningen i urkyrkan, från dess tidigaste datum, angående henne? Med "elementär undervisning" menar jag den första enkla synen på hennes person och roll, de vida konturerna på henne, de aspekter vi kommer i beröring med henne i kyrkofädernas skrifter. Hon är den andra Eva. Låt oss nu betrakta vad detta innebär. Eva hade en definitiv, väsentlig ställning i det första förbundet. Den mänskliga rasens öde låg hos Adam. Det var han som representerade oss. Det var i Adam vi föll. Fastän Eva hade fallit, skulle vi likväl om Adam stått fast, inte ha förlorat de övernaturliga privilegier som tilldelats honom som vår förste fader. Likväl är det så att Eva, trots att hon inte var rasens huvud, ändå vad rasen betträffar hade en egen värdighet.. Adam, som fått den gudomliga befallningen att namnge alla ting, kallade henne "allt levandes moder", säkert ett uttrycksfullt namn, inte endast på grund av faktum utan på grund av värdighet. Vidare var det så, att Eva eftersom hon hade sin specifika generella relation till den mänskliga rasen, hade sin specifika särskilda ställning i fråga om rasens prövning och fall i Adam. I dessa ursprungliga händelser hade Eva en väsentlig roll. "Kvinnan som förfördes begick synd". Hon lyssnade till den onda ängeln. Hon erbjöd sin man frukten, och han åt av den. Hon samverkade i fråga om synden, inte som ett oansvarigt verktyg utan förtroligt och personligt. Hon förorsakade den. Som berättelsen finns var hon ett "sine qua non", en positiv och aktiv orsak till den. Och hon hade sin del i bestraffningen. I domen som uttalades över henne betraktades hon som en verklig agent i frestelsen och dess utgång. Hon led i enlighet därmed. I den fruktansvärda transaktionen var tre parter inblandade - ormen, kvinnan och mannen. Och vid tidpunkten för deras dom tillkännagavs en händelse i avlägsen framtid, då de tre parterna åter skulle mötas, ormen kvinnan och mannen. Men det skulle vara en andra Adam och en andra Eva, och den nya Eva skulle vara moder till den nya Adam. "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd". Kvinnans säd är det inkarnerade Ordet och kvinnan, vars säd eller son han är, är hans moder Maria. Denna interpretation och medförande parallellism verkar för mig vara obestridlig. Men i alla händelser (och detta är min ståndpunkt) är parallelismen kyrkofädernas lära och det från tidigaste början. Då detta fastställts är vi i stånd, genom i vårt fall Evas ställning och roll, att fastställa Marias ställning och roll i vårt återställande.
Marias helighet
Som kyrkofäderna lär oss, innehar Maria nu på första plats den roll i vårt återställande som Eva i vårt fall hade. Vad var det som förlänades Eva att göra henne i stånd att upprättas ur sitt fall? Hon skulle inte ha motstått djävulens list även om hon varit oskyldig och syndfri utan en stor nåds gåva. Och denna hade hon, en himmelsk gåva som stod över och ovanför och utöver hennes natur, som hon fått av Adam, en gåva som också Adam fått vid ett tidigare tillfälle än hon, vid just den tid (vilket man i allmänhet anser) vid tiden för hans ursprungliga skapelse. Detta är anglikansk lära såväl som katolsk. Det är biskop Bulls lära. Han har skrivit en avhandling om detta. Han talar om den lära som "många pedagoger påstår, att Adam var skapad med nåd, d.v.s. han mottog en princip i fråga om nåd och gudomligt liv ända från sin skapelse eller i ögonblicket för ingjutandet i hans själ". I fråga om detta säger Bull "För min egen del har jag föga tvivel". Vidare säger han: "Det är rikligt manifesterat av många vittnen, som påstod, att de gamla lärarna i kyrkan enhälligt erkände, att våra första föräldrar i integrerat tillstånd hade något utöver naturen, d.v.s. att de begåvats med en gudomlig princip av Anden i avsikt att uppnå övernaturlig sällhet". Nu tar jag detta för givet, eftersom jag vet, att du och de som samtycker med dig, står fast vid detta på samma sätt som vi gör. Har du någon intention att förneka att Maria fått lika stora gåvor som Eva? Det är en stark slutsats, att hon som skulle samarbeta i världens återlösning åtminstone inte var mindre begåvad i fråga om makt från höjden än hon som givits som hjälp åt mannen och vid tilldragelsen inte gjorde annat än att samarbeta med honom till hans undergång. Om Eva höjdes över den mänskliga naturen genom den inneboende moraliska gåva vi kallar nåd, är det då förhastat att säga, att Maria hade en ännu större nåd? Och detta betraktande ger mening åt ängelns hälsning till henne som "full av nåd", en interpretation av det ursprungliga ordet som utan tvekan är riktig och detta så fort vi gör motstånd mot det vanliga protestantiska antagandet att nåd enbart är ett yttre tillägnande eller gillande, svarande mot ordet "favör", medan det som kyrkofäderna lär, är ett verkligt inre tillstånd eller en utökad kvalitet i själen. Och om Eva hade fått denna övernaturliga gåva sig given från första stund i sin personliga existens, är det då möjligt att förneka att Maria också hade denna gåva från allra första ögonblicket i sin personliga existens? Jag vet inte hur man skall göra motstånd mot denna slutsats. Nåväl detta är enkelt och sakligt läran om de obefläckade avlelsen. Jag påstår, att läran om den obefläckade avlelsen i sin substans är detta och ingenting mer eller mindre än detta (vi undantar frågan om nedgången i nåden), och det tycks mig verkligen vara förankrat i kyrkofädernas lära, att Maria är den andra Eva.
För mig är det verkligen ett högst främmande fenomen, att så många lärda och fromma män hyser betänkligheter mot denna lärosats, och jag kan endast förklara detta genom att anta, att de i själva verket inte vet vad vi menar med den obefläckade avlelsen. Och er bok (får jag säga det?) bekräftar min misstanke. Det är en stor tröst att ha anledning att tänka så - ha orsak att på något sätt tro att personerna i fråga har samma positiva syn som de stora helgonen i forna tider, som sades ha tvekat inför lärosatsen. Men de skulle inte alls ha tvekat om ordet "obefläckad" förklarats på det sätt ordet nu allmänt uppfattas. Jag kan inte förstå hur någon som håller med biskop Bull i katolska läran om de övernaturliga gåvor, som förlänades våra första föräldrar, kan ha anledning att betvivla vår lära om den välsignade Jungfrun. Det finns ingen hänsyftning i fråga om hennes föräldrar utan helt enkelt på hennes egen natur. Hon hade en utökad fullhet av nåd och det från första ögonblicket i sin existens. Antag att Eva stått fast i frestelsen och inte förlorat sin första nåd och antag, att hon eventuellt haft barn. Dessa barn skulle från första början av sin existens genom gudomlig natur ha mottagit samma privilegier som hon alltid haft. Det betyder att eftersom hon tagits från Adams sida så att säga från en klädnad och av nåd, så skulle de i sin tur ha mottagit vad som kan kallas en obefläckad avlelse.
De skulle då ha avlats i nåden på samma sätt som de i själva verket är avlade i synd. Vad finns det för svårighet i denna lärosats? Vad är här onaturligt. Maria kan kallas dotter till den Eva som ej fallit. Du tror med oss, att Johannes Döparen fick nåd sig given tre månader innan han föddes, vid den tid då den välsignade Jungfrun besökte hans moder. Således var han inte avlad obefläckad, ty han levde redan innan nåden kom till honom. Men vår Frus tillstånd avviker endast från hans i det avseendet, att för henne kom Guds nåd inte först tre månader innan hon föddes utan från livets första början, så som också Eva hade fått den.
Men det må sägas: hur möjliggör detta att säga att hon föddes utan arvsynd? Om anglikanerna visste vad vi menar med arvsynd skulle de inte ställa denna fråga. Vår lära om arvsynden är inte samma som protestanternas lära. Hos oss kan arvsynd inte kallas synd i den vanliga betydelsen av ordet synd. Det är en term som anger, att Adams synd överförs till oss eller det tillstånd som gör att Adams synd degraderar hans barn. Hos protestanterna däremot förefaller det vara synd i samma bemärkelse som verklig synd. Liksom kyrkofäderna tänker vi därpå som något negativt och protestanterna som något positivt. Protestanterna håller före, att det är en sjukdom, en radikal förändring i naturen, ett aktiverande gift, som invärtes korrumperar själen och infekterar dess primära beståndsdelar och upplöser den. Och de inbillar sig, att vi tillskriver den välsignade Jungfrun en annan natur än vår, annorlunda än hennes föräldrars. Vi anser, att hon som andra dog i Adam, att hon tillsammans med hela rasen var inkluderad i Adams straff, att hon utsatte sig för hans skuld, liksom vi, men att hon p.g.a. honom som skulle återlösa henne och oss på korset fick sin skuld förlåten i förväg och att straffet inte utfördes med undantag av hennes naturliga död, ty liksom andra, dog hon, när hennes tid kom.
Allt detta lär vi, men vi förnekar, att hon hade arvsynd, ty med arvsynd menar vi, som jag redan sagt, något negativt d.v.s. vi menar endast avsaknad av den övernaturliga nåd, som Adam och Eva hade vid sin första tillblivelse - avsaknad och konsekvenserna av denna avsaknad. Maria kunde inte mer än de förtjäna något återställande av den nåden. Men den återställdes åt henne genom Guds fria gåva från första början i hennes liv, och därigenom blev hon i själva verket aldrig utsatt för ursprunglig förbannelse, något som bestod i förlust av denna nåd. Och hon hade detta privilegium för att bli Evas Moder och vår återlösare och för att utrustas mentalt och andligt för detta. Hon skulle genom den första nådens hjälp växa i nåden, så att när ängeln kom och hennes Herre var för handen, skulle hon vara beredd att motta Honom i sitt sköte.
Jag har tecknat läran om den obefläckade avlelsen som en omedelbar slutsats av den ursprungliga lärosatsen att Maria är den andra Eva. Argumentet tycks mig vara bindande. Och om det inte som sådant hade allmänt antagits, så skulle det komma att stadfästas, ty det har inte funnits någon klar uppfattning bland katoliker om vad som menas med den "obefläckade avlelsen". För många har det förefallit medföra, att den välsignade Jungfrun inte dog i Adam, att hon inte kom under fallets straff, att hon inte återlöstes och att hon på något sätt avlades oförenligt med versen i "Miserere"-psalmen. Om kontrovers i tidigare dagar klargjort ämnet och gjort det klart för alla, att läran inte betydde något annat än att i själva verket människosläktes vanliga straff i hennes fall inte utfördes och detta p.g.a. den inneboende nåden i henne från livets första början (och detta är allt dekretet 1854 har fastställt), så kan jag inte tro, att läran någonsin skulle mött motstånd. En instinktiv känsla har lett de kristna att avundsjukt åsidosätta den välsignade Jungfrun, då det blev diskusson om synd. Detta förklaras i St Augustinus välkända ord: Alla har syndat "utom den heliga, välsignade Jungfrun, beträffande vilken jag för att ge Herren ära inte vill ha någon fråga alls väckt, då vi behandlar synder". Det är ord, som säkerligen vad det beträffar Augustinus och hans användning av dem, i den anda de andas, är väl avpassade att förmedla föreställningen, att hon trots att föräldrarna inte hade något privilegium över andra föräldrar, ändå inte hade någon personlig del i fråga om synd.
Marias värdighet
Låt oss här antaga att våra första föräldrar hade segrat i sin prövning. Antag också att de för alltid skulle låtit sina efterkommande få rätt till de privilegier som utlovats på grund av deras lydnad, nämligen nåd här och salighet sedan. är det möjligt, att dessa avkomlingar, som är fromma och lyckliga skulle ha glömt sin välgörare från en tid till en annan i sina timliga hem? Skulle de inte i sina tankar ha följt dem till himlen och med tacksamhet firat minnet av dem på jorden? Berättelsen om frestelsen, ormens list, orubbligheten i lydnaden - den lojala vaksamheten, den känslosamma lydnaden hos Eva - det stora utflöde som frälsningen gav åt alla människor - detta skulle de aldrig låta bli att tänka på De skulle alltid vara villiga att höra det. Detta skulle ha ägt rum på grund av vår naturs nödvändighet. Varje nation har sina mytiska hymner och epos om sina första fäder och sina hjältar. Stordåden av Karl den store, Alfred, Lejonhjärta, Ludvig den nionde, Wallace och Jeanne d´Arc dör inte. Och fastän dessa personer lämnat oss betyder deras namn mycket för oss. Adam, i Miltons gestaltning, förstår lagens styrka efter fallet och ryggar tillbaka för framtidsutsikterna i fråga om dess giltighet.
Om denna förväntan på den första människan inte uppfyllts i händelsen, så beror det på nödläget i vårt liv dömt till straff, på vårt tillstånd i livslång förändring och den okunnighet och otro som orsakats av fallet. Det beror också på att vi , fallna som vi är, likväl i vår naturs hoppfullhet känner mer av stolthet hos våra nationella stora män än av nedslagenhet vid våra nationella misslyckanden. Så mycket mer är det så i fråga om Guds stora kungarike och folk. - Helgonen är alltid inför våra ögon och inte blott och bart som odugliga andar eller dimfigurer utan som om de vore kroppsligen närvarande i sina förgångna liv. Det sägs om dem: "Deras gärningar följer dem". Sådana de var här, sådana är de i himlen och i kyrkan. När vi kallar dem vid deras jordiska namn så mediterar vi över dem med deras jordiska karaktärer och historieskildringar. Deras handlingar, kallelser och släktingar här nere är typer och föregripanden av deras nuvarande uppdrag däruppe. även ifråga om Herren själv, vars födelsehem är den eviga himlen, sägs det om hans härlighets tillstånd, att han är en "evig präst", och då han återkommer skall han erkännas av dem som genomborrade honom, och de skall erkänna, att han helt och hållet är densamme som han var på jorden. Enda frågan är huruvida den välsignade Jungfrun hade del i och verklig del i frälsningsekonomin, och huruvida hon under sitt jordeliv gjorde anspråk på att bli ihågkommen av oss för sina gärningar. Ty om hon gjorde det, är det omöjligt att åsidosätta henne endast av det skälet att hon gått hädan och att vi därför inte fortfarande skulle betrakta henne med tacksamhet och förväntan i fråga om hennes jordeliv. Om hon som Ireneus säger intog en advokats roll, handlade som en vän i nöden även under sitt dödliga liv och om hon som Jerome och Ambrosius säger var den stora förebilden för jungfrur och om hon hade en meritorisk del i fråga om att ge oss försoning och om hennes moderskap uppnåddes genom tro och lydnad och om hon stod vid korset med en moders hjärta och till fullo drack den lidandes kalk, som tillkom henne, då är det omöjligt för oss att underlåta att associera dessa karakteristiska drag under hennes jordeliv med hennes nuvarande välsignade tillstånd. Hon fick säkert del av detta i förskott, när hon i sin hymn sade, att "alla släkten skulle prisa henne salig."
Jag är medveten om, att jag, då jag talar på detta sätt, följer en tankegång, som snarare är en meditation än ett argument rörande skilda meningar, och jag tänker inte driva detta vidare. Innan jag går över till andra ämnen är det likväl berättigat att fråga om inte den allmänna förvåning som väcks av vår tro på den välsignade Jungfruns nuvarande värdighet uppstår därav, att människorna är så engagerad i det som hör denna världen till, att de aldrig i lugn och ro betraktar hennes historiska ställning i evangeliet för att på detta sätt rätt kunna se, vad denna ställning medförde. Jag gör inte anspråk på att hävda att katolikerna i allmänhet har någon större förmåga att reflektera över dessa aspekter i sin tro än vad protestanterna i allmänhet har. Men om man undantar katolikers flyktighet, så finns det ett tillfredsställande stort antal människor ibland oss, vilka istället för att använda sin energi ifråga om hängivenhet (som så många allvarliga protestanter gör) på abstrakta läror t.ex. rättfärdiggörelsen genom tron allena eller om det är tillräckligt med den heliga Skrift, sysselsätter sig med kontemplation över fakta i Skriften. I gripbar form gör de sig en sådan föreställning och färg beträffande den heliga historian att denna kan påverka deras bröder. Dessa drivs av sin katolska instinkt, trots att de i sig själva är ytliga, att acceptera slutsatser som de inte själva skulle ha kunnat dra, men som de, när de dragit dem, känner vara sanna. Det skulle emellertid inte vara på sin plats att utöva denna sorts bevisföring här. I stället för att göra så, skall jag, som du kanske anser vara ett djärvt steg, hitta läran om vår Frus nuvarande upphöjelse i Skriften.
Jag avser att finna den i synen med Kvinnan och hennes Barn i tolfte kapitlet i Uppenbarelseboken. Nu kommer här genast att göras två invändningar mot mig, för det första, att en sådan interpretation endast i ringa mån understöds av kyrkofäderna och för det andra, att jag genom att tillskriva en sådan bild av madonnan apostolisk tidsålder begår en anakronism. Vad den första invändningen beträffar svarar jag: De kristna har aldrig gått till Skriften för att finna bevis för sina läror innan de befann sig i verklig nöd p.g.a. det tryck de kände från dem som hade motstridiga meningar. Om den välsignade Jungfruns värdighet under dessa dagar överallt var obestridd, så är det troligt, att Skriften i fråga om lära och givande av argument skulle bli en förseglad bok för dem. Vi kan ta ett exempel på detta. Den katolska delen i den anglikanska kyrkan var genom sin religionsteori helt enkelt oförmögen att ta ställning i fråga om traditionen, och eftersom de kände sig pressade att hitta bevis för sina läror, så hade de skärpt sina ögon att granska och att på flera ställen förstå den heliga Skrifts bokstav. Detta var något som inte innebar någon instruktion för andra. Och det egendomliga med deras interpretation är detta: I sig själva har de en stor övertygelseförmåga, ändå får de endast i ringa utsträckning stöd av kyrkofädernas kommentatorer.
Vad den andra invändningen beträffar anser jag, att man långt ifrån att tillåta den bör inse att den helt bygger på inbillade fakta, och att sanningen beträffande detta ligger i helt motsatt riktning. Jungfrun och Barnet är inte blott och bart en modern idé. Tvärtom framställs den åter och åter, något som alla besökare i Rom är medvetna om, i målningar i katakomberna. Maria tecknas där med det gudomliga Barnet i sitt sköte. Och hon framställs med händerna utsträckta i bön och han med sin hand i välsignande ställning. Ingen framställning kan på ett mer tvingande sätt övertyga oss om läran om Marias höga dignitet och, något jag vill tillägga, om hennes inflytande på Sonen. Varför skulle minnet av hans tid i underkastelse vara så dyrbar och så omsorgsfullt bevarad? Enda frågan som behöver fastställas är exakt datum för dessa anmärkningsvärda monument från kristenhetens första tidsålder. Att de tillhör det som anglikanerna benämner "den odelade kyrkan" är helt klart. Men undersökningar gjorda på senare tid placerar dem på tidigare datum än någon kunde ha förutsett vara möjligt. Jag är inte i stånd att citera någon större del av det arbete som utförts av Cavaliere de Rossi, som fört mycket fram i ljuset beträffande detta ämne. Jag har dock hans "Imagini Scelte", som publicerade 1863, och detta är tillräckligt för mitt syfte. I detta arbeta har han gett olika framställningar från katakomberna av Jungfrun och Barnet. De senaste av dessa hör till början av 300-talet. Men han tror, att de tidigaste härstammar från just den tid då apostlarna levde. Han kommer till sin slutsats utifrån stilen och konstnärsskickligheten i kompositionen och dessutom från historiken, läget och de inskriptioner som finns i de underjordiska områden där man hittat dem .Emellertid går han inte så långt att han insisterar på ett så tidigt datum. Det längstgående medgivandet han gör är att referera till målningarna under de första Antonius tid d.v.s. ett tidigt datum inom ett halvt århundrade kring S:t Johannes död. Jag anser då, och detta är något man med fördel kan använda i polemik med protestanterna, att den traditionella läran i kyrkan under den första tiden - i form av förklaring av ett särskilt avsnitt i Skriften eller åtminstone som ett påstående eller som ett försvar - beträffande den roll man vill tillmäta den, och detta helt oberoende av om denna interpretation i sig är helt traditionell, är bindande för mig. Så är det trots att jag inte har de positiva orden från kyrkofäderna på min sida att styrka min egen interpretation av apostelns syn i Uppenbarelseboken i fråga om de bevarade bilderna av Modern och Barnet i Roms katakomber. Det finns ytterligare en princip i interpretationen av Skriften vi bör hålla fast vid, nämligen att då vi talar om läran som ryms i Skriften, så menar vi inte nödvändigtvis, att denna ryms här i direkt kategoriska termer. Men vi menar, att det inte finns något tillfredsställande sätt att förklara språk och uttryck hos de heliga författarna beträffande sak och innehåll på annat sätt än att anta att de höll fast vid den betydelse som vi gör, och att de inte skulle ha talat som de gjort, om de inte höll fast vid den. För min egen del har jag alltid känt sanningen i denna princip i fråga om Skriftens bevis av den heliga Treenigheten. Jag skulle inte ha kommit underfund med den läran i den heliga texten utan tidigare traditionell undervisning. Men då den en gång framkastas utan tidigare hänvisning anbefaller den sig själv som en sann interpretation utifrån sitt berättigande - eftersom ingen annan uppfattning om läran, vilken kan tillskrivas de heliga författarna, på ett så lyckligt sätt löser de oklarheter och skenbara inkonsekvenser som finns i deras undervisning. Och nu vill jag tillämpa vad jag sagt å det gäller avsnittet i Uppenbarelseboken.
Om det finns någon apostel vi kan fixera ögon vid som trolig att undervisa om den välsignade Jungfrun, så är det Johannes till vilken hon anförtroddes vid korset och vilken hon enligt traditionen bodde tillsammans med i Efesus, tills hon togs bort. Detta antagande bekräftas. Ty som jag tidigare sagt, är Ireneus en av de tidigaste och fullständigaste sagesmännen beträffande hennes värdighet som den andra Eva. Han kom till Lyon från Mindre Asien och hade blivit undervisad av de omedelbara lärjungarna till S:t Johannes. Apostelns syn är följande:
"Ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda. Och ett annat tecken syntes på himlen, och se en stor eldröd drake…Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det. Och hon födde ett barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron och kvinnan flydde ut i öknen". Nu förnekar jag naturligtvis inte, att Kyrkan betecknas under bilden med Kvinnan. Men jag vill påstå, att den helige aposteln inte skulle ha talat om Kyrkan med denna speciella bild såvida det inte existerat en välsignad Jungfru som upphöjts till himlen och varit föremål för alla de trognas vördnad.
Ingen betvivlar, att barnet, sonen, som omtalas är en anspelning på Vår Herre. Varför är då inte kvinnan en anspelning på hans Moder? Detta är säkert den uppenbara betydelsen av orden. Naturligtvis har de också en vidare betydelse som ryms i bilden. Utan tvekan representerar Barnet Kyrkans barn, och utan tvekan representerar Kvinnan Kyrkan. Jag medger, att detta är den verkliga eller direkta betydelsen. Men vad är innebörden av symbolen under vilken denna verkliga innebörd förmedlas?
Jag svarar: de är inte personifikationer utan personer. Detta är sant i fråga om barnet. Därför är det sant i fråga om Kvinnan.
Vidare är det inte endast Modern och Barnet utan också en orm som introduceras i synen. Ett sådant möte av man, kvinna och orm har man inte hittat i Skriften sedan Skriftens begynnelse, och nu hittar man det i dess slut. Dessutom får vi, som genom ett tillägg innan Skriften avslutas, i avsnittet i Uppenbarelseboken höra om vad som saknades i dess början. Vi får höra om, och det för första gången, att ormen i Paradiset var den onda anden. Om draken hos S:t Johannes är den samme som ormen i Genesis och barnet, sonen, är "Kvinnans säd" , varför är då inte kvinnan själv hon vars säd barnet, sonen, är? Och om inte berättelsen om den första kvinnan är en allegori, varför skulle då den andra vara det? Om den första kvinnan är Eva, varför skulle inte då den andra vara Maria?
Men detta är inte allt. Bilden av kvinnan är enligt den vanliga användningen i Skriften alltför djärv och prominent för att vara endast en personifikation. Skriften är inte förtjust i allegorier. Vi har verkligen talrika bilder där t.ex. när de heliga författarna talar om Herrens arm eller svärd och likaså, när den talar om Jerusalem eller Samarien i feminum eller om Kyrkan som en brud eller som en vinstock. Men vi har inte i någon större utsträckning fått dem för att klä abstrakta idéer eller generaliseringar med personliga attribut. Denna stil är klassisk snarare än en sådan som används i Skriften. Xenofon placerar Herkules mellan Dygd och Lastbarhet, vilka representeras av kvinnor. Aeshylos introducerar Styrka och Våld i sitt drama. Vergilius ger personlighet åt offentligt rykte eller Ryktbarhet och Plautos åt Fattigdom. Betraktar vi monument, som gjordes i klassisk stil, ser vi dygder, laster, floder, ryktbarhet, död och dylikt förvandlade till mänskliga mans- och kvinnofigurer. Förvisso förnekar jag inte, att det finns några exempel på denna metod i Skriften, men jag påstår, att dylika poetiska kompositioner är frapperande olika den vanliga metoden. Sålunda känner vi genast åtskillnad från Skriften, när vi sysselsätter oss med Hermas Herden (kristen skrift från 100-talet) och finner Kyrkan som en kvinna, när vi går till S:t Methodius (200-talet) och finner Dygden vara en kvinna och till S:t Gregorius av Nazians dikt (300-talet) och åter finner Jungfrulighet vara en kvinna. Skriften behandlar symboler (typer) snarare än personifikationer. Israel står för det utvalda folket, David för Kristus, Jerusalem för himlen. Betrakta de anmärkningsvärda framställningarna, jag skulle vilja säga dramatiska, hos Jeremia, Hesekiel och Hosea. Förutsägelser, hot och löften utförs av dessa profeter. Hesekiel får befallning att raka sitt huvud och att fördela och sprida ut sitt hår. Och Ahias river sönder sin klädnad och ger 10 av 12 delar därifrån till Jerobeam. På samma vis är uppbyggnaden av bilderna i Uppenbarelseboken inte endast en allegorisk produkt utan går tillbaka på det judiska ritualet. På samma vis är Herrens kroppsliga botande typ för hans nåds makt på själen. även hans liknelse är inte bara något ideal utan berättelser om händelser, som verkligen hände eller som skulle kunna äga rum under det som uttrycks i andlig mening. Beskrivningen av Visheten i Ordspråksboken och andra heliga böcker har fört fram behovet av kommentatorer i detta hänseende. De kände, att Visheten inte endast kunde vara en personifikation och de fastställde, att denna var vår Herre. Och de av dessa böcker, som skrevs senare, garanterade denna interpretation genom mer exakt språkbruk. När man sedan fann, att arainerna använde detta för att förringa vår Herres gudomlighet, så applicerade kommentatorerna denna beskrivning på den Välsignade Jungfrun, och detta medan de ännu var oförmögna att tillåta föreställningen att det blott var fråga om allegori. För att återgå till synen i Uppenbarelseboken ställer jag fråga:om kvinnan borde vara en verklig person, vem kan det då vara aposteln såg och avser och tecknar annat än samma stora Moder som avses i kapitlen i Ordspråksboken? Och observera dessutom att i detta avsnitt sägs, att Maria utifrån anspelningen på detta i syndafallsberättelsen, representeras under bilden av den andra Eva. Jag gör ytterligare en anmärkning. Man frågar ibland, varför inte de heliga författarna omnämner Marias storhet. Hon var eller kan ha varit vid liv, när apostlarna och evangelisterna skrev. Det finns bara en bok i Skriften, vilken med säkerhet har skrivits efter hennes död, och den boken (så att säga) kanoniserar och kröner henne.
Maria, Guds Moder
Nu har jag sagt allt jag avser att säga beträffande det jag kallar elementär undervisning från fornkyrkan om den Välsignade Jungfrun. Men när allt kommer omkring har jag inte insisterat på den mest högtgående uppfattningen om hennes privilegier i fråga om det som kyrkofäderna lärt oss. Du, min käre vän, som så väl känner till de gamla stridigheterna och koncilierna, kan ha blivit överraskad över att jag ännu inte talat om henne såsom Theotokos. Men jag ville visa på vilken hög grundval hennes dignitet vilar och det oberoende av denna underbara titel. Jag har ytterligare varit obenägen att förstora upp styrkan i ett ord, som snarare är objekt för gudomlig tanke än för polemisk dispyt. Emellertid skulle jag lika väl helt låta bli att skriva till er som att helt och hållet vara tyst på denna punkt.
Det är då en väsentlig del av tron, fastställd vid ekumeniskt koncilium, en del av det som såväl du som jag håller fast vid, att den Välsignade Jungfrun är Theotokos, De para, eller Guds Moder. När ordet används på detta sätt innebär det inte någon tillsats av retorik, ingen besmittelse av överdriven sinnesrörelse - det innebär ingenting annat är väl vägd, allvarlig , dogmatisk innebörd, som motsvarar och är adekvat mot dess klang. Det avser att uttrycka, att Gud är hennes son, lika sant som var och en av oss är son till sin egen moder. Om det är så, vad kan då sägas om vilken skapad varelse som helst, vilket inte skulle kunna sägas om henne? Vad kan sägas i hög grad utan att kompromissa med Skaparens attribut? Han skulle verkligen ha kunnat förse det han skapat med större mått av nåd och makt och välsignelse. Men i ett avseende överträffar hon alla även tänkbara varelser, nämligen däri att hon är Moder till sin Skapare. Det är denna väldiga titel, som både illustrerar och sammanhåller de två privilegierna hos Maria. Detta är något jag nyss talat vidlyftigt om, Hennes helighet och hennes storhet. Det är utflödet av hennes helighet, och det är ursprunget till hennes storhet. Vilken värdighet kan vara för stor att ge henne som attribut, hon som är så tätt förbunden och intimt ett med det eviga Ordet, på samma sätt som en moder är ett med en son? Vilken utrustning med helighet, vilken fullhet och vilket överflöd av nåd och av förtjänster måste inte ha tillkommit henne? Det ser vi, när vi så småningom godtar det antagande som kyrkofäderna försvarar. Det innebär, att hennes Skapare verkligen uppmärksammade dessa förtjänster och tog dem i betraktande, när han nedlät sig att "inte försmå Jungfruns sköte". är det då förvånande, att hon å ena sidan skulle vara obefläckad vid sin avlelse eller att hon å andra sidan skulle hedras med en himmelsfärd och upphöjas som drottning med en krona av 12 stjärnor och med härskare över dag och natt till sin tjänst? Människor förvånar sig ibland över att vi kallar henne för Moder till liv, till barmhärtighet och till frälsning. Men vad är alla dessa titlar i jämförelse med denna enda, Guds Moder?
Jag skall inte här säga något mer om denna titel. Det är knappast möjligt att skriva något härom
utan att förfalla till en sorts komposition som är olämplig i skrift, så jag vill endast referera till historiken och till exempel i fråga om dess användning.
Titeln Theotokos som en beskrivning på den välsignade Maria började hos kyrkliga författare vid en tidpunkt, som knappast är av senare datum än den tidpunkt, då vi läser om henne, att hon var den andra Eva. Det dyker först upp i Origenes (185-254) verk. Men han som är vittne för Egypten och Palestina vittnar också om, att benämningen var i bruk före hans tid. Ty som Sokrates informerar oss "förklarade han hur ordet skulle användas och diskuterade utförligt frågan". Inom två årtionden under hans tid (431), under konciliet, som hölls mot Nestorius, blev det en beståndsdel i den formella dogmatiska undervisningen i Kyrkan. Vi denna tid erkände Theodoret, som utifrån sina partiförbindelser kunde ha förväntats blivit gjord obenägen att godta detta högtidliga erkännande: "De gamla och mer än gamla härolderna i den ortodoxa tron undervisade om bruket av termen i enlighet med den apostoliska traditionen." Vid samma tid sade Johannes av Antiochia, den samtida beskyddaren av Nestorius, vars heresi bestod i förkastande av termen,: "Denna titel har ingen kyrklig lärare åsidosatt. De som använt den är många och framstående. Och de som inte använde de har inte angripit dem som gjorde det." Alexander åter, en av de häftigaste anhängarna till Nestorius, vittnar om bruket av ordet, även om han anser, att det var farligt. "Att ordet 'theotokos' skulle sägas oförsiktigt vid festliga högtidligheter eller i predikan eller undervisning av de ortodoxa utan förklaring, det är ingen skam, ty sådana påståenden var inte dogmatiska och sades inte i ond mening" säger han. Om vi tittar på kyrkofäderna i intervallet mellan Origenes och det koncilium Alexander hänvisar till angående användning av termen, så finner vi bland dessa inga mindre namn än Archelaeus av Mesopotamien,
Eusebius av Palestina, Alexander av Egypten på 200-talet och på 300-talet Athanasius, som många gånger använder det med eftertryck, Kyrillos av Palestina, Gregorius av Nyssa, Gregorius Nazians från Kappadocien, Antiokus från Syrien och Ammonius från Trakien - för att inte hänvisa till kejsar Julius, som trots att han inte hade någon lokal eller kyrklig hemvist är ett vittne för hela kristenheten. Konstantin, en annan och tidigare kejsare, använde i sitt tal inför de församlade biskoparna i Nicaea den ännu mer uttrycksfulla titeln "Guds Jungfru-Moder", vilken också användes av Ambrosius i Milano och av Vincent och Cassianus i södra Frankrike och senare av S:t Leo.
Så mycket om denna term. Det skulle bli långtråkigt att producera avsnitt från författare, som med eller utan användning av termen förmedlar tanken att "vår Gud bars i Marias sköte". Så säger Ignatius, som
led martyrdöden 106 e Kr. "Guds Ord" säger Hippolytos "bars i denna Jungfrus kropp". "Alltings Skapare", säger Amphilochius, "föddes av en Jungfru". "hon inneslöt rättfärdighetens Sol utan att begränsa denna -den Evige föddes" säger Chrysostomos. "Gud bodde i moderlivet", säger Proclus.
"När du hör, att Gud talar från busken", frågar Theodotus, "ser du då inte Jungfrun i busken?" Cassianus säger: "Maria bar sin upphovsman". "Den ende Guden, den enfödde", säger Hilary, "introduceras i en Jungfrus moderliv". "Den evige", säger Ambrosius, "kom in i Jungfrun". "Den stängda porten", säger Jerome, "genom vilken endast Herren, Israels Gud, inträder, är Jungfrun Maria". "Den människan från himlen", säger Capriolus, "är Gud avlad i moderlivet". "Han är gjord i dig", säger Augustinus, "som gjorde dig".
Då detta är kyrkofädernas tro om den Välsignade Jungfrun, behöver vi inte förundra oss över att den under lång tid skulle omvandlas i vördnad. Ingen förvånar sig över, om deras språk inte skulle räcka till, när en så stor term som "Guds Moder" formellt betraktats som dess yttersta punkt. Ingen förvånar sig över om den skulle bli starkare och starkare allt eftersom tiden gick, eftersom dess fulla innebörd endast kunde uttömmas under en lång period. Och i själva verket och som man kunde förutse (med några få undantag som jag angett ovan och som jag tänker behandla nedan) tenderar tankeflödet under dessa tidiga tidsåldrar enhetligt att göra mycket av den Välsignade Jungfrun och att föröka hennes ära istället för att begränsa den. Man visade föga avundsjuka mot henne under denna tid. Men när någon sådan snålhet dök upp som sinnesrörelse, då angrep en eller annan far den som förbrutit sig med entusiasm för att inte säga häftighet. Sålunda far S:t Jerome ut mot Helvidius. Sålunda anmäler S:t Epiphanius Apollinaris, S:t Kyrillus Nestoriius och S.t Ambrosius Bonosus. å andra sidan var det så, att varje upprepad förolämpning man riktade mot henne från individuella motståndare i själva verket i fullare grad spred ut den intima, heliga sinnesrörelse, som de kristna betraktade henne med. "Hon var ensam och hon förvärvade världens frälsning och tänkte ut förlossning åt alla", säger Ambrosius. "Hon hade så stor nåd, att hon inte endast själv bevarade sin jungfrulighet utan också förlänade den åt dem hon besökte". "Hon är rosen av Isais stam", säger Jerome, "och porten i öster genom vilken översteprästen ensam går ut och in, vilken ännu alltid är stängd". "Hon är den visa kvinnan", säger Nilus, "som har klätt de troende, från ullen av Lammet, som föddes av henne, med ofördärvade kläder och befriat dem från deras andliga nakenhet". "Hon är moder till liv, till skönhet, till majestät, och hon är morgonstjärnan" enligt Antiochus. "De mystiska nya himlarna", "den fruktbara vinstocken, "genom vilken vi går över från död till liv" enligt S:t Ephraim". "Mannat som är delikat, sött och jungfruligt, som är som om det kom ned från himlen och som över alla människor i kyrkan har spritt ut en föda som är angenämare än honung" enligt S:t Maximus.
Basilius av Seleucia säger, att "hon skiner över alla martyrerna som solen skiner över stjärnorna, och att hon är en medlare mellan Gud och människor". "Löp i din tanke genom hela skapelsen", säger Proclus, "och se om det finns någon jämlik eller högre än den helliga Jungfrun, Guds Moder". "Hell dig Maria, klädd i ljus, i ljus som ej går ner", säger Theodotus eller någon annan i Efesus. "Hell dig obefläckade helighetens moder, hell dig klara fontän med livgivande flöde". Och S:t Kyrillus säger också i Efesus: "Hell dig Maria, Guds Moder, majestätiska skatt gemensam för hela världen, osläckbara lampa, jungfrulighetens krona, ortodoxins spira, oförstörbara tempel, boning till det som ej kan begränsas, Moder och Jungfru, genom vilken han i de heliga evangelierna kallas att välsigna den som kommer i Herrens namn…genom vilken den heliga Treenigheten helgas…genom vilken änglar och ärkeänglar gläder sig, onda andar förs på flykt…och den fallna skapelsen upptas till himlen etc". Det är endast en del av den lovprisning S:t Kyrillus använde i det tredje ekumeniska konciliet.
Makten i Marias förbön
Jag kan inte avsluta min beskrivning om den katolska läran om den Välsignade Jungfrun utan att rakt på sak tala om makten i hennes förbön, även om jag redan i förbigående har omnämnt den. Denna är det omedelbara resultatet av två sanningar, och ingen av dem kan bestridas. Den första är att "det är gott och nyttigt", som konciliet i Trient säger, "att i bönen anropa helgonen och att ta sin tillflykt till deras böner. Den andra är, att den Välsignade Maria är utomordentligt dyrbar för hennes Son och utomordentligt upphöjd i helighet och ära. Emellertid vill jag, med risk för att bli didaktisk, grundligare redogöra för de grunder detta vilar på.
Måste det inte för en frispråkig hedning ha varit en av de mest anmärkningsvärda dragen i kristendomen, då den först framträdde, att praktiserandet av bönen utgjorde en så vital del av dess organisation. Trots att dess medlemmar var skingrade över hela världen, och trots att deras ledare hade så få tillfällen att verka gemensamt, fann de likväl tröst i ett andligt umgänge och i ett verkligt föreningsband i praktiserande av gemensam förbön. Bön är verkligen något mycket väsentligt i all religion. Men i de hedniska religionerna var den varken allmän eller personlig. Det var en statlig förordning eller ett egoistiskt medel att uppnå vissa gripbara, timliga ägodelar. Mycket annorlunda var det med utövande av bön bland de kristna. De förenades därigenom i en enda kropp, trots att de var åtskilda i fråga om raser, samhällsställningar och sedvänjor. De var också skilda från varandra i olika länder och hjälplösa mitt ibland en fientlig befolkning. Likväl visade sig bönen vara tillräcklig för sitt ändamål. De kristna kunde inte brevväxla. De kunde inte verka tillsammans. Men de kunde be för varandra. även vid offentlig bön deltog de i detta slag av förbön. Att be för hela kyrkans välgång var i själva verket en bön för alla grupper av människor och alla enskilda dessa bestod av. Det var genom bön Kyrkan grundades.
Under tio dagar höll alla apostlarna "ihop under ständig bön tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu Mor, och hans bröder". Senare vid Pingsten var de alla tillsammans på samma plats. De som då omvände sig höll ut i bön. Och då S:t Petrus greps och sattes i fängelse för att dödas, bad Guds Kyrka oupphörligt för honom. Och när ängeln befriade honom tog han sin tillflykt till ett hus "där många var samlade till bön".
Vi har också blivit så vana vid dessa avsnitt, att vi knappast har förmåga att göra rättvisa åt deras märkliga betydelse. Och de åtföljs av diverse avsnitt i de apostoliska breven. S:t Paulus föreskriver sina bröder att be med all bön och åkallan vid alla tider i Anden, med all bön och åkallan för alla de heliga och att be på alla platser, och han uppmanar till "bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor". Och för egen del skriver han: "Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, alltid, i alla mina böner för er alla. Och det är med glädje jag ber för er".
Skulle nu detta andliga band upphöra, när livet tar slut? Eller har de kristna liknande förpliktelser mot sina avlidna bröder? Av vittnesbörd från Kyrkans tidiga dagar framgår, att det hade de. Och du och de som håller med dig skulle vara de sista att förneka, att de praktiserade bön såväl för de levande som för dem som gått över till mellantillståndet mellan jord och himmel. Utsträcktes inte den heliga gemenskapen ännu vidare till invånarna i själva himlen? Här håller du också med oss, ty i din volym har du antagit orden i konciliet i Trient, vilka jag citerat ovan. Men nu förs vi till en högre tankegång.
Det skulle vara omöjligt att be för dem som redan är i härligheten. Men de kan åtminstone be för oss, och vi kan be om deras förböner. åtminstone i Uppenbarelseboken introduceras änglar, som både sänder oss sin välsignelse och som bär fram våra böner inför den gudomliga närvaron. Vi läser där om en ängel som "kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret inför tronen". Vid detta tillfälle utförde ängeln säkert den roll som tillkom den store förebedjaren eller medlaren där uppe gentemot den stridande Kyrkans barn här nere. Vidare går den helige författaren i början av samma bok så långt, att han talar om "nåd och fred", som kommer till oss inte endast från den Allsmäktige utan från de sju andarna, som är inför hans tron.. Därvid associerar han den Evige med tjänarna, som utför hans nådegärninngar. Och detta leder oss till det anmärkningsvärda avsnittet hos S:t Justinus, en av de tidigaste kyrkofäderna, som i sin Apologi säger: "Vi vördar Honom(Gud) och hans Son, som kom från honom och undervisade oss om dessa ting, och skaran av de andra goda änglarna, som följer och liknar honom och den profetiska anden". Vidare introducerar S:t Paulus i Hebréerbrevet inte bara änglar utan också de rättfärdigas andar i de heligas samfund. "Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar…och inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund". Vad kan menas med att ha kommit till "de rättfärdigas andar" om de inte på ett eller annat sätt gör oss gott, antingen genom att välsigna oss eller genom att hjälpa oss. Med ett ord betyder det för att tala korrekt, att de ber för oss, ty det är genom bön som de skapade varelserna däruppe kan välsigna och hjälpa de skapade varelserna här nere.
Förbönen är alltså den första principen i Kyrkans liv. Det är förvisso så, att den vitala kraft som finns i denna förbön, såsom en makt som är till nytta, är helighet (i enlighet med Guds vilja). Detta verkar antydas i ett avsnitt hos S:t Paulus, där den högste förebedjaren sägs vara Anden. "Anden vädjar för de heliga så som Gud vill". Och den sanning detta innebär förs uttryckligen ut till oss i andra delar av Skriften såväl i lärans som i exemplets form. Orden hos den blindfödde mannen kommer från det allmänna omdömet hos den naturliga människan: Om någon tillber Gud, så hör han honom. Och apostlarna bekräftar detta: Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan" och "vad vi än ber honom får vi, eftersom vi håller hans bud". Ytterligare läser vi t.ex. om hur den Allsmäktige på förhand för Abraham och Mose avslöjade sitt syfte med vreden, i avsikt att de genom sina förböner skulle avvända dess verkställande. Till Jobs vänner sades det: "Min tjänare Job skall be för er; hans ansikte vill jag acceptera. " Genom sina böner tillslöt och öppnade Elia himlen. På andra ställen läser vi om Jeremia, Mose och Samuel och om Noa, Daniel och Job som stora medlare mellan Gud och hans folk. Vi får ett exempel som vittnar om kontinuitet på andra sidan detta livet i fråga om denna höga tjänst. I liknelsen ses Lasarus i Abrahams sköte. Det är vanligt, att man går förbi detta slående exempel med anmärkning, att det är ett judiskt talesätt. Vare sig det är judisk tro eller inte, är det något som erkänns och sanktioneras av vår Herre själv. Vad kan vara mer underbart än det som katolikerna lär om den Välsignade Jungfrun? Om Abraham, som ännu inte hade farit upp till himlen, hade omsorg om Lasarus, vilken förolämpning skulle det då inte vara att förneka det om henne, som inte endast likt Abraham var vännen utan just var "Guds Moder"? Det kan tilläggas, att även om det inte tjänade någonting till att påverka vår Herre att bli ett med hans följe, ifall helighet saknades, tillät han likväl som Evangeliet visar , dem som var nära honom att vara kanaler som gjorde att människor började be till honom eller att de fick vara med om under från honom t.ex. vid brödundret. Och om han vid ett tillfälle verkade stöta bort sin Moder, då hon talade om för honom, att det behövdes vin för gästerna vid bröllopsfesten, är det uppenbart, att man kan kommentera det och säga, att hon då skildes från honom ("Vad har jag att göra med dig?"), eftersom hans stund ännu inte hade kommit. Han lät förstå, att då hans stund hade kommit, skulle det vara slut med sådan åtskillnad. Dessutom utförde han i själva verket undret på hennes förbön på det sätt hennes ord pekade.
Jag anser det då omöjligt för dem som tror, att Kyrkan är en väldig kropp i himlen och på jorden, i vilken varje helig varelse Gud skapat har sin plats och genom vilken bönen får sitt liv, att, då de en gång erkänt heligheten och värdigheten hos den Välsignade Jungfrun, inte omedelbart erkänna, att hennes tjänst däruppe är en evig förbön för de stridande troende. Vidare måste det vara så, att vår nära relation till henne är sådan som klienter har till sin herre, och att i den eviga fiendskap, som finns mellan kvinnan och ormen, är bönen vapnet hos den andra Eva och Guds Moder, medan ormens styrka ligger i att vara Frestaren.
När sedan dessa idéer om hennes helighet och värdighet så småningom genomträngde de kristnas sinnen , så följde verkligen makten i hennes förbön i nära anslutning till dem. Från tidigaste epoker symboliseras denna meditation i framställningar av henne med upplyfta händer i antingen gips eller glas. De finns fortfarande bevarade i Rom - den kyrka , vilken, som S:t Ireneus säger, "varje kyrka, d.v.s. de troende från alla sidor, måste samtycka med på grund av dess mäktiga principfasthet" och
till vilken som Tertullianus tillägger "apostlarna lät hela sin lära strömma ut tillsammans med sitt blod." Så långt det rör sig om existerande dokument känner jag inte till något exempel, som talar till min fördel tidigare än år 234, men det är ett mycket anmärkningsvärt sådant, och fastän det ofta citerats i meningsskiljaktighet, blir argumentet inte svagare genom att det ofta används.
S:t Gregorius av Nyssa, som föddes i Kappadocien på 300-talet, berättar, att hans namne, biskopen av NeoCaesarea i Pontus, med tillnamnet Thaumaturgus, under föregående århundrade, strax innan han kallades till präst, i en syn fick en trosbekännelse, som fortfarande finns bevarad, från den välsignade Maria, skriven av S:t Johannes. Berättelsen lyder så: Han begrundade djupt teologisk lära, som den tidens heretiker fördärvade. "I sådana tankar", säger han namne, "tillbringade han natten, när någon uppenbarade sig liksom i mänsklig gestalt, ålderstigen, helig i sitt sätt att klä sig och mycket vördnadsvärd såväl i fråga om ansiktsuttryck som allmänt uppträdande. Häpen över synen gick han från sin säng för att fråga vem det var och varför han kom. Men då den andre lugnade hans förvirrade tillstånd med mild röst och sade, att han uppenbarat sig för honom genom gudomlig befallning på grund av hans tvivel för att sanningen i den ortodoxa tron skulle avslöjas för honom, då fick han mod genom ordet och betraktade honom med en blandning av glädje och fruktan. När han sedan sträckte ut sin hand rakt framåt och med sina fingrar pekade på någonting vid ena sidan, följde han med sina ögon den utsträckta handen och såg ännu en som uppenbarade sig mitt emot den förre, i en kvinnas skepnad, men mer än en människa. När hans ögon inte kunde uthärda uppenbarelsen hörde han dem tala tillsammans om hans tvivel. Och därvid fick han inte endast sann kunskap i tron utan lärde även känna deras namn, då de tilltalade varandra med deras respektive benämningar. Och sålunda sades han ha hört personen i kvinnans skepnad befalla Johannes evangelisten att för den unge mannen avslöja gudsfruktans mysterium. Och han svarade, att han var beredd att efterkomma detta med tillönskan från Herrens Moder och formulerade en välformulerad och fullständig formel och försvann så. Han, å andra sidan, började genast skriva denna gudomliga undervisning i sin mystagog, och i fortsättningen predikade han i enlighet med denna formel och gav åt sina efterkommande som arv denna himmelska undervisning, genom vilken hans folk fram till våra dagar undervisas och bevaras från allt heretiskt ont." Han fortsatte att recitera trosbekännelsen, som löd så: "Det finns en Gud, Fader till det levande Ordet". Sedan Bull citerat denna i sitt verk om den nicenska trosbekännelsen, anspelar han på berättelsen om dess ursprung och tillägger: "Ingen skulle hålla det för otroligt , att en sådan försyn skulle tillkomma en man, vars hela liv präglades av uppenbarelser och under, något som alla kyrkliga författare som omnämnt honom (och vem har inte gjort det?) enstämmigt vittnar om.
Här framställs Vår Fru, som en som räddar en helig själ från intellektuellt misstag. Detta leder mig till ytterligare en reflektion. På ett ställe i din volym verkar det, som du invänder mot antifonen, där det sägs om henne: "Alla heresier har du ensam omintetgjort". Sanningen i detta verifieras förvisso i våra dagar liksom i förgångna tider, och särskilt genom den lärosats om henne jag ovan uppehållit mig vid. Hon är det stora exemplet på bedjare i vår tid, som eftertryckligt totalt förnekar bönens makt och som fastställer, att ödeslagar styr universum, och att det inte kan finnas någon direkt kommunikation mellan himmel och ord, och att man inte kan påverka hans försyn
Tro och hängivenhet
Jag kan inte låta bli att hoppas, att din egen läsning av kyrkofäderna på det hela taget skall bekräfta det jag ovan redogjort om deras undervisning om den Välsignade Jungfrun. För mig verkar det helt enkelt vara så, att anglikanerna förbiser styrkan i de argument, som till vår förmån anförs i verken av dessa gamla doktorer. Och de börjar angrepp av medeltida och moderna författare, obekymrade om att bakom sig lägga en mängd ursprungliga motståndaare…Om du i din volym råkat presentera din recension om vår undervisning om den Välsignade Jungfrun tillsammans med en recension om kyrkofädernas undervisning om henne, vilken du ansluter dig till, så skulle vanliga människor ha ansett, att det inte var någon stor skillnad mellan dem och oss. Trots att du i ditt försvar vädjade oerhört starkt till den "odelade kyrkans" auktoritet så skulle de ha sagt, att du, som hade så hög uppfattning om den Välsignade Jungfrun, skulle vara en av de sista att anklaga oss för kvasi-avguderi. När de fann, att du tillsammans med kyrkofäderna kallade henne Guds Moder, den andra Eva, och Moder till allt levande, livets Moder, Morgonstjärnan, den mystiska nya himlen, ortodoxins spira, den helt obefläckade helighetens Moder och liknande, då skulle de ha menat, att det var en ren kompensation för sådant språkbruk du använde, när du protesterade mot, att hon kallades medåterlöserska eller prästinna Och om de var ivriga protestanter, så skulle de inte ha läst det du skrivit med den goda smak och tacksamhet varigenom de, kanske accepterat ditt vittnesbörd mot oss. Inte så att de skulle ha varit helt och hållet klara i sin syn på dig - tvärtom tror jag, att det finns en verklig skillnad på det du protesterar emot, och det du med kyrkofäderna instämmer i. Men obildade världsmänniskor fäller en allmän faktisk dom över saker, som kommer för dem, och i detta fall skulle de ha känt, att de hade samma rätt att uppröras över dig, som du har att uppröras över oss, och ytterligare, vilket är poängen jag vill komma till, så skulle de ha sagt, att även om man medger,
att några av våra moderna författare går längre än kyrkofäderna i denna sak, så kan man inte logiskt dra en gräns mellan den undervisning kyrkofäderna bedrev om den Välsignade Jungfrun och vår egen. Denna syn på saken tycks mig vara sann och viktig. Jag tror inte, att gränsen kan sättas tillfredsställande, och jag skall nu fästa min uppmärksamhet på denna punkt.
Jag påstår, att det är omöjligt, att i en lärosats som denna sätta en klar gräns mellan sanning och misstag, rätt och fel. Så är alltid fallet i konkreta livsfrågor. Liv i den här världen är rörelse och för med sig en kontinuerlig förändringsprocess. Levande ting växer, tills de når sin fulländning, tills de når sin nedgång och tills de dör. Ingen förordning är tillräcklig att stoppa denna naturlags verkan vare sig i den materiella världen eller i den mänskliga åsikten. Vi kan förvisso bemöta oroliga händelser, då de dyker upp, med yttre motstånd och läkemedel. Men vi kan inte utrota själva den process de orsakas av. Livet har samma rätt att tyna av som det har att växa sig starkt. Så är speciellt fallet med stora idéer. Man kan kväva dem eller vägra dem svängrum eller ytterligare plåga dem med kontinuerlig klåfingrighet. Eller så kan man låta dem få fritt utlopp och utbredning och vara belåten, genom att, istället för att förutse deras överskridande, avslöja och förhindra överskridande , som dyker upp. Men man har enbart detta alternativ. Och för egen del föredrar jag, så långt det är möjligt, att först vara generös och därefter rättvis, att tillåta full tankefrihet och att kräva förklaring vid misslyckande.
Om det jag sagt är sant om kraftfulla idéer i allmänhet, så är detta så mycket mer fallet i frågor som rör religion. Religion handlar om sinnesrörelser. Vem vill hindra dessa, när de en gång har väckts, att tillta i styrka och att bli häftiga? De har inte begåvats med någon medfödd princip inom sig som låter dem bli oberoende och självreglerande. De hastar rakt på sina objekt, och ofta gäller i deras fall ju mera brådskande desto värre hastighet. Deras objekt lägger beslag på dem, och de ser ingenting annat. Och av alla passioner är kärleken den mest ohanterliga och mer än så. Jag skulle inte ge mycket för den kärlek som aldrig är slösaktig, som alltid iakttar sina rättigheter och som kan flytta omkring i perfekt god smak i alla nödlägen. Vilken mor, vilken man eller hustru, vilken förälskad ung pojke eller flicka säger något annat än ett tusental dåraktiga saker, genom ömhetsbetygelser, vilka den som talar skulle beklaga om någon främmande fick höra. Likväl är de inte för den skull ovälkomna för de grupper de vänder sig till. Ibland nedtecknas de på grund av otur, ibland kommer de i tidningarna. Och vad skulle vara mer behagligt, när det kom friskt från hjärtat och då det uppfattas genom rösten och ansiktsuttrycket? Men de skulle inte framlägga annat än en melankolisk uppvisning, när det kallsinnigt står till tjänst åt allmän åsyn. Så är det med fromhetskänslor. Glödande tankar och ord är lika öppna för kritik, som de befinner sig bortom sådan. Det som är överdrivet abstrakt kan hos speciella personer vara passande och vackert och vara klandervärt endast, då man finner det hos andra, som efterliknar dem. När det formuleras till meditationer och övningar, är de lika motvilliga som kärleksbrev i en polisrapport. Dessutom är det så, att även heliga tankar upptar och blir förtrogna med språk, som de aldrig själva skulle ha frambringat, när kommer från en författare som har samma objekt för fromhet som de har. Och om de finner en främling förlöjliga eller förkasta en lovprisning eller åkallan som rekommenderats dem, så finner de det lika genomträngande som om en direkt förolämpning hade getts dem, som denna hyllning hade riktat sig till. Vidare är det så, att det som har makt att sätta heliga och förädlade själar i rörelse också har makt med den stora folkmassan. Och religionen hos folkmassan är alltid vulgär och abnorm. Den färgas alltid av fanatism och vidskepelse, under det att människor är som de är. Ett folks religion är alltid en korrumperad religion, trots den heliga kyrkans förordningar. Om hon skall vara katolsk, måste man inom hennes nät rymma fiskar av olika slag, goda och dåliga gäster, kärl av guld och kärl av mull. Om man vill kan man driva ut religion ur människorna, och deras övningar får då därefter annan inriktning. Men om du använder religionen för att utnyttja dem, så kommer de att använda religionen för att korrumpera den. Och då kommer du att ha åstadkommit den kompromiss, som våra landsmän så ofördelaktigt rapporterat om från utlandet - en hög, stor tro och tillbedjan, som tvingar till sig deras beundran och så barnsliga orimligheter bland människor, som väcker deras förakt.
Inte heller finns det några garantier mot dessa överdrifter i ett religiöst system om att religionen baseras på förnuft och utvecklar sig till en teologi. Teologi både använder logiken och trotsar den, och följaktligen handlar logiken såväl till skydd för som till förvrängning av religionen. Teologi sysselsätter sig med övernaturliga ting och sträcker sig alltid mot mysterier, som förnuftet varken kan förklara eller justera. Dess tankelinjer kommer till ett brant slut och att fullfölja dem eller att fullborda dem är att störta sig ner i avgrunden. Men logiken ramlar på och banar sig väg som den kan genom tjockt mörker och eteriska medier. Arianerna gick på med logik för att föreskriva sin grundsats och gick så miste om sanningen. å andra sidan antyder S:t Augustinus, att om vi försöker att finna och binda samman ändarna på linjer, som löper ut i oändligheten, kommer vi endast lyckas motsäga oss själva. Så säger han, när han i sin "Avhandling om den heliga treenigheten" inte är i stånd att finna något logiskt skäl att tala om tre gudar lika väl som om en enda och om en person i gudomen lika väl som om tre. Jag avser inte att säga, att logiken inte kan användas att tillrättalägga sina egna misstag eller att den inte kan ordna sanningens jämvikt i händerna på en skicklig disputant. Så skedde vid koncilierna Antiochia och Nicaea med anledning av Paulus' och Arius kätterier. Men en sådan process är grundlig och väl genomtänkt, och den förs med hjälp av minutiösa subtiliteter, som ger sken av av att vara skickligt spel i ting som är för betydande och praktiska att förtjäna endast skolastik behandling. Således gör S:t Augustinus i den ovannämnda treenighetsläran inget annat än att hävda, att påståendena i fråga är heretiska. Det innebär, att det är treteism att säga, att det finns tre gudar i treenigheten och sabellianism att säga, att det endast finns en person.
Det innebär, att gott omdöme och en vid syn på sanningen är botemedlet i hans logik. Och vi har sålunda nått fram till den slutliga lösningen på ämnet, ty gott omdöme och en vid syn på sanningen är sällsynta gåvor, då däremot alla människor är förpliktade att vara fromma, och de flesta människor sysselsätter sig med argument och slutsatser.
Låt mig nu tillämpa vad jag sagt om Kyrkans undervisning i ämnet den Välsignade Jungfrun. Jag måste återkomma till ett ämne av så helig natur, att jag, när jag ska låta det jag skriver publiceras, behöver apologin för mitt syfte att drista mig att fullfölja det. Jag säger, att när vi en gång har behärskat idén, att Maria födde, ammade och skötte den Evige i ett barns gestalt, vilken begränsning kan då vara möjlig för den anstormning och utflöde av tankar, som en sådan lära för med sig? Vilken fruktan och förvåning måste då inte åtfölja kunskapen om, att en skapad varelse har förts så nära det gudomliga väsendet? Det blev uppkomsten av en ny idé och av en ny förståelse och av en ny tro och tillbedjan, när de heliga apostlarna tillkännagav, att Gud hade blivit inkarnerad. Sedan blev en enastående kärlek och hängivenhet till honom möjlig, vilket var något som föreföll vara hopplöst, innan den uppenbarelsen kom. Detta blev första följden av deras predikan. Men dessutom uppenbarades ett annat slags tankar för mänskligheten. Dessa var tidigare okände för mänskligheten och olika något annat, och det ägde rum så fort man förstod, att den inkarnerade Guden hade en moder.
Den andra idén är helt åtskild från den förra och inkränktar inte på den. Han är Gud, som gjordes låg, och hon är kvinnan som gjordes hög. Jag tycker knappast om att använda en familjär illustration i ämnet om den Välsignade Jungfruns värdighet bland skapade varelser. Men den tjänar syftet att förklara vad jag menar, när jag ber dig betrakta den känsloskillnad, som finns, då vi läser respektive berättelser om Maria Theresa och jungfrun av Orleans. Eller tänk på den skillnad som finns i betraktelsesätt hos medelklassen och de lägre klasserna i en nation angående en nutida president om han kommit från ett aristokratiskt hem eller om han arbetat sig upp. Må Guds nåd bevara mig från minsta spår av tanke, som fördunklar renheten eller avtrubbar kärleken hos Honom, som är vår enda lycka och vår enda frälsning! Men säkert var det så, att han , när han blev människa, övertygade oss om sina icke kommunicerbara attribut med sådan tydlighet, som förhindrar någon möjlighet hos oss att förminska Honom endast därigenom, att vi upphöjer en skapad varelse. Han ensam har tillträde till vår själ, läser våra hemliga tankar, talar till vårt hjärta och ger oss andlig förlåtelse och styrka. Vi är helt beroende av Honom ensam. Han ensam är vårt inre liv. Han inte endast pånyttföder oss, men (för att använda ord, som lämpar sig för högre mysterium) "semper gignit". "Han förnyar alltid vår nya födelse" och vårt himmelska sonskap. I denna mening kan han, i fråga om såväl naturen som nåden kallas vår Moder och det genom en gudomlig bestämmelse vi fick från korset. Hennes närvaro är därovan, inte på jorden. Gudstjänsten till henne är utvärtes och inte inom oss. Hennes namn hörs inte i sakramentsförvaltningen. Hennes verk är inte något tjänsteförrättning gentemot oss. Hennes makt är indirekt. Det är hennes böner som gagnar oss, och hennes böner är effektiva genom Hans vilja, Han som är allt i alla. Inte heller behöver hon höra oss genom någon medfödd makt eller någon personlig gåva utan genom Hans manifestation av henne på grund av de böner vi ber till henne. När Mose var på berget talade den Allsmäktige med honom om hans folks avgudadyrkan vid foten av berget i avsikt att få honom att be för dem. Alltså är det den gudomliga närvaron, som är den förmedlande makt, genom vilken vi når henne, och hon når oss.
Ve mig, om jag, redan genom ett andetag, besudlar dessa outsägliga sanningar. Men likväl påstår jag, utan att ha förutfattade meningar om dem, att det finns en annan rad tankar, som är helt åtskilda från dem, som motsvarar dem, där den Välsignade Jungfrun står i centrum. Om vi placerade vår Herre i detta centrum, så skulle vi endast dra honom från hans tron och göra honom till en gud av arianskt slag, d.v.s ingen gud alls. Den som anklagar oss att vi gör Maria till en gudom, förnekar därvid Jesu gudom. En sådan människa vet inte, vad gudomlighet är. Vår Herre kan inte be för oss, såsom en skapad varelse ber. Han kan inte inspirera de känslor, som en skapad varelse inspirerar. Det tillkommer henne att som skapad varelse gör naturligt anspråk på vår medkänsla och förtrolighet, och detta genom att hon intet annat är än vår like. Hon är vår stolthet - med poetens ord "Vår befläckade naturs enda stolthet". Vi betraktar henne utan någon fruktan, något samvetskval eller något medvetande om att hon kan tyda oss, döma oss eller straffa oss. Vårt hjärta ömmar för denna rena Jungfru, denna ädla Moder, och våra lyckönskningar följer henne genom änglarna kör, då hon kommer från Nasaret och Efesus till sin tron i himmelen. Hon är så svag och ändå så stark, så späd och ändå så ärorik, så anspråkslös och
ändå så mäktig. För oss har hon skisserat sitt eget porträtt i Magnificat. "Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort". Jag minns den egendomliga förvåning, som överrumplade män och kvinnor, unga och gamla, när de vid vår nuvarande drottnings kröning betraktade en gestalt, som var så lik ett barn, så liten, så späd och så förkrymt, som hade förhärligats med så stor arvedel och så stor makt och som i sin egen person var så stor kontrast till det högtidliga skådespel, som samlades kring henne. Skulle det kunna vara annorlunda med åskådarna, om de hade mänsklig tillgivenhet? Och kände inte den Allvise till det mänskliga hjärtat, när han åt sig själv tog en Moder? Förutsåg han inte vår sinnesrörelse vid åsynen av en sådan upphöjelse av en som var så enkel och så låg? Om han inte hade avsett, att hon skulle utöva detta underbara inflytande i hans kyrka, vilket hon har i den använda händelsen, vill jag använda ett djärvt ord: Det är han, som har förvrängt oss. Om hon inte skall tilldra sig vår hyllning, varför gjorde han då henne så ensam i sin storhet i hans stora skapelse? Om det finns oss finns avgudadyrkan, som låter våra känslor motsvara vår tro, så skulle han inte ha gjort henne till det hon är, eller så skulle han inte ha talat om för oss, att han hade gjort henne så. Men långt ifrån att låta detta vara fallet, har han sänt sin profet att tillkännage för oss: "En jungfru skall bli havande och föda en Son, och de skall ge honom namnet Emmanuel", och vi har samma befogenhet att hälsa henne som Guds Moder som vi har att tillbedja honom som Gud.
Kristendomen är i högsta grad en objektiv religion. För det mesta talar den om personer och fakta med enkla ord och kungör det för att framlägga sina intryck på sådana hjärtan som är beredda att ta emot det. ( åtminstone är detta dess allmänna egenart, och Butler erkänner den på sådant sätt i sin "Analogi", när han talar om andra och tredje personerna i den heliga treenigheten. "Den inre bönen", påstår han, "till Sonen och den Helige Ande är inte ytterligare föremål för ren uppenbarad befallning än vad relationerna de står i gentemot oss är föremål för ren uppenbarelse. ") Det är på detta sätt, som den uppenbarade läran om inkarnationen utövade ett starkare och bredare inflytande på de kristna, när de mer och mer begrep och bemästrade dess innebörd och sammanhang. Detta ryms i S:t Johannes kortfattade och enkla deklaration: "Ordet blev kött". Men det krävdes århundrade efter århundrade att sprida detta i dess fullhet och att energiskt inpränta det hos det katolska folket, såväl i tillbedjan och praktiserande som i tro. Athanasius var den den förste och den store läraren i detta. Han förde samman de spridda inspirerade uppgifterna hos David, Jesaja, S:t Paulus och S:t Johannes, och i de troendes föreställning inpräglade han outplånligt, på ett sätt som aldrig tidigare skett, att människan är Gud, och att Gud är människa, att de möts i Maria, och att i denna mening är Maria alltings centrum. Han tillade ingenting utöver det som redan var känt, ingenting utöver den populära och entusiastiska tron, att hennes Son var Gud. Han har inte i sina verk lämnat efter sig sådana klart fastställda avsnitt om henne, såsom fallet är hos Irenaeus och Epiphanios. Men han övertygade människorna om inkarnationens omständigheter genom de många formerna för uppenbarelse i sin analys, och därigenom befäste han den för evigt åt oss undan förvrängning. Emellertid fanns det fortfarande mycket att göra. Vi har inget bevis för att Athanasius själv hade någon särskild vördad för den Välsignade Jungfrun.. Men han lade grunderna, varpå denna vördnad skulle vila, och sålunda växte hon till i det som tillkom henne, och hon "befästes i Sion och hennes makt var i Jerusalem." Detta skedde ljudlöst och utan strid, på samma sätt som det första templet byggdes i den heliga staden.
Mater Dei
Protestanter har sällan någon reell uppfattning om läran om Gud och människa i en person. De talar på ett drömlikt, skuggigt sätt om Kristi gudom, men när deras uppfattning granskas, finner man, att de är mycket tröga i fråga om att binda sig för någon förklaring, som på ett tillfredsställande sätt uttrycker det katolska dogmat. De kommer genast att tala om för dig, att ämnet inte kan undersökas, ty det är omöjligt att alls undersöka det utan att vara teknisk och skarpsinnig. När de sedan kommenterar evangeliet, kommer de att tala om Kristus, inte enkelt och konsekvent som Gud, utan som om han utgjordes av Gud och människa, delvis den ena och delvis den andra, eller mitt emellan båda eller som om han var en människa iklädd speciell gudomlig närvaro. Ibland övergår de t.o.m. till att förneka, att han var Son till Gud i himlen genom att påstå, att han blev Son, när han avlades av den Helige Ande. Och de upprörs och tror, att det är tecken på både vördnad och gott omdöme att bli upprörd, när de hör, att man enkelt och klart talar om människan som Gud. De kan inte uthärda att acceptera det utom som figur eller ett sätt att uttrycka, att Gud har en mänsklig kropp eller att Gud led. De tror, att "försoningen" och "helgelsen genom den Helige Ande", såsom de uttrycker sig, är summan och huvudinnehållet i evangeliet, och de är rädda för något dogmatiskt yttrande, som övergår deras förstånd. Sådant är, tror jag, det vanliga kännetecknet på den protestantiska föreställningen bland oss om Kristi gudom, såväl bland medlemmarna i anglikanska kyrkosamfundet som i samfund som utgått därifrån frånsett en liten rest bland dem.
Om du nu skulle vittna mot dessa okristna tankesätt och om du tydligt och utan fel och undanflykt skulle föra ut den enkla uppfattningen i den katolska kyrkan, att Gud är människa, skulle du då kunna göra det bättre än att med S:t Johannes' ord fastställa att "Gud blev människa"? Och skulle du åter kunna uttrycka det mer eftertryckligt och otvetydigt än genom att förklara, att han föddes som människa, eller att han hade en moder? Världen tillåter, att Gud är människa. Att tillåta det kostar föga, ty Gud finns överallt och är (vilket man kan säga) allting. Men världen ryggar tillbaka att erkänna, att Gud är Marias Son. Den ryggar tillbaka, ty då konfronteras den genast med ett kännbart faktum, som kränker och skingrar dess egen skeptiska syn på tingen. Den uppenbarade läran antar omedelbart sin sanna form och får historisk realitet. Och den Allsmäktige introduceras till sin egen värld vid en bestämd tid och på ett definitivt sätt. Drömmar avbryts, och skuggor avlägsnar sig. Den gudomliga sanningen är inte längre ett poetiskt uttryck eller en överdrift i fromhet eller en mystisk ordning eller en mytisk framställning. "Offer och gåvor", Lagens skuggor, "begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig." "Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer", "Det vi har sett och hört förkunnar vi för er". Sådant är apostelns vittnesbörd i motsats till de andar, som förnekade, att ""Jesus Kristus har uppenbarat sig i köttet" och som "upplöste" honom genom att förneka såväl hans gudomliga natur som hans mänskliga.
Och bekännelsen att Maria är Deipara eller Guds Moder är garantin, varmed vi tillsluter och räddar apostelns lära från alla undanflykter. Och det är prövostenen varigenom vi upptäcker alla förevändningarna hos de dåliga andarna hos Antikrist, som har gått ut i världen. Bekännelsen förklarar, att han är Gud. Den låter förstå, att han är människa. Den antyder för oss, att han fortfarande är Gud, även om han blev människa, och att han är sann människa, trots att han är Gud. Genom att bär a vittnesbörd om föreningens förlopp, befäster den realiteten av de två ämnen som finns i föreningen, av gudomligheten och mänskligheten. Om Maria är Guds Moder, förstår man, att Kristus är Emmanuel, Gud med oss. Följaktligen var det så, att medan tiden gick, och de onda andarna och falska profeterna växte sig starkare och djärvare och banade sig väg in i själva den katolska kroppen, då kunde Kyrkan, som vägleddes av Gud, inte finna någon mer effektiv och säker väg att fördriva dem än genom att använda ordet Deipara emot dem. Och å andra sidan var det så, att när de dök upp igen från mörkrets välde och kartlade den absoluta undergången av kristen tro under 1500-talet, så kunde de inte hitta någon mer säker föresats för sitt hat än att smäda och häda Marias förmånsrätter, ty de visste helt säkert, att om de en gång kunde få världen att vanära Modern, så skulle det följas tätt av vanära av Sonen. Kyrkan och Satan var överens om detta, att Sonen och Modern hörde ihop. Och erfarenheten under tre århundraden har bekräftat deras vittnesbörd, ty katoliker, som har ärat Modern, tillber fortfarande Sonen, medan protestanter, som nu har upphört att bekänna Sonen, då började att håna Modern. ("avhandling om blandade kongregationer")
översättning: Gunilla Gren
