Intervju med presidenten för det Påvliga Liturgiska Institutet
ROM, den 23 sept., 2005 (Zenit.org)ZE05092329 2005-09-23.
- Katoliker är så vana vid mässans under, att de lätt kan undgå att bli förvånade.
Så säger benediktinen fader Juan Javier Flores, president för Påvliga Liturgiska Institutet i Rom och en av deltagarna i den kommande biskopssynoden om eukaristin.
I denna första serie av intervjuer med ZENIT besvarar benediktinprästen några av de fundamentala frågor, som både troende och icke-troende ställer om det Allraheligaste sakramentet.
Fader Flores, som är från klostret i Silos, är president för det i New York belägna huvudkontoret för Påvliga Institutet på liturgisk bas.
Fråga: Vad är mässan?
Fader Flores: Mässan är Herrens måltid. Mässan är firandet av Jesu Kristi påskmysterium. Kristus instiftade eukaristin i övre våningen på Skärtorsdagen inom ramen för den judiska påskhögtiden för att åt alla kristna efterlämna den nya påskhögtiden med dess frälsande närvaro ända till tidens slut
.Kristi nattvard är förenad med hans försonande kors, och det är därför nattvarden är det rituella föregripandet av offret på korset, som kommer till oss i form av en festmåltid, och det är på detta sätt vi har de tre element som är fundamentala för varje mässa eller eukaristi: Kristi offer, åminnelsen av hans död och uppståndelse och den festliga måltiden, där vi äter Kristi kropp och dricker hans blod.
Sålunda ser vi klart, att mässan eller Herrens måltid samtidigt och oskiljaktligt är: offer, i vilket offret på korset förevigas; åminnelsen av Herrens död och uppståndelse; (och) helig festmåltid i vilken vi i gemenskap med Herrens kropp och blod äter Kristi kropp och dricker Kristi blod.
Fråga: Är några dimensioner - offer, åminnelse, festmåltid - viktigare än andra?
Fader Flores: Dessa tre dimensioner i eukaristin är oskiljaktliga. Offret förevigar Kristi offerdöd på korset.
Åminnelsen förmedlar till oss och aktualiserar denna Kristi död genom århundradena, och festmåltiden tar oss till salen i övre våningen, där Kristus instiftade eukaristin, varvid han rituellt och sakramentalt föregriper offret på korset.
Det är nödvändigt att betrakta det eukaristiska mysteriet i dess totalitet under dess olika aspekter, så att det kommer att lysa för de troende med tillbörlig glans och så att den uppfattning kommer att föras fram som Andra Vatikankonciliet lade fram för Kyrkan.
I nr 47, påstår konstitutionen om liturgi detta med klarhet och precision: " Vid den sista måltiden, den natt när han blev förrådd, instiftade vår Frälsare det eukaristiska offret med sin kropp och sitt blod. Han gjorde detta för att föreviga offret på korset genom århundradena, tills han skulle komma åter och så åt sin älskade brud, Kyrkan, anförtro en åminnelse av sin död och uppståndelse: ett kärlekens sakrament, ett enhetens tecken, ett kärlekens band, en påskmåltid, i vilken Kristus äts, själen fylls av nåd, och en underpant på kommande härlighet ges åt oss".
Det är en djup och syntetiskt text, en magnifik syntes av Kyrkans tro på eukaristins Allraheligaste sakramentet. Det är förvisso värt att understryka denna specifika intention i den citerade texten för att accentuera den objektiva och konkreta karaktären i Kristi ord: "Gör detta till min åminnelse".
Det är en åminnelse, det vill säga en frälsande händelse, som aktualiseras varje gång den upprepas. Dessutom är eukaristin anförtrodd Kyrkan, Kristi brud och ständigt förrådsrum för Herrens åminnelse. Eukaristin är underpanten given åt Kyrkan av hennes Herre.
Eukaristin är åminnelsen av Jesu Kristi död och uppståndelse. I den minns man Jesu Kristi "saliga lidande, uppståndelse från de döda och ärorika himmelsfärd".
Fråga: Vad är sambandet med den judiska påskhögtiden?
Fader Flores: Från allt detta sluter man sig till, att eukaristin är centrum och syntesen i Kristi påskmysterium och på grund av detta centrum och höjdpunkten i hela det kristna livet.
Texten i Andra vatikankonciliet är arvtagare till andra texter från konciliet I Trient. I bevarandet av den apostoliska och patristiska traditionen såg Trient i Kristi död uppfyllelsen av den gamla påskhändelsen och man särskilde riten vid den judiska påskhögtiden från den högtid man firade till åminnelse av Jesus Kristus.
Men åter igen finns detta samband mellan den judiska påskmåltiden och Kristi död närvarande i själva de evangeliska berättelserna, som i Matt. 26:2 "Ni vet att det är påsk om två dagar. Då skall Människosonen utlämnas för att bli korsfäst." Och i Joh 13:1 "Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern…".
All den befriande, frälsande och andliga styrka som fanns i den gamla judiska påskhögtiden har förts över till den kristna påsken, som finner sitt fulla förverkligande i eukaristin, men med den fundamentala nyhet och grundläggande komponent som Kristus själv ger, han som har givit den en ny innebörd, då han förutsätter och fortsätter den tidigare påskhögtiden.
Påskriten förlängde i tiden den påskhögtid i Andra Moseboken, som var Israels befrielse och dess utväljande att vara ett heligt folk. Nu ser Kristus i sitt påskoffer människans fulla och totala befrielse, hennes befrielse från slaveri, hennes upphöjande till helighet.
Kyrkan, som i tiden förevigar denna påskhögtid, gammal och ny, har samlat hela sin befriande potential och offrat den åt människan. Och liksom den judiska påskhögtiden hade blivit en rit, dvs. den hade gjorts till en rit och varje år gjordes en åminnelse av den, så skulle det även bli fallet med påskhögtiden- Kristi död, som gjordes till sakramental rit i vår eukaristi.
För Kristus är hans död den sanna påskhögtiden, hans övergång från världen till Fadern, en övergång som inkluderar människornas fulla befrielse. För de kristna är denna påskhögtid ursprunget till deras existens, ty den är ursprunget till Kyrkan, som är född från Kristi sida.
Eukaristin är fortsättningen på Kristi mysterium; det ögonblick i vilket samma tillbedjan, som Kristus har givit åt Fadern, blir vår tillbedjan, vari vi nu deltar.
Eukaristin som påskoffret av Kristus, i hans död och uppståndelse, återspeglar i sig själv hela Kyrkans verklighet; den gör en syntes av den, gör den konkret, framställer den, är dess källa och höjdpunkt.
Översättning till svenska från zenit.org engelsk text.
