Jungfru Maria uppenbarar sig i Fatima

UNDRET I FATIMA

När Lucia, Francisco och Jacinta vallade fåren i betesmarkerna omkring Fatima i Portugal mötte de en ängel och Guds Moder Maria, som talade till dem.
De tre herdebarnen fick uppleva en dramatisk sommar med fantastiska uppenbarelser men också mycket motstånd. Höjdpunkten blev det märkliga solundret den 13 oktober 1917.

Jacinta, Francisco och Lucia var kusiner och mycket goda vänner. De var tillsammans från morgon till kväll. Andra barn ville gärna vara med dem. Det var sång och lek och dans var än Jacinta, Francisco och Lucia var med.
De här tre barnen bodde i Fatima, en liten by i Portugal, hundratrettio kilometer norr om huvudstaden Lissabon. Men hur kommer det sig att en by i Portugal kallas för Fatima?

Så här är det: För länge sedan kom araberna och erövrade både Spanien och Portugal. De hade med sig sin religion, sin kultur och sina namn. Att heta Fatima var fint. Därför fick många muslimska flickor det namnet. Hon som gav namn åt byn var dotter till en arab men blev kristen. Hon gifte sig med en portugisisk riddare. Alla älskade den vackra Fatima. Men hon dog ung och fick sin grav i en liten klosterkyrka helgad åt Jungfru Maria. Riddaren gick in i den helige Benedikts kloster. Och människorna som sörjde den unga Fatima kallade både klostret, kyrkan och byn efter henne. Så fick byn Fatima sitt namn.

En dag hände något som förändrade livet inte bara för Lucia, Francisco och Jacinta utan för byn, ja för nästan hela världen. Det var en dag i maj som allting började…..
Lucia måste gå ut med familjens får varje dag. Hon var nio år. Men Francisco var bara åtta år och varken han eller Jacinta, som var sex , fick gå ut ensamma med flocken. Denna morgon satt Francisco mitt i det tidiga solskenet och väntade på Lucia.
När hon kom ut ropade hon:
- Men Francisco, sitter du här? Vill du gå med mig till Cabeco?
Jacinta kom springande.
- Jag hörde bjällrorna, ropade hon ivrig, och jag har bett mamma om lov. Francisco, vi får följa med Lucia och ta våra djur upp till betesmarken.
Så gick de tre barnen följda av bräkande skuttande får upp den smala steniga vägen till ängarna vid Cabeco. Det var i maj och året var 1916 och inte anade de att någonting så märkvärdigt skulle hända dem att hela världen en dag skulle minnas det och tala om det.

Francisco hade en liten flöjt med sig. Han tyckte om att spela på den. Lucia kunde sjunga, hon kunde nästan alla roliga och vackra visor som fanns i Portugal den här tiden. Här uppe i bergen tyckte barn om att sjunga och leka med varandra.
Men de hade ju ansvar för alla fåren och de små lammen. Det var inte bara lek att gå ut med flocken.
Då hördes en svag klämtning av kyrkklockan i Fatima. Klockan var tolv. Dags att be Angelus:

Herrens ängel kom till Maria med bebådelsen………….
Hell dig Maria……….

De avslutade med ett Amen och stoppade rosenkransarna i fickan. Det hade börjat regna och de kröp in under en klippa tillsammans med några av fåren. Här hade de skydd och de började leka med småstenar.

Det var då det hände:
En plötslig storm skakade träden. Regnet hade upphört och solen sken igen. Men nu såg de tre barnen häpna någonting som tycktes ljusare än själva solen. En gestalt närmade sig dem, skinande vit, ja liksom genomlyst och glittrande. En ung man, strålande vacker, stod framför dem.
- Var inte rädda. Jag är Fredens ängel. Bed tillsammans med mig, sa han.
Alla barn i Portugal visste att landets skyddspatron var Fredens ängel. Knappt hade de lugnat sig förrän den märkliga gästen från himlen förvånade dem. Han böjde sig ner med pannan mot marken och bad högt:
- "Min Gud, jag tror, jag tillber, jag hoppas och älskar Dig. Jag ber om förlåtelse för alla som inte tror, inte hoppas, inte tillber, inte älskar Dig."
- Så ska ni be, sa han och reste sig upp. Jesu och Marias Hjärtan lyssnar på era böner.
När den ljusa gestalten försvunnit bland skyarna satt barnen kvar i grottan under klippan fastän solen lyste. Det var som de blivit omslutna av någonting mystiskt - en tystnad som var så ljuv och underbar att de inte kunde säga ett ord, inte röra sig. De var som bedövade.

Så böjde Lucia sig ner med pannan mot gräset och bad - "Min Gud, jag tror, jag till-ber………..."
- Åh, sa Francisco med en djup suck, var det så ängeln sa? Jag kunde inte höra det.
Han och Jacinta böjde sig ner mot gräset och bad den vackra bönen som kommit till dem från himlen. Men de berättade inte för någon. Det blev deras hemlighet. Bönen läste de många gånger om dagen som ängeln sagt att de skulle göra.

Många dagar efteråt gick de omkring och var liksom drömmande. De lekte inte mer uppe på Cabeco. De sökte sig till grottan och bad ängelns bön. Men efter en tid bröts förtrollningen, våren gick och de sjöng och lekte som förr.
På kvällarna när de satt in djuren och ätit kvällsmat träffades de i Lucias trädgård. De tre satte sig på brunnslocket och tittade upp mot himlen. De väntade på att stjärnorna skulle tändas. De kallade dem för änglarnas lampor.
Sommaren är mycket varm i Portugal. Ibland orkade de inte vara kvar hela dagen på betes-marken utan kom hem för att vila siesta. De hade sin vid brunnen i Lucias trädgård, där det var svalt och skönt.
- Ska vi inte leka lite, sa Jacinta.
Så var leken igång igen. Plötsligt kände de den mystiska närvaron av ängeln och när de såg upp stod han där intill dem, strålande vit och gnistrande som snö i sol.
- Vad är det ni håller på med? frågade ängeln. Be. Ni ska be mycket! Jesu och Marias Heliga Hjärtan har underbara planer för er. Gör hela tiden uppoffringar, be böner och offra allt till den Högste.

- Men hur ska vi uppoffra oss? frågade Lucia
ängeln svarade att de skulle offra allting till Gud som gottgörelse för de synder som sårar Honom och som bön för att omvända syndare. Om de gjorde det kom freden till deras land. Till slut sa han att de villigt skulle bära alla de lidanden som Herren kunde komma att sända dem. ängeln lämnade dem.

När ljuset försvann satt de återigen förstummade. Lucia undrade vad det var för lidanden som Gud skulle sända till dem. Jacinta hade knäppt händerna kring sin rosenkrans och börjat be tyst. Francisco hade inte hört vad ängeln sagt.
- Lucia, vad sa ängeln?
Men Lucia teg. Hon orkade inte tala, bara dröja kvar i den ljuvliga känslan som ängelns när-varo gett henne. Men Francisco blev otålig.
- I morgon ska jag säga det, sa Lucia.

Nästa morgon möttes de för att gå ut på betet. Då fick Francisco höra att ängeln hade upp-manat dem att be mycket och att göra uppoffringar. ängeln hade talat om fred. Francisco funderade och tyckte inte han förstod allt. Den dagen stannade de kvar i bergen. - Vi offrar vår siesta, sa de till varandra.
- Jag vill inte dricka idag, sa Jacinta bestämt. Det är mitt offer. Fast jag är väldigt törstig.

Den sommaren upptäckte de att det fanns mycket att offra till Gud, den Högste. ängeln hade förklarat för dem att allt de tyckte var besvärligt och svårt skulle de kunna offra. Det betydde att de skulle stå ut med det utan att klaga, ja utan att säga ett pip. De heta sommardagarna övergick i september. Inget hade varit sig likt denna sommar. Det intryck ängeln hade gjort blev kvar i deras hjärtan.
Hur lyckliga var de inte att få se hans ljusa gestalt en dag då de återvänt till Cabeco och gått till grottan där de lärt sig bönen Min Gud…. Plötsligt stod han framför dem igen!
Den här gången höll han en kalk i ena handen och en hostia i den andra, ovanför kalken. Han föll ner på marken framför dem och bad:
"Heliga Treenighet - Fader, Son och Helig Ande - jag tillber Dig. Till Dig offrar jag Jesu Kristi dyrbara Kropp och Blod, Själ och Gudomlighet, som finns i alla tabernakel på jorden. Det gör jag för att gottgöra alla synder och hädelser och all likgiltighet som människor sårar Jesus med. Och genom Jesu heliga Hjärta och Marias alltid rena Hjärta ber jag om de arma syndarnas om-vändelse."
Förstummade såg barnen på kalken och Hostian från vilken det droppade blod ner i kalken. ängeln hade lärt dem en ny bön. Den var lång men den satt fast från första till sista ordet och de glömde den aldrig.
ängeln upprepade bönen tre gånger. Sedan reste han sig upp, tog kalken och hostian och knäböjde på den flata klipphällen, höll sakramenten framför sig och sade:
"Tag emot Jesu Kristi Kropp och Blod, grovt smädad av otacksamma människor. Gör gottgörelse för deras brott och trösta er Gud."
Han lade hostian på Lucias tunga. Till Jacinta och Francisco räckte han kalken och de drack av den. Sedan knäböjde han ännu en gång och bad samma bön tre gånger. Barnen upprepade den efter honom.
När de möttes senare på kvällen vid brunnen var det som de själva hade hela himlen inom sig. Men Francisco hade inte heller nu hört ängelns ord.

Söndagen den 13 maj hade våren kommit till Fatima. Barnen hade varit på den tidiga morgon-mässan med sina familjer.
- Idag ska vi gå till Cova da Iria, bestämde Lucia. Det var familjen dos Santos bästa bete.
Lucia försökte hålla ordning på fåren och getterna. De hade fått vårkänslor och var spralliga. Då de kommit till Cova da Iria, där gräset växte grönt, och flocken lugnat sig, började leken.
- Vi bygger ett hus, sa Lucia.
Hon började bygga en mur runt en ärttörnbuske, då det blixtrade till på himlen. De blev för-skräckta och tänkte skynda sig hem. Då stannade Lucia häpen framför en liten stenek. De översta grenarna darrade lätt, då ett lysande moln landade på dem. En ung kvinna som strålade starkare än solen på himlen stod där, och ljuset omslöt de tre kusinerna. De kände det som de badade i ljus. Det gnistrade omkring den underbara gestalten.
- Var inte rädda, sa kvinnan. Jag vill er inget ont. Lucia frågade bävande:
- Var kommer Ni ifrån?
- Jag kommer från himlen.
- Vad vill du mig, undrade Lucia djärvt.
Francisco stirrade på den lysande uppenbarelsen men hörde inte hennes röst. Jacinta kunde inte ta sina blickar från henne, hon hade aldrig sett något vackrare.
Kvinnan svarade på Lucias fråga:
- Jag vill att ni kommer hit vid samma tid och samma dag sex månader i rad. Sedan ska jag säga vem jag är och vad jag önskar.
Nu såg kvinnan allvarligt på de tre barnen och frågade dem:
- är ni villiga att offra er själva till Gud genom att göra uppoffringar och villigt ta emot alla lidanden han kan vilja sända er? På så sätt kan ni hjälpa syndare att omvända sig.
Lucia såg på Jacintas och Franciscos strålande ansikten. Hon vågade svara för dem och utbrast ivrigt:
- Ja, det vill vi gärna göra.
Kvinnan öppnade händerna som hon hållit slutna. Samtidigt som hon med allvarlig röst sa, att de skulle få lida mycket men att de skulle få stor tröst av Gud, strömmade ljusstrålar ut från hennes händer, ett ljus så intensivt och djupt att det trängde in i deras hjärtan, ja ända in i själ-ens innersta djup. De föll på knä och började be till den allra heligaste Treenigheten. En sista gång hördes kvinnans röst:
- Bed rosenkransen varje dag för att det ska bli fred i världen och slut på kriget.
Sedan började hon sakta sväva uppåt öster tills hon försvann i solljuset och inte syntes mera. Ljuset som omgav henne verkade bana väg upp mot himlen.
- Titta, sa Francisco andlöst. Titta, himlen öppnar sig för henne. Sedan frågade han: Vad sa hon, Lucia? Jag kunde bara höra vad du sa.
Lucia berättade allt och Francisco fick höra att han aldrig skulle sluta be Rosenkransen.

Barnen bestämde att inte berätta för någon vad de sett. Men när Jacinta kom hem utropade hennes mamma:
- Vad har hänt, du är ju alldeles röd om kinderna och du ser så glad ut?
Jacinta kastade sig i hennes armar och ropade:
- Jag har sett en Dam, o en så vacker Dam.
Sen hejdade hon sig. Men nu var det för sent. Hon var tvungen att berätta allt. Snart visste alla i byn vad som hänt däruppe i Cova da Iria. Så fort barnen kom ut på bygatan morgon och kväll när de förde fåren på bete, kom folk springande och började fråga. Jacinta bara knep ihop munnen och böjde ner huvudet. Henne kunde man inte få ett ord ur.

En dag när Jacinta och Francisco kom till brunnen satt Lucia där och grät.
- Mamma säger att jag ljuger. I går smällde hon mig med sopkvasten. Ingen tror mig. Hon säger att vi ska gå till prästen och där ska jag tala om att allt bara var ljug och påhitt.
Lucia lutade sig över brunnskanten och tårarna droppade i vattnet. Hon som hade varit älsk-lingsbarnet förut hade blivit utstött.
Jacinta böjde sig fram och kramade om henne:
- Har du offrat det för syndarnas omvändelse? viskade hon. Damen sa ju att vi skulle få lida men att vi kunde offra det.
- O, sa Lucia, det hade jag glömt. Hon strök bort tårarna.

Nästa dag på väg upp till betesmarken fick Jacinta sitt offer. De mötte några tiggarbarn från byn Moita och Jacinta tog fram sitt lilla lunchpaket och gav dem. De blev förvånade när de såg vilka godsaker som fanns där. Francisco gav dem också sin mat.
Det dröjde inte länge förrän andra fattiga barn dök upp och de tre offrade sin mat, och det var inte lätt.
Hur kunde de göra det? Avstå från allt det goda som de brukade duka upp? Vem vill gå hungrig en hel dag när solen steker och gräshopporna gnisslar?
Jacinta fick ont i huvudet. Hon höll händerna om huvudet. - Ja, låt syrsorna spela. Jag vill gärna offra. - Hon knep ihop ögonen och försökte glömma värken.

Tycker du att det är svårt att förstå? Vem vill göra sådana uppoffringar idag? Och varför ska man bry sig om syndarnas omvändelse? Då får du inte glömma att de här tre barnen hade varit med om något mycket stort och underbart. De hade inte hittat på det själva, detta med uppoffringar. De hade hört en himmelsk röst som talat till dem. Och den som hör himlen tala glömmer det aldrig.
Därför var Jacinta, Francisco och Lucia så modiga fast de bara var sju, nio och tio år. Hade inte Damen lovat dem kraft att uthärda allt det svåra?

På Sankt Antonius dag den 13 juni steg solen upp över bergen. Sankt Antonius är nog Portu-gals mest omtyckta helgon. Denna festdag är det också marknad med många stånd som säljer leksaker, godis, ljus och vackra bilder av Antonius, Jungfru Maria och Jesusbarnet.
Om alla andra sov gjorde i alla fall inte de tre kusinerna det.
- I dag är det den trettonde. Då ska hon komma igen. Inte kan vi gå på Antoniusmarknaden då.
De beslöt att offra festen. Men nu var det tidigt på morgonen och barnen satt på trappan. En folkskara hade börjat samlas.
- Vi vill komma med er idag, sa en kvinna.
Lucia tyckte synd om dem. Visst kunde de få komma med till Cova da Iria efter mässan, bara de inte oroade fåren och lammen. Barnen såg hur en stor folkskara travade efter dem. Väl uppe ropade hon till dem att be Rosenkransen för snart skulle Hon visa sig.
Då skedde det. Knappt hann de börja be, förrän ett ljust moln närmade sig barnen, de översta grenarna vajade lätt på den lilla steneken och de tre barnen föll på knä inför den strålande kvinnan. Lucia frågade men Francisco hörde bara frågorna, inte svaren. Nu såg han något märkvärdigt: Den vitklädda kvinnan framför dem öppnade sina händer och framför den högra handen svävade ett hjärta omgivet av vassa törntaggar. Han förstod att det var Hennes hjärta som sårades av alla som inte älskade henne och inte vördade henne. Och med ens omslöts både han och Jacinta av ett förunderligt varmt ljus som tycktes dra dem upp till himlen. Han vände sig om och såg på Lucia. Också hon var mitt i en ljusflod men ljuset strömmade ner mot jorden.
Folket omringade dem och frågade vad Hon sagt, men Lucia svarade bara: Det är en hemlighet.
När barnen var ensamma fick Francisco veta att han och Jacinta snart skulle få komma till himlen men att Lucia skulle stanna kvar en tid. Jesus ville använda henne för att människor skulle lära känna Maria och älska henne. De skulle komma tillbaka om en månad.

Då barnen kommit hem och satt sig vid brunnen i Lucias trädgård, kom Lucias mamma. Hon tog Lucia i armen och sa förargat:
- Här sitter du och berättar dina historier. I morgon ska du tala om för prästen att allt bara var påhitt. Du ska tala om att du ljugit, så att han kan ställa sig upp i kyrkan på söndag och säga till hela församlingen att det inte varit någon vacker dam i Cova da Iria. Hela byn pratar om dig och dina syner. Ska du skämma ut oss så här? Främmande människor kommer varje dag och frågar efter dig. Fader Boicinha har bett mig ta dig med till prästgården efter mässan i morgon. På knä inför honom ska du bekänna din synd.
- Men mamma, sa Lucia och såg upp. Jag har inte ljugit. Det är sant att vi sett…..
- Tyst, sa mamman och gav Lucia en örfil.

Lucia är rädd. Vad ska hon säga till prästen? Under mässan försöker hon offra sin oro till Gud. Då kändes det lite bättre.
Prästen såg vänligt på flickan som stod framför skrivbordet. Han frågade noggrant ut henne. Hur hade Damen sett ut? Vad hade hon sagt? Var hade det hänt?
När Lucia svarat på alla frågorna satt prästen tyst och funderade.
- Det verkar inte vara någon uppenbarelse från himlen, fastslog han. Vanligtvis brukar Herren säga till den själ Han talar till, att hon ska gå till sin biktfar eller församlingen och berätta. Den här flickan behåller allting för sig själv. Det kan också vara djävulens verk. Jaja, vi får se. Framtiden får utvisa vad vi ska tro om det hela.
- Där ser du, sa mamman triumferande. Det är ett verk av djävulen.
- Men mamma, han sa bara kanske. Han var inte säker. Han sa att framtiden får utvisa. Hon kommer tillbaka fyra gånger till har Hon sagt.

Kvällen före den trettonde juli vimlade byn av människor. Somliga hade gått flera mil för att vara med vid Cova da Iria. Undra på att mamma Rosa var ond. Lucia sprang bort till Jacinta och Francisco.
- Jag kommer inte med imorgon. Mamma är sjuk och så har vår betesmark börjat bli förstörd av alla dom som kommer dit, snyftade hon.
Jacinta och Francisco bestämde sig för att be mycket för Lucia och när hon vaknade den 13 juli kunde hon bara tänka på en enda sak: Idag skulle hon få möta Damen igen. Hon var inte rädd. Hon brydde sig inte längre om prästens varning.
Det blev en riktig pilgrimsvandring upp till Cova da Iria. Flera tusen människor trampade uppför backarna. De trängdes kring barnen och ställde tusen frågor. Tyst blev det först när barnen började be Rosenkransen. Vilken märklig makt i den bönen, många tusen på knä i gräset omkring barnen.
- Nu kommer Hon, utropade plötsligt Lucia.
Allas ögon sökte någonting på den klara himlen. De såg ett ljust moln som stilla gled ner mot trädet. Men ingen utom Lucia och Jacinta kunde höra den ljuvliga rösten från himlen. Damen bad dem läsa Rosenkransen varje dag för fred i världen. - " Offra er själva för syndare. Och varje gång ni gör en uppoffring ska ni säga: O min Jesus, jag gör det av kärlek till Dig för syndarnas omvändelse och som gottgörelse för alla de synder som begås mot Marias rena Hjärta ".

Hon öppnade sina händer med ljuset strömmande mot jorden och för en sekund fick barnen se en skymt av helvetet, en syn som de aldrig glömde. Hon fortsatte länge att tala, och det hon sade till Lucia och Jacinta var så stort och märkvärdigt att det förblev en hemlighet i många år. Först när Lucia lärt sig läsa och skriva, fick hon modet att skriva ner allt. Till slut sa Damen: Berätta inte detta för någon - bara för Francisco.
Folk trängde sig fram, ryckte i dem och började fråga. Men Lucia sade med hög och klar röst. Damen har meddelat oss en hemlighet som vi inte får berätta. Gå nu hem till era byar och glöm inte att be Rosenkransen, det är vad Hon önskar av er. Om vi ber den ofta ska det bli fred.

Vad är det som pågår i Cova da Iria, mullrade borgmästaren Arturo Santos. Det var den 12 augusti, dagen före nästa möte med Damen. Tidigt på morgonen hade folkvandringen börjat.
- Kalla hit ungarna och deras föräldrar, sa han.
När morgonen kom och folk i tusental hade samlats kring dem lilla steneken syntes inga barn till. Vad kunde ha hänt, undrade alla.
Borgmästaren hade inte varit nöjd. Han hade knappt fått några svar alls från papporna. Flic-kan hade påstått sig se en vitklädd dam komma från ingenstans, osynlig för alla utom för henne och hennes kusiner. Vilket nonsens. Gud var avskaffad i Portugal av regeringen. Det måste bli ett slut på dumheterna, tänkte han och beslöt att utfärda en häktningsorder på de tre barnen. Någon vision skulle inte få äga rum den trettonde, bestämde borgmästaren.
Medan nära tjugotusen människor tålmodigt väntade på betesmarken i Cova da Iria, befann sig Lucia, Jacinta och Francisco i en stor fängelsecell tillsammans med många vuxna fångar, tjuvar och rövare, som förvånat såg på de tre barnen.
Det är klart de var rädda. Förhören hade varit utmattande och borgmästaren hade varit rasande och hotat att koka dem i olja om de inte talade om hemligheten de fått veta. ändå lyckades han inte. De satte sig i ett hörn i cellen och började be. Jacinta började gråta, hon var bara sju år. En fånge såg tårarna. Han halade fram ett munspel och började spela en glad melodi. Jacinta som älskade att dansa såg upp och hennes ansikte lyste upp. Hon började dansa. En av fångarna lyfte upp henne och dansade runt i cellen och de andra klappade i händerna. När Jacinta stod på golvet igen sa hon: Vi ska be Rosenkransen tillsammans. Sen böjde hon knä med Lucia och Francisco. Det dröjde inte länge innan också fångarna var på knä. Alla hade varit barn en gång och bett den bönen.
Så fann fångvaktaren dem när han låste upp cellen för att tala om att barnen var fria igen.

Den trettonde var redan förbi. De talade om det varje dag.
- Hon kommer säkert, sa Jacinta, hon har ju lovat.
Nu var det söndag, den 19 augusti. De hade varit i mässan och förde djuren till en ny betesmark. Jacinta var kvar i byn och hennes bror John var med i stället. Då såg Lucia den skarpa blixten som förebådade besöken från himlen. Hon skickade John att hämta Jacinta och när hon kommit såg de Damen, skönare än någonsin. Damen bad dem åter att be Rosen-kransen varje dag och lovade att sista månaden göra ett under så att alla kunde tro.
Jacintas bror John hade inte sett någonting. Jacinta bröt en liten gren på busken och när hon kysste den utbrast hon förvånad: Känn, den doftar ju….. Damens klänning hade snuddat vid grenen.
Därnere i byn hände något. Jacinta mötte Lucias mamma och lät henne lukta på bladen. Mamma Rosa visste att den busken inte hade någon doft. Nu blev hon mållös. Från den stunden började hon tro lite på Lucia.

Ryktet om barnen hade spritts långa vägar ut i landet. Varje dag kom människor och letade efter Lucia, Francisco och Jacinta. De försökte gömma sig men lyckades inte alltid. Ofta kunde de hjälpa människor genom att be Rosenkransen med dem.
Den trettonde september vaknade Lucia tidigt. Också Jacinta och Francisco steg upp med solen. Idag skulle de få se Damen igen. De gömde sig vid brunnen i Lucias trädgård, medan skaror med människor trampade förbi på vägen upp till betesmarken. Solen steg allt högre upp på himlen och de begav sig ut från sitt gömställe, ut i den myllrande folkmassan. Händer grep tag i dem och de blev klämda och knuffade, då ett par stora karlar ropade: Undan, barnen måste komma fram! Klagoropen och bönerna om hjälp kom från alla håll. När de kom fram till den lilla busken var nästan alla blad bortrivna.
En blixt skar genom luften och sorlet tystnade. Hon kommer!

- Fortsätt att be Rosenkransen för att få ett slut på kriget, manade Damen. I oktober kommer Jesus, Smärtornas Moder och Vår Fru av Karmel. Den Helige Josef ska visa sig med Barnet Jesus och välsigna världen. Gud är glad för era uppoffringar…..
På Lucias fråga om alla som bett om att bli friska, svarade Damen: Somliga blir helade men andra inte. I oktober ska jag låta ett under ske för att alla ska tro.
Sakta höjde sig gestalten och försvann.

När människorna fått veta vad Damen sagt jublade de och ut över Portugal flög ryktet om ett stort under som skulle ske den 13 oktober i Fatima.

Aldrig hade man sett så många människor i Fatima. De kom gående och cyklande. De kom med bilar och åsnor på de smala vägarna. Det var den 12 oktober 1917.
Hela fredagen kom människor och knackade på dörren till Lucia och bad om att bli friska eller kom av nyfikenhet. På kvällen började det regna. Barnens föräldrar lovade att följa med dem nästa dag. De började bli rädda. Hela morgonen den 13 oktober vräkte regnet ner. Den gamla fina betesmarken var alldeles uppblött. Gräs och sand var hala som såpa.
Klockan närmade sig tolv då Lucia ropade: Fäll ner paraplyerna. Alla lydde och böjde knä på den leriga marken och började be Rosenkransen. En blixt klöv himlen, molnen försvann och solen lyste från en klar himmel.
- Hon kommer, hördes Lucia ropa. Som vanligt frågade hon: Vad önskar Ni av mig?
- Jag önskar att man bygger ett kapell här till min ära. Jag är vår Fru av Rosenkransen. Fortsätt be Rosenkransen varje dag. Kriget kommer att ta slut.
- Jag har några saker att be om, började Lucia, sjuka som vill bli friska, syndare som…..
Vår fru av Rosenkransen log: Några ska jag bevilja. Andra inte. Människor måste bättra sig, be om förlåtelse för sina synder och inte längre förolämpa Frälsaren. Hon blev mycket sorgsen: Han har redan blivit så förolämpad.

För sista gången såg Lucia, Jacinta och Francisco hur den heliga Jungfrun tog farväl. Hon öppnade sina händer och ljus strålade över barnen. Hon visade med en hand mot solen bakom sig och Lucia ropade till människomassan: SE PÅ SOLEN!
Häpna såg människorna solen blekna. De kunde se rakt in i solens skiva. Då började solskivan röra på sig. Strålar i alla regnbågens färger sprutade ut över landskapet, när solen först började snurra runt och tycktes rasa ner mot människorna som knäböjde på Cova da Irias blöta jord.
- Hjälp, vi kommer att dö, ropade en kvinna.
- Det är jordens undergång, ropade en annan.
- Jesus, förlåt mig hördes otaliga människor ropa.
Barnen hörde ingenting av alla dessa rop. Där stod den helige Josef framför dem med Jesusbarnet på armen. Båda välsignade folket. Därpå syntes den heliga Jungfrun i vit klänning och blå mantel. Ja, underbara syner fick barnen se medan solen dansade.

Undret hade skett. Sjuttiotusen människor hade sett solen lossna från himlen. Flera mil från Fatima hade man sett solundret, och det hade stått om det i alla tidningar. Många människor hade omvänt sig och börjat tro på Gud igen.

Snart hade ett år gått. Då blev det fred i Europa precis som Maria hade sagt. Soldaterna kom hem och i Fatima byggde man ett litet kapell på den plats där Maria visat sig. Efter kriget kom en svår sjukdom som kallades spanska sjukan. Många dog av den. Francisco var sjuk. Det var han som lämnade dem först. Också Jacinta blev sjuk. Både Francisco och Jacinta tröstade Lucia: Vi ska be mycket för dig när vi är i himlen, viskade de och kramade henne.
Så tog Gud både Francisco och Jacinta till sig, precis som Maria hade sagt. Men Lucia fick stanna kvar för att berätta om det underbara som hade hänt, om ängelns böner och Vår Fru av Rosenkransen. ännu idag lever Lucia i Portugal. Hon är nunna i ett karmelitkloster i Coimbra och kallas syster Maria Lucia av Det Rena Hjärtat.

SOLI DEO GLORIA
ALL äRA ÅT GUD

Vill Du veta Marias hemlighet så finns den i boken nedan!

Källa: Ydén-Sandgren, Ylva, Undret i Fatima, Maria Immaculata, Gränna 1997; Sammanställt av Margithe Rosander-Haglund; margithe.rosander-haglund@telia.com