En ung flicka lekte i sin morbrors fruktträdgård med en bur med små fåglar han hade gett henne. Hon ville göra dem rena, så hon gav dem ett bad. De dog. Med krossat hjärta höll hon på att begrava dem, när hon plötsligt i djupet av sitt hjärta hörde en röst, som uttalade dessa ord: "Detta visar, hur allting försvinner. Om du vill ge dig mitt hjärta, så skall jag alltid förbli hos dig. " Hon skulle aldrig glömma denna röst, och hennes liv blev en dramatisk illustration av dessa inre ord. Vem var då detta barn? Vad blev det av henne?
Familjen var libanesisk, ursprungligen från Damaskus, och hörde till den grekisk- melkitisk katolska riten. De bodde i den backiga delen av övre Galiléen, dit förföljelse tvingat dem att söka tillflykt. Modern, Mariam Chahyn, kom från Tarsis. Fadern, Giries (George) Baouardy, bodde i Horfesch. Det var två palestinska byar befolkade med araber och druser, muslilmer och kristna. Som han namn antyder (Baouardy betyder en man med krut), så tillverkade fadern krut. Han var fattig men arbetade hårt och var hederlig, hängiven och fördragsam. En dag anklagades han för ett mord som begåtts i närheten av Tarsis. Han arresterades av ottomanska polisen och kastades i Jeanne d'Arcs fängelse. Han accepterade processen med kristligt mod, tills han i längden befanns vara oskyldig och frigavs. En ännu större sorg tyngde detta fina kristna par. De hade fått tolv söner, man alla hade dött som barn. Deras sorg var ofantlig. Med krossat hjärta men inte förtvivlad fick modern en ingivelse som hon anförtrodde sin man: "Låt oss gå till Betlehem till fots och be den välsiignade Jungfrun om en dotter. Låt oss lova henne, att om våra böner besvaras skall vi ge henne namnet Mariam och till Guds tjänst offra en kvantitet vax som är lika stor som hennes vikt vid tre års ålder."
Med fullt förtroende begav sig mannen och hans fru iväg till Betlehem, en färd på 170 km Vi kan ana deras oro och iver, när de bad vid födelsegrottan, där Guds Moder välsignade dem med att ge dem vad de begärde. En liten flicka föddes åt dem i Abellin, där paret bodde efter Georges falska anklagelse för mord och hans fängslande.
Abellin, av israeliterna kallad Ibilline, är belägen på en höjd med utblick över vägen från Nasaret till Sankt Jeanne d'Arc vid Shefamarvägen. Idag är det en charmerande by, där de flesta husen återuppbyggts och två församlingskyrkor med byzantinsk rit byggts ut. Det förefaller som om Abellin i det förgångna varit en stad av viss betydelse, ty antingen låg den bibliska staden Sebulon, som nämns i Josuas bok (19:27) eller Abelims by, som omnämns i Talmud, där. När jag besökte denna lilla by för första gången för femtio år sedan, var den lik den bedrövliga by, som Mariam kände till , men med ännu smutsigare gränder och ändå mer fallfärdiga hus, där över 600 invånare trängdes.
Jag kan fortfarande se det. Vi nådde staden från Shefamar längs en stig belagd med kiselsten, vilken slingrade sig fram under olivträden, som flankerade kullarna. Då vi fullbordat klättringen upp på en solig ramp, fick vi syn på en fattig by med små hus, vita kubliknande byggnader, brödugnar, avfallshögar, vandrande hundar, skrikande barn i trånga och smutsiga gränder, åsnor som väntade på sina ägare, nyfikna kvinnor, brunfärgade och misstänksamma karlar. Hela scenen förhärligades av Orientens ojämförlige trollkarl: solen. Abellin var en by lik så många andra man hittar i det turkiska Palestina.
Av hemmet som tillhörde George och Mariam Baouardy såg jag bara en hög stenar, några få murar, som nästan fullständigt låg i ruiner på grund av solens inverkan, vindar och vinterregn. I ett hörn låg skaftet till en ihålig cementpelare, som användes av fadern, när han gjorde i ordning krut. Det var på denna plats Mariam föddes aftonen före Epifania, den 5 januari 1846. Från hennes födelsehem gick jag över till den grekisk katolska kyrkan. Den var ganska blygsam: en tom sal ungefär femton gånger sex meter, med nött ojämnt golv och spruckna, fläckiga väggar. I centrum, i riktning mot altaret , dold av en oansenlig ikonostas, stod en bit av en kolonn omkring en meter hög, försedd högst upp av ett kullvät kapitäl, på vilket dopfunten hade placerats. Det var där som dottern till Giries och Mariam Baouardy, mirakelbarnet från Betlehem, döptes den 15 januari, tio dagar efter sin födelse. Ceremonin utformades genom nedsänkning i enlighet med östlig liturgi. Prästen doppade barnet tre gånger i det ljumma vattnet, och omedelbart efteråt utfördes konfirmationen. Sedan gick han, medan han lyfte henne i sina händer, tre gånger runt baptiseriet, i det han sjöng Halleluja. Här finns det officiella vittnesbördet om ceremonin: "Vi, undertecknad James El:Yamyn, församlingsprästen i byn Abellin, förklarar på begäran av Monsignore Agapaios, biskop i Sankt Jeanne d'Arc Mariam Baouardy, att äkta dottern till framlidne George Baouardy och framlidna Mariam Chahyn, båda av grekisk katolsk rit, föddes 5 januari 1846, döptes och konfirmerades enligt samma rit tio dagar efter sin födelse av kyrkoherde Josef Kudad, församlingspräst i St Georgekyrkan i samma by. Gudmor var fröken Therese, syster till församlingsprästen kyrkoherde Jean. Panoramat i Abellin är utan jämförelse. Från denna klippiga topp kan hela övre Galiléen upptäckas. Där fanns horisonter, som kunde mätta ögonen hos den lilla galileiska flickan och genom vilka hon kunde känna nostalgi hela livet ända fram till flera månader före sina död, då hon skulle ha glädjen att ännu en gång se dem. I norr fungerar den höga bergskedjan som gräns mot Libanon. I nordost är gränsen den mäktiga kupolen på höga Hermon (2.814 m), schejken på berget som araberna benämner den. I öster sluttar ulliga böljande kullar ner mot sjön Tiberias. Och i söder utbreder sig den välmående Jisreelslätten eller Esdrelon tills den möter berget Karmel. I nordväst bakom sanddynerna, mellan Haifa och Jeanne d'Arc, glittrar Medelhavet. Var det inte genom att bevara dessa vida och lysande horisonter som Mariam kände den uppvaknade kärleken till naturen, vars naiva innerlighet påminner om Assisis lille fattige eller ännu mer om den ojämförlige bildkonstnären från Palestina, Jesus från Nasaret.
Två år efter Mariams födelse kom en liten pojke att uppmuntra hemmet hos Baouardy. Han hette Boulos (Paul) Till sist föreföll allting le åt denna familj. ända svävade bedrövelse och bekymmer som en hungrig sparvhök över det abellinska hushållet. Både fadern och modern dog några få dagar efter varandra. En faster berättade senare för Mariam de sista orden fadern sade. Medan han tittade på en bild på St Josef, hade han mumlat: "Stora helgon, mitt barn. Den välsignade Jungfrun är hennes moder. Värdigas se efter henne också, var hennes fader. "En moster som bodde i Tarsis tog den unge Boulos till sitt hem. Vad angår Mariam så adopterades hon av en faster i Abellin. Brodern och systern skulle aldrig mer se varandra.
Mariam fick all omsorg och uppmärksamhet i sin fasteers hem, där tillståndet präglades av välstånd. Men skulle hon kunna glömma, att hon var föräldralös? De första chockerna hade lämnat sina spår på henne. Från hennes år i Abellin har några få berättelser nått oss, vilka Mariam anförtrodde sina vänner sedan hon gått in i klostret. De avslöjar hennes själ. Låt oss komma ihåg scenen med den lilla fågelns begravning. Trots all uppmärksamhet och kärlek som slösades på henne i Abellin föreföll Mariam från 4 till 8 års ålder vara en drömmare, ett eftertänksamt barn, en som i ensamheten sökte Gud. Hon tyckte om att vara ute i trädgården, där hon reflekterade över Skaparen. Hon gick aldrig till skolan och lärde sig inte läsa och skriva. Vid denna tid var unga arabiska flickor i Palestina tvingade att utföra hushållsuppgifter och bereda sig att gifta sig vid 12 års ålder. I hennes fall medförde det ett högre medvetande av ett inre liv. Den Helige Ande formade henne tydligt. I oss själva är vi ingenting, men Gud är så stor, men han blir inte älskad, sade hon ofta. När hennes fosterföräldrar intresserade sig för hennes klädsel, hade hon inte mindre intresse. Och små orientaliska flickor kan verkligen klä sig vackert. "Hur kan du drömma om att pryda dig själv på sådant sätt du lilla varelse av stoft vilken en gång skall bli mat åt maskar?"En av hennes favoritlekar var att gräva ut gravar i trädgården med sina händer och leva sig i sin egen död och snabba förintelse. En gång påminde hon sig två gamla män, som gjorde intryck på hennes barnsliga ögon och hjärta. Den ene, en släkting till henne, var biskop. Ofta fick den lilla flickan sitta tårögd i hans knä, medan han talade till henne om Gud som vi ska föredra framför allting och om det förakt vi bör ha för det övriga. Den andre gamle mannen var en eremit, som gick förbi. Innan han lämnade huset som bevisat honom gästfrihet, bad han om att träffa barnen för att välsigna dem. Han blev bekymrad, när han såg Mariam och sade: "Tag särskild hand om detta barn". Han gick och kom sedan aldrig mer tillbaka. Mariam sade om dem: "det är inget tvivel om, att de var helgon, och Gud gjorde klart för dem, vilken syndare jag var. De kanske kände fruktan för min själs frälsning."
En gång drömde hon, att hon såg en handelsman komma till hennes farbrors hus för att sälja en stor, fin fisk, som hon förstod var förgiftad. Då hon vaknade, sade hon, att det bara var en dröm. Men på morgonen kom en man, som ville sälja fisk. Förgäves varnade hon sin farbror. Tack vare Mariams reaktion öppnade de fisken, som var förgiftad. Den hade svalt en huggorm.
En morgon låg Mariam i sitt rum och tänkte på Gud. En orm slingrade sig på barnet. Hon plockade upp den. Just då öppnade en tjänare dörren och blev förskräckt, då han såg ormen och barnet. Mariam släppte ormen, som kom undan.
Folk kom springande. Allt blev så lugn igen. Mariam hade ofta syner med ormar, och hennes liv som karmelit innebar strid med den gamle ormen, som kallas djävul eller satan. Men likt kvinnan i Uppenbarelseboken (kap 12) skulle hon segra.
Den välsignade Jungfrun skulle med stor ömhet innesluta denna unga flicka, vars föräldrar hade bett om henne vid grottan i Betlehem. Mariam skulle bli Vår Frus priviligierade barn. Till hennes ära fastade hon varje lördag alltifrån fem års ålder, i det hon endast åt kvällsmat. På våren plockade hon fina blommor och placerade dem framför den Välsignade Jungfruns ikon. Till sin förvåning fick hon en dag se, att blommorna i vasen fått rötter. Hon talade om det för sin farbror, som i sin tur berättade det för prästen. Denne hyste fruktan för barnets ödmjukhet och påstod att, hon genom sina synder hade ansvar för detta fenomen. Mariam föll på knä, ödmjukade sig och bad om förlåtelse. "Vad tror du det ska bli av detta barn?", undrade prästen, släktingarna och grannarna vid åsynen av en sådan andlig brådmogenhet. Så var det en gång för Johannes Döparen i byn Ain Karim (Luk 1:69. Det var lyckliga dagar i Abellin. "Barnet växte till i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor. (Luk 2:52). Varför måste Mariam bege sig från Abellin, där Gud och himlen var så nära, och där allting var en påminnelse om den heliga familjen i Nasaret? Vi vet inte, varför farbrodern beslöt att låta familjen lämna Abellin och bosätta sig i Egypten nära Alexandria. Mariam tog ett rörande farväl. Hon skulle inte återse Abellin förrän strax före sin död 1878. Men hon tänkte ofta på byn. Då detta skedde var hon 8 år.
Sedan Mariam var 7 år biktade hon sig varje lördag, och redan vid denna tidiga ålder längtade hon starkt efter eukaristin. Men hur skulle det bli möjligt för henne att gå till kommunionen, innan officiell ålder hade uppnåtts? Varje gång hon biktade sig, bad hon prästen att få gå till kommunionen, men varje gång sade prästen: "Jag önskar det också mitt barn men litet senare. Några månader senare glömde prästen restriktionen "litet senare". Mariam trodde att hennes begäran uppfyllts. Iklädd en stor slöja, som dolde hennes unga ålder, ställde hon sig bland dem som skulle gå till kommunionen. Enligt byzantinsk rit tog prästen med en sked bröd som doppats i kalken och gav flickan. Hon strålade av lycka och erkände sedan, att hon sett Jesus själv ge sig till henne i ett mycket vackert barns gestalt. Följande lördag förnyade hon sin begäran hos biktfadern. Prästen insåg sin förvirring men vågade inte neka det brådmogna barnet denna nåd. Han bad henne dock att gå till kommunionen på diskret sätt, innan hon vid 12 års ålder fick vara med om sin högtidliga kommunion iklädd fina festkläder. Från den tiden mottog hon kommunionen så ofta som möjligt. Som karmelit upphörde hon inte att rekommendera att man ofta, och t.o.m. varje dag, kunde gå till kommunionen.
Mariam närmade sig 13-årsåldern, och i enlighet med orientalisk sed hade fosterföräldrarna utan att fråga henne lovat, att hon skulle gifta sig med en farbror, hennes fasters bror, som bodde i Kairo. Bröllopsdagen var bestämd, och hela familjen var inbjuden till bröllopet, som skulle äga rum i Alexandria. Några dagar innan ceremonin mottog Mariam förlovningsringen och ikläddes dyrbara kläder och juveler. Hennes faster underrättade henne om hennes kommande plikter som fru, men hon blev förskräckt över detta. Hon sov inte den natten. I djupet av sitt hjärta hörde hon samma röst som i Abellin: "Allting försvinner. Om du vill ge mig ditt hjärta skall jag alltid förbli hos dig." Hennes beslut var klart. Hon hade endast en brudgum, Jesus, den korsfäste. För henne skulle han var en blodsbrudgum. Aftonen före bröllposdagen tillbringade hon i bön framför den Välsignade Jungfruns ikon. Inom sig hörde hon en röst mumla: "Mariam jag är med dig, följ den inspiration jag skall ge dig, jag vill hjälpa dig."
Då hon vaknade, erfor hon en okänd glädje. Utan tvekan klippte hon av sin långa flätor och fogade dem samman med de juveler hon fått. Hon möttes av motstånd. Hennes biktfader och även en biskop, som var vän till familjen inkallade för att övertyga henne om, att hon handlat fel. Hon ändrade inte sitt beslut. Man skickade henne till köket för att utföra hårt arbete. Hon var ensam i sin förödmjukelse. Biktfadern vägrade ge henne absolution och kommunion genom denna olydnad. Dramat varade i tre månader. Ingen gav sig. I sitt svåra läge tänkte Mariam ofta på sin yngre bror Boulos , som var kvar i Tarsis. Han var nu 11 år. Hon ville gärna träffa honom igen. I hemlighet skrev hon ett brev, dör hon inbjöd honom att komma. Hon kände en man, som tidigare arbetat i familjen, en muslim, som skulle resa till Nasaret. Hon sökte upp honom och hans familj. De blev upprörda över den hårda behandling hon fått. Tanke på konversion till islam kom gradvis, men plötsligt insåg hon situationen och proklamerade med hög röst sin tro på Jesus: "Muslim, nej aldrig! Jag är dotter till den katolska, apostoliska, romerska kyrkan, och jag hoppas med Guds nåd till min död hålla fast vid min religion, som är den enda sanna. "Den unge mannen blev våldsam, då han sattes på plats av en liten kristen flicka. Med en spark slog han ned flickan. Med sabeln gjorde han ett jack i flickans strupe. I tron att hon var död, där hon låg i en blodpöl, svepte han in henne i sin stora rock, och med föräldrarnas hjälp placerade han kroppen i en mörk gränd. Dramat ägde rum natten mellan sjunde och åttonde september 1858. Som nunna firade hon årsdagen av sitt blodiga bröllop på den Välsignade Jungfru Marias födelsefest.
Flera år senare, när Mariam tvingades berätta vad som skett försäkrade hon, att hon verkligen var död. Hon svarade novis-
mästarinnan i Marseille på frågan om hon fått sin dödsdom: ""Nej, men jag fann mig själv i himlen. Jag såg den Välsignade Jungfrun, änglarna och helgonen, som tog emot mig med stor vänlighet. Jag såg också mina föräldrar i deras sällskap. Vidare såg jag en lysande tron åt den heliga Treenigheten och Jesus Kristus i hans mänsklighet. Där fanns ingen sol eller lampa, men allting var så ljust. Någon sade till mig: "det är sant, att du är jungfru, men din bok är inte slut". Vi påminns om beskrivningen av himlen i Uppenbarelseboken. Synen tog slut, och Mariam fann sig själv i en grotta. Nära henne fanns en nunna i himmelsblå kläder. Hon berättade, att hon plockat upp henne på gatan, fört henne till en skyddad plats och sytt ihop hennes strupe. Barmhärtighetssystern visade stor ömhet. En dag lagade hon en mycket god soppa åt Mariam. På sin dödsbädd talade hon med ömhet om denna goda soppa I slutet av sin vistelse i grottan fick Mariam följande livsprogram av sjuksköterskan: "Du kommer aldrig mer att se din familj, du skall resa till Frankrike, där du skall bli nunna.
Först blir du barn till St Josef och sedan dotter till St Teresa. Du skall få karmelitdräktrn i ett hus och avlägga dina löften i ett annat hus och dö i ett tredje, i Betlehem. "Sjuksköterskan förde sedan Mariam till St Chatarinas kyrka, en franciskankyrka och kallade på en biktfar. Efter bikten var Mariam ensam. Sjuksköterskan hade lämnat henne och försvunnit. Vem var hon? Senare år 1874 på vår Frus födelsefest och årsdagen av hennes martyrskap och mirakel sade hon i extas: "Denna samma dag var jag med min Moder. Denna samma dag konsekrerade jag mitt liv till Maria. Någon hade skurit sönder min strupe, och nästa dag tog Maria hand om mig".
Vilken garanti har vi att godta ett sådant under? Vi har bara ett vittnesbörd, Mariams. Mördaren gjorde sig inte känd. Nunnan, som tog hand om henne, avslöjade inte sin identitet. Fosterföräldrarna visst ingenting om tragedin.
Mariams vittnesbörd bekräftas av hennes allvar och ödmjukhet hela livet. Flera detaljer bekräftades senare av hennes bror Boulos. Han hade fått sin systers berömda brev. Som svar på det reste han till Alexandria, men då han inte fann henne i farbroderns hem, återvände han till Galiléen.
Likväl finns det fortfarande ett obestridligt faktum, ärret på henneshals. Det bekräftades under Mariams sjukdom av läkarna och sjuksköterskorna i Marseille och även i Pau, Manglalore och Betlehem. ärret var 10 cm långt och 1 cm brett. En läkare i Marseille vilken tog hand om Mariam bekände, att trots att han var ateist, så måste det finnas en Gud, ty enligt naturlig förklaring skulle hon inte ha kunnat levat. Till följd av detta djupa sår blev Mariam alltid hes. Den lilla arabens martyrskap hade inte varit en dröm, det förblev inskrivet i hennes kött.
I grottan i Alexandria hade Mariam fått uppenbarelse om sitt livsprogram i stora drag. Här ges exakta drag i dess förverkligande:
Maj 1865 - juni 1867 novitiat hos systrarna vid Josef av Uppenbarelsen i Marseilles. Juni 1867- augusti 1870 Karmel i Pau.
Augusti 1870 - november 1872 Karmel i Betlehem.
Men innan Mariam började flytta omkring från port till port, måste hon uppleva en orolig uppväxttid, stormar - inte bara i bildlig betydelse - i ett nyckfullt Medelhav, det oroliga sökandet efter det som var hennes sanna kallelse.
Det behagar Anden, att att göra vägen för hans utvalda svår att urskilja. Det är inget tvivel om att han vänjer dem att endast segla efter hans ande och låta sig vägledas endast av honom. Det är svårt för oss att följa Mariam på hennes livsäventyr. Som en sann Orientens människa var hon knappast intresserad av kronologi. Hon var mer intressead av detaljer i denna period av sitt liv än av andra. Enbart lydnad tvingade henne till fullständig öppenhet mot hennes överordnade.
Hon var tretton år och utan tak över huvudet eller familj. Hon hade lämnats ensam i S:a Katarina kyrka i Alexandria. En franciskan intresserade sig för den föräldralösa och hittade en plats som hembiträde åt henne i en kristen familj. Till sin förvåning fann Mariam, att de var avlägsna kusiner. Lyckligtvis kände de inte igen henne, och hon gav sig inte till känna. Hon
fick arbeta i köket och ta hand om barnen. Snart lämnade hon huset för att börja arbeta i en annan familj, där hon stannade endast 6 månader. Framförallt ville hon vara okänd. Hon levde som en av de fattiga med bara en klänning, och hon gav sin lön åt de fattiga, frånsett en liten del för att skaffa olja till den lilla lampan, som brann framför en ikon med den Välsignade Jungfrun. Sin lediga tid ägnade hon åt de fattiga. Hon lämnade sin tjänst hos en rik dam i Alexandria för att betjäna en familj, som levde i misär på grund av sjukdom. Efter fem veckor repade sig familjen, men trots deras enträgna bön att få Mariam att stanna kvar, begav hon sig iväg för att visa barmhärtighet på annat ställe. Men åter igen ser vi hennes önskan att träffa brodern Boulos. Hon tog en båt från Alexandria för att komma till Tarsis, men en storm fick skeppet att gå på grund vid Jaffas klipprev.
I Jaffa arbetade Mariam åter som hembiträde men bara ett par dagar, eftersom hon ville resa vidare. I avsikt att resa till Jerusalem följde hon med en pilgrimskaravan på väg till den heliga staden. Då hon kommit dit ordnade en präst, att hon fick anställning i en förträfflig familj. Under de sju äventyrsfyllda åren, som föregick hennes inträde i klostret, fick hon många gånger bestiga Jerusalem. Vi vet inte, när hon avgav sitt löfte som jungfru vid den heliga graven, men följande pekar på de viktigaste omständigheterna.
I Jerusalem kom en dag en ung, stilig man emot henne och började ett samtal. Hon var då 15 år. Han lovprisade kyskheten. Några dagar senare mötte han henne Han talade om, att han hette John George och erbjöd henne att visa vägen till den heliga graven. Vid graven avlade de båda löfte om definitiv kyskhet.
Innan John George tog avsked av Mariam påminde han henne om de viktiga stadier i hennes liv, vilka den heliga Jungfrun hade skisserat för henne i grottan i Alexandria. 10 år senare mötte Mariam åter sin andlige broder i Mangalore i Indien, strax innan hon avlade sina eviga löften i Karmel. Den unga nunnan förstod då, att John George var en ängel Herren hade sänt henne, på samma sätt som han tidigare skickat en till Tobias. Hennes pilgrimsresa slutade. Mariam fortsatte till Jaffa för att därifrån resa till Saint Jeanne d'Arc. Hon hade knappt lämnat staden förrän hon på falska grunder arresterades i Jerusalem för att ha stulit en diamant i familjen som gett henne logi. Efter två dagar blev hon frisläppt. Hon var glad över, att på något sätt ha fått dela Herrens skam i hans lidande. Hon hade tagit ytterligare ett steg i ödmjukhet.
Uppenbarligen var vinden inte till Mariams fördel. Hon gick åter ombord i Jaffa men kunde inte stiga av i Jeanne d'Arc på grund av storm, och båten gick åter till Beirut. Där lämnades den unga flickan åter ensam. Som hon brukade, tog hon sin tillflykt till en kyrka och bad att få träffa en präst, som hon kunde anförtro sina problem. Han ordnade så att hon fick plats hos fru Atalla. Några dagar senare kom skandalen i Jerusalem åter i ljuset. Den unga tjänsteflickan anklagades. Polisen tillkallades, men fru Atillas bror förklarade sig själv som syndaren. Tretton år senare, i juli 1873, då Mariam var karmelit i Pau, bad hon novismästarinnan att recitera en tacksägelsepsalm, inte till minne av hennes oskuld utan för hennes förödmjukelse, som så identifierade henne med den korsfäste. Ungefär 10 månader stannade hon hos fru Atalla.
Två utmärkande händelser finns under denna tid. Hon hade knappt arbetat 6 månader förrän hon slogs av total blindhet. Detta varade i 40 dagar. ännu en gång vände Mariam sig till den Välsignade Jungfrun: "Se, min Moder", sade hon, "allt det besvär jag orsakar detta hus. Ge mig åter min syn". Omedelbart föll något från hennes ögon, och de öppnades. Hon kunde se. En tid senare hängde hon kläder på terrassen och föll. Först trodde de, att hon var död. Hennes ben verkade vara krossade, och läkarna gav inget hopp om återhämtning. Familjen hade samma omsorg om henne som om sitt eget barn. En månad senare såg hon i sin lilla nattlampas sken - på samma sätt som Teresa av Jesusbarnet senare gjorde det - den välsignade Jungfrun som log åt henne och rekommenderade henne tre saker: lydnad, kyskhet och tillförsikt. Vällukt och ljus uppfyllde rummet. Mariam var botad, och hon var hungrig. Familjen och grannarna strömmade in, och vid åsynen av underverket föll alla på knä, såväl kristna som muslimer och tackade och och proklamerade Guds under genom Jungfrun Maria.
Sex år senare, 1869, skrev priorinnan vid Karmel i Pau till syster Gélas till superior för kärleksdöttrarna i Beirut och bad henne verifiera riktigheten av dessa fakta.
Karismerna som blomstrade vid Pingsten år 30 har kallats "Kristi brudgåvor" till Kyrkan, hans brud. En beskrivning av Andens utgjutande över den unga församlingen i Palestina och i diasporan ges av S. Lukas i Apostlagärningarna och av S Paulus i hans brev. Israel var i högsta grad ett karismatiskt folk med sina patriarker och profeter, sina domare och befriare, sina visa män och sina fattiga Jahves män. Som höjdpunkten på dessa andliga linjer uppenbarade sig Jesus från Nasaret som innehavare och förlänare av Anden. Alltsedan den första kristna Pingsten har karismerna långt ifrån upphört att blomstra och bära frukt. Munkar och nunnor, asketer och mystiker har i alla tider varit Andens privilegierade människor. De har både ägt Anden för egen del och förmedlat den till andra. Tänk t. ex. på Teresa av Avila.
I den karismatiska kyrkans historia framträder Sr Maria av Jesus den Korsfäste som en höjdpunkt mot vilken alla karismer sammanstrålar. Man har sagt om henne, att "hela hennes liv, från födelsen till döden, inte varit annat än vävnad full med under." (F Estrate). ärkebiskopen i Lyon skrev den 6 december 1915: Varför lät Gud upphöja denna stora själ ibland oss? Först och främst gör han det för att som motsats till våra sekulariserade liv ställa fram ett liv som i sanning var övernaturligt och sådant att öknen aldrig känt till någon så underbar. Hon var och förblir unik i de kristna helgonens krönikor". Biskop Lacroix presenterade i ett brev från den 16 december till patriarken Bracco i Jerusalmem den lilla araben som "ett mirakel av Guds nåd".
Innan vi söker förklaringen till så många fenomen, måste vi först utforska detta storslagna underverk. Vi kommer att dröja vid de 10 viktigaste karismerna genom att använda de autentiska vittnesbörden från trovärdiga vittnen. Med de moderna teologerna kommer vi att göra distinktion mellan mystiskt liv och de extraordinära karismerna i första Korintierbrevet. Det mystiska liv som borde vara normalt för varje kristen är den harmoniska utvecklingen av dopnåden genom den helige Andes sju gåvor. Dessa styr de teologala dygderna och gör att en människa kan inrätta sitt liv genom gudomlig beröring under skilda förhållanden i livet. Sålunda är hela det kristna livet väsentligen mystiskt. Det måste göra upptäckt och progressiv erfarenhet av Gud, medan dopnåden gror, kommer till ljuset och expanderar. Askes är den metodiska och ståndaktiga ansträngningen att tillförsäkra sig denna andliga växt. I sådan kontext ter sig karismerna likt Andens utomordenliga gåvot till ett fåtal privilegierade själar. Sr Maria av Jesus den Korsfäste var en av dessa extraordinära själar, som överväldigad av glans från Anden, försmådde mänskliga bröllopsgåvor.
Hela livet var den lilla araben extatisk, från sin tidiga barndom i trädgården, i sitt hem och i kyrkan i Abellin, under den blodiga natten i Alexandria och vidare i Beirut och Marseille. I Sankt Nikolauskyrkan försjönk hon i extas, som varade 4 dagar. Men det var speciellt från den tid hon blev syster fenomenen intensifierades. Då hon var hos Sankt Josefsystrarna fann man henne ofta i extas, i kapellet, vid rekreationen och särskilt på natten i dormitoriet.
Efter det att hon inträtt i Karmel märker vi ett crescendo till den grad att extaserna förekom nästan varje dag i Mangalore.
Hon hade så många som 5 stycken på en dag. Under hennes sista dagar i Betlehem förekom de ändå oftare men var på samma gång fridfullare och smärtsammare.
Och vilken variation. I Pau den 29 juli 1873 lyfte hon ett glas vatten till sina läppar då hon nått sin plats i refektoriet. Hon kom genast i extas, och det såg ut som om hon lyssnade till en konsert. Plötsligt började hon sjunga, medan hon som vanligt improviserade både i ord och musik. Med ena handen slog hon takten, med den andra höll hon glaset utan att spilla vatten, trots att hon höll rytmen med kroppen. Ett enkelt ord från priorinnan förde extasen tillbaka till jordiska verklighet.
Den 29 augusti 1873 föll hon i extas, medan hon torkade disk. Låt oss lyssna till novismästarinnan: "Man kan inte föreställa sig hur intressant hon var med det strålande ansiktet och de skinande ögonen, som tycktes fästa sig vid den himmelska vision, som hänförde henne. Hon log, strålade av glädje och sjöng. Den 31 juli 1877 föll hon i hänryckning i tvättstugan. "Hon var förtjusande", noterade samma vittne, "och medan vi iakttog henne, såg vi hur kläderna hon tvättade blev vita i hennes händer".
Extaserna uppträdde ibland plötsligt och vid andra tillfällen progressivt. Hon sade: "Det finns tider, när jag absolut inte kan göra någonting. Det spelar ingen roll vad jag gör för att förhindra detta. Jag blir hänförd, när jag minst tror det. Vid andra tider kan jag distrahera mig själv något för att inte explodera." I själva verket kämpade hon mot hänförelserna. I sin ödmjukhet misstänkte hon inte ens det privilegium hon åtnjöt. Hon talade om dem som en sömn. Hon kämpade emot att somna. Hon bad sin vägledare, fader Manaudas, att förbjuda henne denna sömn. "Mitt barn", svarade prästen, "oroa dig inte, du kan somna i all säkerhet". Hon började gråta.
Hon gjorde samma begäran hos biskop Lacroix, som befallde henne att överlämna sig åt Gud istället för att kämpa mot sådan sömn. Det var faktiskt en verklig kamp. I avsikt att göra motstånd mot hänförelsen rörde hon sig runt omkring, skakade sig själv, rusade mot fontänen för att tvätta sig själv och arbetade flitigare. Hon försökte även sticka sin hud med nålar, och i refektoriet stoppade hon brännhet mat i munnen. Ingenting hjälpte.
Till novismästarinnan, som frågade henne, hur hon så lätt kunde somna, svarade hon oskyldigt: "Jag känner det som om mitt hjärta är öppet, som om det fanns ett sår i det, och när jag har visa idéer och intryck av Gud, vilka rör mig, känns det som om någon vidrörde såret i mitt hjärta, och jag blir svag och tappar kontrollen över mig själv."
Under ceremonin, då hon avgav sina löften i Mangalore den 21 november 1871, behövdes det en befallning av priorinnan att väcka henne, så att hon kunde uttala löftesavläggningen.
I Pau den 28 juni 1873 gick priorinnan till "den lillas" cell efter matutinen. Den sistnämnda var placerad framför det öppna fönstret. Hon var i extas. Hon sade till priorinnan: "Hela världen sover, och Gud är så full av godhet, så värdig all lovprisning, och ingen tänker på honom. Se, naturen lovprisar honom, himlen, stjärnorna, gräset, allting lovprisar honom.
Men människan, som har kunskap om hans välgärningar och som borde lovprisa honom, sover. Låt oss gå, låt oss gå och väcka universum". Hon hoppade ut ur sin cell. "Låt oss gå och lovprisa Gud och sjunga hans lov. Alla sover, låt oss gå och väcka dem. Jesus är inte känd, Jesus är inte älskad. Och ändå är han så full av godhet, han har gjort så mycket för människorna".
Ibland skulle man kunna tro, att hon befann sig framför den brinnande busken. "Med vem är du?" - "Med den älskade" - "Hur mycket feber har du nu?" - "Den feber som beror på utmattning på grund av kärlek". - "Och vad har du min syster?" -
"Jag har kärlek". - "Min syster var är du?" - "I kärlek". Emellanåt sjöng hon, utropade små rop, hela hennes varelse greps av glädje och hon improviserade dikter och melodier.
Under extaserna förblev hennes kropp ibland mjuk, ibland stel och förblev i samma ställning som vid extasens början. Sedan kunde man ej få henne att röra sig. Det var omöjligt att få henne att sitta eller promenera eller från att ta ifrån henne något föremål hon höll eller att ta ner hennes upplyfta arm. Endast lydnad kunde övervinna denna orörlighet.
Okänsligheten var fullständig. Då hon en gång sårat sitt knä med en nål, haltade hon. Hon kom plötslig i extas och slutade att halta och förblev knäböjande i två timmar. Den 30 november 1874 började hon sjunga med "klar och stark röst", trots att hon varit hes alltsedan sitt martyrium. Den 7 januari 1875 medförde ett kraftigt slag på hennes huvud, att det ena ögat skadades. Den trovärdiga sekreteraren skrev, att Mariam "senare kom i extas, och vi förde ett ljus nära det skadade ögat, som vi ännu kunnat undersöka. Det var öppet, och trots att det helt var inflammerat, ändrade det sig inte, när vi tog dit ljuset. En annan detalj är värd att notera: Då extasen var över, hade hon inget minne av det som hänt. Dock fanns ett undantag: minnet därav återvände till henne, då man befallde henne att berätta om det hon hört och sett. "Jag minns dessa ting", erkände hon, "så att jag kan berätta om det för dem jag bör göra det. Därefter var det omöjligt för mig att repetera det eller komma ihåg det". Den Helige Ande älskar att svepa in sina privilegierade i ödmjukhetens slöja.
Ett tecken på autenticiteten i dessa extaser är följande: det dogmatiska överflödet i fråga om undervisning och tankar hos "den lilla" spred sig vid denna tid ifråga om den goda känslan i fråga om hennes observationer och den praktiska aspekten på hennes anmärkningar rörande kommmunitetsliv. Sådan undervisning har jämförts med dylik sådan hos St Teresa, St Maria Magdalena från Pazzi och Katarina av Siena. Och låt oss inte glömma, att den lilla araben var analfabet. även efter det hon gjort vissa framsteg under de månader hon var novis, uttryckte hon sig på mycket dålig franska.
Hör följer några få förtroliga samtal från hennes extaser: "Jag är i Gud, och Gud är i mig. Jag känner, att alla skapade varelser, träden och blommorna tillhör Gud och också mig. Jag har inte längre någon vilja, den tillhör Gud. Och allt som är Guds är mitt".
"Endast kärlek kan fylla människans hjärta. Den riktiga människan är tillfredsställd med kärlek och en nypa jord, men den onda människan med alla nöjen och rikedomar är alltid hungrig och törstig. Han blir aldrig belåten.
"Lägg märke till små ting. Allting är stort inför Herren. Herren önskar inte rån i massakern. Ge honom allting".
"I himlen är de vackraste träden de som har syndat mest. Men de använde sin misär likt gödsel runt trädets bas".
"Var mycket kärleksfull. När ett av dina ögon ser det som inte är rätt, stäng det, och öppna det andra. Säg inte: vattnet är dåligt, utan säg på denna sidan är det bra, och jag är dålig. Förvandla allting till det goda.".
"Om du älskar din nästa, så vill jag därigenom veta om du älskar mig. Varje gång du ser din nästa utan att se Jesus, faller du mycket långt ner".
Det följande är många svar på frågor man ställde till henne av hennes vänner under några av extaserna. De avspeglar god balans, känsla av intelligent bearbetning och Andens primat över den sistnämnda. Man bad henne att rådfråga vår moder Sankt Teresa om några punkter i kommunitetens liv. En av systrarna var tvungen att lämna koret en kvart innan bönens slut, och hon ville veta, om hon skulle komma en kvart tidigare. "Nej", svarade den extatiska i Sr Teresas namn, "ty Jesus är belåten, när alla kommer tillsammans. Han välsignar var och en. Systern avviker i kärlek för att hjälpa systrarna med de vita slöjorna, så att allt kan bli klart för lammen. Jesus godtar det. Han gör något gott av det".
Får vi sitta under bönen? "Moder Teresa säger, att då någon syster arbetat hårt t ex i trädgården tillåts hon att sitta en halvtimme, men noviserna skall knäböja hela timmen. Till de åldrade sade Moder Teresa, att hon alltid skulle se efter lammen och se om de led, och att hon skulle ta väl hand om dem men inte bekymra sig om deras själ. Och aldrig fråga dem om deras inre liv".
Får man servera choklad eller kaffe vid frukost? "Moder Teresa sade, att då de överordnade förbjudit choklad eller kaffe, var det vid en tid då sådant sällan förekom och var för dyrbart. Det var endast de välbärgade, som hade råd med det. Men det är annorlunda nu. Det är inte dyrare än annat. Särskilt tillåter hon det för de sjuka".
är det nödvändigt, att bära Moder Teresas dräkt? "Vad kläder beträffar är de inte så viktiga. Modern säger, att de inte är exakt lika hennes, men hon är belåten som du är".
Måste vi gå barfota eller bära skor? "Hon säger, att det inte är fel att ha på sig litet mer, eftersom tiderna har ändrats".
Vi skall senare återvända till de dikter och hymner hon författade, när hon var i extas.
För att slutföra presentationen av fenomenet extas citerar vi en berömd expert i mystisk teologi, fader Garrigou-Lagrange:
"Dessa extaser har inte på något sätt karaktär av sjuklig stimulans. Det är en rörelse av hela hennes varelse, själ och kropp mot det gudomliga objekt, som bli synligt för henne. Det är i stort lugn själen absorberas av mysteriös kraft som åtföljer synen. Slutet på extasen är återvändande till det naturliga tillståndet på ett lugnt sätt med enkel klagan över att synen försvinner och därmed den himmelska glädjen som åtföljde den. Dessa extaser påminner om de som Sankt Bernadette Soubirous hade och även andra vördnadsvärda extatiska människor haft".
Oliver Leroy, historiker och specialist i levitation, beskriver fenomenet sålunda: "Den mänskliga kroppen har förmåga att vid vissa tillfällen lyftas upp i luften och röra sig omkring utan synligt stöd. Det är inte någon rörelse, som kan kontrolleras av någon fysisk styrka" Trots karismens sällsynthet har 200 fall verifierats i helgonbiografier. De mest kända tillkommer Sankt Joseph av Cupertino (1603-1663). Medan de extatiska i vanliga fall endast höjde sig något över marken, gjorde
Sr Mariam av Jesus den Korsfäste och Sankt Joseph av Cupertino verkliga flygningar.
Fenomenet verifierades första gången den 22 juni 1873 i trädgården vid Karmel i Pau. Då novismästarinnan märkte, att hon var frånvarande vid kvällsmaten, letade hon förgäves efter henne i klostret och trädgården. En annan nunna hörde då en sång: "Kärlek! Kärlek!" Hon tittade upp och varseblev "den lilla", som balanserade själv utan hjälp högst upp på ett citronträd. Då priorinnan underrättades om detta, anlände hon. Och då hon konfronterades med detta fenomen, visste hon inte, vad hon skulle göra. Efter en bön vände hon sig till "den lilla: "Syster Mariam av Jesus den Korsfäste, om Jesus vill det, så kom ner på grund av lydnad utan att falla eller skada dig själv". Vid det enkla ordet lydnad gick den extatiska faktiskt ned "med strålande ansikte" och med fullkomlig blygsamhet och slutade att sjunga Kärlek.
8 extatiska levitationer noterades i vederbörlig ordning, den 22 juni, 9, 19, 25 ,27 och 31 juli samt 3 augusti 1873 och 5 juli 1874. "Hur lyckades du klättra upp så?", frågade priorinnan henne. Och hon svarade: "Lammet höll ut sina händer mot mig". Några av nunnorna ville bli helt säkra på detta. De spionerade på "den lilla". En dag blev en leksyster, som arbetade i trädgården vittne till hur hon flög.
Då hon den 19 juli 1873 fick befallning att komma ner, tvekade hon ett ögonblick. Hon bad om att få vara en längre tid med Lammet. "Nej", insisterade priorinnan, kom ner i lydnad. Hon lydde, men tvekans skugga hade varit fatal. Visionen hade försvunnit. "Lammet gick iväg", suckade systern. Det var faktiskt med ansträngning hon kom ner till marken. Den 25 juli varade levitationen från kl 4 till 7 på kvällen. Den 31 juli varade den från rekreationens slut efter kvällsmaten till kl 9. Detta fenomen hände bara i Karmel i Pau.
I ett brev daterat den 14 februari 1927 skrev fader Buzy, karmeliternas biograf, följande påstående till biskop Olivier Leroy. Syster Maria brukade lyfta sig själv till trädens topp genom grenarnas spetsar. I ena handen tog hon skapularet och i den andra spetsen på en liten gren och gled längs träets utkant till toppen, i det hon blinkade med ögat. Då hon väl var uppe, höll hon sig fast där med hjälp av grenar, som normalt skulle vara för svaga att bära en person med hennes vikt. Vittnen såg henne högst upp i ett citronträd. Ibland glömde hon föremål i träden t ex sin rosenkrans. Liksom fallet var med extaserna, blev hon då levitationerna slutade, helt vanlig igen och kunde inte längre erinra sig något.
Sankt Franciskus av Asissi stigmatiserades 1224 i Alverno. Sedan dess har man kallat reproduktion av Kristi sår för kroppslig stigmatisering. Lidandena som personen erfar, såren kroppen bär, drabbar samma delar som Kristus pekade ut i sina uppenbarelser vid Påsken. "Se mina händer och fötter" (Luk 24:39). "Han visade dem sina händer och sin sida". (Joh 20:20). "Det är en allmänt förekommande lag", skrev J Ribet, "att stigmatiseringens nåd inte ges åt ofullkomliga. Det är ett privilegium för långt komna själar. Gud förlänar det åt dem som vedergällning för perfekt kärlek eller som enastående stimulans till fulländad kärlek". I vanliga fall får man stigmatiseringen på kroppen under en extas, och ofta utsöndras söta dofter.
Professor Jean Lhermite skrev, att studiet av kroppsliga stigmatiseringar leder oss att penetrera ett något oroande ämne, ofta utan samförstånd mellan historikern, teologen och biologen. Återigen får vi gå fram försiktigt, medan vi undersöker fakta, som verifieras av trovärdiga vittnen.
Låt oss först läsa i memoarerna av Moder Veronica i Capelette om beskrivningen av den lilla arabens första stigmatisering.
"När jag torsdagen den 2 maj 1867 gick för att besöka Maria, fann jag henne sittande nära sängen i stor smärta. Hon visade mig sin sida, sina fötter och händer. På de sistnämnda fanns ett slags blåsor i form av spikhuvud, och på handflatorna var fläcken svart och svullen. I hennes sida, något över hjärtat, fanns formen av ett kors, rött och inflammerat och i mitten tre små blåsor med ett litet hål.. Jag tillbringade natten i hennes närhet, och kl 5 på morgonen strömmade blod från såren i hennes händer, vilka jag badade, och smärtan tycktes lindras. Blodet flödade från handflatan. Fingrarna var sammanflätade och krökta, som om spikarna redan gått in i handflatorna. Hon kunde inte sträcka ut dem eller gripa tag i ett glas. Omkring kl 9 flödade blod från törnekrona runt hennes huvud. Jag kan högtidligt försäkra, att jag såg blod komma från hålen som orsakats av törnen. Ett av hålen i mitten på pannan öppnades för mig, och blod strömmade ut från det.. När jag tvättade det, stängdes det igen och lämnade hennes panna utan något märke frånsett blodspåren. Hennes fötter var vita, och tårna var utsträckta som hos en korsfäst. De övre såren blödde liksom såret i hennes sida. Efter 3 timmar var hon helt normal igen, endast något svag. Jag bad henne att stiga upp, vilket hon själv kunde, och den kvällen kom hon till kvällsmat i kommuniteten".
Från anteckningarna i Karmel i Pau läser vi följande från torsdagen den 27 februari 1868: "Hon kunde inte stiga upp. Hon led för mycket i händerna och fötterna. Vi tog henne till sjukhuset. Hela kvällen, då vi kom nära henne, kände vi en stark söt lukt, men vi kunde inte upptäcka källan därtill. Novisens slöja och mantel hade också en angenäm doft. Hon hade en svår natt, och nästa morgon började blod flöda från hennes fötter och händer. Kronan av törnen blödde ymnigt vid två skilda tillfällen, därpå såret i hennes sida, allt med outsäglig smärta. Mitt på dagen stannade blödningen men såren förblev öppna och blev djupare för varje dag, något som hindrade henne att gå och sätta fötterna på golvet under 40 dagar. Hon kunde knappast uthärda linnet, som användes för att skydda såren, särskilt på fredagar och lördagar. Från den dagen till följande fredag kom endast sakta flöde från såren, men på torsdagen i varje vecka, bildades en stor blåsa, svart som en spik, vilken växte i storlek till fredag. Sedan gick blåsan sönder vid den tidpunkt hon i förväg planerade, och blodet flödade. Senare slöts såren tills nästa vecka. Under perioden i Mangalore har vi framför allt vittnesbörd från fader Lazare, en karmelit och hennes andlige vägledare. Den 24 och 25 november 1871 undersökte han uppmärksamt stigmatiseringen. Från hans rapport väljer vi några påståenden. "Händerna svullnade på handflatorna, och händerna var öppna. Men överallt runt sårkanterna fanns litet koagulera blod. På insidan av handen fanns ett slags knopp i from av ett spikhuvud. Köttet i handflatan var sönderrivet på våldsamt sätt. Fötterna var likaså genomborrade. Såren var färska. Mitt på fotsulan fanns en genomborrning avslutad med ett runt hål, som om en vass spik nyligen spikats i och sedan dragits ur. Det var likadant på andra foten.
Under perioden i Betlehem (1875-1878) har vi vittnesbörd från novismästarinnan. Särskilt fruktansvärd var den Heliga veckan. Alla delar på henne blödde: huvud, hjärta , hand och fötter. Under loppet av sitt liv fick hon uppleva att bli den korsfästa gemålen till en korsfäst Gud. På Långfredagen identifierade hon sig i varje detalj med sin gemål. Då hon befann sig i detta tillstånd skulle man kunna kalla henne en "ecce homo", förklarade Moder Honorine år 1867 i Capelette.
På Långfredagen den 10 april 1868 skedde stigmatiseringen troligen på korset. Alla hennes sår öppnades åter, och blodet flödade även från huvudet. Vi kan inte förstå den intensitet i lidande hon erfor. Hela veckan efteråt var hon svag och fortsatte att lida.
Vid vissa tillfällen blev även kinden röd som om någon slagit henne i ansiktet. Den fruktansvärdaste scenen ägde rum fredagen den 14 april 1876 i det tillfälliga Karmel i Betlehem. Novismästarinnan säger: "Hon stönade och skakade i hela kroppen. Det var hjärtslitande att se henne så. Hon upprepade ofta orden: 'Min Gud, överge mig inte. Min Gud jag offrar detta åt dig, Förlåt, min Gud, förlåt'. En kvart över två på eftermiddagen påbörjade hon smärtsamt kval. Vi befann oss alla runt henne. Hennes ben var stela, hennes fötter hade krossats, det ena över det andra, hennes armar var utsträckta i form av ett kors och hon fick stöd av två av systrarna. Hennes bröstkorg utvidgades, och hon suckade. Efter tre och en halv timme fick hon lätt lindring och sade: 'Ha medlidande med mig, kalla mig idag'. Hon upplevde också hänförelse i fråga om begär och kärlek: 'Kalla mig så att jag kan lämna denna jord!' Barnen sade: 'Fiat, Jesus!' Vi hade sedan intrycket, att den korsfäste gick ner från korset och från Golgata för att förbereda Påskens glädje."
Don Belloni, den stigmatiserades biktfar i Betlehem, försäkrade, att då man höll en av "den lillas" händer mot ljuset, framträdde köttet genomskinligt vid platsen för stigmat.
Efter dessa realistiska beskrivningar av fenomenet stigmata hos syster Maria av Jesus den Korsfäste skall vi nu betrakta dem i relation till de viktigaste stadierna i hennes liv.
Det första stigmat manifesterades på hjärtat. Hon var 20 år gammal, och det skedde i augusti 1866 i Marseille.Hon höll på att be i kapellet en kväll, då hon i tabernaklet såg Jesus, som visade sig för henne med de fem såren och törnekronan. . Det föreföll henne som om hon såg kol av vrede i hans händer. Hon hörde Jesus säga till sin moder, som låg utsträckt vid hans fötter. "O, hur min fader förolämpas" Den lilla postulanten sprang sedan mot Jesus. Hon lade sin hand på såren vid hans hjärta och utropade: "Min Gud, var snäll och ge mig alla dessa lidanden, men ha förbarmande med syndarna. " Då extasen tog slut, såg hon sin hand täckt av blod, och hon erfor en svår smärta i sin vänstra sida, som senare skulle blöda varje fredag.
Den 27 mars 1867 var den andra stigmatiseringen. Hon sade till novismästarinnan: "Det föreföll som om jag samlade rosor för att dekorera Marias altare. Rosorna verkade ha taggar på båda sidorna, och taggarna stack mina händer och fötter.Då jag kom tillbaka till verkligheten, var min mun mycket besk, mina händer och fötter var svullna. Mitt på mina händer och fötter fanns svarta blåsor". Följande dag, torsdagen, fortsatte lidandena att öka tills fredagen. Då firades festen för Kristi fem sår. På morgonen omkring kl 10 föll de svarta sårskorporna av. Törnekronan visade sig på hennes panna, blod flödade från hennes huvud, händer och fötter. Samma sak hände under april månad och de två första veckorna i maj. Detta upphörde på befallning av novismästarinnan, som ville få slut på de rykten, som cirkulerade i kommmuniteten. Hon bad postulanten, att be till Gud, att inget utvändigt skulle visa sig. Till den stigmatiserades stora glädje tillslöts såren och botades. Hon var mycket ödmjuk, och långt ifrån att se det som en karism, betraktade hon det som en sjukdom och bad Gud och den Välsignade Jungfrun att ta ifrån henne det hon kallade "usla märken".
I enlighet med det hon förutsade, öppnades såren åter följande fastetid i Karmel i Pau. Detta förnyades varje fredag under Fastan 1868. Karmelitnunnorna fick tillåtelse att åskåda undret, och superior, fader Sankt Guilly, gick in till klausuren. Han verifireade fenomenet. Han satte sitt finger på ett av såren. Vid denna beröring skakade hela novisens kropp. Hennes stigmata försvann den Heliga lördagen.
Såren uppträdde igen i Mangalore. Den 20 november 1871, kvällen före hennes löftesavläggning, anförtrodde den lilla araben novismästarinnan följande: "Om jag berättar något för dig, kan du då bevara hemligheten?" -"Ja"- Se, denna sjukdom jag fruktar så mycket har återvänt". Och hon visade sina svullna händer och fötter. Dagen efter löftesavläggningen blödde stigmata ymnigt. Förskräckt bad systern allvarlig Gud om att bli botad. Åter blev hon bönhörd.
Under mer än fyra år erfor hon ingenting.
Den sista perioden av stigmatisering ägde rum i Betlehem i april 1876. Det var den längsta och smärtsammaste. Vittnen trodde, att de var på Golgata inför korsfästelsen. Systern sade i extas: "Fem rosenbuskar blommar snabbt, snabbt. De har gett rosorna till andra och taggarna till mig. " Och med ett leende tillade hon: "Vi tycker inte om det, vi ger åtminstone några få rosor. Och låt mig inte alls känna den goda doften, ingenting annat än taggar. Att Jesus må bli nöjd, är allt jag önskar. Jag accepterar taggarna i min kropp, men bed rosenbuskarnas mästare att tillsluta rosorna.". Efter dess röda blomningar i Marseille, Pau, Mangalore och Betlehem tillslöts rosorna för sista gången den 26 april 1876. "Gud gjorde något förnimbart i kroppen", så definierade Stanislas Fumet stigmatisering, i det han hänvisade till Pascals ord.
Utdrag från "Mariam the little arab, Sister mary of Jesus Crucified (1846-1878)", av Amédée Brunot S.C.J.; öVERSäTTNING: Gunilla Gren