Kardinal Joseph Ratzinger

En presentation av en omstridd kardinal och hans teologi.
Av Yvonne Maria Werner

I ett mycket uppmärksammat tal som kardinal Ratzinger höll i mars 1997 i Laterankyrkan i Rom reflekterade han över meningen med det stora jubelår som kyrkan nu förbereder sig inför i samband med millennieskiftet. Detta jubileum har, framhöll Ratzinger här, till syfte att förnya vår åminnelse och därmed bereda oss för framtiden och för evigheten. Vi måste därför på nytt ställa frågan om vad det är som är utgångspunkten för vår tideräkning. Utgångspunkten är, som vi alla vet, Jesus Kristus. Men, fortsätter Ratzinger:

Att se Kristus som begynnelsen betyder på intet sätt att allt som är väsentligt ligger i det förflutna. Uppenbarelsen är inte ett antal trossatser – uppenbarelsen är Kristus själv. Han är Logos, det allomfattande Ordet, genom vilket Gud uttrycker sig själv och som vi därför kallar Guds son. Denne ende Logos har emellertid meddelat sig i normativa ord, genom vilka han framställer sitt budskap för oss. … Gud har i Kristus, sin Son, givit oss sig själv, hela sitt Ord. Mer kunde han inte ge. Såtillvida är uppenbarelsen avslutad. Men eftersom detta Ord är Gud själv … så är det aldrig bara något förflutet utan alltid också närvaro och framtid som förankrar vårt liv evigheten och öppnar det mot Honom, som är garanten för det verkliga livet, Han som är starkare än döden. Därför är Kristus på en och samma gång både den som har kommit och den som skall komma. Därför tror vi på att Frälsaren redan kommit och väntar samtidigt på hans återkomst …. Det stora jubileet sammanhänger med tidens alla tre dimensioner och med hoppet om evighet.

Litet längre fram i sitt tal underströk kardinalen att:

Där Gud betraktas som något sekundärt, som man vid behov kan skjuta åt sidan för att ägna sig åt förment viktigare angelägenheter, där misslyckas man just med dessa, som man menade, viktiga ting. Inte bara den negativa utgången av det marxistiska experimentet bevisar detta utan också den utifrån rent tekniska och materiella principer uppbyggda västliga utvecklingshjälpen. Här har man inte bara skjutit Gud åt sidan. Man har med sitt stolta vetande fört bort människorna från Gud och bidragit till att skapa det vi i dag kallar tredje världen. Man har förstört de religiösa, moraliska och sociala strukturerna i dessa länder och påtvingat dem den tekniska mentalitetens tomhet. Man trodde sig kunna förvandla stenar till bröd. Istället kom man att ge stenar istället för bröd.

Här syftar kardinalen på livets bröd. Han konstaterar slutligen att vi måste akta oss för falska filosofier och på nytt lära oss att erkänna Guds primat. Genom lydnaden mot Gud kommer vi också att utveckla det rätta sinnelaget för att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problemen. Kort sagt, kardinalen uppmanar oss här att först söka Gud och hans rike.

I dessa ord av kardinal Ratzinger inför 2000-års jubileet sammanfattas något av hans teologiska program. Det gäller frågan om vad som är grunden för vår tro, hur den förmedlas i tiden och vad som är alltings mening och mål, slutmålet för vår kristna strävan. Ratzingers mycket omfattande teologiska författarskap – den senaste förteckningen över hans publicerade skrifter omfattar 45 tättryckta sidor – spänner över hela det teologiska fältet: från kristologi över ecklesiologi och moralteologi till eskatologi. Men Ratzinger är inte bara en stor teolog: han är också en bedjande teolog, som hämtar inspiration till sitt teologiska författarskap från sin kristna tro. Hans skrifter genomsyras på ett märkbart sätt av denna hans tro. Som få moderna teologer lyckas han förena vetenskaplig stringens, lärdom och öppenhet med personlig fromhet och trohet mot kyrkans tradition. För att förstå Ratzingers teologi kan det därför vara lämpligt att ta sin utgångspunkt i personen Ratzinger och presentera hans teologiska tänkande mot bakgrund av hans mångskiftande levnadsbana och olika uppdrag i kyrkans tjänst. Uppgifterna om hans levnadsbana har jag hämtat från den Ratzingers självbiografi La Mia vita och den uppmärksammade intervjuboken Salz der Erde.

Joseph Ratzinger föddes den 16 april 1927 som tredje barnet till makarna Joseph och Maria (!) Ratzinger i den lilla staden Marktl am Inn i sydligaste Bayern. Det var en långfredag. Nästa dag, alltså på påskafton, mottog han dopet. Enligt Ratzinger kom detta på sätt och vis att markera riktningen i hans levnadsbana: att stå inför påsken men ännu inte ha trätt in i den. I memoarboken berättar han om hur starkt just det liturgiska firandet av långfredagen och påskfesten präglade hans barndom – den "heliga graven", blommorna, ljusen; de liturgiska handlingarna som återspeglar och på ett inre plan ger insikt i dödens och uppståndelsens mysterier. Ratzingers far arbetade vid polisen, hans mor var hemmafru, vilket på den tiden kunde vara ett tungt arbete, särskilt när hushållet som i familjens Ratzingers fall saknade moderna bekvämligheter. Familjen levde under enkla förhållanden, men var inte direkt fattig. När man läser skildringen av Josephs barndom framstår den emellertid ändå som en idyll, en sorts motsvarighet till vår Bullerby. Idyllen stödes dock av det politiska läget i landet, särskilt efter det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933. Makarna Ratzinger var båda bayerska patrioter och tog bestämt avstånd den framväxande nationalsocialistiska rörelsen. Den firade inga triumfer bland de kyrkotrogna bayerska katolikerna. I encyklikan Mit brennender Sorge brännmärkte kyrkan som bekant offentligen de nationalsocialistiska lärorna.

Hos familjen Ratzinger utgjorde den gemensamma kristna tron ett starkt sammanhållande band, som helt genomsyrade familjelivet. Det var en varm och enkel religiositet, där kyrkoårets högtider och den gemensamma bönen spelade en central roll. Man gick i mässan varje dag. Det som den unge Ratzinger fann mest fascinerande i den katolska tron var liturgin, som ju då var betydligt mera högtidlig och glansfull än i våra dagar. Så snart han lärt sig läsa började han med hjälp av ett missale för barn försöka tränga in i den latinska gudstjänstens mysterier. även den kyrkliga konsten, vilken i hans hembygd representerades av barocken, och den klassiska kyrkomusiken tilltalade honom. Detta intresse för kyrklig konst och liturgi har Ratzinger bibehållit livet igenom. I en av sina böcker om liturgi – den bär den träffande titeln Fest des Glaubens – framhåller Ratzinger, att den konst som den kristna kyrkan frambragt vid sidan av helgonen är den enda verkligt övertygande apologin för den kristna tron. Om kyrkan vill förändra världen, förbättra och humanisera den, så kan hon, säger Ratzinger vidare, "inte avstå från skönheten, som ju hör så nära samman med kärleken och som tillsammans med den utgör den sanna trösten, det största möjliga närmandet till uppståndelsen värld. Kyrkan måste förbli anspråksfull: hon måste vara en hemort för det sköna, om inte världen skall förvandlats till en helvetets förgård." I sitt senaste arbete om liturgi tillägger Ratzinger att den klassiska kyrkomusiken för honom är den mest omedelbara och uppenbara verifikationen av den kristna tron och människosynen. Den som har träffats av den vet i sitt innersta att den kristna tron är sann. Under sin barn- och ungdom fick Ratzinger många tillfällen att uppleva liturgin i dess fulla glans. När han som liten gosse för första gången fick se en kardinal i fullt ornat – det var den stridbare ärkebiskopen av München, kardinal Faulhaber – lär han ha yttrat en önskan om att själv en gång få bära den röda purpurn.

Tillsammans med sin äldre bror Georg – denne blev sedermera körledare för "Regensburger Domspatzen" – Regensburgs berömda gregorianska gosskör – sändes Ratzinger till den ärkebiskopliga pojkskolan i Traunstein i Oberbayern. Han intresserade sig särskilt för de klassiska språken. även detta har satt sina tydliga spår. Ratzingers språk – och han behärskar många språk – har formats av det klassiska latinet klarhet, pregnans och formrikedom. Han är en av de få kardinaler i vår tid som förmår uttrycka sig på klassiskt latin. Vid 16 års ålder fick han rycka in i krigsmakten och tjänstgöra vid luftvärnet. Han undgick med knapp nöd enrollering i Waffens-SS. Hans envisa hävdande av att han kände sig kallad att bli präst gjorde att värvarna till sist gav upp. I krigets slutskede var han nära att bli skjuten som desertör, då han med armen i bandage men utan formellt tillstånd begav sig hem till sina föräldrar. Några veckors amerikansk krigsfångenskap fick han också utstå. I slutet av juni 1945, det var en Jesu-hjärtafredag, kunde så Ratzinger återvända hem igen. Strax därefter kom brodern och hela familjen var åter samlad. De båda bröderna hjälpte till att renovera de genom krigshändelserna illa åtgångna biskopliga prästseminariet i Freising, och vid jultiden 1945 trädde Joseph tillsammans med 120 män i olika åldrar in där som seminarist.

Upplevelserna från kriget, tacksamheten över att ha undkommit med livet och viljan att tjäna Kristus i hans kyrka, en kyrka som bestått provet och lyckats motstå den bruna ideologin, utgjorde den gemensamma basen som förenade den brokiga skaran av seminarister. 1947 fortsatte Ratzinger sina studier vid den teologiska fakulteten i München. Den hade varit nedlagd under den nationalsocialistiska tiden, men nu upprättats igen. Förödelsen i München gjorde att undervisning till en början fick förläggas till ett furstligt jaktslott utanför staden. Det hela var tämligen primitivt: föreläsningarna ägde rum i slottets växthus. Lärarkåren var mycket heterogen och representerade olika skolbildningar, vilket gav bredd åt undervisningen. De båda lärare som Ratzinger tog starkast intryck av var pastoralteologen Joseph Pascher och fundamentalteologen Gottlieb Söhngen. Mest betydde Söhngen, som tillhörde den dynamiska teologiska riktning, som försökte förena den thomistiska ivern för sanningen med den moderna filosofins frågeställningar, med Husserls fenomenologi, med Heideggers spekulationer. Både Söhngen och Pascher var influerade av den liturgiska rörelsen. Särskilt gällde detta för Pascher, vars teologiska reflexion hade liturgin som sin kärna och utgångspunkt – både i teorin och i praxis genom det dagliga mässfirandet.

I sin skildring av studietiden framhåller Ratzinger den stämning av uppbrott och förnyelse på alla områden som då var rådande. Inom teologin ställdes nya och spännande frågor. Ratzinger tog intryck av den då aktuella personalistiska filosofin och dess uppgörelse med Kants filosofi. Men särskilt intresserade han sig för dogmatik, teologihistoria och liturgik, och liksom så många andra unga teologer vid denna tid fascinerades han av den patristiska teologin, särskilt då av Augustinus. Till skillnad från vad fallet ofta är idag sågs inte det kristna dogmat som en boja utan som en levande källa till fördjupad kunskap. Lojaliteten och förtroendet för kyrkan var fortfarande en självklarhet. Ratzinger nämner ett intressant exempel på detta i sina memoarer. Hans lärare Söhngen hade uttalat sig mot en dogmförklaring av Marie upptagning i himlen. I samband med en ekumenisk diskussion 1949 – ett är före dogmförklaringen – fick han frågan hur han skulle förhålla sig om läran blev dogm. Han svarade då att han givetvis skulle acceptera dogmen, eftersom han litade mer på kyrkan än på sin egen lärdom. Detta förhållningssätt har Ratzinger övertagit från sin lärare.

Den 29 juni 1951 prästvigdes Joseph Ratzinger tillsammans med sin bror Georg och ett 40-tal andra prästkandidater av kardinal Faulhaber. Prästvigningen ägde rum i domkyrkan i Freising. Ratzinger berättar att han just då den åldrige kardinalen lade sina händer på hans huvud såg en lärka flyga upp från högaltaret och uppge en liten drill. Kort efter prästvigningen disputerade han på ett arbete med titel Volk und Haus Gottes in Augustinus’ Lehre von der Kirche. Det var hans lärare Söhngen som bestämt temat. Ratzingers arbete väckte stor uppmärksamhet och prisbelönades. Efter en kort tid som kaplan i en församling i München anställdes Ratzinger som lärare vid prästseminariet i Freising, där han också fick möjlighet att arbeta på att fortsätta sitt vetrenskapliga arbete för att kvalificera sig för en docentur. Också denna gång var det Söhngen som bestämde temat, och 1957 disputerade Ratzinger på docentavhandlingen. Die Geschichtsteologie des heiligen Bonaventura, vilken även den erhöll högsta betyg och rönte stor uppmärksamhet. Men vägen till docenttiteln hade inte varit lätt, och ett tag såg det faktiskt ut som om Ratzinger skulle bli underkänd. I den ursprungliga versionen fanns ett stort avsnitt om uppenbarelsebegreppet hos Bonaventura, där Ratzinger efter en noggrann analys av källorna och i anslutning till forskning på området hävdade att de medeltida teologerna inte i första hand betraktat den gudomliga uppenbarelsen som en samling definierade sanningar utan som ett uttryck för Guds handlande i frälsningshistorien och genom kyrkan. För en av medlemmarna i betygsnämnden, den berömde dogmatikern Mikael Schmaus, var denna syn på uppenbarelsen helt oacceptabel. Han vädrade modernism. Ratzinger klarade sig ur dilemmat genom att helt enkelt stryka den första delen av avhandlingen. Den fick han användning för senare då han som koncilieteolog medverkade i arbetet på den dogmatiska konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen.

Sommaren 1958 utnämndes Ratzinger till professor i fundamentalteologi i Bonn. I april följande år tillträdde han tjänsten. Han var då Tysklands yngste universitetsprofessor och blev snart en av de mest populära föreläsarna vid universitetet i Bonn. Detta bidrog till att ärkebiskopen av Köln, kardinal Frings, blev uppmärksam på den unge, dynamiske teologiprofessorn, och då andra vatikankonciliet började 1962 tog han med sig Ratzinger som teologisk rådgivare. Från den andra sessionsperioden och till konciliets slut var Ratzinger också officiell koncilieteolog, s.k. peritus. Hans främsta strävan var därvid, som han själv uttryckte det, att bidra till en kyrklig förnyelse utifrån den fornkyrkliga communio-ecklesiologin. Den hade han ingående studerat i samband med sitt arbete om Augustinus kyrkobegrepp.

I sina tidiga ecklesiologiska skrifter förenar Ratzinger de båda bilderna av kyrkan som Guds folk och som Kristi kropp med hjälp av begreppet eukaristi. Kyrkan är Guds folk utifrån Kristi kropp. Med denna ansats kunde Ratzinger också ge ett viktigt bidrag till diskussionerna på konciliet om förhållandet mellan de olika delkyrkorna och den universella kyrkan. I sin doktorsavhandling formulerar Ratzinger detta på följande sätt:

Eukaristifirandet sker visserligen på en bestämd plats och bygger där upp en kristen gemenskap. Den lokala församlingen växer genom den levande gemenskapen med Herren i eukaristin. Men Herren är alltid är en och densamma på alla orter och i varje eukaristi. Denna odelbara närvaro av en och samme Herre, Han som samtidigt är Faderns Ord, förutsätter att de enskilda församlingarna står i gemenskap med helheten i Kristi kropp. Endast då kan eukaristi firas. Detta i sin tur förutsätter att de håller fast vid apostlarnas lära, vilket konkretiseras och garanteras av dem som står i apostlarnas efterföljd. Utanför denna stora gemenskap blir den enskilda församlingen ett tomt skal, en romantisk gest av längtan efter trygghet i den lilla gruppen, vilken dock saknar reellt innehåll. Endast en fullmakt och en kärlek som är starkare än våra egna initiativ kan bygga upp en verklig och hållfast gemenskap och ge den en fruktbar och missionerande dynamik.

I det här citerade exemplet framträder en de centrala aspekterna i Ratzingers teologiska tänkande, som han ständigt på nytt återkommer till, nämligen förhållandet mellan den universella kyrkan och dess enskilda delar i form av lokala stift och församlingar. Men det visar också på Ratzingers teologiska skarpsinne. På grundval av en teologisk analys – i detta fall av Augustinus ecklesiologi – och utifrån en grundlig genomgång av tidigare forskning på området gör han en syntes, som tar fasta både på det bibliska budskapet och vårt kristna uppdrag i nutiden.

Denna förmåga till syntes och samtidsanknytning framträder också i Ratzingers bidrag till en fördjupad syn på uppenbarelsebegreppet. Det fanns under konciliet en tendens bland vissa teologer att försöka hävda en slags katolsk sola-scripturaprincip. De stödde sig därvid på en av den tyske dogmatikern Josef Geiselmann presenterad tes om att trientkonciliet skulle ha lärt att uppenbarelsen i sin helhet fanns nedlagd både i Skriften och traditionen, vilket då av många tolkades så att man kunde lämna traditionen helt åt sidan. Det bakomliggande syftet var att reducera det kyrkliga läroämbetets inflytande till förmån för den exegetiska forskningen. Här kunde nu Ratzinger utifrån sina studier av det medeltida uppenbarelsebegreppet visa att uppenbarelsen måste förstås som något mycket vidare och mer dynamiskt, och att den inte kan lösgöras från kyrkan, som den levande gemenskap som ständigt på nytt tar emot denna uppenbarelse, som ytterst är Gud själv. Så hade uppenbarelsen tolkats av fäderna på trientkonciliet och så kom den också att definieras i andra vatikankoncilets konstitution Dei Verbum.

Med fyra digra arbeten om andra vatikankoncilet, som utkom under perioden 1964 till 1966, gjorde sig Ratzinger till en uttolkare och en förmedlare av detta kyrkomötets beslut. Han tog här fasta på allt det goda som konciliet medfört – den fördjupade synen på uppenbarelsen, på kyrkan, på liturgin – men han varnade samtidigt för den Konzilsungeist som på många håll började göra sig gällande. Med denna falska koncilieanda avsåg han den medvetna strävan att bryta med kyrkans tradition som tog sig så starka uttryck efter konciliet och som stod i bjärt kontrast till den kyrkliga förnyelse som konciliefäderna eftersträvat.

Ratzinger vände – och vänder sig – också med skärpa mot tendensen att förväxla kyrklig reform med anpassning till den gängse tidsandan och att instrumentalisera den kyrkliga verksamheten för rent politiska eller ideologiskt bestämda syften och mål. I ett föredrag för medlemmar av den italienska lekmannarörelsen Comunione e liberazione för några år sedan formulerade han skillnaden mellan falsk och sann reform på följande mycket träffande sätt:

Allt som människor gör kan andra åter upphäva. Allt som tillkommer för att behaga vissa kan misshaga andra. Allt som beslutas av en majoritet kan upphävas av en annan majoritet. En kyrka som vilar på majoritetsbeslut blir blott och bart en människokyrka. Den sänks till en nivå där allt kan göras och där allt är begripligt och blir så till en produkt av mänskliga handlingar och åsikter. Åsikterna ersätter tron. Och faktiskt går i de självfabricerade trosformler som jag känner till betydelse av uttrycket ’jag tror’, aldrig utöver betydelsen ‘vi menar’. Den självfabricerade kyrkan har i grund och botten en smak av ‘oss själva’, vilket alltid smakar bittert för andra ‘oss själva’ och snart uppenbarar den egna litenheten.

Hur ser då den sanna reformen ut? Den beskriver Ratzinger som en process av friläggande, ablatio Liksom bildhuggaren frilägger för att få fram den rena formen, nobilis forma, så måste också människan genomgå en reningsprocess, där Gud befriar henne från den slagg som vanställer hennes egentliga väsen. Eller med Ratzingers egna ord:

Reform är alltid ablatio - ett borttagande, så att nobilis forma, brudens ansikte och därmed också brudgummens eget ansikte, den levande Herren, blir synlig. En sådan ablatio, en sådan negativ teologi, är en väg till ett alltigenom positivt mål. Endast så kan det gudomliga tränga in, och endast så uppstår congregatio, församling, rening och därmed den rena gemenskap som vi längtar efter …Vi behöver inte en mänskligare utan en gudomligare kyrka, ty bara då blir den också i verklig mening mänsklig", konstaterar Ratzinger.

Kort sagt: kyrkans måste göras mindre byråkratisk så att hennes sanna väsen åter kommer till synes. I Salz der Erde framhåller Ratzinger att de demokratiska beslutsstrukturer som numera präglar den kyrkliga verksamheten visst kan ha sitt värde. Men, tillägger han, det alltid varit helgonen, människor som innerligt gripits av och låtit sig omformas av den kristna tron, som möjliggjort de verkliga reformerna i kyrkans liv.

1966 överflyttade Ratzinger till universitetet i Tübingen, där han övertog professuren i dogmatik. Här tillkom som ett resultat av hans fakultetsövergripande föreläsningar om den apostoliska trosbekännelsen ett av hans kanske mest kända och spridda arbete, nämligen Einführung in das Christentum. Det översattes sedermera till 17 språk och har fortsatt att utkomma i ständigt nya upplagor intill dags dato. Under perioden i Tübingen inföll studentrevolten 1968. Ratzinger fortsatte att vara en populär lärare och föreläsare, men han fick problem med vissa av sina docenter, vilka försökte instrumentalisera teologin för politiska ändamål. I detta spända läge blev Ratzinger erbjuden professuren i dogmatik vid det nygrundade universitetet i Regensburg. Han accepterade med tacksamhet erbjudandet och tillträdde sin nya tjänst 1969. Så var han åter tillbaka i sitt bayerska hemland, som han alltid känt sig så nära förbunden med och som satt en så omistlig prägel på hans väsen och hans teologiska tänkande. Den engelske dominikanen Aidan Nicols har nog träffat rätt när han i ett försök att karakterisera Ratzinger betecknar honom som en "alltigenom bayersk teolog".

Under tiden i Regensburg författade Ratzinger viktiga arbeten, som ännu gäller som standardverk på området: Das neue Volk Gottes (1969), Dogma und Verkündigung (1973) och bandet Eschatologie, Tod, Eviges Leben i den dogmatik som han utgav i samarbete med sin äldre kollega Johann Auer. Tillsammans med Hans Urs von Balthasar och andra namnkunniga teologer grundade Ratzinger tidskriften Communio, vilken numera utkommer på en rad språk världen över. Ratzinger var också med och startade tidskriften Concilium 1964. Men då denna tidskrift alltmer radikaliserades avbröt han samarbetet.

1977 träffades Ratzinger av samma öde som sin store läromästare Augustinus. Han utsågs till biskop. Utnämningen till biskop i ärkestiftet München-Freising kom som en överraskning, ja nästan som en chock för Ratzinger. Men liksom Augustinus valde han att i lydnad acceptera bördan, vilket innebar att han tvingades lämna den vetenskapliga banan. Det var ett stort offer. Ratzinger hade, enligt vad han själv senare berättat, funnit sin teologiska väg och var just i färd med att förbereda ett större arbete inom systematisk teologi. Men han var samtidigt medveten om att de problem som gjorde – och fortfarande gör – sig gällande i kyrkan nära sammanhänger med utvecklingen inom teologin. I denna situation måste, menade han, också teologer vara redo att överta biskopsämbetet. Biskopsvigningen skedde den 28 maj 1977 i Frauenkirche i München. Fyra veckor senare upphöjdes han till kardinal av Paulus VI. Som valspåk tog den nye ärkebiskopen mottot Mitarbeiter an der Wahrheit – sanningens medarbetare. Detta valspråk, vilket han hämtat från det tredje Johannesbrevet, uttrycker ett program. Med sin specifika teologiska kompetens och erfarenhet ville Ratzinger medverka till att kyrkan länkades i rätta banor och att arvet från konciliets tillämpades på ett riktigt sätt, och sist men inte minst, till att kyrkan mitt i en relativistisk värld skulle förbli en gemenskap där man frågar efter sanningen, Sanningen sådan den, sådan Han, uppenbarar sig i kyrkans tro.

I sitt första herdabrev tar Ratzinger den biskopliga fridshälsningen – Herrens frid vare med eder – till utgångspunkt för en meditation över kyrkans dåvarande situation. Han konstaterar här att den blotta samvaron och medmänskligheten inte skapar någon enhet; den för snarare bort från enheten, eftersom den besparar oss mödan att söka efter sanningen. För det är endast sanningen som kan förena. Hur skall då kyrkan vara för att motsvara Herrens vilja? I kyrkan förenas människorna till Guds folk. Detta förutsätter viljan att höra och att lyda Guds ord, att låta sig korrigeras och att göra bot. Till det kristna liv som bygger upp kyrkan hör tron, som är en tro med hela den levande kyrkan, och denna tro fordrar ständigt på nytt omvändelse och inre rening. Till kyrkan och det kristna livet hör den gemensamma bekännelsen och de sakrament som kyrkan mottagit från Herren. Till kyrkans grundläggande struktur hör vidare enheten med apostlarnas efterföljare och deras enhet med den helige Petrus efterträdare. Den som fullt ut lever sitt kristna liv i denna enhet och som därmed står på sanningens fasta grund får också ett inre riktmärke som gör det möjligt att skilja den verkliga kristendomen från skenkristna ideologier.

I detta herdabrev, liksom i så många av sina övriga skrifter, predikningar och tal kommer Ratzinger in på vikten och betydelsen av att motstå tidsandan. Kyrkan skall gå till rätta med samtidens villfarelser. Hon skall väcka de mäktigas samveten, men också ruska om de intellektuella. Som biskop kände sig Ratzinger manad att ta itu med den uppgiften. Augustinus var hans förebild. Men också Paulus, till vars stridbara inträdande för sanningen han ofta anknyter i sina utläggningar. Paulus var, framhåller Ratzinger i en av sina tryckta predikningar, en obekväm person, eftersom han var en sanningens man, vars enda stora uppgift här i livet var att lida och strida för Kristus. I Salz der Erde omtalar Ratzinger att han ständigt besinnat sig bibelns och kyrkofädernas hårda omdömen om biskopar som är som "stumma hundar".

Ratzingers tid som ärkebiskop i München blev långtifrån konfliktfri. Han såg det som sin främsta uppgift att återställa den kyrkliga ordningen efter den efterkonciliära rasering – Ratzinger liknar den ibland vid en kulturrevolution – som inte heller det katolska Bayern förskonats från. Hans bemödanden kom därvid särskilt att gälla den verksamhet som är det kyrkliga livets centrum och höjdpunkt, nämligen liturgin och sakramenten. Som alltid förenade Ratzinger praktisk verksamhet med teologisk reflexion, och 1981 utkom han med boken Das Fest des Glaubens, där han behandlar liturgins väsen och funktion. Denna bok – jag har tidigare citerat ur den – kom snart att räknas som en klassiker. Ratzinger försöker här utifrån ett ecklesiologiskt och kristologiskt perspektiv bestämma den kristna bönens och liturgins teologiska grundval för att utifrån detta behandla frågan om gudstjänstens utformning och syfte. Han går därvid också skarpt tillrätta både med liturgiska missbruk och med överilad reformverksamhet från de kyrkliga myndigheternas sida – de högsta inte undantagna – och försöker blottlägga de teologiska, filosofiska och antropologiska föreställningar som ligger bakom det liturgiska förfallet. Felet med liturgireformen var, skriver han här, att den genomfördes som om det gällde att skapa något nytt. "Liturgi uppkommer", skriver Ratzinger , "inte genom förordningar, och en brist i den efterkonciliära liturgireformen ligger utan tvivel i att ivriga professorer försökt att på rent teoretisk väg konstruera något som bara kan åstadkommas genom en kontinuerlig utveckling." Som ett särskilt krasst exempel nämner han kalenderreformen, där man enligt förment rationella principer flyttade på kyrkliga fester och helgondagar utan känsla för det historiskt givna. Liturgireformen kom därmed att framstå som ett brott med det som dittills varit, vilket – det betonar Ratzinger ständigt – ingalunda varit konciliets avsikt.

Syftet med den nya liturgin var således inte att åstadkomma ett brott med traditionen utan tvärtom – på samma sätt som den tridentinska liturgireformen av år 1570 – att levandegöra den. Den katolska liturgin går, framhåller Ratzinger, tillbaka på Kristus och apostlarna och har sedan dess genomgått en kontinuerlig utvecklingsprocess, där varje tidsålder givit sitt bidrag. Att den nya liturgin kommit att framstå i en annan dager anser Ratzinger vara mycket beklagligt. Man måste, menar han, starkare understryka kontinuiteten bakåt och återintegrera vissa äldre former som bättre än de nuvarande uttrycker den katolska trons väsen och sanning. Ratzinger gör sig alltså här till en talesman för en reform av liturgireformen, och han har också aktivt inträtt för att den förkonciliära, så kallade tridentinska liturgin, åter skall få en plats i kyrkans liturgiska liv, och han deltog i det stora möte som den tridentinska liturgins vänner anordnade i Rom i oktober 1998. Samtidigt inskärper han emellertid att den egentliga skillnaden inte går mellan för- och efterkonciliär liturgi utan mellan kyrklig och självfabricerad liturgi. Det är därför, menar Ratzinger, viktigt att få till stånd en ny liturgisk medvetenhet och en insikt om att liturgin inte blir giltig på grund av vissa formler iakttas utan genom kyrkans givna auktoritet.

I sin senaste bok om liturgin, vars tyska version från 1995 bär titeln Ein neues Lied dem Herrn. Christusglaube und Liturgie in der Gegenwart, kommer Ratzinger återigen in på frågan om den kristna liturgins väsen, och han konstaterar här att äkta liturgi alltid är kosmisk liturgi. Den innebär att vi träder ur våra mänskliga grupperingar och in i den stora gemenskap, de heligas gemenskap, som omspänner himmel och jord för att så förena oss med och instämma i evighetens kör. Liturgi är till sitt väsen fest, uppståndelsefest. Den är teofani, en uppenbarelse av Guds mysterier och Guds närvaro. Liturgi är Guds handlande med oss och vårt svar på Guds anrop. Sann kult fordrar emellertid, framhåller Ratzinger, samtidigt vilja till omvändelse och inre förnyelse, och den förutsätter en vilja till bindning vid kyrkans tro och sakrament. Men denna kyrka är inte vår kyrka utan Guds kyrka, och det är sålunda inte genom våra ansträngningar som kyrkan förnyas utan genom Guds verk i oss. Detta Guds primat gäller också för liturgin. Den är opus Dei, där alla opus hominum upphör och överskrids.

I december 1981 utnämndes kardinal Ratzinger till prefekt för den romerska troskongregationen. Initiativet kom med största sannolikhet från påven Johannes Paulus II själv. Han hade lärt känna Ratzinger i samband med konciliet och bekantskapen förnyades vid konklaven 1978. Troskongregationen har, som det uttrycks i den kanoniska lagen, att vaka över trons renhet, att korrigera villfarelser och att återföra de vilseförda till den rätta fåran – men också att bidra till en sund teologisk utveckling och fördjupning. Denna sistnämnda uppgift tillkom i samband med den reform av det tidigare Sanctum Officium som genomfördes efter andra vatikankonciliet och som också medfört att samarbetet med stiftsbiskoparna förstärkts. I en bok från 1993 med titeln Wesen und Auftrag der Theologie beskriver Ratzinger hur han ser på sin uppgift som prefekt för troskongregationen. Det är, skriver han här, "inte alla människor givet att bedriva teologisk vetenskap. Men den kristna tron står öppen för alla. I denna mening har det kyrkliga läroämbetet en i högsta grad demokratisk karaktär. Det försvarar den gemensamma tron och erkänner ingen rangskillnad mellan lärda och vanliga människor."

Ratzinger kommer här också in på de disciplinära åtgärder som troskongregationen trots alla försök till dialog med de katolska teologerna ibland måste ta till. Han citerar i detta sammanhang Jesu varning i Matteusevangeliet, där det heter att det för dem som "förleder en av dessa små som tror" vore bättre att "att ha kastats i havet med en kvarnsten om halsen". Detta är ett ord, vars förpliktande allvar kyrkan inte kan undandra sig, menar Ratzinger. För kyrkans teologer, som ju åtagit sig att undervisa i kyrkans namn, medför detta att man måste acceptera vissa ramar för det teologiska arbetet. De har ju inte fått sin auktoritet för att förkunna egna privata åsikter utan för att bära medansvar för förkunnelsen av den gemensamma tron. Om någon missbrukar sitt kyrkliga uppdrag genom att föra ut läror som strider mot kyrkans tro är det således läroämbetets plikt att inskrida. Ansvaret för den gemensamma kristna tron måste här, enligt Ratzinger, komma i första rummet. Men samtidigt måste kyrkans läroämbete emellertid, framhöll Ratzinger i en intervju om profeter i kyrkan i mars 1998, gå varsamt tillväga i sin bedömning av nya strömningar i kyrkan, så att man inte förkväver de profetiska impulserna och det incitament till förnyelse av det kristna livet som de innebär.

Under sin nu mer än 15-åriga verksamhet som prefekt för troskongregationen har Ratzinger publicerat en rad teologiska skrifter både å ämbetets vägnar och som enskild teolog. Ett av villkoren för att han skulle acceptera prefektskapet var just att han även i fortsättningen skulle ha möjlighet att ge ut egna teologiska arbeten. Bland dessa kan nämnas den digra Theologische Prinzipienlehre från 1982, som räknas som en av de viktigaste teologiska läroböckerna i vår tid, den kristologiska studien Schauen auf den Durchbohrten från 1984, de båda ecklesiologiska arbetena Kirche, ökumene und Politik från 1987 och Zur Gemeinschaft gerufen från 1991 samt det moralteologiska arbetet Wahrheit, Werte, Macht från 1993. Det gemensamma med alla dessa arbeten är att de på ett tämligen enastående sätt förenar djupsinnig teologisk-filosofisk analys med reflexion över kyrkans och den kristna trons ställning i det moderna samhället och alla de problem som den kristna gemenskapen ställs inför världen över. Ratzinger behandlar här allt från dopets, eukaristins och bönens specifika betydelse, de stora trosbekännelserna och förhållandet mellan skrift och tradition och mellan tro och vetande i ett historiskt perspektiv till ekumeniken, befrielseteologin och den islamiska utmaningen, frihets- och samvetsbegreppet samt betydelsen av kristna värdetraditioner för den pluralistiska demokratin och för försvaret av mänskliga rättigheter.

Som prefekt för troskongregationen har det – trots all kritik – lyckats Ratzinger att betydligt förbättra kongregationens tidigare så skamfilade anseende. Arbetssättet är kollegialt och Ratzinger står i ständig kontakt med biskoparna och med de regionala biskopskonferenserna över hela världen. Ratzingers första stora uppgift som prefekt var att ta ställning till den marxistiskt inspirerade befrielseteologin. Genom sitt ingripande, vars konkreta uttryck var de båda instruktionerna från 1984 och 1986 om kristen frihet och befrielse, bidrog Ratzinger och troskongregationen till att förhindra en total politisering av den kyrkliga verksamheten i vissa länder i tredje världen och till en process av besinning och självkorrigering bland några av de ledande befrielseteologerna. Då denna teologiska tradition väl frigjorts från sina politisk-ideologiska tolkningsramar visade den sig, enligt Ratzinger, innehålla många värdefulla aspekter som kommit i skymundan i vår tids kristna förkunnelse. I ett föredrag från 1989 framhåller Ratzinger tre sådana aspekter, nämligen betoningen av Kristus som befriare, som fattig och som liv. Han visar här bland annat hur begrundandet av Jesu fattigdom öppnat nya vägar till förståelse av det i våra dagar så missaktade sanningsbegreppet. Hos Kristus har fattigdomen blivit det egentliga tecknet på sanningens inre makt. Men denna makt är inte egenmakt utan fullmakt, och det är denna form av makt som Herren överlåtit åt sin kyrka.

Ett annat kontroversiellt ställningstagande gällde frågan om kvinnliga präster, där Ratzinger hade att närmare motivera det nej till möjligheten av att prästviga kvinnor som påven uttalade i det apostoliska brevet Ordinatio Sacerdotalis från 1994. Ratzinger kom här, liksom så ofta tidigare, in på innebörden av det påvliga primatet, av prästämbetet och av mannens och kvinnans ställning i skapelseordningen. Han börjar med att framhålla, att påven med sitt nej till kvinnliga präster inte förkunnat någon ny lära utan endast offentligen bekräftat vad hela kyrkan – i öst och väst – alltid har vetat och levt i sin tro, och fortsätter:

Därmed bekänner sig kyrkans läroämbete till lydnadens princip och till begränsningen i kyrkans auktoritet. Kyrkan har ingen auktoritet utifrån sig själv utan enbart från Herren. Den troende kyrkan läser och lever Skriften inte som en historisk rekonstruktion utan i gudsfolkets trosgemenskap genom alla tider. Prästämbetet är enligt katolsk tro ett sakrament, d.v.s. inte något som kyrkan infört av pragmatiska skäl utan något som givits henne av Herren och som hon därför inte kan gestalta efter eget gottfinnande utan bara kan ge vidare i vördnad och trohet. …Utgångspunkten är Kristi vilja. Påven blir garant för lydnaden mot denna … Här står inte hierarki mot demokrati utan lydnad mot egenvilja: i tro och sakrament liksom i moralens grundläggande frågor kan kyrkan inte göra vad hon vill utan hon blir kyrka just genom att vilja det som är Kristi vilja. … Man och kvinna har samma värdighet i helighetens ordning; allt i kyrkan skall tjäna heligheten. Den är det för alla människor gemensamma målet. Inför Gud räknas till slut endast heligheten. Samtidigt som man måste erkänna könens lika mänskliga värdighet måste man också se till deras specifika kallelse och motverka uppkomsten av en ny manekeism som nedvärderar det kroppsliga till något enbart biologiskt och så berövar könsidentiteten dess mänskliga värdighet och skönhet.

I sin lärokommentar till det apostoliska brevet Ad tuendam fidem från 1998, vilket behandlar den katolska trosbekännelsen, betonar Ratzinger att läran om att prästvigningens sakrament är förbehållen män visserligen inte är en dogm i egentlig mening han men att kyrkan alltid har fasthållit vid denna lära som en genom Skrift och tradition uppenbarad sanning och att man som troende katolik därför inte kan hävda en motsatt ståndpunkt.

En central roll i Ratzingers uppgift som prefekt för troskongregationen spelar också den ekumeniska dialogen och strävan efter kristen enhet. Troskongregationen har till uppgift att granska alla dokument och förslag som den ekumeniska dialogen resulterar i och att pröva dem från en katolsk renlärighetssynpunkt. Ratzinger är, förklarligt nog, ingen vän av radikala lösningar och han höjer ständigt sin varnande röst mot den ekumeniska eufori som även i våra dagar ibland gör sig gällande. Man måste, menar han, akta sig för utopiska förhoppningar och i stället närma sig varandra i kärlek och respekt. Denna respekt innebär emellertid också, menar Ratzinger, att man tar de historiskt framvuxna lärosystemen på allvar och upphör att betrakta den ekumeniska processen som ett diplomatiskt spel, där man kompromissar sig fram till en lösning. Enhet som inte har sin grund i sanningen är ingen enhet. Ratzinger erinrar i detta sammanhang om att det vid sidan av den ekumeniska processen också finns en tendens till fortgående splittring inom konfessionerna och att ständigt nya sekter bildas och breder ut sig.

Vad gäller skillnaden mellan katolskt och protestantiskt försöker Ratzinger att tränga bakom de kontroversiella detaljfrågorna och angripa den ekumeniska problematiken utifrån en övergripande helhetssyn. Han uppehåller sig därvid särskilt vid de ecklesiologiska frågeställningarna. I den ovan nämnda boken Kirche, ökumene und Politik tar Ratzinger exempelvis fasta på att tradition enligt katolsk förståelse inte primärt avser en samling läroformler och texter utan ett bestämt förhållande mellan kyrkans levande förkunnelse och Skriftens skrivna budskap. Ratzinger formulerar den katolska traditionsförståelsen på följande pregnanta sätt:

Tradition innebär att den apostoliska successionen med petrusämbetet som centrum i den levande kyrkan är den plats där bibeln levs och på ett förbindligt sätt tolkas. Denna bibelutläggning står i en historisk kontinuitet som å ena sidan fungerar som norm men som dock aldrig blir till ett avslutat förflutet. Uppenbarelsen är avslutad men inte den bindande utläggningen av den uppenbarade sanningen. Mot definitiva utläggningar finns ingen appellation.

I reformationskyrkorna uppfattar man emellertid, framhåller Ratzinger, saken annorlunda. Man erkänner de fornkyrkliga bekännelsernas normativa status. Men uppenbarelsen ses här som något avslutat, och det kyrkliga läroämbetets rätt att fatta auktoritativa beslut i trosfrågor ifrågasätts genom principen att allt ständigt måste omprövas utifrån Skriften. Därmed träder på sätt och vis den vetenskapliga teologin, särskilt då exegetiken, i läroämbetets ställe. För katoliken däremot är, understryker Ratzinger, kyrkan innesluten i själva trosakten. Endast genom att tro med hela kyrkan har den enskilde del i den trosvisshet, på vilken han eller hon kan bygga sitt liv. Detta medför då att Skrift och kyrka är oskiljaktliga. Denna skillnad i synsätt visar sig också i synen på interkommunion, där protestanten – så Ratzinger – utifrån sin uppfattning finner den eukaristiska gästfriheten naturlig, medan detta för en katolik vore detsamma som att förneka den sakramentala enheten mellan kyrka och eukaristi. Kommunionen är från katolsk utgångspunkt inte ett medel att nå kristen enhet utan den är ett uttryck för denna enhet. I en skrivelse till de katolska biskoparna från maj 1992 om kyrkan som communio behandlar Ratzinger ingående dessa viktiga frågor, och i den katolska världskatekesen, på vars utformning Ratzinger i sin egenskap av prefekt för troskongregationen och ordförande i den internationella teologkommissionen haft ett avgörande inflytande, kommer kyrkans centrala ställning i Guds frälsningshandlande klart till uttryck.

Vad är då det centrala och specifika i Ratzingers teologiska tänkande? I intervjuboken Salz der Erde gör han ett försök att själv karakterisera sin teologi. Han säger här följande:

Jag utgick från temat kyrka, och detta tema har hela tiden varit närvarande. Samtidigt var – och är – det viktigt att ha i minnet att kyrkan inte är ett självändamål utan att den finns för att öppna blicken mot Gud. … I denna mening är Gud det centrala temat i mitt teologiska arbete. ... Jag har aldrig försökt utveckla ett eget teologiskt system. Min strävan har alltid varit att tänka med kyrkans gemensamma tro, det vill säga med trons stora tänkare. … Exegetiken har därför alltid varit mycket viktig för mig. Jag kan inte tänka mig en rent filosofisk teologi. Utgångspunkten är först och främst ordet. Att vi tror på Guds Ord, att vi försöker att verkligen lära känna det och förstå det och därmed tänka tillsammans med trons stora mästare. Därför har min teologi alltid en biblisk prägel och en prägel från kyrkofäderna, särskilt då Augustinus. Men jag har givetvis inte bara hämtat inspiration från den fornkyrkliga teologin utan strävat efter att ta åt mig det centrala från alla epoker och samtidigt dra in det moderna tänkandet i det teologiska arbetet.

Kardinal Ratzinger är en fascinerade person och en stor teologisk tänkare. Han har i sitt teologiska författarskap lyckats med konststycket att kombinera akademisk lärdom och öppenhet gentemot tidens problem med trohet mot kyrkans lära och tradition. Här möter man den katolska kyrkans tro i hela dess rika mångfald. Här behandlas vår tids problem utifrån den kristna troserfarenheten sådan den utkristalliserats genom tidernas gång. Här presenteras de stora teologiska och kyrkopolitiska kontroversfrågorna på ett sådant sätt att själva problematiken blir begriplig även för en icke-teolog. Det är detta som gör att Ratzinger böcker och uppsatser är så spännande och så stimulerande att läsa.

Yvonne Maria Werner