Kristi mystiska kropp

"Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det, om ni inte är kvar i mig". (Joh 15:4)

Ett studium om inkarnationen skulle inte bli fullständigt, om man inte reflekterade över läran om Kristi mystiska kropp. Den andra gudomliga personen antog kött vid en bestämd punkt i historien, såsom vi läser i första kapitlet hos S:t Johannes: "Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss" (Joh 1:14). Utan inkarnationen skulle det inte finna någon mystisk kropp. Det ena är källan eller den nödvändiga förutsättningen för det andra. Den mystiska kroppen existerar, eftersom Ordet blev människa, och Gud har velat, att den mystiska kroppen skulle vara utsträckning eller förlängning av inkarnationen och förlossningen. Tanken på Kristi mystiska kropp ses klart i evangelierna och hos S:t Paulus. Det skulle vara bra att undersöka just ett par av dessa avsnitt för att få grund för förståelsen av senare skrifter av kyrkofäderna, påvarna och koncilierna.

En av de mest provocerande avsnitten i evangelierna är det, då vår Herre talar om den slutliga domen. Människor skall skiljas från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Herren dömer dem som inte gav honom mat, när han var hungrig, kläder när han var naken, eller som inte gick på besök, när han var sjuk. Han säger till folken: "Vad ni gjorde för någon av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig": (Matt 25:40). Här identifierar Kristus sig själv med människosläktet på ett mycket realistiskt sätt. Han säger, att han är närvarande i sina bröder i sådan grad, att det är han som får mat, kläder och besök. Det är ett mäktigt påstående, och det sprider ljus över vår förståelse av Kristi mystiska kropp. På något sätt bor Kristus i varje individuell person. Detta ses vidare i Apostlagärningarna, där Paulus hör Kristi ord: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" (Apg 9:4-5). Paulus hade aldrig känt vår Herre personligen. Han förföljde de kristna. Kristus påstod emellertid, att han själv blev förföljd. Åter identifierar Kristus sig själv med människor. Han är förenad med dem, är en del av dem, eller snarare är de en del av honom.

I Kristi översteprästerliga förbön i S:t Johannes evangelium säger Kristus: "Fader må de bli ett, liksom du är i mig, och jag är i dig… Må jag vara i dem och du i mig, så att de helt blir ett…" (Joh 17:21-23. Vi ser inte enbart här, att Kristus och Fadern är ett, utan att Kristus är i sina lärjungar. På ett annat ställe talar vår Herre om de tolv: "Gör dig ett hem i mig, liksom jag gör mig ett hem i dig…Jag är vinstocken och ni är grenarna. Var och en som förbliver i mig, är med mig i honom och bär rik frukt". (Joh 15:4-5). Bilden av vinstocken och grenarna pekar på ett tema som utvecklas i S:t Paulus’ skrifter, nämligen att Kristus är huvudet eller källan till sin kropp, och vi är lemmarna. Om grenarna huggs bort från vinstocken, har de inget liv.

Händelsen på väg till Damaskus gjorde ett djupt intryck på S:t Paulus, ty hans brev är fyllda med den mystiska kroppens realitet. Ett exempel på detta ser vi, när Paulus skriver om äktenskapet. En människa hatar aldrig sin egen kropp, utan hon ger den näring och sköter om den. Och på samma sätt behandlar Kristus kyrkan, eftersom det är hans kropp, och vi är dess levande delar. (Ef 5:30).

Vi som tillhör kyrkan är levande delar eller lemmar i denna Kristi kropp. "Kristus är kyrkans huvud och ger frälsning åt hela kroppen". (Ef 5:23). Precis som Kristus är vinstocken, är han huvudet för sin kropp och ger liv åt lemmarna och ger dem deras frälsning. Paulus använder sig av analogi med den mänskliga kroppen för att visa, att alla delarna måste samarbeta för det goda i kyrkan: "Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den." (1 Kor 12:27).Några lemmar är apostlar, några lärare, men de utgör alla en kropp förenade i Kristus.

En annan punkt som man fann i breven är, att kristna kallas av Gud att leva sina liv "i Kristus Jesus"

(1 Kor 1:30). Detta händer genom dopet, vilket vi läser om i Romarebrevet: "Vet ni inte, att vi alla som döptes in i Kristus Jesus, också har blivit döpta in i hans död." (Rom 6:3). Paulus använder fraserna "i Jesus Kristus" och "i Kristus" om och om igen i sina brev. Han betonar, att det finns ett reellt band mellan den döpte och Kristus. Dopet är medlet för inkorporation i Kristi kropp.

Det påstås, att Paulus inte använder ordet "mystisk", när han beskriver Kristi kropp. Han refererar helt enkelt till den genom att tala om "hans kropp". Ordet "mystisk" användes första gången officiellt i Bonifacius VIII:s bulla Una Sanctam, då han utvecklade de idéer som framfördes av Paulus.

En av de mest betydande paulinska teman, som förknippades med den mystiska kroppen, är att Adam var en förebild till Kristus. I Adam föll hela människosläktet (1 Kor 15:45). Liksom Adam var det första huvudet för människosläktet, så blev Kristus det nya huvudet för hela den mänskliga rasen genom sin seger över död och synd. När den andra gudomliga personen blev människa, upphöjdes hela människosläktet. Kristus, som var både sann Gud och sann människa, manifesterade sin ställning som huvud för hela den mänskliga rasen. Och när han grundade sin kyrka på apostlarna och sakramenten uppsatte han medel att inkorporera människorna i hans eget liv. Kyrkan är då utsträckning av Kristus i tiden och når ut för att ge frälsande nåd till alla människor.

Enligt S:t Paulus är endast de rättroget döpta lemmar i Kristi kropp. De döpta blir ett i Jesus Kristus, Jesus. "Alla ni som är döpta i Kristus, ni har iklätt er Kristus, och det finns inte längre någon skillnad mellan jude och grek, slav och fri, man och kvinna, utan ni är alla ett i Jesus Kristus" (Gal 3:27-28). På ett annat ställe säger Paulus, att det är genom dop och den Helige Ande vi blir frälsta. Att vi räddades berodde inte på något annat än hans barmhärtighet. Han räddade oss med det bad som återföder och genom att förnya oss i Helig Ande, som han så generöst har låtit strömma över oss genom Jesus Kristus. (Tit 3:5-6). Vid dopet får de troende del av det gudomliga livet i Kristus.

Idéer och teman hos Paulus blir grund för senare studier i teologi. Kyrkofäderna är de första att förklara Paulus´ skrifter och att föra djupare och grundligare insikter till läran om den mystiska kroppen. I ett brev till kyrkan i Magnesia hänvisar S:t Ignatius av Antiokia till mysteriet med Kristi kropp genom att tala om för de troende, att de skall vara "förenade både enligt köttet och enligt anden". (De har inte endast sant broderskap bland sig själva som kristna bröder, utan de har en djupare förening, som kommer från den Helige Ande, som har givits åt dem i dopet. Irenaeus upprepar också orden från Paulus genom att referera till "Kristi stora och ärorika kropp." Här ser vi åter, att ordet "mystisk" inte används, även om läran fanns i den tidiga kyrkan. För S:t Paulus och kyrkofäderna är förlängningen av Kristi kropp en realitet. Enligt Irenaeus är Kristi kropp det som förverkligar Faderns vilja i människorna och förnyar dem från deras gamla sätt till ett nytt liv i Kristus. Ett paulinskt tema, som utvecklas av Irenaeus, handlar om Kristus som den andre Adam. Han skriver: "Vi har förolämpat Gud i den förste Adam…men vi har försonats genom lydnaden ända till döden hos den andre Adam" (Adv Haer V, 16,3). Adam var huvudet för den mänskliga rasen och orsakade dess fall ur nåden, men Kristus, det nya huvudet, försonade hela människosläktet och intar hans plats som huvud för den mystiska kroppen.

S:t Cyprianus hävdar också enheten av alla troende i Kristus, en enhet som ses i kyrkan. Han skriver, att "kyrkan är en med ett huvud och en början.." (De Catholicae ecclesiae unitate). Detta påminner oss om Kristi undervisning, att han är vinstocken för grenarna, d v s huvudet och början till gudomligt liv. S:t Athanasius’ skrifter ger oss ytterligare förståelse av läran om den mystiska kroppen. Han säger, att genom inkarnationen och försoningshandlingen på Golgata är alla människor förtroligt förenade med Kristus. Hela människosläktet höjs upp och förs till större delaktighet i det övernaturliga livet. I sitt verk mot arianerna skriver Athanasius: "Ty precis som Ordet har antagit en kropp, blivit människa, så har också vi människor genom köttet antagit Ordet och gjorts till arvingar av evigt liv och till bärare av Gud genom honom" (Contra Arianos).

I och med Augustinus gjordes ett stort framsteg i teologin. Vår förståelse av den mystiska kroppen fördjupades genom hans insikter och skrifter. Till exempel sade han, att "vad själen är för kroppen hos en människa, är den Helige Ande för Kristi kropp, som är kyrkan." Detta bekräftar Paulus’ undervisning, att kyrkan är Kristi kropp. Men han går ändå längre och påstår, att den Helige Ande är "själen" i den kroppen. Här talar Augustinus analogt. Både Paulus och Augustinus erkänner, att det finns många analoga begrepp mellan den mänskliga kroppen och kyrkan. Baserad på Paulus’ undervisning är Augustinus i stånd att utveckla vår förståelse av den mystiska kroppen och avslöja dess djupare innebörd. Han skriver också: "Alla människor är en människa i Kristus och föreningen av de kristna konstituerar endast en människa". (Ps 39). Vidare är Paulus’ undervisning, att de många lemmarna utgör en kropp, grunden för denna punkt som framfördes av Augustinus. Det skall här hävdas, att vad Augustinus gör, inte är att förändra dogmat eller att ge det en ny innebörd. Huvudinnehållet i undervisningen har funnits inom kyrkan sedan apostlarna, något som Newman har lärt. Detta är vad Newman kallar utveckling av läran i sann mening.

Augustinus gör ett intressant påstående beträffande hela Kristus. Hans skriver:

Vår Herre Jesus Kristus är likhet med en hel och perfekt människa huvud och kropp. Hans kropp är kyrkan, inte bara den kyrka som är här på denna speciella plats, utan både kyrkan som är här och kyrkan som sträcker sig över hela jorden. Inte helt enkelt den kyrka som lever i dag utan hela raden av helgon, från Abel ner till alla dem som någonsin skall födas och tro på Kristus till världens slut, ty alla tillhör en enda stad. Denna stad är Kristi kropp. ..Detta är hela Kristus: Kristus förenad med kyrkan. (Ps 90).

Augustinus använder termen "Kyrka" i vid bemärkelse. Han refererar till henne som det som sträcker sig genom hela världen och som inkluderar alla som någonsin har levat och som någonsin kommer att leva. Han beskriver kyrkan som en människa som når till tidens slut. Augustinus betonar realiteten, att alla lemmar i kyrkan utgör en kropp i Kristus.

Några århundraden senare bygger den störste teologen i kyrkan, S:t Thomas av Aquino, vidare på Augustinus’ undervisning. Hans skrifter om Kristi mystiska kropp och kyrkan är så omfattande, att det endast kommer att bli möjligt att nämna några få här. Han skriver: "Huvudet och lemmarna är som en mystisk person, och därför tillhör Kristi gottgörelse alla de trogna och hans lemmar. ". Frågan för fram ett upprepat tema som man finner i studiet om det inkarnerade Ordet, och detta är "solidaritet". På grund av den vitala förtroligheten mellan Kristus och hans lemmar, finns det en princip om solidaritet närvarande i den mystiska kroppen. Denna solidaritet är en gemenskap mellan två eller fler människor. I fråga om den mystiska kroppen förenas de med Kristus och förs till förening med honom genom dopet. S:t Thomas utvecklar idén om solidaritet mellan Kristus och oss själva.

Lemmarna och huvudet är endast en person. Eftersom Kristus är vårt huvud på grund av hans gudomlighet och hans överflödande fullhet i fråga om nåd, och eftersom vi är hans lemmar, så är hans förtjänst därför inte endast något utanför oss, utan den är något som kommunicerar med oss eller flyter in i oss på grund av enheten med den mystiska kroppen.

Ovanstående undervisning hos Thomas av Aquino och hos Augustinus och Paulus finner man i encyklikan Mystici Corporis av Pius XII. Den skrevs 1943 och har blivit känd som en av detta århundrades mest betydande undervisning av en påve, eftersom den visar den sanna naturen i Kristi kyrka. Detta grundligt utforskade dokumentär är fyllt av hänvisningar till Skriften och kyrkofäderna, och den skrevs på ett sätt som den moderna världen lätt kan förstå. Några av de mest intressanta avsnitten handlar om den heliga Skrift som "själen" i den mystiska kroppen. Den helige fadern citerar ord från Leo XII, som påstod: "Låt det vara tillräckligt att säga, att liksom Kristus är huvudet för kyrkan, så är den Helige Ande hennes själ" (Mystici Corporis, 1.17). Pius XII för också fram idén, att eukaristin är källan och symbolen för enheten i den mystiska kroppen, eftersom det inkarnerade Ordet förenar människor med honom själv på ett reellt sätt med hjälp av hans närvaro i eukaristin. Han berör också en tidigare punkt, som framfördes av Aquino beträffande solidariteten. Det gör han genom att påstå, att föreningen mellan Kristus och de troende inte endast är en moralisk förening utan likaväl en förening av ontologiskt slag. Det är sant, att det finns en förening av moraliskt slag mellan Kristus och oss. Men en övernaturlig princip i fråga om enhet är den mest betydande, och denna ligger på ontologisk nivå. Detta är S:t Paulus’ lära. Denna har ingen förbindelse med pantheism, och den ontologiska föreningen förnekar inte de troendes personligheter.

Det sista dokument vi skall referera till är från andra Vatikankonciliet, den dogmatiska konstitutionen om kyrkan. I denna konstitution har konciliefäderna valt att kalla de troende "Guds folk". Detta betyder inte, att kyrkan har övergivit bruket av termen den "mystiska kroppen", men hon ger den endast ny betoning. På grund av att Kristus vill, att alla skall komma till frälsning, är alla människor kallade till katolsk enhet, och alla relateras till kyrkan på ett eller annat sätt. De katolska troende är helt inkorporerade i kyrkan, och katekumenerna är helt förenade med kyrkan. Icke katolska kristna är "verkligen på något reellt sätt förenade med oss i den Helige Ande, ty genom hans gåvor och nådegärningar är hans helgande makt också verksam i dem, och han har styrkt några av dem att t o m utgjuta sitt blod." Konciliefäderna påstår också, att de som inte har tagit emot evangeliet är förbundna med kyrkan på olika sätt. Eftersom Kristus dog för alla människor, ges åt var och en frälsande nåd. Kyrkan försöker att omfamna alla människor för att föra in dem till fullt deltagande i den mystiska kroppen. Kyrkan är genom själva sin natur apostolisk. Hennes första verk är att föra människor till sanningens fullhet och att inkorporera dem i sin kropp. Liksom Ordet sändes av Fadern, så sänds lemmarna i kyrkan ut för att föra alla människor till honom. Kyrkan är förlängningen av Kristus i tiden och är, som Pius XII lär, liktydig med Kristi mystiska kropp. Vi är som är lemmar i Kristus genom dopet, och de som blir frälsta in voto förenas till Kristus på ett mycket reellt sätt. Det sker i så hög grad, att Kristus kunde säga: "När du gjorde detta mot en av de minsta bröderna, gjorde du det mot mig" (Matt 25:40).

Artikeln är översatt av Gunilla Gren med tillstånd från Fr.Francis J. Peffley's Apologetics Page; http://www.transporter.com/fatherpeffley/