Klockor

Ämnet kommer att behandlas under följande rubriker:

I. Ursprung;
II. Välsignelse;
III. Användningsområden;
IV. Arkeologi och inskriptioner;
V. Punkter i lagen

I. Ursprung

Att klockor, i varje fall handklockor av relativt liten storlek , var välbekanta för alla de viktigaste nationerna i antiken står bortom allt tvivel. Det arkeologiska vittnesbördet för denna slutsats har samlats i monografin av Abbé Morillot och är helt överväldigande. Exemplar finns fortfarande bevarade av de klockor, som användes i det antika Babylonien och i Egypten, såväl som av romarna och grekerna, medan klockan utan tvekan figurerade inte mindre framträdande i sådana oberoende kulturer som i Kina och Hindustan. Det finns följaktligen inget skäl, varför klockorna på översteprästens efod (2 Mos 28:33) inte skulle ha varit mycket små klockor av normal form. Dessutom kan man dra slutsatsen från de syften vartill de användes, att de tintinnabula (lat. ordet för klockor) vi läser om i den klassiska litteraturen, åtminstone i några fall måste ha vittnat om handklockor av större storlek. Se till exempel Martial "Epig.", 14:161, där signalen för att öppna badinrättningarna görs med en tintinnabulum, även beskriven som œs thermarum. Inte desto mindre medger frågan, om någonting som till storleken motsvarar en kyrkklocka var känt i förkristen tid, inget snabbt svar. Vi är inte endast okunniga om dimensionerna utan även om formen på den "kodon" (klocka), som till exempel användes för att tillkännage öppnandet av de offentliga marknaderna (jfr Strabo, Geogr. IV:21). Vi översätter ordet som klocka, men det är möjligt att det skulle vara riktigare att översätta gonggong eller cymbaler. Funktionären, som gjorde vaktrundorna på kvällen, bar ett exemplar (Thucyd IV: 85; Aristofanes, Aves 842ff), och det är svårt att tro, att någonting, som liknade en vanlig klocka, skulle kunna ha använts för ett åläggande, i vilket undvikandet av tillfälligt oväsen ofta måste ha varit av högsta vikt.

När vi kommer till den kristna perioden möter vi samma svårighet. En ny serie termer introduceras, signum, campana, clocca, nola, som alla i allmänhet översätts "klocka", och det är säkert, att dessa vid en senare period alla brukade beteckna det som i striktaste mening är "kyrkklockor" av stor storlek. Den förste kristne författare, som ofta talar om klockor (signa), är Gregorius av Tours (c:a 585). Vi får lära oss, att de stöttes till eller skakades fram och tillbaka, och vi finner omnämnt ett rep, som användes för detta syfte (funem illum de quo signum commovetur, "De Vitâ Martini", I: 28), medan det beträffande användningen av dessa signa framgår, att de ringde före gudstjänsterna, och att de väckte munkarna från deras bäddar. Ånyo framträder ordet signum i den nästan samtida "Biografin om S:t Columba" (615), ty när en av hans munkar var döende, sägs Columba ha samlat kommuniteten genom att ringa i klockan (signo tacto omnes adesse imperavit), Krusch, "Scrip. Merov.", IV, 85). Liknande uttryck, signo tacto eller cum exauditum fuerit signum, används i Konstitutioner tillskrivna S:t Caesarius från Arles (c. 513) och i Benedikts regel (c:a 540). Dessutom förhåller det sig så, att om Dom Ferotins syn från ett mycket tidigt datum i de spanska ritualböcker han har publicerat (Monumenta Liturgica, V) skulle kunna accepteras på pålitligt sätt, är det möjligt, att stora klockor var i allmänt bruk i Spanien vid samma period.
Likväl måste man komma ihåg, att signum ursprungligen betydde en signal, och vi får inte dra en för snabb slutsats genom att tillskriva ordet en specifik istället för en allmän betydelse, när det först användes av merovingiska författare.

Vidare dyker ordet campana, som även i tidig medeltid utan tvekan avsåg en kyrkklocka och ingenting annat, om man skall lita på Reifferscheids "Anecdota Cassinensia" (s.6), upp i södra Italien (c:a 515) i ett brev från diakonen Ferrandus till abboten Eugippius. Det har antytts från en latinsk inskription i anslutning till Arval Brethren (C.I., L. VI, no. 2067), att det tidigare brukade beteckna något slags kärl av mässing. Emellertid tycks inget helt tillfredsställande exemplar av campana förekomma före senare delen av 600-talet, och man finner det då i norr. Det användes av Cummian i Iona (c:a 665) och av Beda i Northumbria (c:a 710) och ofta på andra platser efter detta datum. I Rom omtalar "Liber Pontificalis" för oss, att påven Stefan II (752-757) lät resa en klockstapel med tre klockor (campanae) vid Petersplatsen. Det var troligen detta namn, som ledde Walafrid Strabo under första hälften av 800-talet att göra påståendet, att klockor var av italienskt ursprung och att de kom från Campania och mer exakt från staden Nola. Senare författare gick vidare och tillskrev den helige Paulinus av Nola uppfinningen, men eftersom Paulinus själv, i den noggranna beskrivning han lämnat om sin egen kyrka, inte nämner något om klockor, är detta ytterst otroligt.

Ordet clocca (fr. cloche; ty Glocke; eng, clock) är intressant, ty i detta fall är det helt känt vad som avsågs därmed. Den hade säkerligen irländskt ursprung, och den uppträder vid ett tidigt datum både på latin och i den irländska formen clog. Sålunda har man hittat den i Boken om Armagh, skriven c:a 685, och den användes av Adamnan, då han bodde vid S:t Columbkill. De irländska och engelska missionärerna importerade den utan tvekan till Tyskland, där den framträder mer än en gång i sakramentariet från Gellone. Det är otvivelaktigt, att man i primitiva keltiska länder fäste en utomordentlig vikt vid klockor. Ett mycket stort antal av dessa mycket gamla klockor, tillsammans mer än sextio - den stora majoriteten var de irländska - existerar fortfarande. Många av dem anses ha tillhört irländska helgon och har ett inslag av egenskap som relik. Den mest berömda är den som tillhör S:t Patrick, clog-an- edachta eller "ring bort viljan", nu bevarad i Kungliga irländska arméns museum i Dublin. Det tycks inte finnas något allvarligt skäl att betvivla, att denna togs från graven år 552. Likt de flesta av dessa klockor hade den en officiell och ärftlig väktare (i detta fall med namnet Mulholland), i vars ägo den förblev och fördes vidare under århundraden från far till son. Andra liknade klockor är de som tillhör S:t Senan (c:a 540) och S:t Mura; det finns åtskilliga i Skottland och Wales, en vid S:t Gall i Schweiz, en känd som Saufang i Köln och en annan i Noyon i Frankrike. Beviset för den utomordentliga vördnad, varmed man betraktade dessa klockor i keltiska länder, är överväldigande. Även Giraldus Cambrensis noterar, att man på dem under 1100-talet svor den högtidligaste form av ed. Man bär dem även i strid, och även om de tidigare exemplaren inte är annat än primitiva koklockor, kilformiga och tillverkade av järnplatta, böjda och grovt nitade, blev de likväl ofta vid senare tid inneslutna i askar eller skrin av rikaste yrkesskicklighet. Relikskrinet med S:t Patricks klocka bär en inskription av viss längd, varav vi kan lära oss, att detta vackra exemplar från juvelerarens hantverk måste ha utarbetats omkring år 1005. Historien tenderar att upprepa sig själv, och om vi kommer ihåg den viktiga roll, som spelades i S:t Franciskus Xaviers missionsarbete genom handklockan, varmed han samlade de sysslolösa eller de underliga barnen omkring sig, har vi sannolikt en ledtråd till det intima sambandet mellan dessa mycket tidiga keltiska klockor och arbetet i kristenheten. När fader Maunoir, den store missionären från Bretagne, slutligen 1683 måste avstå från ytterligare expeditioner, betraktades den klocka han överlämnade till sin efterträdare som en slags investitur. Man kan notera, att de berömda runda tornen på Irland, vilka nu i allmänhet anses ha varit tillflyktsorter mot fientliga anfall från danskar och andra plundrare, vanligen kallades "cloc teach". Klockorna, som då och då förvarades där för säkerhetens skull, tycks ha betraktas som det dyrbaraste av deras skatter, och det var troligen från denna omständighet tornen fick sitt namn, även om det naturligtvis är möjligt, att de i vissa fall tjänade som klockstaplar i den mer vanliga innebörden.

Den stora utvecklingen i användandet av klockor kan pekas ut till 700-talet. Det var tydligen då de började betraktas som en väsentlig del av utrustningen i varje kyrka, och det var även då som bruket att välsigna dem genom en speciell vigning kom i allmänt bruk. Om vi tolkade ett välkänt avsnitt i Beda bokstavligt (Hist. Eccl. 4:21), skulle vi tvingas tro, att man redan år 680 hörde den klocka (campana) man ringde i i Whitby, när S:a Hilda dog, i Hackness, två mil bort. Men hela bakgrunden till berättelsen förutsätter, att Beda ansåg händelsen som mirakulös, och att avståndet likaväl kan ha varit 5 mil bort som två mil. Å andra sidan är det klart, att under 700-talet började man bygga kyrktorn med syftet, att man skulle hänga klockor i dem, vilket innebär, att klockorna måste ha ökat i storlek. Fallet med Peterskyrkan i Rom har redan framhållits. Så i S:t Vandrilles krönikor (kap. 10, sid. 33) läser vi, att under Ermharius tid (död år 738) hade abboten en klocka, som var gjord för att hängas i det lilla tornet (turricula)", såsom seden var i sådana kyrkor"; medan "Monachus Sangallensis" ( De Carlo Magno 1:31) framför berättelsen om en monastisk klockgjutare, som bad Karl den store att ge honom hundra pund silver med ett väl avpassat belopp av koppar för att anskaffa material till en enstaka klocka. I vilket fall som helst är det säkert utifrån Karl den stores "Capitularies", såväl som från Alcuin, Amalarius och andra författare i början av 800-talet, att vid den tiden förväntades varje församlingskyrka i de frankiska områdena ha en kyrkklocka. Under nästa århundrade ordnade Regino av Prüm ett program med frågor, som skulle ställas vid en biskopsvisitation. Han ställer på första plats en fråga om kyrkklockor.
Då man ser, att man möter det klaraste vittnesbördet om kyrkklockornas popularitet under karolingiska tiden i områden, där inflytandet från irländska eller engelska missionärer hade varit rådande, kan man kanske dra slutsatsen, att denna utveckling torde spåras till keltiskt inflytande. Missionärens handklocka, varmed han samlade sin församling i det fria, skulle snart bli helig, som ett ting som omedelbart associerades med honom och hans arbete. Dessutom skulle föreställningen växa fram, att ingen religiös gudstjänst kunde äga rum utan inledande klockringning. Trots att vi har spår av användningen av signa och companae i klostren, innan irländarna blev missionärer, finns det inget vittnesbörd, som visar att dessa var klockor snarare än gonggongar. Å andra sidan var semantron, som användes för att meddela början av gudstjänsten i grekiska kloster, en slät platta av metall, och dess namn (från semanein "att ge en signal") är uppenbarligen motsvarigheten till signum. Vidare finner vi även i den gamla ordlistan från 900-talet, att det grekiska ordet tympanon (trumma) ges som synonym till campanum (Corpus Glossariorum Latinorum. III, 24). Vid samma tid kan vi på själva Irland spåra en gradvis utveckling av klockans form, varvid man går från den lilla koklockan av nitat järn till det gjutna instrumentet av brons av avsevärd storlek, varmed vi nu är förtrogna.

top

II. Välsignelse

Sedan början av 1500-talet har det funnits mycket gagnlös kontrovers rörande frågan om det så kallade "dopet" av klockor. Protestantiska kritiker, som följer Luthers egen uppfattning, har tillkännagett, att de i riten inte endast fann vidskepelse utan även en profanering av sakramentet. Men man skulle lika väl kunna bli förargad över den ceremoni, som följde vid sjösättningen och dopet av ett skepp. Frasen "dop av klockor" är endast populär och metaforisk. Den har tolererats, men den har aldrig formellt erkänts av Kyrkan (Benedikt XIV, Instit., 47, n.33). Varje katolskt barn är medvedvetet om, att det väsentliga i dopets sakrament består av formen: "Jag döper dig" etc., men inget i egentlig mening godkänt ritual för välsignelse av klockor är känt för att ha innehållit någon fras, som kan betraktas som motsvarighet till eller parodi på dessa ord. Viss lokal "agenda" med något av detta slag, funnet t.ex. i Köln (se Schönfelder, Liturgishe Bibliothek, I, 99-100), förefaller aldrig ha fått något officiellt erkännande. (jfr The Month, september 1907). Å andra sidan är Kyrkans ceremonier ofta efterhärmande. Riten för välsignelse av palmer följer nära dispositionen av de olika delarna i mässan. Ordningen för kröningen av en kung efterliknar så mycket vigningen av en biskop, att anglikanska författare nyligen påstod, att kungen är en "andlig person" utrustad med biskopliga befogenheter Därför skulle det inte vara förvånande, att en viss likhet i "Benedictio Signi vel Compan" torde spåras med detaljer i barndopet. Exorcismer används och vatten och salt och smörjelses med heliga oljor; klockan tar emot ett namn och, åtminstone tidigare, föreslås namnet av en "gudfader". Bortsett från av all kontrovers är likheterna verkligen mycket ytliga. Det följande är en sammanfattning av den ceremoni som nu används och varifrån de medeltida ritualböckerna endast obetydligt avviker. Biskopen som är klädd i vita kläder, reciterar sju psalmer med det prästerskap, som tjänstgör tillsammans med honom, för att bönfalla om gudomlig hjälp. Sedan blandar han salt med vatten, varvid han reciterar böner om exorcism analoga med dem som alltid används för att göra i ordning heligt vatten, men han gör en speciell hänvisning till klockan och de onda influenserna i atmosfären - vålnader, oväder, blixten - som hotar friden hos fromma kristna, som kommer till kyrkan för att sjunga Guds lov. Sedan "tvättar" (lavant) biskopen och hans medhjälpare klockan på insidan och utvändigt med vatten, som förberetts på så sätt, och torkar den med handukar, psalmen "Laudate Dominum de coelis" och fem andra av liknande betydelse sjunges under tiden. Dessa åtföljs av olika smörjelser, de som sker på utsidan av klockan görs olja för de sjuka på sju ställen och de som sker på insidan med chrisma på fyra ställen. I de åtföljande bönerna nämner man silvertrumpeterna i den Gamla Lagen och Jerikos murars fall, medan man än en gång ber om beskydd mot makterna i atmosfären, och de trogna uppmuntras att ta sin tillflykt under det heliga korsets tecken. I detta avseende lämnar prologen i Longfellows "Gyllene legend" ett i allmänhet korrekt intryck, trots det oriktiga påståendet:

Ty dessa klockor har blivit smorda. Och döpta med heligt vatten. Medan man utför smörjelserna, och inte, vilket bör uppmärksammas, medan man tvättar klockan, används en form, varvid man introducerar det heliga skyddshelgonet: "Må denna klocka bli + helgad, o Herre, och + vigd i + Faderns och + Sonens och den + Helige Andes namn. Till den helige N: s ära vare frid åt dig." Slutligen placeras rökelsekaret med rökelse (thymiama) och myrra under klockan, så att röken, som stiger upp, må fylla dess hålighet. Sedan läses ännu en bön av liknande innebörd som den sista, och ceremonin slutar med, att man i evangeliet läser ett avsnitt, som handlar om Marta och Maria. I alla väsentliga delar överensstämmer detta ritual med det, som användes under karolingiska tiden, och som man har hittat i många manuskript, och som troligen dateras så långt tillbaka som till Egbert av Yorks pontifikat under mitten av 700-talet. Tvättningen och smörjelserna var föreskrivna liksom för närvarande, men i gamla tider finner vi inget spår av formen i ord eller av den namngivning, som nu åtföljer smörjelserna. Att ritualet för välsignelse av klockor, som sålunda har använts i Kyrkan under nästan tolvhundra år, omramades av något mönster, som imiterar dopceremonierna förefaller högst osannolikt av många skäl. För det första finns det ingen trefaldig nedsänkning, och strikt talat inte heller någon vattengjutning. Klockan tvättas av biskopen och hans medhjälpare precis som man tvättar altaren på Skärtorsdagen. Vidare finns det över huvud taget ingenting som erinrar om "effata "-ceremonin, även om detta är den enda detalj i barndopsritualet, som torde förefalla vara på sin plats, om ritualet överfördes till en klocka. Mot det argument som användes av reformatorerna, att Karl den store i sina förordningar påbjöd "ut cloccas non baptizent", skulle det kunna hävdas som en helt naturlig förklaring till denna förordning, att något bruk redan kan ha börjat växa fram vilket tycktes stå alltför nära en parodi på barndopet, och att den allmänna förekomsten av vår befintliga, mindre anstötliga ceremoni just var resultatet av Karl den stores ingripande. Det är möjligt, att en rubrik funnen i en eller två, men inte fler, av de befintliga ritualen "Tunc sub trin infusione aqu sanct impone ei [i.e. campan ] nomen, si velis", bevarar spår av det bruk, som Karl den store fördömer. Vissa spanska ritualböcker, varav den ursprungliga måste dateras till 600-talet eller tidigare, innehåller ett helt annat ritual för välsignelse av klockor (Ferotin, onumenta Liturgica, V 160). Här finns inget omnämnande av smörjelser och böner av samma allmänna betydelse, som dem man fann i den romerska Pontifikalet (ritualbok) . På ett indirekt sätt bevisar detta spanska ritual genom att tala om "hoc vas concretum generibus metallorum", att man från tidigt datum använde en kombination av metaller för att gjuta klockor.

top

III. Användningsområden

Den första användningen av klockor var att tillkännage tiden för de kyrkliga gudstjänsterna. Det är tydligt att under tiden före armbandsklockorna och väggklockorna fanns, måste någon signal ha varit nödvändig, särskilt i kommuniteterna, där man samlades många gånger om dagen för att sjunga den gudomliga lovprisningen. Bland egyptiska eremiter läser vi, att en trumpet användes för detta syfte; bland grekerna slog man med en hammare på en trätavla eller en metallplatta; i Väst kom så småningom användningen av klockor att ta överhanden.

Under den merovingiska perioden finns det inget tillförlitligt vittnesbörd om befintligheten av stora klockor, som man kunde höra på långt avstånd, men eftersom det blev nödvändigt att kalla invånarna i en stad eller by till kyrkan, byggdes klocktornen, och klockorna ökade i stolek, och så tidigt som på 700-talet hör vi om två eller fler klockor i samma kyrka. Kanske var dessa först avsedda att förstärka varandra och förhöja volymen på ljudet. Men i vilket fall som helst blev det med tiden en erkänd princip att "classicum", det samtida ljudet från flera klockor, som ringde på samma gång, utgjorde ett element av glädje och högtidlighet som anstod det stora festerna (Rupert av Deutz, De Div. Oofic., I, 16). Medeltida uppteckningar av liturgiska bruk visar, att där det fanns många klockor, användes olika klockor för olika syften. Även i vanliga församlingskyrkor var det sed att ringa inte endast till mässan utan före både Matutin och Vesper (Hartzheim, IV, 247; V, 327) medan olikheten i sättet att ringa och antalet klockor som användes antydde graden av fest, gudstjänstens beskaffenhet, det faktum att det skulle bli predikan och många andra detaljer. Bruket att göra sådant tillkännagivande genom klockan lever ännu vidare här och där. Sålunda ringer klockorna i Rom kvällen före en fastedag en kvarts timme i alla församlingskyrkorna för att påminna folket om deras förpliktelse för morgondagen.

Några primitiva rader citerade i kommentaren till "Corpus Juris" och ofta funna i inskriptioner beskriver de viktigaste funktionerna hos en klocka (jfr Longfellow, Den gyllene legenden):

Laudo Deum verum plebem voco congrego clerum Defunctos ploro, nimbum fugo, festa decoro. (Jag prisar den sanne Guden, jag kallar på människorna, jag samlar prästerskapet; jag sörjer över de döda, jag befriar från ovädersmoln, jag hedrar festerna.) Eller med andra ord:

Funera plango fulmina frango sabbata pango Excito lentos dissipo ventos paco cruentos.
(Vid begravningsgudstjänster sörjer jag, jag skingrar åska och blixtar, jag ringer in sabbaterna; jag knuffar till slöfockarna, jag driver iväg ovädren, jag förkunnar fred efter blodsutgjutelsen). Under defuntos ploro kan vi räkna själaringningens slag , som i dess strikta innebörd är ett bruk av mycket sent datum. I alla monastiska ordnarna gav man, när någon i kommuniteten tycktes vara i begrepp att dö, en signal genom att ringa i en klocka eller slå till en trätavla (tabula) antingen för att sammankalla munkarna till hans sjukbädd eller för att förmana dem att be (se Eddius Vita Wilfridi, 64). Detta utsträcktes senare till församlingskyrkor, och man ringde i en klocka för att tillkännage, att en församlingsmedlem befann sig i sin dödskamp, vilket skenbart utvecklades vidare till, att en klocka klämtade efter hans dödsfall, för att man enträget skulle be om böner för hans själ. Så djupt rotade var dessa bruk i England, att man fann det omöjligt att helt avskaffa dem vid reformationen. Därför föreskriver "Kanon" i anglikanska kyrkan i England (Can 68): "När någon lämnar detta livet skall man klämta i en klocka, och prästen skall inte sedan bli slapp att göra sitt sista uppdrag. Och efter kontrahentens död, om det faller ut så, skall man inte ringa mer än kort ringning, och en före begravningen och en efter begravningen. "Även om klämtningen av denna klocka", säger Ellacombe, "har föreskrivits för fyra skilda tillfällen, har den moderna seden begränsat den till två: den första efter församlingsmedlemmens död, vartill termen själaringningen med orätt har överförts; och den andra gången under begravningsprocessionen från den dödes hus till kyrkans port eller ingång". På många ställen var det förr vanligt, att man genom någon variation i sättet att ringa angav könet, ståndet eller åldern hos den döde.
Sålunda föreskrev Durandus på 1300-talet, att när någon befann sig på sitt yttersta, skulle själaringningsklockan klämta två gånger för en kvinna, tre gånger för en man och för en präst eller diakon ett större antal gånger enligt de vigningsgrader han hade tagit emot. Bland de keltiska folken blev några av de gamla handklockorna, som redan har påpekats, omedelbart förknippade med tillbedjan av Gud, delvis som reliker av heliga män, och man bar vanligen omkring dem och ringde i dem vid begravningar. Fram till denna dag ligger S:t Finnians lilla klocka utställd på ett altare vid ett ödelagt kapell i ett av de katolska distrikten av Skotska högländerna. Den används vid begravningar men lämnas i övrigt oskyddad och betraktas med så djup vördnad av alla, att ingen vågar gripa in mot den (se Macdonald, Moldart Oban, 188, 120). I många delar av Frankrike fanns det förr brödraskap med ringare, som ringde med handklockor, och dessa deltog regelbundet i begravningar, varvid de gick längst fram i processionen. De tågade även i procession på natten och ringde för att påminna folket att be för de heliga själarna. Detta hände särskilt på aftonen före Alla helgons dag och på julaftonen (Morillot, Clochettes, 160ff.).

I Rom ringer man "De Profundis" varje kväll genom församlingskyrkorna en timme efter Ave Maria. Clemens XII beviljade avlat för detta bruk och strävade efter att utbreda det. Seden iakttogs på många andra platser, särskilt i Nordamerika.

Aftonringningen (ignitegium), en varning att släcka eldar och ljus, varefter alla respektabla personer gick till sängs, hade möjligen kyrkligt ursprung, men tycks som regel ha ringts genom stadens klocka (compana communiae, bancloche). Likväl användes i många fall en av kyrkklockorna för detta och liknade syften. I England förekom detta särskilt ofta, och i många små städer och församlingar har man ringt aftonringningen fram till denna dag med tiden varierande från kl. 20 till kl. 22.

Angelus eller Ave Maria har möjligen eller möjligen inte utvecklats från aftonringningen. Det tycks finnas goda skäl att tro, att en särskild klocka, ofta kallad Gabrielsklockan, var bestämd för detta syfte. Under medeltiden tycks Angelus vanligen ha ringts med tre lika klockringningar, och denna ordning är fortfarande i bruk på många platser: i Rom, där man sjunger Ave Maria en halvtimme efter solnedgången är följande metod i bruk: tre slag och en paus, fyra slag och en paus, fem slag och en paus, ett avslutande slag

Från införandet av elevation av hostian under mässan i början av 1200-talet tycks det ha varit sed att ringa en av de stora klockorna i kyrkan, i alla händelser under den främsta mässan, under det ögonblick då den heliga hostian lyftes upp. Detta skedde för att ge en varning på fälten, så att de för ett ögonblick skulle kunna falla på knä och göra en akt av tillbedjan. Det förefaller dock inte otroligt, att man i England i vanliga fall inte ringde i den stora klockan, utan en liten handklocka användes för detta syfte. Denna togs till ett litet fönster (lågt sidofönster) vanligen stängt genom fönsterlucka, fördes genom öppningen och ringdes utanför kyrkan. Om denna var olik den lilla klocka, som enligt de liturgiska anvisningarna i mässan nu skall ringas av ministranterna, är inte helt klart. Det kan här noteras, att i fråga om detta varierar samma användning av tintinnabulum mycket i olika länder. I Belgien, Frankrike och några andra platser ringer man även i denna lilla klocka vid "lilla elevationen" före Pater Noster. I Rom ringer man aldrig vid Domino non sum dignus och klockan används inte alls vid mässor lästa av påven eller kardinalerna.

I riten med välsignelse av klockorna tillämpas på dem versen vox Domini in virtue, vox Domini in magnificentiâ (Herrens röst i sin kraft, Herrens röst i sin prakt, Ps. 29:4). Det är utan tvekan i kraft av den högtidlighet de tilldelar tillbedjan, som "Ceremoniale Episcoporum" föreskriver, att man skall ringa i dem för att hedra biskopen, när han besöker kyrkan. Samma tecken på respekt iakttas i fallet med världsliga furstar, medan sådana tillfällen som processioner med det allraheligaste sakramentet, högtidligt Te Deum, bröllop och nationella glädjedagar utmärks på liknande sätt. Å andra sidan är klockorna som tecken på sorg tysta från Gloria på Skärtorsdagens mässa till Gloria på påskaftonen. Denna regel går tillbaka till 700-talet, och Amalrius är auktoritet för påståendet att man då som nu använde en träskallra på deras plats. Ånyo har föreställningen om vox Domini in Virtute i åminnelse av deras särskilda konsekration lett till, att klockorna rings vid tider av oväder och fruktad fara. Inskriften Salva Terra, som man ofta hittade i södra Frankrike, tycks hänsyfta på denna egenskap hos klockorna som sakramentalier.

top

IV Arkeologi och inskriptioner

Utan tvekan är de äldsta befintliga kristna klockorna de av irländskt, eller åtminstone keltiskt, ursprung, av vilka, som vi redan har påstått, ett förvånansvärt stort antal finns bevarade. De tidigaste, gjorda av järnplåt, böjda och nitade, förefaller ha blivit doppade i smält brons, en process som troligen i hög grad förbättrade deras klangfullhet. Något senare började handklockorna gjutas i brons, och ett sådant exemplar (2 dm i diameter och nästan 3 dm hög) kan dateras med hjälp av den inskription den bär OR AR CHUMASACH MC AILILLIA [En Bön för Chumasach på Aillil]. Eftersom Chumasach, förtroendeman vid Armaghs kyrka, dog år 904, tillhör denna klocka troligen de sista åren av 800-talet. En annan klocka av tidigt datum men av liten storlek (14 cm hög och 18 cm i diameter) finns bevarad i muséet i Cordova. Den bär inskriften: "Offert hoc manus Sanson abbatis [sic] in domum sancti Sebastiani martyris Christi era DCCCCLXIII". Detta är den spanska tideräkningen och motsvarar år 925 e. Kr. Av de kyrkklockor, som i egentlig mening kallades så, tycks de tidigaste exemplaren tillhöra 1000-, 1100- och 1200-talen. De är för det mesta av ett sorts bikupe- fingerborgsform eller cylinderformade, ibland oproportionerligt vida, ibland smalare, medan sidorna i vanliga fall är raka eller till och med i några få exempel konvergerar lite mot botten. De är också ofta perforerade med tre eller fyra små triangulära hål i övre delen av klockan. Inskriptionerna, när de förekommer, är ingraverade och som regel inte gjutna i relief. De flesta av dem är mycket korta, men det beror troligen på tillfälligheten, att så ytterst få tidiga klockor har överlevt, ty vi har dokument om mycket längre inskriptioner ingraverade på klockor så långt tillbaka som till 800-talet. Sålunda berättar Folcuin, som var abbot i Lobbes från 965 till 990, i sin krönika om en av sina företrädare Harbert (835-864), som hade en klocka som var gjord med inskriptionen:

Harberti imperio componor ab arte Paterni Nec musis docta en cantus modulabor am nos
Nocte dieque vigil depromam carmina Christi.
Folcuin själv satte upp klockor som bar orden: "Jussu Fulcuini me condidit artificis manus Daniels, ad laudem triadis"; och "Fulcuinus Deo et patrono suo S. Ursmaro."
Detta sista exempel, kanske det tidigaste exemplet på en klocka med ett namn, kastar ett intressant ljus över ursprunget till bruket att tillskriva klockorna ett särskilt skyddshelgon.
Vidare vet vi, att cistercienserna i Waverley omkring år 1239 hade en klocka tillverkad med legenden:.

Dicor nomine quo tu Virgo domestica Christi Sum Domini pr co cuius tutela fuisti.
Och en ännu längre inskription, som bestod av fyra rader i hexameter, skulle läsas på klockan, som kallades Edmund i Bury, som dateras till omkring år 1105. Den äldsta nu befintliga klockan är troligen den som är känd som Lullus-klockan i Hersfeld, som kan tillhöra mitten av 1000-talet, men den äldsta som bär en säker datering (dvs. år 1164) sägs var en i Iggensbach i Bayern. Man kan dock betvivla, om vissa mycket gamla italienska klockor i Siena och på andra ställen ännu inte blivit tillräckligt undersökta(se Ellacombe, 405, 530). I England lever fortfarande många medeltida klockor kvar, men ingen daterad klocka är äldre än den i Claughton i Lancashire, år 1296. Beträffande skriften i inskriptionen, räcker det att säga, att medan de tidigaste klockorna ofta visar en mycket utsirad karaktärsstil, känd som "krönt Lombardie", närmar sig de från 1400-talet och sent 1300-tal den vanliga gotiska stilen eller den med svarta bokstäver.
Beträffande själva inskriptionerna är både betydelsen och formuleringen oändligt skiftande. Några är barbariska i syntax och versmått. Andra har uppenbarligen blivit underkastade någon form av vetenskaplig revision. Att bruket att namnge klocka, såsom det hävdas av Baronius, började med att påven Johannes XIII år 969 tillägnade Johannes Döparen en klocka, vilar på otillfredsställande bevis, men de flesta befintliga medeltida klockorna bevarar någon antydan om det namn man kallade dem. Ett mycket stort antal var på ett eller annat sätt tillägnade den välsignade Jungfrun, och de flesta av dem användes troligen antingen vid Angelus eller vid Mariamässan. Inskriptionerna varierar oändligt. En av de vanligaste var:

Protege prece piâ quos convoco Sancta Maria eller vilket är mer metriskt korrekt:
Ora mente piâ pro nobis Virgo Maria. I Tyskland var en mycket omtyckt inskription för Mariaklockor: Maria vocor. O rex gloriae veni cum pace.
Detta var med högsta sannolikhet avsett som en hänvisning till inkarnationen, ty i många fall var denna legend förknippad med orden: "Et homo factus est". Sådana klockor användes troligen för Angelus. Klockor till Petrus' ära var också mycket vanliga. I England finner vi sådana inskriptioner som Petrus ad aeternae ducat nos pascua vitae eller vidare: Nomen Petri fero qui claviger exstat in aevo.
Inskriptioner till helgonen, i synnerhet till den helige Gabriel för Angelus, var talrika. Sålunda har vi för att ta ett engelskt exempel i Shapwick, Dorset:

I Kateryne Goddess derlying, to thee Mari shall I synge.
Bland franska klockor var anspelning till beskydd mot mörkrets makter vanligt förekommande, och många klockor kallades Sauveterre. Sålunda har vi: "Jhs autem transiens per medium illorum ibat. Salva terre m'étais nommée".
Eller finner vi vidare ofta endast: "Xtus vincit; Xtus regnat; Xtus imperat". Senare inskriptioner var ofta kronologiska. Sålunda har vi i klockan från 1659:
Rupta bis ante fui nunc integra reddita cantem Magno IgnI LiqVefaCta Deo reparata benIgno - versaler i andra raden ger dateringen 1659.

Följande inskriptioner finns på den viktigaste klockan i Petersbasilikan i Rom: På övre delen:

+ In nomine Domine Matris, Petrique Paulique, Accipe devotum, parvum licet, accipe munus
Quod tibi Chrste datum Petri Paulique triumphum + Explicat, et nostra, petit populique salutem Ipsorum pietate dari meritisque refundi Et Verbum car factum est.
+ Anno milleno trecento cum quiquageno Additis et tribus, Septembris mense, colatur.
Ponderat et mille decies septiesque libarum.

+ Campanam hanco longo use confractum non plus quam quatuordecim mille libras pendere compertum est; Benedictus XIV addito usque ad viginiti mille libras mertallo, conflari et denuo refici iussit, anno reparatae salutis MDCCXVVII.

+ Eandem septimo vix exacto lustro, rimis actis inutilem, uno plus et viginti millibus pondo metalli repertam, Pius Sextus, Pont. Max. non mediocri metallo superaddito ad idem ponderis conflari fundique mandavit, anno Domini MDCCLXXXV, Pont. XI. Aloysius eques Valider construxit.

För tilltron till 1700-talets vetenskap förefaller det vara önskvärt att förklara, att endast den senare delen av denna inskription tillhör Pius VI:s pontifikat. Det tidigare stycket med dess
metriska oregelbundenheter är helt enkelt en kopia av det man kunde läsa på den stora klockan i Peterskyrkan i början av 1300-talet. Troligen kom metallen från den klocka, som ursprungligen göts av Leo IV år 850 eller ännu tidigare under påven Stefan II. Sedan, när kampanilen brann ner år 1303, lät Bonifacius VIII tillverka en ny klocka med den inskription som står först i ovanstående serier. Endast femtio år senare träffades tornet av blixten, och en ny stor klocka göts (colatur, jfr franska ordet couler) i september 1353. När Benedikt XIV hade fått klockan omgjuten i större storlek år 1747, och när denna bröt samman (rimis actis), användes metallen ännu en gång av Aloysius Valader för att tillverka den nuvarande vackra klockan under Pius VI år 1785. (Se Cancellieri, De Secrateriis, Rom, 1786, III, 1357, och IV, 1995ff.)

I fråga om storlek hejdades troligen någon mycket stor utveckling av medeltida klockor genom den mekaniska svårigheten att ringa i dem. I Canterbury hör vi t.ex. talas om så många som tjugofyra män som hade krävts för att ringa en enda klocka, medan sextiotre män behövdes för hela klocklangen på fem klockor. (Ellacombe, 443). På 1000-talet ansågs en klocka, som hade givits till kyrkan i Orleans av kung Robert, vara av anmärkningsvärd storlek, men den vägde föga mer än ett ton. "Cantabona" -klockan av den heliga Azelin i Hildesheim (1000-talet) sägs ha vägt omkring fyra ton, en klocka i Rouen från år 1501 sexton ton och den fortfarande befintliga "Maria Gloriosa" i Erfurts katedral, gjuten år1497, väger tretton ton. Av moderna klockor, vigda med Katolska Kyrkans riter, är den största den som finns i Köln, vilken tillverkades av en erövrad fransk kanon, och väger nästan tjugosju ton. Klockan i Heliga Hjärtats kyrka i Montmarte väger över arton ton, och andra i Wien och Rouen omkring sjutton ton. I katolska katedralen i Montreal finns en klocka på tretton och ett halvt ton. Den mycket vackra klockan i Peterskyrkan i Rom väger omkring nio ton. De gigantiska klockorna gjutna i Ryssland, Kina, Japan och Burma tycks endast bli slagna med hammare och aldrig i egentlig mening bli "ringda". Den största klockan i England är den som finns i S:t Pauls katedral i London, vilken väger sjutton och ett halvt ton.

top

Punkter i lagen

I det medeltida England var det uttryckligt fastställt, att kyrkklockor och rep måste anskaffas på församlingsmedlemmarnas bekostnad. Den kanoniska lagen förutsatte, att katedralen hade fem eller fler klockor, en församlingskyrka två eller tre, medan kyrkor i tiggarordnar liksom offentliga kapell ursprungligen var begränsade till en. Den högtidliga ceremoni i välsignelsen, som föreskrevs i Pontifikalet kan endast utföras av en biskop eller en präst, särskilt bemyndigad, och den kan endast användas, om klockorna är avsedda för kyrkligt bruk. För andra klockor föreskrivs en enklare välsignelse i Ritualet. Talrika förbud finns att använda klockor för "profana" syften, t.ex. för att kalla till möten eller för endast världsliga festligheter och i synnerhet för avrättningar. I katolsk kyrklig lagstiftning hävdas grundsatsen, att kontrollen av klockorna oinskränkt vilar på prästerskapet. I katedralkyrkor utövas enligt Cereminiale Episcoporum denna rättsskipning av sakristanen. Teoretiskt bör den faktiska ringningen av klockor utföras av "ostiarius" (dörrvaktaren) och i förläningen av denna mindre vigning har den klerikale fått en klocka att ringa i, men under förflutna århundraden har hans funktioner överallt blivit rudimentära, och nästan uteslutande har lekfolk använts för att ringa i klockorna. Slutligen kan vi notera ett beslut från världslig domstolar i ett åtal väckt mot redemptoristerna i Clapham i England år 1851, varvid man gav en uppmaning att avhålla dessa fäder från att ringa sina klockor vid vissa tider, eftersom man klagade övar att sådan ringning orsakade oskälig förargelse bland de boende i närheten.

Herbert Thurston Transkription av Carl Horst

Översättning till svenska från The Catholic Encyclopedia

top

Till KATOLIKnu