888 Biskoparna har, tillsammans med prästerna, sina medarbetare, "som främsta uppgift att förkunna Guds evangelium för alla människor" – i enlighet med Herrens befallning. Mk 16:15 De är "trons härolder som för nya lärjungar till Kristus. De är autentiska lärare" i den apostoliska tron, "beklädda med Kristi auktoritet".
889 För att hålla kyrkan fast vid den rena tron – så som denna tro har förmedlats av apostlarna – har Kristus, som är sanningen, velat ge sin kyrka del av sin egen ofelbarhet. Genom sitt "övernaturliga trosmedvetande" håller Guds folk "osvikligt fast vid tron", under ledning av kyrkans levande läroämbete.
890 Läroämbetets uppdrag hänger nära ihop med att det nya förbund som Gud slutit med sitt folk i Kristus är definitivt; han måste beskydda det från avvikelser och felaktigheter och garantera dess objektiva möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron. Läroämbetets herdeuppdrag är alltså avsett att vaka över att Guds folk förblir i den sanning som befriar. För att kyrkans herdar skall kunna fullgöra detta uppdrag har Kristus försett dem med ofelbarhetens särskilda nådegåva i tros- och moralfrågor. Denna särskilda nådegåva kan tas i anspråk på flera sätt:
891 "Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande…Också biskopskollegiet innehar den ofelbarhet som utlovats åt kyrkan, när den utövar det högsta läroämbetet tillsammans med Petrus efterträdare", framför allt på ett ekumeniskt koncilium. När kyrkan genom sitt högsta läroämbete framlägger något "som man skall tro såsom uppenbarat av Gud" och som Kristi lära "måste man hålla sig till sådana definitioner med trons lydnad". Denna ofelbarhet rör allt som finns i det trosarv som den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt oss.
892 Apostlarnas efterträdare som i sin läroutläggning står i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom, får också gudomligt bistånd då de utan att använda sig av en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett "slutgiltigt sätt" i utövandet av det ordinarie läroämbetet framlägger en lära som leder till bättre förståelse av uppenbarelsen när det gäller tron och moralen. Detta gäller också på ett särskilt sätt biskopen av Rom, som är hela kyrkans herde. Denna ordinarie läroframställning skall de troende samtycka till "i en religiöst motiverad lydnad" som är en utvidgning av det samtycke man ger i tro, även om den skiljer sig från detta.
Den heliga traditionen och den heliga skrift bildar tillsammans den heliga skatt som har anförtrotts åt kyrkan, Guds ord. När hela Guds folk håller fast vid denna skatt, deltar de troget, tillsammans med sina herdar, i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna (jfr Apg 2:42 grek). Så skapas, genom att den nedärvda tron bevaras, tillämpas och bekänns, en enastående samstämmighet mellan ledare och troende.
Uppdraget att rättmätigt tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart Kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn. Detta läroämbete står dock inte över Guds ord utan tjänar det och lär inget annat än vad som traderats, detta därför att det, på Guds uppdrag och med den heliga Andens hjälp, samvetsgrant avlyssnar, i renhet bevarar och i trohet utlägger detta ord. Alltsammans öser ämbetet upp ur denna vår tros ena och enda skatt och lägger fram det som trons innehåll därför att Gud har uppenbarat det.
Det visar sig alltså att den heliga traditionen, den heliga skrift och Kyrkans läroämbete enligt Guds allvisa råd är till den grad sammanbundna och samordnade att ingetdera kan fortbestå utan de andra. Tillsammans bidrar de, vart på sitt sätt och under en och samma Andes medverkan, framgångsrikt till själarnas frälsning.
