Katolsk

Ignatius av Antiochia, Brev till Smyrna, 8:2, år 110.

"Se till att ni alla följer biskopen, just som Kristus Jesus gör mot Fadern, och att ni följer presbytererna som ni skulle ha gjort gentemot apostlarna. Visa även vördnad mot diakonerna, likt dem som genom sin tjänst för ut det Gud bestämt. Låt inte någon människa göra någonting beträffande kyrkan utan biskopen. Låt detta bli betraktat som en giltig eukaristi, som celebreras antingen av biskopen eller av den han föreskriver. Varhelst biskopen framträder, där må man också låta mängden av folket vara; av biskopen eller den han har anförtrott den åt. Varhelst biskopen må framträda, där skall man även låta mängden av folket vara, liksom varhelst Jesus Kristus är, där är den katolska kyrkan".

Polykarpus’ martyrium, 16:2, år 155.

"Alla människorna förundrades över att det skulle finnas en sådan skillnad mellan de icke troende och de utvalda. Bland de senare fanns den högst beundransvärde Polycarpus, som under vår tid blivit en apostolisk och profetisk lärare och biskop i den katolska kyrkan i Smyrna. Ty varje ord som utgick från hans mun har antingen blivit eller skall bli fullbordat"

Irenaeus, Mot kätterier, 1:10, 3, år 180.

"Inte heller består det däri, att han åter falskeligen skulle inbilla sig vara en Pleroma, som varande en fantasivarelse, en Pleroma som en tid antogs behärska trettio och en annan gång en oräknelig tribun av eoner, som dessa lärare som är i avsaknad av sann gudomlig vishet hävdar. Däremot äger den katolska kyrkan en och samma tro över hela världen, så som vi redan har sagt".

Fragment av Muratori, år 177.

"Ty den välsignade aposteln Paulus själv, som följde sin företrädare Johannes regel, skriver endast till sju namngivna kyrkor i följande ordning – först till korinthierna… det finns ett andra brev till korinthierna, och till thessalonikerna, ännu en kyrka som erkändes vara spridd över hela världen… icke desto mindre ett till Filemon, ett till Titus och till Timotheos infördes två skrifter…för att emellertid bli hedrad tillsammans med den katolska kyrkan för ordningen beträffande den kyrkliga disciplinen…ett till dem i Laodikeia, ett annat till dem i Alexandria, båda förfalskade i Paulus’ namn men hänsyn till Marcions kätteri, och åtskilliga andra, som inte kan tas emot i den katolska kyrkan; ty det är inte lämpligt, att galla blandas med honung. Utan tvekan accepteras Judas’ brev och de två som bär Johannes’ namn av den katolska kyrkan. …Men av Arsinous, som även kallas Valentinus, eller av Militiades tar vi inte alls emot någonting."

Tertullianus, Om föreskriften mot heretikerna, 22, 30, år 200.

"Undanhöll man någonting från kunskapen om Petrus, han som kallas den klippa varpå kyrkan skulle byggas, han som också fick himmelrikets nycklar, med makt att binda i himlen och på jorden?…Var fanns då Marcion, befälhavaren i Pontus, den nitiske forskaren av stoicismen? Var fanns då Valentinus, anhängaren av platonism? Ty det är uppenbart, att dessa män levde för inte så lång tid sedan – till största delen under Antonius’ regering, och att de först trodde på den katolska kyrkans lära, på kyrkan i Rom under den välsignade Eleutherus’ episkopat, till dess de mer än en gång uteslöts genom sin rastlösa nyfikenhet, varmed de även infekterade bröderna."

Cyprianus, Till Florentiuis, Brev 66/67, år 254

"Petrus talar där, han på vilken kyrkan skulle byggas, och undervisar och visar i kyrkans namn, att trots att en upprorisk och förmäten mängd av dem som inte ville höra och lyda kan avlägsna sig, skall kyrkan likväl inte avlägsna sig från Kristus. Och de är kyrkan som är ett folk förenat med prästen, och hjorden som håller fast vid sin herde. Därav borde du veta, att biskopen är i kyrkan, och kyrkan är i biskopen. Och om någon inte är med biskopen gäller, att han inte är i kyrkan, och att de förgäves framhåller sig själva som smyger sig in, under det de inte har frid med Guds präster, och tror att de i hemlighet står i gemenskap med några. Detta sker medan den kyrka, som är katolsk och en enda, varken är avskuren eller delad, utan den är verkligen förenad och sammanbunden genom föreningsbandet av präster som hör ihop med varandra."

Nicenska trosbekännelsen, år 325

"Men de som säger: ’Det fanns en tid, när han inte fanns, och innan han föddes fanns han inte, och att han blev till av ingenting eller som påstår, att Guds Son är av annorlunda hypostas eller substans…de blir förkastade av den katolska och apostoliska kyrkan".

Konciliet i Nicaea I, år 325, Kanon 8.

"Beträffande dem som kallar sig själva katharer gäller, att om de går över till den katolska eller apostoliska kyrkan, påbjuder den heliga synoden, att de som är prästvigda skall fortsätta som de är i prästerskapet. Men framför allt är det nödvändigt, att de i skrift förklarar, att de vill iaktta och följa den katolska och apostoliska kyrkans dogmer. Det är särskilt viktigt att de sätter sig i förbindelse (?) med personer som har varit gifta två gånger och med dem som sedan de återfallit under någon förföljelse haft sig en period av botgöring pålagd och fått en tid av återinsättande fastställd, så att de i allting kommer att följa katolska kyrkans dogmer…"

Cyrillus av Jerusalem, Kateketisk föreläsning, 18:23, 26 (år 350).

" Om artikeln "På en helig katolsk kyrka", varom, även om man skulle kunna säga många saker ,skall vi endast tala helt kort. Den kallas då katolsk, eftersom den sträcker sig över hela världen, från jordens ena ände till den andra, och eftersom den över hela världen och fullkomligt lär var och en de läror som borde komma till människornas kunskap, beträffande både synliga och osynliga, himmelska och jordiska ting. Vidare kallas den katolsk, eftersom den får hela människosläktet att underkasta sig gudsfruktan, de styrande och de som blir styrda, lärda och olärda, och eftersom den över hela världen behandlar och botar alla slags synder, som har begåtts i själen eller kroppen, och inom sig äger den varje form av namngiven dygd, både i gärningar och ord och alla slags andliga gåvor. Men eftersom ordet Ecclesia används om skilda saker (som det också har skrivits om folkmassorna i efesiernas teater: Och när han hade talat sålunda, skickade han bort församlingen), och eftersom man lämpligen och säkert skulle kunna säga, att det finns en kyrka av onda hundar, jag menar sammankomsterna hos heretikerna, Marcions anhängare och manikéerna och de övriga, av detta skäl har tron nu säkert överlämnat till dig, artikeln "Och på en helig katolsk kyrka". Det har skett för att du må undvika deras eländiga möten och för att du alltid må bida tillsammans med den heliga katolska kyrkan i vilken du har fötts på nytt. Och om du någonsin vistas i städer, fråga då helt enkelt inte var Herrens hus är (ty de andra sekterna hos de världsliga försöker också kalla sina nästen Herrens hus) inte heller endast var kyrkan är, utan var den katolska kyrkan är. Ty detta är det karakteristiska namnet på denna heliga kyrka, modern till oss alla, som är brud till vår Herre Jesus, Kristus, Guds enfödde Son. (Ty det står skrivet: Så som Kristus också älskade kyrkan och gav sig själv för den och allt som återstod) och är en förebild och kopia av det Jerusalem som är där ovan, det som är fritt och moder till oss alla; det som var tidigare var ofruktsamt, men nu har många barn.

Apostoliska trosbekännelsen, år 360

"Jag tror på den Helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, köttets uppståndelse och ett evigt liv. Amen."

Konstantinopelitanska trosbekännelsen, år 381

"Och på den Helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår från Fadern, som tillsammans med Fadern tillbeds och äras, och som har talat genom profeterna. Och på en, helig, katolsk och apostolisk kyrka".

Konciliet i Konstantinpel 1, Kanon 7, år 381-

"De som vänder sig till ortodoxi från heresi och till deras andel som blir räddade, tar vi emot enligt följande metod och sed: arianer, makedonier, sabbatianer och novatianer, som kallar sig själva katharer eller aristorer, och quarto-decimaner eller tetraditer eller apollinarer tar vi emot sedan de givit en skriftlig avsägelse av sina misstag, och vi fördömer varje heresi, som inte är i enlighet med Guds heliga, katolska och apostoliska kyrka."

Augustinus, Den sanna religionen 7:12, år 390.

"Vi måste hålla oss till den kristna religionen och till gemenskapen i hennes kyrka, som är katolsk, och som kallas katolsk, inte endast av sina egna medlemmar utan även av alla sina fiender. Ty när heretikerna eller anhängare av schismer talar om henne, inte endast bland sig själva utan med främlingar, kallar de med eller mot sin vilja, henne inte för någonting annat än katolsk. Ty de kommer inte att bli förstådda, om de inte anger henne med detta namn, som hela världen använder om henne"

Augustinus; Till Vincentius, landstrykaren, 93:7, 23, år 403.

"Du tror, att du gör ett mycket skarpt uttalande, när du påstår, att namnet katolsk betyder universell, inte med avseende på den gemenskap som omfattar hela världen, men med avseende på iakttagandet av alla gudomliga föreskrifterna och av alla sakramenten. Det sker som om vi - även om vi accepterade påståendet, att kyrkan kallas katolsk, eftersom den redbart håller fast vid hela sanningen, varav man kan finna fragment här och där i några heresier - förlitade oss på beviset i detta ords innebörd, och inte på de löften, som givits av Gud, och på så många oomtvistliga vittnesbörd från sanningen själv, vårt påvisande av existensen av Guds kyrka i alla nationer."

Augustinus, Om tro och trosbekännelse, 10:21, år 393.

"Eftersom, repeterar jag, detta är fallet, tror vi också på DEN HELIGA KYRKAN (därvid avses) säkert den KATOLSKA. Ty både heretiker och schismatiker benämner sina församlingar kyrkor. Men heretiker gör skada mot sanningen själv genom att hålla fast vid falska meningar om Gud. Så är fallet, medan schismatiker å andra sidan genom onda separationer bryter mot broderlig kärlek, även om de kan tro just det vi tror. Därför tillhör varken heretikerna den katolska kyrkan, som älskar Gud, och inte heller utgör schismatikerna en del av densamma, eftersom denna älskar nästan och följaktligen gärna förlåter nästans synder, eftersom den ber att förlåtelse må utvidgas beträffande den själv genom honom som har försonat oss med honom själv, i det han tog bort alla förflutna ting och kallar oss till ett nytt liv. Och till dess att vi når detta nya livs fullkomning kan vi inte vara utan synder. Inte desto mindre är det en åtföljande fråga av vad slag dessa synder kan vara."

Augustinus, Mot Manikaeus’ brev, 4, 5:6, år 397.

Ty i den katolska kyrkan finns det många andra ting som just måste hålla mig kvar i hennes sköte, - för att inte tala om den renaste vishet, om den kunskap som några få andliga människor uppnår i detta livet, sådan man kan lära känna den, handling i ringaste mått, eftersom de bara är människor, dock utan någon ovisshet (eftersom resten av folkmassan härleder hela sin säkerhet inte från intellektets skarpsinne, utan från trons enkelhet) - - för att inte tala om den visdom, som man inte tror finns i den katolska kyrkan. . Folkens och nationernas samtycke håller mig kvar i kyrkan. Det gör även hennes auktoritet, invigd genom mirakler, närd av hoppet, utvidgad genom kärleken, etablerad av ålder. Prästernas succession håller mig kvar, med början ända från aposteln Petrus’ stol, åt vilken Herren efter sin uppståndelse gav uppdraget att föda hans får, ända ner till det nuvarande episkopatet. Och så gör slutligen själva namnet katolsk, som kyrkan sålunda själv inte utan skäl har behållit, mitt bland så många heretiker. Så att trots att alla heretiker önskar bli kallade katoliker, vill likväl ingen heretiker, då en främling frågar, var man möter den katolska kyrkan, drista sig att peka på sitt eget kapell eller hus. Sådana är då till antal och betydelse de dyrbara band som hör till det kristna namn, som håller kvar en troende i den katolska kyrkan, såsom det är riktigt att de borde göra , även om sanningen, på grund av slöhet i vår förståelse eller den föga insikten i vårt liv, ännu inte helt kan avslöja sig själv. Men hos dig, där det inte finns några av dessa ting som attraherar eller håller mig kvar, är sanningens löfte det enda ting som kommer att spela någon roll. Om nu sanningen är så klart bevisad, att den inte lämnar någon möjlighet öppen till tvivel, måste den sättas före alla ting som håller mig kvar i den katolska kyrkan. Men om det endast finns ett löfte utan någon uppfyllelse, skall ingen flytta mig ifrån den tro, som binder mitt förstånd med så många och starka band till den kristna religionen, vari nästan allt man tror ryms. Ty i den olyckliga tid, när vi läser det, var vi alla upplysta i din mening. Brevet börjar på så sätt: ’Manikaeus, en Jesu Kristi apostel, genom Gud Faderns försyn. Detta är hälsosamma ord från den perenna och levande källan’. Vill du nu vara vänlig att tåligt ge uppmärksamhet åt min förfrågan. Jag tror inte att Manikaeus var en Jesu Kristi apostel. Jag ber dig att inte bli förargad och börja förbanna, ty du vet att det är min vana att inte tro på några av dina påståenden utan beaktande. Därför frågar jag, vem är denne Manikaeus? Du kommer att svara en Kristi apostel. Jag tror det inte. Nu är du villrådig om vad du skall säga eller göra. Du lovade nämligen att ge kunskap om sanningen, och här tvingar du mig att tro det jag inte har någon kunskap om. Kanske du kommer att läsa evangeliet för mig och kommer att försöka att där finna ett bevis för Manikaeus. Men om du skulle bemöta en person, som ännu inte tror på evangeliet, hur skulle du då svara honom, när han säger, jag tror inte? För min del skulle jag inte tro evangeliet utom då det befästs av katolska kyrkans auktoritet. Ty det var genom katolikerna jag fick min tro på det. Och vad man än kommer med från evangeliet, kommer det inte att vara av någon vikt för mig. Om därför inget klart bevis om att Mainkaeus var en apostel hittas i evangeliet, kommer jag att tro på katolikerna snarare än på dig. Men om du där läser något avsnitt som klart talar till Manikaeus fördel, kommer jag varken att tro på dem eller på dig. Jag kommer inte att tro på dem, ty de ljög för mig om dig, och inte heller på dig, ty du citerar för mig den skrift jag tror tillhöra dessa lögnares auktoritet. Men låt det vara fjärran från mig, att jag inte skulle tro på evangeliet. När jag tror på det, finner jag nämligen inget sätt att tro på dig också. Ty namnen på apostlarna, som där återges inkluderar inte namnet Manikaeus. Och vem som blev efterträdare till Kristi förrädare läser vi i Apostlagärningarna. Denna bok behöver jag tro på om jag tror på evangeliet, eftersom båda skrifterna liksom katolsk auktoritet anbefalls mig. Samma bok innehåller den välkända berättelsen om Paulus’ kallelse och hans apostlaskap. Läs nu för mig, i evangeliet,om du kan, var Manikaeus kallas en apostel, eller i någon annan bok jag har lovat att tro på. Vill du läsa det avsnitt, där Herren lovade den Helige Ande som en paraklet åt apostlarna? Betrakta beträffande detta avsnitt hur många och hur stora de ting är som avhåller och avskräcker mig från att tro på Manikaeus."

Konciliet i Efesus, avdelning III, år 431.

"Philip, presbytern och sändebudet för den påvliga stolen sade: Det finns inget tvivel, och faktiskt har det blivit känt i alla tidsåldrar, att den helige och högst välsignade Petrus, apostlarnas furste och ledare, trons stödjepelare och grundval för den katolska kyrkan, mottog himmelrikets nycklar från vår Herre, Jesus, Kristus, Frälsaren och Försonaren för det mänskliga släktet, och åt honom gavs makten att lösa och binda synder. Det är han som även idag och för alltid både lever och uttalar dom i sina efterträdare."

Vincentius av Lerin, Commoniories, 2:4,5, år 434.

"Jag har då ofta allvarligt och uppmärksamt frågat många människor med högt anseende i helighet och lärdom, hur och genom vilken säkra och så att säga universella roll jag kan bli i stånd att skilja sanningen i den katolska tron från falskheten i det heretiska fördärvet. Och jag har alltid och i nästan varje fall mottagit ett svar av följande resultat: att vare sig jag eller någon annan skulle önska upptäcka bedrägerierna och undvika heretikernas snaror, när de dyker upp - och för att fortsätta fullödiga och fullkomliga i den katolska tron - måste vi, med Herrens hjälp, stärka vår egen tro på två sätt. Det sker först genom auktoriteten i den gudomliga lagen och vidare genom traditionen i den katolska kyrkan. Men här kommer kanske någon att ställa frågan: ’Eftersom Skriftens Kanon är fullständig och tillräcklig i sig själv för allting, och mer än tillräcklig, vilket behov finns det då att därmed sammanfoga kyrkans uttolkning? Av detta skäl, -- eftersom alla på grund av djupet i den Heliga Skrift inte accepterar den i en och samma mening, utan den ene förstår dess ord på ett sätt, den andra på ett annat, så förefaller det vara möjligt ha lika många uttolkningar som det finns uttolkare. Ty Novatianus förklarar det på ett sätt, Sabellius på ett annat, Arius på ännu ett sätt…Pelagius på ett annat. Därför är det mycket nödvändigt, på grund av så stora dunkelheter i så olika misstag, att normen för en rätt förståelse av profeterna och apostlarna skulle få sin inramning i överensstämmelse med den allmänt erkända kyrkliga och katolska uttolkningen.

Konciliet i Chalcedon, avdelning III, år 451

"Därför har den allra heligaste och välsignade Leo, ärkebiskop i det stora och äldre Rom genom oss och genom denna närvarande och högst heliga synod tillsammans med den trefaldigt välsignade och helt ärorike aposteln Petrus, som är klippan och grundvalen för den katolska kyrkan och grundvalen för den ortodoxa tron, fråntagit honom episkopatet och fjärmat honom från all hierarkisk värdighet. Låt därför den allra heligaste och stora synoden döma den tidigare nämnde Dioscorus till de kanoniska straffen."

översatt av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från Augustinska klubben vid Columbia Universitet, (Augustine Club at Columbia University) 1997.http://www.columbia.edu