Den Heliga Birgitta, skyddspatron för Europa

1. Hoppet att kunna bygga en rättvisare värld, en värld mer värdig människan, som förväntningarna inför det kommande årtusendet fördjupat, måste förenas mes insikten att mänsklig ansträngning inte är till någon nytta, om den inte åtföljs av gudomlig nåd: "Om inte Herren bygger huset, är byggarnas möda förgäves" (Ps 127:1). Detta måste också de vara medvetna om som i denna tid söker de nya former för Europa, som kan medverka till att världsdelen lär sig av sin rika historia och befrias från det ödesdigra arvet från det förflutna och kan svara på en föränderlig världs utmaningar med en egenart rotad i dess bästa traditioner.

Det råder ingen tvekan om att kristendomen i Europas sammansatta historia har varit ett centralt och avgörande inslag, byggt på en fast grund av det klassiska arvet och de mångfaldiga bidragen från skiftande etniska och kulturella strömningar som följt på varandra genom seklerna. Den kristna tron har skapat kontinentens kultur och är oupplösligt förenad med dess historia. Man kan inte förstå Europas historia, om man inte beaktar det som hände när evangeliet först spreds och sedan de långa sekler då kristendomen, trots den smärtsamma splittringen mellan öst och Väst, kom att bli de europeiska folkens religion. Också i vår moderna tid, då den religiösa enheten fortlöpande har upplösts som ett resultat både av de kristnas fortsatta splittring och av att kulturen steg för steg har avlägsnat sig från trons sammanhang, har tron fortsatt en betydelsefull roll.

Vägen in i framtiden kan inte bortse från detta faktum, och de kristna kallas att förnya sin medvetenhet därom så att trons förblivande kraft hålls fram. När Europa byggs upp skall de kristna ge ett särskilt bidrag, värdefullare och verksammare i den mån de själva förnyas i evangeliets ljus. Så kan de föra vidare den långa tradition av helighet som löper genom Europas olika regioner under lopet av två årtusenden, där de officiellt erkända helgonen endast är de höjdpunkter som ställs fram som våra förebilder. Ty genom sin uppriktiga och ärliga liv inspirerade av kärlek till Gud och till nästan har oräkneliga kristna i många olika kallelser, vigda och lekmän, nått en både äkta och utbredd, om än ofta dold, helighet.

2. Kyrkan vet att denna rikedom av helighet i sig är det förflutnas hemlighet och hoppet för framtiden. Det uttrycker särskilt fint försoningen som löser människan från synden och ger henne möjlighet till det nya livet i Kristus. Guds folk har på sin pilgrimsfärd genom historien ett ojämförligt stöd i denna skatt av helighet, när det förstås i sin djupa förening med Kyrkan i himlen, som sjunger Lammets lov /jfr Uppb 7:9-10) och ber för den gemenskap som är kvar i sin jordiska pilgrimsvandring. Följaktligen har Guds folk sett på helgonen som sina beskyddare och efter särskild sed, uppenbart påverkad av den Helige Ande, har regioner och även hela världsdelar, ibland på de troendes begäran som accepterats av biskoparna, ibland på biskoparnas eget initiativ, blivit anförtrodda åt särskilda helgons beskydd.

Därför tycks det mig, när vi nu firar den europeiska biskopskonferensens andra särskilda möte, när det stora jubelåret 2000 snart skall börja, att de kristna i Europa, när de förenar sig med sina medmänniskor för att fira denna vändpunkt i tiden, så rik på hopp och dock inte utan sin oro, skulle kunna dra andlig nytta av att betänka och lyfta fram några helgon som på sätt och vis är representativa för deras historia. Följaktligen har jag beslutat, efter lämpliga överläggningar och som ett fullföljande av vad jag gjorde den 31 december 1980 då jag vid sidan av S:t Benedikt nämnde två helgon från det första årtusendet, bröderna Kyrillos och Methodios, missionspionjärerna i öster, som skyddspatroner för Europa, att utöka denna grupp av himmelska beskyddare med tre personer som är lika symboliska för det andra årtusende som nu går mot sitt slut: S:ta Birgitta av Sverige; S:ta Katarina av Siena och S:ta Teresa Benedicta av Korset. Tre stora helgon, tre kvinnor som i olika tider – två i medeltidens mitt och en i vårt eget århundrade – var enastående i sin fruktbärande kärlek till Kristi kyrka och sitt vittnesbörd om hans kors.

3. Naturligtvis är synen på helighet så rik och varierad att nya himmelska beskyddare också kunde ha valts bland de andra värdiga gestalter som varje tid och region kan vara stolt över. Icke desto mindre menar jag att beslutet att välja denna "kvinnliga" helighet är av särskild betydelse när den av försynen givna tendensen i vår tids kyrka och samhälle är ett allt tydligare erkännande av kvinnors värdighet och särskilda gåvor.

Kyrkan har från första början erkänt kvinnans roll och uppgift, även om hon vid olika tider varit påverkad av en kultur som inte alltid satt tillbörligt värde på kvinnan. Men den kristna gemenskapen har steg för steg mognat också i detta avseende, och därvid har den roll som helighet spelar visat sig vara avgörande. En fortlöpande påverkan har kommit från bilden av Maria, den "fullkomliga kvinnan", Kristi Moder och Kyrkans Moder. Men också modet hos kvinnliga martyrer som mött de grymmaste plågor med förvånansvärd kraft, vittnesbördet från kvinnor som blivit föredömen i sin radikala hängivenhet för ett asketiskt liv, oräkneliga hustrurs och mödrars dagliga ansvar för den "hemmets kyrka" som familjen utgör och de många kvinnliga mystikernas nådegåvor som även har bidragit till att den teologiska insikten växt, har givit kyrkan ovärderlig ledning att helt förstå Guds avsikter med kvinnan. Dessa avsikter är otvetydigt uttryckta redan på vissa av Skriftens sidor och, i all synnerhet, i Kristi egen attityd som evangeliet vittnar om. Beslutet att nämna S:ta Birgitta av Sverige; S:ta Katarina av Siena och Sta Teresa Benedicta av Korset som skyddspatroner för Europa blir följd av allt detta.

Den särskilda anledning som så har lett mig till dessa tre särskilda kvinnor står att finna i deras liv. Deras helighet visades fram i historiska sammanhang och i geografiska omständigheter som gör dem särskilt typiska för Europa, S:ta Birgitta för oss längst uppe i norr i Europa, där världsdelen på sätt och vis sträcker sig mot enhet med andra delar av världen; därifrån gav hon sig av och sökte sig till Rom: Katarina av Siena är på liknande sätt välkänd för den roll hon spelade i en tid då Petrus efterträdare residerade i Avignon; hon förde till fullbordan det andliga verk som redan Birgitta påbörjade genom att bli kraften bakom påvens återvändande till sitt säte vid apostlafurstens grav. Teresa Benedicta av Korset slutligen, som nyligen helgonförklarats, inte bara levde i olika länder i Europa, utan byggde med hela sitt liv som tänkare, mystiker och martyr en bro mellan sina judiska rötter och sin hängivelse för Kristus, tog med sund intuition del i dialogen med samtida filosofiskt tänkande och förkunnade till slut kraftfullt sitt vittnesbörd om Guds och människan vägar i Förintelsens fruktansvärda övergrepp. Hon har därför blivit en symbol för den mänskliga, kulturella och religiösa pilgrimsfärd som förkroppsligar Europas djupaste tragedi och djupaste hopp.

4. Den första av dessa tre stora gestalter Birgitta, föddes 1303 i en adllig familj i Finsta i det svenska landskapet i Uppland. Hon är framför allt känd som en mystiker och grundare av Den helige Frälsarens orden. Man får dock inte glömma att hon under första delen av sitt liv var en lekkvinna som var lyckligt gift med en from kristen man med vilken hon hade åtta barn. När jag nämner henne som skyddspatron för Europa, hoppas jag att inte endast de som fått en kallelse till ordensliv utan också de som är kallade till det vanliga livsuppgifterna för lekfolket i världen, särskilt till den höga och krävande kallelsen att forma en kristen familj, skall känna att hon står dem nära. Utan att uppge de gynnande omständigheter som hennes sociala ställning gav gladde hon och hennes man Ulf sig åt ett familjeliv där äktenskaplig kärlek förenades med intensiv bön, studium av den Heliga Skrift, botgöring och barmhärtighetsgärningar. Tillsammans grundade de ett litet sjukhus, där de ofta själva tog hand om de sjuka. Birgitta brukade personligen hjälpa de fattiga: Samtidigt var hon uppskattad för sin färdighet som lärare, som hon fick bruk för när hon ombads göra tjänst vid hovet i Stockholm. Den erfarenheten låg till grund för de råd hon senare från tid till annan skulle ge furstar och härskare om hur de rätt skulle uppfylla sina plikter. Men uppenbarligen var hennes barn de första att dra nytta av hennes råd, och det är ingen tillfällighet att en av hennes döttrar, Katarina vördas som helgon.

Men denna tid av familjeliv var endast ett första steg. Den pilgrimsresa som hon sedan med sin man Ulf gjorde till Santiago de Compostela 1341 avslutade symboliskt denna tid och förberedde henne för det nya liv som började några få år senare vid henens mans död. Då kände Birgitta igen Kristi röst när han anförtrodde henne ett nytt uppdrag och steg för steg ledde henne genom en rad särskilda mystiska nådegåvor.

5. Birgitta lämnade Sverige 1349 och slog sig ned i Rom, där Petrus efterträdare har sitt säte. Att hon flyttade till Italien blev ett avgörande steg i hennes sinnes och hjärtas utveckling inte bara geografiskt och kulturellt, utan framför allt andligt. I sin önskan att vörda helgonens reliker begav hon sig på pilgrimsresor till många platser i Italien. Hon besökte Milano, Padua, Assisi; Ortona, Bari, Benevento, Pozzuoli, Neapel, Salerno, Amalfi och ärkeängeln S:t Mikaels helgedom på Garganoberget. Hennes sista pilgrimsfärd som gjordes mellan 1371 och 1372 förde henne över Medelhavet till Det heliga landet och gjorde det möjligt för henne att andligen ta till sig inte bara de många heliga platserna i det katolska Europa utan också kristendomens källflöden på de platser som helgats av Försonarens liv och död.

än mer än dessa fromma pilgrimsfärder var det en djup känsla för Kristi och Kyrkans hemlighet som ledde Birgitta att ta del i uppbyggandet av den kyrkliga gemenskapen under en kritisk tid i kyrkans historia. Hennes djupa förening med Kristus åtföljdes av uppenbarelsens särskilda gåvor, vilket gjorde henne till en referenspunkt för många människor i kyrkan under hennes tid. Birgitta erkändes ha profetians gåva, och det fanns tillfällen då hennes röst tycktes vara ett eko av den gamla tidens stora profeter. Hon talade oförskräckt till furstar och påvar och förklarade Guds avsikter med historiens händelser. Hon var inte rädd att komma med stränga uppmaningar till moralisk förnyelse för det kristna folket och själva prästerskapet (jfr Uppenbarelser 4:49; jfr även 4:5). Förståeligt nog ifrågasattes en del sidor av hennes anmärkningsvärda mystiska framtoning på den tiden; kyrkan hänvisade till sin bedömning av dessa hela tiden endast till den offentliga uppenbarelsen, som har sin fullhet i Kristus och sitt normativa uttryck i den Heliga Skrift. Inte heller de stora helgonens upplevelser är fria från de begränsningar som alltid åtföljer det mänskliga mottagandet av Guds röst.

Det är dock inget tvivel om att kyrkan, som erkände Birgittas helighet utan att någonsin uttala sig om hennes enskilda uppenbarelser, har godtagit att hennes inre erfarenhet i det hela är autentiska (d.v.s. givna av Gud). Hon framstår som ett viktigt vittne om att kyrkan har plats för en nådegåva mottagen i fullständig vilja att lära av Guds Ande och i full överensstämmelse med vad den kyrkliga gemenskapen kräver. På ett särskilt sätt förblir också, eftersom de nordiska länder som Birgitta kom från skildes från full gemenskap med den romerska stolen under 1500-talets tragiska händelser, denna svenska helgongestalt en dyrbar ekumenisk "bro", förstärkt av det ekumeniska engagemanget inom hennes orden.

6. Katarina av Siena levde något senare, född 1347. Redan som barn fick hon mystiska erfarenheter och formade tidigt ett liv i bön och barmhärtighetsgärningar. Samtidigt som hon levde i vad hon kallade sin "inre cell" var hon aktiv i tidens kyrkliga och sociala frågor. Hon kom att påverka kejsare och furstar.

7. Katarina uppmanade furstarna till rättfärdig maktutövning med omsorg om de fattiga. Med samma kraft vände hon sig, anmärkningsvärt fri från hämningar, till kyrkans ledare. Av påven krävde hon att han skulle återvända till Rom från Avignon.

8. Edith Stein- S:ta Teresa Benedicta av Korset Ó levde i en helt annan tid. Hon var judinna, född 1891 i Breslau som då låg i Tyskland. Hennes studier i filosofi ledde henne till kristen tro, och hon blev så småningom karmelitnunna. Hon har skrivit om empati och om kvinnans roll enligt naturen och nåden.

9. Edith förkastade inte sina judiska rötter och försökte förstå Abrahams barns gemensamma kallelse. Under de nazistiska förföljelserna, en skamfull fläck i vårt århundrades Europa, delade hon sitt folks lidande och avrättades i Auschwitz. Hennes öde blir en förkunnelse av korsets evangelium och en protest mot mänskliga rättigheter. När Edith Stein nu nämns som skyddspatron för Europa, är avsikten att betona respekt och tolerans över etniska, kulturella och religiösa gränser.

10. Så må Europa växa! Må det växa som ett Europa i anden, i kontinuitet med det bästa i sin historia, i vilket helighet är det högsta uttrycket. Världsdelens enhet, som steg för steg mognar i människans medvetande och får en mer preciserad politisk utformning, för verkligen stort hopp med sig. Européerna kallas att en gång för alla lämna bakom sig de motsättningar i sin historia som ofta förvandlat världsdelen till en skådeplats för förödande krig. Samtidigt måste de verka för att skapa förutsättningar för större enhet och samarbete mellan folken. Framför dem ligger den svåra kallelsen att bygga en enhetens kultur och etik, ty utan denna är varje politik som strävar efter enhet dömd att förr eller senare misslyckas.

För att bygga ett nytt Europa på fast grund är det förvisso inte nog att enbart se till ekonomiska intressen; ty dessa är, även om de ibland för folk samman, vid andra tider orsak till splittring. Det finns snarare ett behov att handla utifrån de av Gud givna värden som står att finna i den allmänna moraliska lag som är skriven i varje människas hjärta. Ett Europa som skulle byta ut värden som tolerans och respekt för alla mot etisk likgiltighet och skepsis mot grundläggande värden skulle öppnas för väldiga risker och skulle förr eller senare få se de mest fasansfulla sidorna av sitt förflutna återkomma i nya former.

För att undanröja detta hot tycks kristendomen – som outtröttligt pekar mot den yttersta sanningen – än en gång få en viktig roll. Det måste också starkt understrykas, i ljuset av de många områden där överensstämmelse finns med andra religioner, vilket noterades av Andra Vatikankonciliet (jfr Deklarationen om kyrkans förhållande till icke-kristna religioner "Nostra Aetate"), att öppenhet mot det transcendenta är en betydelsefull sida av den mänskliga existensen. Det är därför viktigt att alla kristna där de lever i världsdelens olika länder förnyar sin vilja att bära vittnesbörd om sin tro. De har uppgiften att ge näring åt hoppet om full frälsning genom att förkunna det som rätteligen tillhör dem: evangeliets förkunnelse, det "goda budskapet" att Gud har kommit oss nära och i sin Son Jesus Kristus gett oss försoning och det gudomliga livets fullhet. I kraft av Anden som har blivit oss given kan vi lyfta våra ögon till Gud och åkalla honom med det milda namnet "Abba", Fader! (jfr Rom 8:15; Gal 4:6).

11. Det är just denna förkunnelse av hopp som jag har önskat styrka genom att kalla till en förnyad vördnad, i ett "europeiskt" sammanhang, för dessa tre stora kvinnor, som vid olika historiska tider gett så tydligt bidrag till Kyrkans växt och samhällets utveckling.

Påven hänvisar slutligen till den plats som romersk-katolsk tradition ger helgonen, särskilt de som ses som skyddspatroner för länder och orter.

ära vare den Heliga Treenigheten vars strålande sken unikt lyser i deras liv. Frid till män och kvinnor av god vilja, i Europa och över hela världen.

Givet i Rom, i Petruskyrkan, den första dagen i oktober år 1999, det tjugoförsta av mitt pontifikat./ Johannes Paulus II

Från Svensk Pastoraltidskrift nr 43 29/10 1999. översättning av SPT (Svensk Pastoraltidskrift)